Alla hjärtans dag

Foto: Lovisa Engblom

Igår på semmeldagen fyllde jag år! Jag blev väckt av min familj med frukost på sängen och hembakad semla – och några väl valda presenter; ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och Annie Leibovitz Portraits 2005-2016 (en tegelsten till bok som visst flygits hem från London)! Barnen hade också några egentillverkade saker till mig. Möjligen tyckte min yngste son att det var lite magert på presentfronten men jag blev barnsligt glad.

Mor gifter sig på Virginia Woolfs skrivbord i Annie Leibovitz portraits!

Under dagen fortsatte vårt husletande och  vi kom efter moget övervägande  fram till att vi inte ska köpa ett objekt där tiden har stått stilla sedan 1970. Där knappt någon renovering alls har skett – skulle ha kunnat fungera som scenografi  i ett avsnitt av Historieätarna. Som stor fembarnsfamilj gäller det nämligen att välja sina stressorer med omsorg. Vill man leva i ett renoveringskaos i tre år? Sitta på Bauhaus och amma i ett halvår? Bli väckt av hantverkare varje morgon och förbanna sin egen inkompetens på just det området.

Nej jag vill inte det. Vi väljer att lägga vår energi på en massa annat roligt som redan är too much och att renovera ett hus riskerar att på riktigt bli too much. Som idag, jag har ammat, gått promenad och skrivit på ett riktigt roligt projekt. Barnen. Och ett nytt uppslukande jobb. Det känns som helt rätt saker att lägga energi på!

 

 

Plommon och granatäpplen

När jag började bygga min hemsida och blogg för lite mer än ett år sedan så visste jag att jag ville ha riktiga proffsbilder till. Eller original content som det heter på mediaspråk. För det finns jättefina bildbanker på nätet som erbjuder proffsfoton gratis – jag har själv använt mig av sådana ibland när jag behövt en passande bild till något inlägg. Men det går inte att jämföra med bilder där man får vara en del av själva processen när de blir till. Min vän och barnens faster Lovisa är fotograf; vi har skapat ett kreativt rum som det är riktigt roligt att vara i. Igår hade det blivit dags för en ny fotosession och den här gången fick min yngste son Martin och lilla Hanna vara med! Martin ville inte vara med på bild men han ville gärna äta av frukten som vi fotade.

Sist vi fotade bilder till bloggen så var jag mäktigt höggravid. Nu behövde vi ta amningspauser och jobba i mellanrummen. Vi passade på att ta några amningsbilder men fortsatte också på våra organiska äventyr. Det är roligt att hitta former och landskap – associationer – i växter, blommor, snäckor, vatten, frukt…. eller varför inte avbilda en höggravid kropp som ett sådant landskap? Men eftersom Facebook censurerar bilder på kroppar som visar för mycket hud så är det svårt att använda sig av sådana former. Då får det bli något som är garanterat ofarligt. En persika?

Alltså den koncentration och det fokus vi lyckades uppbåda under vår plåtning av plommon – den var mäktig. Jag fick förklara för min son som hela tiden försökte norpa åt sig av frukten:

Vi gör faktiskt konst här!

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Compact familyliving

Hur får man en femåring med på tåget?

Nu bor vi i ett mintgrönt radhus som vi har trivts fantastiskt bra i – i nästan 10 år. Huset har blivit en del av oss och vår familjekropp. Men när vårt femte barn fyllde två månader gammal så växte vi ur huset – på dagen. Plötsligt var det bara ett fullbordat faktum. Så nu är vi i full gång med att leta efter ett större boende till den här familjen som har vuxit sig större. Det tar förstås en del energi att leta hus och vrida och vända på alla de variabler man måste ta ställning till. Dyrt, centralt läge? Generöst med utrymme på landet? Billigare renoveringsobjekt? Ett hus med anmärkningar på fukt?

Parallellt med detta husletande så ska vårt radhus finputsas inför kommande fotografering och visning. Jag har börjat gallra och plocka ner saker i flyttlådor, allt enligt devisen ”luftigt och ljust”. Familylivingfint. Men det tar tid med en bebis på armen och en leksugen femåring. För plötsligt blir det amningspaus. Kisspaus. Kojbyggarpaus. Lunchpaus. Skrik och gråt-paus. Det gäller att inte drabbas av panik. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av att vara mitt i ett nytt avgörande skeende. Vilket hus blir vårt?

Stop censoring birth!

Det här fotot var anledningen till att ett stort instagramkonto som heter BUMP, BIRTH & BEYOND togs bort. Möjligen är den infantila emojiin anledningen till att fotot får finnas kvar.  På bilden syns Marissa som just har fött sitt barn hemma i badrummet. Såhär beskriver hon födseln:

”I’ve never felt so powerful and accomplished in my entire life. Our bodies truly are amazing!!”

