Kategori: Blandat personligt

Rushing transitions eller att hasta sig igenom alla övergångar

Lämna en kommentar

Varför måste vi hasta oss igenom alla övergångar? Min lille Nils har börjat på förskolan och det har varit en process. Stundtals har jag fått nippror av otålighet och tänkt att det här kommer ju aldrig gå vägen… Så löjligt såhär i efterhand. För varför skulle det inte gå vägen? Klart det gör. Men det krävs tålamod. Och lite tid.

Nu går lämningarna jättebra och vips så är han över på den andra sidan.

Det har hjälpt mig att tänka på hur ett helt normalt födande ofta hanteras. Vi litar inte på att det ska gå vägen och hastar oss därför igenom många övergångar. Snabbspolar framåt i processen. Snabbspolar bakåt, eller framåt. Trycka på startknappen, eller nej, vänta, STOPP. Stanna. Inte nu. Men NU.

Varför har vi – jag tänker på vården- blivit i det närmast besatta att av försöka kontrollera och styra alla övergångar?

Idag är nästan var tredje förlossning i Sverige en igångsatt förlossning. På kort tid har antalet induktioner ökat dramatiskt, och trenden visar inga tecken på att avta. År 2011 så sattes 14.1 % av alla förlossningar igång. Tio år senare – år 2021 – så hade den siffran stigit till 26,1 % (socialstyrelsen). Det är en häpnadsväckande ökning.

På kort tid har vi alltså anammat en väldigt medicinsk approach till barnafödande.

Men någonstans går det helt i linje med hur vi lever våra liv där vi hastar oss igenom övergång efter övergång.

Själva övergången i sig tillmäts inget värde utan anses ofta jobbig, bråkig och kanske farlig.

Att befinna sig i det där mellanlandet – i det liminella tillståndet mellan världar där födande kvinnor befinner sig – tillskrivs inget eget värde. Vi skyndar gärna framåt. Över på en sida där vi tror oss vara mer säkra.

Men finns det en sådan ”säker” sida av livet? Består inte livet till stor del av just övergångar, eller transitions. Och kan inte en del av livets själva behållning vara att öva upp en vördnad inför den ovisshet och kraft som finns om vi orkar med att känna hur det känns där i övergången. I det land där vi lämnar något bakom oss och samtidigt ser något ta form framför oss. Kan det finnas något att hämta där som inte går att finna någon annanstans.

I brottet mellan då och nu. I själva transformationen och omformningen.

Jag är övertygad om att det är där livet levs som mest. Att det är själva övergångarna som definierar oss som människor.

Nu ska jag läsa ”The Rites of Passage” av Arnold Van Gennep. Ett antropologiskt mästerverk. Sen ska jag hämta lille Nils på förskolan.

När liten blir stor!

Lämna en kommentar

Så blev det dags att skola in mitt sista och yngsta barn på dagis. Ja för det blir inga fler barn från mig. Ändå så kan jag inte längre föreställa mig familjen utan vår minsting Nils. Han är nu en så självklar och omistlig del av familjen. Vet ju att det fungerar så, men det svindlar ändå när jag försöker tänka bort honom ur ekvationen. Jag är SÅ glad över att han kom till oss.

Ändå så sörjer jag inte alls att han nu börjar skolas in på dagis (vet att det heter förskola idag, ordet dagis hänger kvar från 80-talet) utan tvärtom så njuter jag av att det nu blir lite lugnare hemma. Lite mer koncentrationstid för mig, några timmar att jobba på, och så en chans att hinna med hemmet. Utan att känna sig helt utmattad och som om man hela tiden ligger steget efter.

Att vi känner fröknarna på förskolan sen många år tillbaka och har skolat in alla våra sex barn här bidrar ju såklart till att det inte känns så svårt.

Det har ändå varit en speciell process för honom, går ju inte att komma ifrån. Att byta sommarlov och häng med hela familjen dygnet runt till nya rutiner och en helt ny grupp människor att lära känna. Märks på tröttheten efteråt. Jag förstår honom fullständigt. Det här blir en rejäl utvecklingskurva för honom.

Men. Så. Inom räckhåll nu kommer det finnas lite mer tid för mig att jobba på. Vågar knappt tro att det är sant. Jag är så van vid att jobba med barn runt mig att det känns som en nästan omåttlig lyx att få jobba utan barn. Låter kanske skruvat men ribban höjs ju för varje barn. Det jag tänkte var helt otänkbart innan har nu blivit vardag. Och när man driver ett företag så går det ju inte att pausa helt. Vissa uppgifter måste ju bara göras. Jag kan inte riktigt förstå att det fanns en tid när jag tyckte det var slitigt att ta hand om mig själv enbart…

En utmaning för mig nu blir att inte direkt lägga på för mycket utan att försöka ta det liite lugnt såhär i början. Men cashen behöver ju tjänas in på något sätt! Så en annan utmaning blir att ta beslut baserade på siffror och inte enbart på känslor. Jag har blivit bättre där. En nödvändig utvecklingskurva för mig!

Och det bästa ligger framför oss nu. September. I love. Min bästa månad.

Lyckan att komma hem

Lämna en kommentar

Det bästa med semester borta är ändå att få komma hem… I förrgår kände jag den där pirrande sockerdrickan i kroppen när vi svängde in vid vårt hus. Den prunkande oklippta trädgården med de ståtliga stockrosorna i full blom. En brevlåda med reklamblad och några fönsterkuvert från försäkringskassan låg och väntade. Grönt och vildvuxet i trädgården. Vårt röda hus som såg så härligt bedagat ut. Det är en sällsam lycka både att få åka bort och sen att få återvända hem.

Vi har haft en fantastisk semester i Hälsingland. Men det är ändå en lågintensiv stress att semestra med ett så litet barn som Nils. Det är den där strängen av ständig uppmärksamhet som inte får gå av. Och att knöla ner familjen i sängarna på torpet blir aldrig riktigt lika bekvämt som hemma. På nätterna har jag ibland balanserat på kanten till sängen och de där surrande flugorna som lyckas ta sig in genom fönstret är inte så jättekul klockan fem på morgonen. Obs, det är inte synd om mig!

Det intressanta är att sommar i så hög grad har kommit att definieras av de böcker jag väljer att läsa. Och i år började jag läsa Diamant Salihus båda böcker. Förskräckligt bra ju. Men den där otäcka socialrealismen med gängvåld och skjutningar kröp inunder skinnet på mig.

En annan bok som jag ännu inte har läst ut är Hagitude av Sharon Blackie. Vilken bok! Den handlar om att åldras som kvinna i vår kultur. Äntligen fick jag läsa en skildring av åldrande som grabbade tag i mig ordentligt. Jag är nämligen lite trött på den tillkämpade hurtigheten som präglar många böcker som riktar sig till kvinnor i klimakteriet. Nej jag är inte i klimakteriet än men förhoppningsvis kommer den tiden till mig också. Och jag vill inte ha fler välmenta råd om att gå ned i vikt och äta rätt. Jag vill ha grymma gestaltningar istället. Det fick jag i den här boken.

Årets sommardebatt om hemfödslar har varit en tragikomisk följetong att ta del av

Det brukar börja med en frilansskribent som skriver ut alla sina känslor om fenomenet och sen blottar sin okunnighet. Så blev det också i år. Det är nämligen relativt ofarligt att blotta sin okunnighet om hemfödslar i vårt samhälle eftersom så många är okunniga. Att ha fel i grupp är enkelt. Om alla tänker och tror lika kan det ju inte vara fel eller hur?

Jo det kan det.

För den som är intresserad av lite mer fakta om hemfödslar så rekommenderar jag Barnmorskeförbundets replik i Expressen. Den kan du läsa här:

https://www.expressen.se/debatt/det-ar-normalt-att-foda-barn-hemma/

Själv känner jag en viss trötthet. Nivån på debatten är låg och det är ju ett tecken på att vi inte har kommit så långt. Det är mycket jobb kvar att göra helt enkelt.

Jag måste tillbaka till skrivbordet.

digitala guider föda med stöd

Välkommen till Föda med stöd webbutik!

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för min webshop

Idag slår jag upp portarna till min egen webbutik! Vem har inte drömt om att ha en egen affär? Det gjorde jag när jag var liten. Jag tillverkade mina egna små knöggliga alster av frystejp och bokmärken som jag radade upp prydligt på ett bord som jag hade placerat strax utanför vår lägenhetsdörr – sen satte jag igång att skrika för full hals: KOM OCH KÖP!! Eko i det tomma trapphuset. Jag fick sitta en bra stund och ropa innan en vänlig tant råkade komma förbi. Hon var ju bara tvungen att köpa något av mina alster.