Instagram och Facebook raderar konsekvent bilder föreställande kvinnokroppar som inte är sexualiserade – där det kraftfulla kommer inifrån kvinnan själv. Bilder som utstrålar  kropp, styrka och empowerment, ofta med en blick som är på kvinnans egna villkor. Jag har fått uppleva precis samma sak efter ett photoshoot. När jag fick se bilderna av mig som höggravid så blev jag positivt överraskad! Bilderna var vackra och utstrålade något stort och mäktigt som inte var den där känslan av otymplighet jag själv gick runt med. Formbar var ett ord som kom till mig. Jag skrev ett blogginlägg och la till en av bilderna. Facebook var otäckt snabba på att plocka bort hela inlägget med bild och text eftersom det enligt förklaringen ”liknade skräppost”. Gissa om det sved någonstans på ett sätt som inte gick att ta på. För hur självständiga och autonoma vi än må känna oss så är vi helt i händerna på dessa företag. Vi sitter med näsan i Facebook och Instagram dagarna i ända. Trots att de censurerar oss.

Mitt år som har gått!

Katalonien Foto: Lovisa Engblom

Min första tanke är hjälp har det gått ett helt år till? Året gick ju så fort… igen. Men min andra tanke är att det har varit ett vansinnigt händelserikt år! På alla plan. Ett sånt där takeoff -år, då saker liksom lyfter! Om mitt flygplan stod ganska stilla under år 2016 så lyfte det verkligen år 2017. För ibland händer ju att man har turen att hitta ett självsnurrande hjul där saker händer åt en – det enda man själv behöver göra är att försöka hänga med i farten.  Alla vet ju hur det känns att sitta fast i något trögt som bara har fastnat. Då är det självsnurrande hjulet roligare. Jag blev skolsköterska två dagar i veckan. Att vara ett nav i en skolvärld med elever i alla åldrar är roligt! Och det har gått utmärkt att kombinera med mitt eget företag.

När jag tänker på mitt företag så tänker jag på alla de fina par som jag har fått förmånen att lära känna under året. På vitt skilda platser, både i Stockholm och i Uppsala. Jag tänker på syskon och mor och farföräldrar som jag också har fått träffa! Det är en sån ynnest att få vara med och ha en given roll i det viktiga livsskeendet. Få komma människor nära på riktigt. Tacksamhet känner jag. Det enda ord som verkligen passar in är – meningsfullt.

Men med ett eget företag så kommer också nätverkande, logistik, administration och ekonomi. Nätverkandet är bara roligt. Det andra behöver jag fortsätta bli bättre på! Ibland har kalendern varit en optisk villa. Då är det tur att vi har mor och farföräldrar som bor i stan.

Jag prövade mina vingar som jordemor i Norge och lärde mig säga svangerskap och rier (graviditet och värkar). Jag har även prövat mina vingar som föreläsare under året! Det gav mersmak. Att hålla ett brandtal på Stora Torget i Uppsala under BB-marschen var också en höjdpunkt.

Möjligen var det lite optimistiskt av mig att boka in Föda utan rädslas doulautbildning i graviditetsvecka 39. Men det gick! Och jag är så glad – både för utbildningen och över den fina grupp aspirerande doulor som jag då fick förmånen att lära känna.

Sen kom hon. Vårt femte barn. Den historien har jag ju redan berättat.

Om jag får sia om 2018 så tror jag att det för mig – på ett professionellt plan iallafall – blir ett lugnare år. Kanske att jag även får tid att reflektera lite över saker jag har satt i rullning. Man kan ju alltid hoppas. Till alla er som läser det här – ja alla ni som har berikat mitt år på SÅ många sätt – för jag tror och hoppas att ni vet om att ni har gjort just det – till er vill jag säga:

Gott nytt år!

 

Barnmorskor tillåts sällan vara experter

Foto: Lovisa Engblom

Mina barnmorskerelaterade blogginlägg, de som rör just sådana specifika saker där barnmorskor skulle kunna vara experter, om vi fick tillåtelse – de skjuter jag inte direkt från höften i hejdundrande åsiktsfyrverkeri. När jag skriver mina inlägg om vattenfödslar, hemfödslar, upprätta förlossningsställningar, eller mitt förr inlägg om det ovillkorade stödet – ja i botten ligger såklart min legitimation som barnmorska och erfarenhet av att ha bistått hundratals födslar som barnmorska på olika förlossningskliniker, både  mer centraliserade med många komplicerade födslar men också det småskaliga Södra BB. Där ligger även min erfarenhet av att ha följt med på födslar som doula och hembarnmorska. Jag har egen erfarenhet av vattenfödslar, kontinuerligt stöd och upprätta förlossningsställningar. Men jag har också ägnat ansenlig tid åt att gå igenom den forskning som finns på området. Det är viktigt. När jag uttalar mig inom dessa områden så känner jag därför att jag har en viss grund att stå på.