Spola fram tiden 37 år. Swoosh. Nästan alla har iphone och nu går det att bygga sin egen butik helt digitalt. Fler och fler handlar också på nätet. Idén att skapa den här digitala butiken föddes när jag själv klickade hem en digital guide. Jag behövde veta något, googlade och vips – där fanns det jag behövde i form av en digital produkt. Det var så smidigt och enkelt. På några sekunder var guiden min.

Visst, det mesta finns ju på nätet och man kan googla och hitta en massa bra texter, en här och en där. Men ibland vill man ju ha saker samlat, kurerat och liksom färdigpackat i något aptitligt. Det tar tid att googla runt efter ledtrådar och sen foga ihop dem på egen hand. Som ett oändligt pusselregn av information.

Under våren har jag därför skapat tre digitala guider

Guiderna jag har skapat går att köpa var för sig eller ihop som ett paket. Min tanke är att fortsätta skapa nya sådana här guider som ska kunna köpas enskilt eller ihop till ett billigare pris. Som en härligt uppdaterad variant av teckningar, bokmärken och frystejp i tomt trapphus!

Positiva affirmationer inför födseln, Fjärde trimestern och Guide till amning första veckan

Ibland är det svårt att ha koll på vad det kan vara bra att ha koll på. Det vet jag eftersom jag själv har famlat mig fram som nybliven förälder. Och visst finns det ofta bra information att få tag på men den har en tendens att rinna ut lika snabbt som den rinner in eftersom tonaliteten är opersonlig och den magiska ingrediensen: att berätta en historia, ofta saknas. Vi människor vill bli berörda av andra människor. Det är så vi fungerar helt enkelt.

Klicka här för att komma till min webbutik

Nu tar jag semester från bloggen i tre veckor!

Ja, det har varit en intensiv termin med många projekt på gång och mycket att rodda med familjen. Så med öppnandet av Föda med stöd webbutik tar jag nu semester i några veckor! Den 27 juli kommer jag vara tillbaka här på bloggen, peppad och redo för en ny bloggsäsong!

Du som kikar in här för första gången har en skattkista av äldre blogginlägg att se fram emot. Ja, en sommar räcker knappt för att läsa sig igenom alla inlägg.

En UNDERBAR sommar önskar jag dig!

Om sommar, Sofia Wood och mod

Lämna en kommentar

Sommarlov är både en befrielse och en boja. När jag var ett barn i skolåldern så var sommarlov enbart en fröjd: en befrielse från den inrutade skolvardagen. Ett äventyr! Lovet böljade sig fram och jag fick vara med och forma innehållet.

Som mamma till många är långa sommarlov något tudelat. Underbart och jobbigt i samma andetag. Det är frukost som aldrig försvinner från köksbordet. Saftklet som klibbar på golvet. Bråk om badringar. Oboy. Tomma mjölkpaket, långa kvällar, tidiga mornar, blöta handdukar, badkläder, myggbett som kliar, solhattar som försvinner.

Det är mäktigt. Och det tröttar ut.

För mig är sommar lika med tid att läsa. Och kanske är det just det jag saknar mest nu när Nils fortfarande är så liten. Att jag inte hinner sjunka in i läsningen. När texten jag läser väl drabbar mig så måste jag lägga undan boken för att avvärja något eller bara hålla jämna steg.

Några av mina allra finaste sommarminnen är böcker jag läst på olika platser.

Gotland, spöregn och sträckläsning av Jane Eyre. Vilken 13-åring läser Jane Eyre idag?

Åh jag har så många fina läsminnen från olika sommarplatser. Från solstolar, soffor, sommarsängar… och ja från en och annan hängmatta.

Jag hoppas ändå, i ett inlägg lite längre fram i sommar kunna dela med mig av de böcker jag försöker hinna läsa. Det är nämligen så bra och läsvärda allihop!

Men nu. Några reflektioner. Jag läste nyss om Sofia Wood i DN, hur influencerskapet inte har gjort henne särskilt lycklig utan tvärtom fått henne att längta efter mer mening. Så nu gör hon delvis halt och sadlar om till sjuksköterska. Måste säga att det är beundransvärt att hon gör slag i saken och börjar läsa till sjuksköterska med siktet inställt mot att bli barnmorska! Heja dig Sofia Wood!!