Självklart kan man tycka olika och även komma fram till olika slutsatser trots hyfsat liknande bakgrunder; ingenting är absolut och saker färgas beroende på var man själv kommer ifrån – ja vilken ingång till ämnet man har. Det har jag stor respekt för. En dynamisk diskussion berikar ett förbund, en yrkeskår; även om det behövs ett visst konsensus för att man tillsammans ska kunna driva frågor.

Men ibland blir jag paff över personer som inte alls har en bakgrund inom området, när de uttalar sig som tvärsäkra experter. Hanne Kjöller är en sådan person som ofta uttalar sig extremt tvärsäkert och som har gett sig in i debatten om förlossningsvården ett flertal gånger. Ofta handlar det om hennes påstående att det självklart är rätt att stänga igen alla mindre kliniker; att gnälla över en bilresa till  centraliserad förlossningsvård två timmar bort (som enligt hennes resonemang per automatik levererar högkvalitativ förlossningsvård åt alla på grund av sin storlek) är ett lyxproblem – ja det är bortskämt. Barnmorskor som försvarar de mindre klinikerna och kvinnors behov och rätt till nära vård vet aldrig vad de pratar om – de pratar i nattmössan.

Det mekaniska synsättet på förlossningsvården, att all vård blir bättre ju större kvantiteter som lyfts, att ju fler kvinnor en barnmorska har ”förlöst”, desto bättre –  det har sina begränsningar. Att centralisera hjärtkirurgi är en sak. Att centralisera all förlossningsvård en annan. En viss ödmjukhet inför att det är mer komplext vore på sin plats här. När jag kom till Södra BB hade jag varit på förlossningskliniker där jag fått öva ordentligt på förlossningar och jag var lycklig över att äntligen få koncentrera mig på ett förlossningsförlopp i taget. För då fick jag utrymme att lära mig annat som jag inte riktigt hunnit med innan; bland annat att öva upp en lyhördhet. Det fanns också tid till reflektion. Jag blev väldigt förundrad över att en kritik mot Södra BB var att vi barnmorskor hade för lite födslar och på så sätt borde kunna mindre än andra barnmorskor. Som om allt handlade om mängden och antalet. Jag hade ju födslar hela tiden, bara inte flera samtidigt!  Som barnmorska mådde jag bättre, jag orkade arbeta kvar inom förlossningsvården och fortsätta vara med på födslar. För många födslar på för lite tid brukar leda till att barnmorskor ger upp om förlossningsvården. Hemligheten med ett maratonlopp är ju att inte ta ut all kraft i början av loppet.

Det här med vattenfödslar är en annan sak. Vem bestämmer om kvinnor får föda i vatten eller inte? De barnmorskor som är experter på vattenfödslar får nämligen väldigt sällan bestämma. Oftast bestäms det av personer som själva aldrig bistått vid vattenfödslar och som egentligen inte har någon erfarenhet eller kunskap på området. Hur de värderar forskningsunderlaget väger ändå tyngre i egenskap av deras profession, auktoritet och plats i hierarkin. Barnmorskor som själva har lång erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar och därför besitter stor kunskap på området; hur de värderar forskningsunderlaget får sällan någon tyngd.

Kruxet med forskning är att den fort blir gammal. Så när ignorerad forskning har varit ignorerad ett tag går det alltid att hävda att den har blivit gammal och mossig – ja att det behövs ny forskning! Men det finns väldigt mycket bra forskning som redan är gjord.

Många undrar varför jag inte väljer att forska. Ja varför jag inte väljer att ägna min tid åt att forska ”på riktigt” istället. I botten ligger ofta en föreställning om att jag då ska kunna vara med och förändra ”på riktigt” – med ett annat mandat. Det är högst medvetet som jag själv har valt att inte ge mig in på det spåret. Jag har på olika sätt fått inblick i den akademiska världen ändå och vet att den på inget sätt är opartisk eller befriad från intriger, maktspel och hierarkier. Barnmorskeforskning och omvårdnadsforskning värderas inte särskilt högt i den akademiska världen. Det finns barnmorskor som har har klivit allra högst upp på stegen,  ja som har disputerat och kanske till och med blivit professorer. Min förhoppning är att de under min livstid också ska kunna få ett mandat att förändra på riktigt.

 

 

Frågor från auditoriet

Jag skrev om de tre presentationerna på SFOG-symposiet Kvinnors inflytande över sin vård inom obstetriken tidigare i veckan, sen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den avslutande paneldiskussionen där publiken fick ställa sina frågor. Men eftersom jag själv deltog och fick svara på en del frågor så blir det svårt för mig att återberätta med ett helikopterperspektiv. Jag minns framförallt vilka frågor jag fick och hur jag valde att svara på dem! Så det här blir nog mest en redogörelse för hur jag själv valde att svara på frågor från auditoriet. Ni som var med under symposiet – kommentera gärna! Men med det sagt, från mitt eget perspektiv; här kommer några reflektioner:

  • Elin Edéns presentation om att förutsätta samtycke eller inhämta samtycke var en ögonöppnare för många i publiken, den fick mycket positiv respons! Även en hel del frågor om hur det här kan översättas i praktiken och hur man som personal ska bära sig åt när kvinnor inte vill göra egna val.
  • Obstetriker Marie Blomberg fick svara på kommentaren ”Tillåter ni verkligen vattenfödslar i Linköping trots att Socialstyrelsen avråder från det?” En viss förvirring uppstod eftersom vi plötsligt fick ett tvärsäkert påstående om att Socialstyrelsen avråder från vattenfödslar i knät. Marie Blomberg svarade att det är ett alternativ för de kvinnor som önskar föda i vatten, när det finns barnmorskor som vill, med kunskap och erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar –  men att de får ha med sig en egen pool. Elin Edén ifrågasatte det tvärsäkra påståendet om att Socialstyrelsen avråder. Jag replikerade ungefär såhär:

Ett barn dog efter en vattenfödsel i Västerås på 90-talet och då gick Socialstyrelsen ut och avrådde från vattenfödslar. Efter en utredning kom man fram till att dödsfallet inte hade något med själva vattenfödseln att göra och tog bort den avrådan. Det finns mängder av observationsstudier världen runt (dock inte några randomiserade kontrollerade studier) som visar att det inte alls är farligt för en frisk mor och ett frisk barn där förlossningsförloppet är normalt – att föda i vatten. Idag erbjuder vi den medicinska smärtlindringen EDA, PDB och PCB frikostigt inom förlossningsvården trots att vi vet att de kan ha direkta eller indirekta negativa konsekvenser för barnet. Det borde vara självklart att erbjuda vatten som smärtlindring – och även vattenfödslar – som ett alternativ till mer medicinsk smärtlindring.

Foto: Lovisa Engblom

  • Moderator Karin Pettersson lät oss i tur och ordning svara på om vi ansåg att Sverige ska ha landstingsfinansierade hemfödslar för den minoritet kvinnor som önskar föda hemma, alltså bortsett från den eventuella ökning av kvinnor som nu vill föda hemma i förlossningskrisens spår. Vad jag minns så blev det till slut ett ja från oss alla tre, Marie Blomberg med reservationen att det då måste finnas barnmorskor som kan bistå jämt fördelat över landet. Min egen motivation löd såhär:

Idag har vi ett ojämlikt hemfödsellotteri, ett förtydligande inom området med nationella riktlinjer skulle inte dramatiskt öka antalet hemfödslar utan göra det till ett mer jämlikt och säkert alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Läkemedelsfrågan skulle då också behöva lösas.

Foto: Lovisa Engblom

  • En fråga handlade om huruvida kvinnor ska kunna ha möjlighet att välja ett planerat snitt utan medicinsk indikation. Jag minns det som om vi var rätt eniga om att vi ska ha en personcentrerad och individualiserad vård, det ska alltså vara möjligt att efter en individuell bedömning kunna få ett snitt utan medicinsk indikation. Själv ansåg jag att det är inget som ska ”säljas i kiosken”. Med det menar jag att det är inget som vi ska låta vara helt upp till kvinnor att själva besluta om, precis som vi inte säljer hemfödslar till kvinnor med komplicerade riskgraviditeter eftersom vi anser att det finns goda medicinska skäl att inte göra det. En viktig och spännande fråga som måste debatteras mer!