Samtidigt kände jag en sån bottenlös sorg när jag läste reportaget i DN. Den där längtan efter mening och viljan att göra gott. Den hade jag också då för 22 år sedan när jag började läsa till sjuksköterska. Men drömmen om att bli sjuksköterska och sen barnmorska, det romantiska skimret och den där fantastiskt fina längtan som brann innanför bröstet, den är nu helt uppbrunnen. Det är aska och total desillusion där innanför. Jag kan inte uppbåda en endaste bit av drömmen jag hade för den är borta. Nermalen av det kompakta motstånd som finns gentemot barnmorskor som inte enbart vill vara obstetriska sjuksköterskor.

Barnmorskor som vill bistå kvinnor tryggt i hemmen. Barnmorskor som inte vill vara tvungna att använda vår tids lyckoamuletter: CTG. Barnmorskor som inte vill lura förstföderskor att en igångsättning på rutin i vecka 41 är nödvändig utan tvärtom något som kan skada dem för livet.

Istället känner jag idag en nyvunnen entusiasm inför mitt entreprenörsskap. Här brinner en låga som bara blir starkare. För den kunskap jag sitter på kan ingen ta ifrån mig. Det är en mäktig insikt. Om jag förvaltar den väl.

Jag får ofta frågan varför jag inte forskar

Svaret är: för att det tar tid. Och för att jag inte vill bli inlåst inom akademin.

Jag vet att forskning är kopplat till status och knytblus. Och ett visst mandat. Men jag vill hävda att jag forskar ( även om det kanske retar gallfeber på någon som faktiskt forskar).

Men jag har ett prövande förhållningssätt till verkligheten och den – verkligheten – har överraskat mig flera gånger. Fått mig att byta åsikt. Fått mig att förstå hur lite jag vet. Hur fel jag har haft om mycket.

Jag vill lyssna på riktigt till kvinnor som föder – eller som har fött. Och den mesta kunskap jag har fått om födande har jag fått från kvinnor jag har följt och som jag har lyssnat till. Den plattform jag har byggt upp har gett mig en stor och unik möjlighet att inleda samtal med många gravida och födande över hela Sverige. Även med barnmorskor och doulor. Jag för dagligen samtal med dessa kvinnor och skulle inte vilja byta ut denna tillgång mot något annat just nu.

När jag är modig så leder det till att andra också vågar vara modiga. Och mod är något som kan få liv när det finns ett hopp. Att befinna sig på en plats med nerbrunnen aska är ingen bra plats. Jag har bytt plats och här växer det nu drömmar i mitt nya växthus.

Tack MAJ för i år

Lämna en kommentar

Det har varit en ganska kämpig termin. Och allt som händer går ju inte riktigt att dela på bloggen eftersom barnen är en så stor del av mitt liv. Men det har varit kämpigt att försöka balansera min sprudlande kreativitet med både småbarn och tonåringar hemma. En tröst är att jag har varit igenom såna här kämparperioder förr och alltid kommit ut på andra sidan.

Maj är en månad som jag brukar bäva inför. Det är tiden på våren då allt snurrar ihop sig som ett stort garnnystan med tåtar hit och dit som man desperat försöker bringa lite reda i; utflykter, skolavslutningar, musikuppvisningar, föräldramöten..

Men i år blev maj annorlunda. Det blev en majmånad så fin som man alltid hoppas att den ska bli (men som den så sällan blir). Min bror gifte sig i början av månaden och det var som om bröllopet gav ett skimmer över alla de dagar som följde i spåren.

Vi invigde mina svärföräldrars sommarhus i Östhammar. De har lyckats hitta en riktig pärla till hus, så pittoreskt och vackert, ja en riktig Madickendröm. Ett gult trähus med vita knutar och så fina välbevarade detaljer från en annan tid. En dröm vid vattnet helt enkelt. Bara en ynka timme från Uppsala!

Vårt eget hus hemma i Uppsala är i behov av en del underhåll. Och det är inte så lätt att få varken tid eller pengar till det när tillvaron snurrar på i ett sådant tempo. Särskilt inte när Nils kräver en vuxen person som följer honom i hasorna vart han än går.

Hanna har lärt sig cykla! Stolt som en tupp cyklar hon fram och tillbaka här på vår lilla gatsnibb, varv efter varv. Vilken frihet det måste vara att äntligen lära sig cykla. När jag själv var liten var just cyklandet ett mått på graden av frihet. Det var inte ägandet av en mobil som avgjorde till vilka världar man kunde färdas – det var cykeln som avgjorde.

Som grädde på moset så fick vi som var kursare på barnmorskeprogrammet till en återträff nu i maj! Det var som att färdas 12 år tillbaka i tiden och sen framåt igen. Så trevligt och roligt! Det enda som gjorde lite ont var att ingen av oss som träffades under middagen jobbar kvar på förlossningen längre. Och några har bytt bana helt. Jag räknar till att ungefär tre av oss ca 25 barnmorskor jobbar kvar på förlossningen. Det är en låg procent sett till hur många av oss som drömde om att jobba med födslar då under utbildningen.

Snart är maj månad slut för i år

Tacksam känner jag mig. Nu börjar nedräkningen tills den här donnan tar studenten. Att ett av våra barn nu tar studenten känns STORT.

Miriam, snart student. Men då är maj månad redan förbi. Juni blir studentens månad!

Maj månad bjöd också på en gudomlig pavlova i mina föräldrars trädgård. Den förtjänade att få vara med här.

Jobba i småbitar

Lämna en kommentar

Just nu är det svårt att jobba hemifrån. Jag har mina måndagar och tisdagar men då är det så mycket som ska hinnas med. Resten av veckan försöker jag få jobbgrejer gjorde när Nils sover typ. Det går sådär. Han är ändå precis ett och ett halvt. Den ålder som man på något magiskt vis lyckas glömma bort mellan varje barn…

Kvällarna funkar inte heller för då är det fullt ös härhemma. Mat, disk, driva in tonåringar och samtidigt försöka tandborsta de små utan att tappa tålamodet. Så jag har kommit in i fasen jobba i små bitar. Alltså en pyttebit i taget. Gå ett steg framåt med bonden. Vänta några timmar på nästa drag. Sen nästa. På något sätt får man ju saker gjorda men det går långsamt och kostnaden är denna: SÅ FORT det blir en ledig stund känner jag pressen att behöva jobba. Det är inte helt tillfredsställande.

Jag längtar efter att kunna planera mer. Skriva prydligt i min tomma kalender. Och snart är jag där för i höst börjar Nils på dagis! Ja det känns så stort och overkligt. Mitt yngsta och sista barn i skaran börjar på dagis (nej förlåt förskola heter det ju, jag är kvar på 80-talet). Att skola in på förskolan för sista gången som förälder känns fint för jag tror att Nils kommer stortrivas.

Jag vet ju att förskola också innebär en hel del VAB så det känns tryggt att jag kommer fortsätta jobba hemifrån. Med ett jobb som är kreativt och som jag älskar. Ja just nu håller jag ju på med flera olika parallella projekt som till viss del överlappar varann. Min och Evas gemensamma plattform där våra utbildningar kommer ligga (alltså, vad fint det blir!). Så en egen webbutik som kommer bli helt min egen. Sen har jag en annan idé som håller på att ta form men den är inte riktigt redo för världen än.

I tisdags åt jag lunch med min vän och kollega Elin Ternström. Hennes yngsta går fortfarande att ha med på café och hon är bara för underbar. Det var så mysigt att lämna ett och ett halvt årsåldern för en stund och bara få mysa med de två. Vi pratade om förlossningsrädsla som ju är Elins forskningsområde, men även om trauma i samband med förlossning. Det är ett område som behöver belysas ännu mer.

Vi spånade på framtida samarbeten och avrundade lunchen med en promenad längs Fyrisån. Så mysigt.

Det är något alldeles speciellt att träffa de barnmorskevänner som man har gjort hela resan ihop med. Så många hållplatser att stanna på i minnet, och så mycket energi framåt (oftast). Ikväll ska jag äta middag med mina klasskompisar från barnmorskeprogrammet. För 12 år sedan tog vi examen. Det var precis en sån här vacker sommardag och framtiden låg inbäddad i allt som ett mjukt löfte.

En influensa med extra allt!

Lämna en kommentar

Tänk att en så ljuvlig påskafton kan sluta med en sådan total kraschlandning ner i årets influensa. Jag som har lyckats klara mig från den så länge! I så många år har jag duckat den där influensan. Men det här var inte roligt. Jag blev snabbt sjuk med huvudvärk, hög feber, sjukdomskänsla de luxe, illamående, kräkningar. Det var verkligen no mercy.