Foto: Lovisa Engblom

  • Flera läkare tyckte att det var svårt att i det allt mer högljudda mediebruset om en förlossningsvård i kris  få fatt på om det verkligen var kvinnors krav som hördes, eller om det egentligen handlar om barnmorskors krav! Och alla kunde inte känna igen sig i medias bild av en kris då de själva upplevt flera lugna pass på sina arbetsplatser. Här var det första gången som jag kände att jag blev trött. Jag vet därför inte om jag svarade så bra:

”Det är inte barnmorskor som har hittat på krisen i förlossningsvården! Det är en reell kris vi har – och barnmorskor började larma redan i början när vi såg trenden komma. Eftersom vi inte har fått något gehör och inte lyckats vända skeppet på alla dessa år så har det eskalerat och nått ett slags crescendo nu, ja blivit extra kraftfullt när kvinnor och brukarorganisationer också har gett sig in i debatten. Vi har alla ett ansvar för den här situationen som har uppstått. Jag har ett ansvar. Vi barnmorskor har ett ansvar. Läkare har ett ansvar.”

Jag minns inte hur jag svarade på om det är barnmorskors krav eller kvinnors krav som hörs men efter att ha hunnit fundera så tänker jag såhär: Kanske går barnmorskors krav om en bättre arbetsmiljö till viss del hand i hand med kvinnors krav på en bättre och tryggare vård i samband med barnafödande? Det kan nog vara svårt att urskilja helt vad som är vad i bruset eftersom de flätas samman – men varför skulle där finnas en inbyggd motsättning?

Jag tänker fundera vidare på den frågan!

 

Vad händer i höst?

Foto: Lovisa Engblom

  • Den 20 augusti är det riksmarsch mot BB-kaoset i olika städer och jag ska vara med i Uppsala. Kom du också!
  • Den 31 augusti ska jag delta i ett symposium om kvinnors valfrihet och inflytande i förlossningsvården på  SFOG-veckan i Stockholm
  • Inspirationsgruppen träffas igen efter sommaren för att planera höstens inspirationträff! Inget datum är bestämt ännu men om du vill vara den första som nås av informationen – skriv till oss och be om att få bli tillagd i vår maillista på inspiragruppen@gmail.com
  • Jag planerar att gå på Marie-Louise Ekmans utställning på Moderna museet innan den 17/9.
  • Planen är att vara med på födslar och jobba som skolsköterska däremellan. Någon gång i mitten av november –  beräknad nedkomst av vårt femte barn.
  • Innan dess vill jag hinna ta med mina stora barn på musikalen Billy Elliot på stadsteatern i Stockholm.

I blåbärsskogen

Vi är nu inne på tredje semesterveckan här i Hälsingland. Värmeböljan har uteblivit. Men det har varit regn, blåst, moln och från klart till halvklart till hagel. Semester är verkligen ett eget universum. Familjen man åker på semester med är nästan ny vare gång. Ett barn har plötsligt kommit ur trotsåldern och leker beskedligt med andra barn medan en annan har gått och blivit tonåring och är ointresserad av familjeaktiviteter som hen var intresserad av förra sommaren. Och vilken familj åker vi egentligen med nästa sommar? Då kanske vi har fler tonåringar och förhoppningsvis minst en bebis.

Jag drömmer mig tillbaka till en tid då man slapp semestra med alla sina barns mobiltelefoner. Vi försöker ha regler för mobilanvänding eftersom de tenderar att slå ut nästan all annan kreativitet – saker bleknar i jämförelse med allt det klickvänliga. Som tur är lyckas de vara ganska kreativa med sina mobiler. Men det är fortfarande i mellanrummen som det mesta händer.

På biblioteket i Bollnäs lånade jag med mig  Mor gifter sig av Moa Martinson, Ännu ett liv av Theodor Kallifatides och Lugn och beröring av Kerstin Uvnäs Moberg. Men just nu läser jag De oroliga av Linn Ullman – den är fantastisk! Läs den.  Vi har haft huset fullt av besök i några dagar och då har det inte blivit så mycket läst. Istället har det varit en härlig karusell av människor, samtal, mat och diskberg. När man kliver av är det med en lätt vimmelkantig gång.

Fika på Bolleberget

Igår vandrade vi uppför Bolleberget med pojkarna i familjen. Våra vänner Paola och Pradeep som precis har kommit hem från en tid i Edinburgh, Skottland, följde med upp! Idag behöver jag förbereda lite inför ett symposium på SFOG-veckan i augusti som jag ska medverka i. Det handlar om Kvinnors valfrihet i förlossningsvården.  I Skottland har man antagit en femårsplan – inom fem år så ska hela mödra och förlossningsvården vara utbyggd enligt en caseloadmodell. Det betyder att alla som föder ges möjlighet att under graviditeten få vård av barnmorskan som sedan är med på födseln. Just precis en sådan vård som jag själv skulle vilja ha. I Sverige behöver man ha lite tur, egna kontakter – eller vara prinsessa – för att få den vården.

Högst upp på berget-selfie. Med små blåbärsfingrar!