Det är en jobbig kontrollförlust att bli så sjuk i en stor familj. Att knappt ens orka gå upp och hämta ett glas vatten skapar problem. Jag har sms:at tonåringarna från sjukbädden.

Kan du hämta ett glas saft?

Det har stundom skapat förvirring när jag har lagt in beställningar på glass och läskande drycker från min säng. Natten då jag inte kunde få ner febern med varken alvedon eller ipren drömde jag om svalkande glass och googlade årets glassnyheter på GB. Det har aldrig hänt förut, att jag googlar glassnyheter.

Jag ammar fortfarande och det får följden att vid feber blir min mun lika torr som botten av en fågelbur. Så det är ingen underdrift att kall dryck och glass har varit en livlina under veckan som gått.

Nåväl, efter några dagar blev det bättre och febern gav med sig. Men tröttheten. TRÖTTHETEN. Och illamåendet. Ett så mystiskt illamående, ungefär som vore jag gravid i vecka 7-8. Vilket jag inte är. Flera av mina följare har berättat samma sak. Någon tog till och med ett graviditetstest. Jag förstår det, för det har varit ett så lömskt illamående. Ett som lever sitt eget liv. Plötsligt gör det sig påmint för att sedan försvinna för att sen dyka upp igen.

Tröttheten finns fortfarande kvar. Det går segt framåt att uträtta uppgifter nu. Hälsan tiger still. Men oj vad det sprattlas och skrävlas när sjukdomen slår till. Att acceptera att det kanske behöver gå lite tid innan jag känner mig helt bra igen är nog allra svårast.

Men något hann hända medan jag spenderade en vecka i sängen. Det blev vår på riktigt.

Nu vill inget av de mindre barnen vara inne längre. Och plötsligt blev det bråttom att börja planera inför vårens fester. Jag hänger inte riktigt med på hur tiden står alldeles stilla i januari, februari och mars för att sedan rusa framåt i april, maj och juni. Hur blev det så?

Ett skepp kommer lastat med bröllop. Och student. I sommar står konfirmationsläger och seglarläger på menyn. Men först av allt vill jag vila lite i känslan av att våren äntligen är här.

En glad bild på mig och mina systrar innan influensan slog till.

Mitt vinter och sommarlandskap!

Lämna en kommentar

I söndags hade vi vår sista livedag på Föda med stöd digitala doulautbildning. Jag sov som en kratta natten till söndagen och möttes sen av ett kompakt vinterlandskap på morgonen. Kroppen som blivit tvungen att anpassa sig till sommartid var liksom inte med på noterna. På kvällen kände jag mig därför som Alice i Underlandet. Glad över dagen som blev så fin men med känslan av att kroppen och tiden hamnat i osynk med varann.

Kanske det som kallas jetlag.

Just det. Att vara mamma till många små barn kan kännas som en konstant och kronisk form av jetlag.

Så blev det ännu en vecka med VAB. Igår insjuknade två av döttrarna, en i magsjuka och en med feber. Alltså den här vintern har varit ett rekord i långa och sega VAB-perioder. Eftersom jag hela tiden jobbar lågintensivt hemifrån så känns det ibland som om allting flyter ihop i en grumlig pöl. Jag längtar efter ännu tydligare kontraster i tillvaron just nu. Fullt ös. Sen tystnad och ro. Koncentrerat jobb.

Att arbeta i tystnad och koncentration framför datorn är något av det bästa jag vet. Men sen är det jätteskönt att få hem ett gäng barn som behöver att jag lagar mat till dem.

Att försöka arbeta koncentrerat men hela tiden bli störd av ett konstant lågintensivt surr runtomkring är inte någon favoritsyssla – även om jag blivit ganska bra på det vid det här laget.

Förra året vid exakt den här tiden åkte jag runt i hela Uppland för att försöka få tag på pass till familjens alla medlemmar. Vi skulle ju till Spanien. I år är jag så glad att slippa turnera Uppland runt i jakt på pass. Jag längtar efter att sommaren ska krypa på oss som en långsam transformation och omformning. En mjuk befrielse. Inte i formen av ännu ett projekt som ska ros iland med andan i halsen.

De här bilderna är tagna i Hälsingland och Stockholms skärgård av min svärmor – och de fick mig att längta.

Längta efter en sommar där inte ALLT behöver hända (som förra sommaren). Då när vi alla var frisläppta från pandemins bojor och de uppskjutna semestrarna stod och väntade i kö.

Orbaden 2018, Hälsinglands playa

Längta efter lathet och skön ovisshet som springer ur en glad känsla, inte en ledsen.

Vi har pratat om att huset behöver målas. Det är ju möjligt att det här blir sommaren då alla de bortglömda husprojekten hamnar högst upp på dagordningen.

Det blir iallafall den sista sommaren som vi har en ett och ett halvt-åring att springa efter.

Nu måste jag släppa datorn och göra chokladbollar tillsammans med Hanna som har hunnit fylla fem.

Scharlakansfeber och snurrande hjärnhjul

Lämna en kommentar

Det har varit en vecka av extra allt! Under torsdagen var det gravidfotografering härhemma.

Och under fredagen hann jag och Nils hälsa på farmor en stund. Så efterlängtat. Det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade farmor sist. Med sex barn hemma är det nästan alltid någon som är sjuk och då undviker jag att besöka farmor.

Under söndagen så höll vi den första av två livedagar på Föda med stöd doulautbildning distans. Alltså, mäktet att få sitta med deltagare från Öland, Kiruna och Malmö. Även om det tar något längre tid att få till en gruppkänsla när alla deltar digitalt så är det faktiskt helt otroligt att det går så pass bra som det gör. Det var en superfin dag ihop med alla aspirerande doulor.

Men sen föll jag ner i den trötthet som numera är standard dagen efter utbildning. Det är en alldeles särskild utmattande känsla eftersom den är blandad med en känsla av tillfredsställelse och nöjdhet. Hursomhelst, dagen efter är det som om min hjärna inte klarar av alltför avancerade uppgifter. Den (hjärnan) behöver landa i att bara få vara i en kropp i ett görande som inte kräver ett tänkande.

Jag och min syster Elin hade planerat att gå och simma ( jag fick ett simkort i födelsedagspresent, vilken toppenpresent) men det visade sig vara att sikta mot stjärnorna. Lilla Hanna blev sjuk och dagen bytte helt inriktning. Efter att vi upptäckt små utslag på armarna så blev vi rädda att det kunde vara Scharlakansfeber. Tydligen är det något som går nu. Fy.

Så jag spenderade eftermiddagen härhemma med Nils, orolig, medan Hanna och Stefan åkte in till närakuten. Efter flera timmar kom de hem och då var det som om besöket på närakuten hade fått lilla H att påbörja en snabb tillfriskningsprocess. Några Piggelin och sen var hon.. pigg igen. Läkaren trodde att utslagen möjligen var något allergiskt och att kardinalsymtomen för Sharlakansfeber saknades, bla smultrontungan. Så bra då.

Att vara mor till många är att kastas mellan glädje, hopp och förtvivlan, utmattning och ett jävlar anamma. Det är att alltid, alltid bli överraskad över livets krumsprång och att stundom fastna i de nyanser som föräldraskapet innehåller. När ett lager är upptäckt och utforskat så kommer nästa.

Eftersom livet just nu är väldigt intensivt med både tonåringar och en ettåring i huset så märker jag att min hjärna ofta går på något slags högvarv. Jag lyckas inte sakta ner farten. Ungefär som ett cykelhjul som man trampar upp farten rejält på och sen fortsätter hjulet att snurra alldeles av sig själv. Så när det plötsligt blir lite utrymme för lite vila och eftertanke är jag ofta alldeles stissig och fortfarande på högvarv. Jag har alldeles glömt bort hur man tar det lugnt verkar det som. Hjälp.

Då är träning bra. För några veckor sen gick jag på ett pass, ett lugnare ryggpass, ja det gick utmärkt att vara barfota. Och det var som om en solfjäder av välbehag vecklade ut sig i mig. Passet var precis lagom utmanande och mitt snurrande hjärnhjul stannade. Alltså. Jag kom ner från hjärnan och blev ett med kroppen. Känslan efteråt var helt magisk.

Så planen är att idag på eftermiddagen kliva ner i en av stadens bassänger med klor i. Ja, drömmen är att ta några simtag och känna hur vattnet bär mig.

Mitt 22-åriga jag skrattar gott åt den här morsan som är så svältfödd på träning. Men jag tror aldrig att jag förut njutit så mycket av att simma, basta och duscha i lugn och ro.