Carolinaparken

Efter void – vår!

Idag var startskottet för MIN egen vår. Den kom efter två veckors konvalescens och en liten minidepression som följde därefter, ja när jag kände mig bättre rent fysiskt efter operationen. Nu har jag äntligen kommit igång igen! Två dagar som skolsköterska på skolan följdes av en dag med min syster Elin. Vi har spånat, pratat och planerat. Jag håller ju på med ett kreativt skrivprojekt lite on top of everything else och min syster är oumbärlig i den processen. Hon är ett proffs helt enkelt.

Carolinaparken
Elin i Engelska parken

Det är nämligen lätt att krångla till saker! Eftersom det är väldigt lätt att tro att det är avancerade julgranspynt med kristyr man ska försöka lämna över till världen, när det kanske är själva granen som är intressant. Men jag håller på att ta mig in till själva granen i det här projektet. Bilden av det ensamma geniet som skapar stordåd på sin kammare är förlegad. Nej, det är ett kreativt och långt gånget samarbete – ett teamwork helt enkelt – att skapa någonting. Den här hemsidan till exempel, som jag själv tycker har blivit riktigt fin, den är produkten av ett samarbete mellan mig och flera andra kreativa personer. Jag gillar den skarpt!

Igår var det premiär för vår nya tradition, nämligen den att gå ut och äta på restaurang jag och min man Stefan med våra födelsedagsbarn! Det är nämligen lite av ett pussel att umgås med barnen sådär på tre man hand, eftersom de är så många. Vi umgås ju oftast med dem i flock. Men det är fint att få ge ett barn i taget av vår odelade uppmärksamhet. Så igår premiäråt vi på Pinchos med vår Sofia som just har fyllt 11 år! Stort grattis till dig – och oss! Snart får vi boka bord på en restaurang igen eftersom Sofias syster Miriam och vår äldsta dotter fyller 15 år. Det är bara en liten vecka kvar.

Om en grå vecka i mars

Nu kliar det verkligen i hela mig efter att få komma igång igen! Komma igång med allt möjligt! Med att äta mat som vanligt, med att jobba, med att fortsätta sortera flyttlådorna inför renoveringen av källaren, med att vara en lite mer pigg och alert mamma som orkar läsa godnattsagor, med författandet av det där långa blogginlägget om förlossningens olika faser, eller blogginlägget med tips på hur man kan fördriva tiden under en lång latensfas, eller det om smärtan under en förlossning… Men allt det där får vackert vänta. Jag är faktiskt inte frisk än.

De här två veckorna har varit en enda lång studie i de olika faserna av postoperativ smärta. Dagarna efter halsoperationen kändes det som om jag hade läget under hyfsad kontroll. Alltså, det gjorde ont men inget som inte gick att hantera. Efter fem dagar tog det en vändning åt helt fel håll. Helgen blev svår. Jag vaknade strax efter midnatt två nätter i rad med stark genombrottssmärta. Det kändes som om mina öron höll på att explodera. Usch vad hjälplöst att inte kunna lindra smärtan med de läkemedel man har till sitt förfogande. Jag vände mig till öron/näsa/hals och fick ett nytt recept på medicin utskrivet men inom mig sjönk modet när jag behövde hämta ut mer smärtlindring en vecka efter operation.

Att ligga alldeles stilla i ett tyst rum med en halsduk av ull virad runt öronen har hjälpt. Men smärtan har varit svårare att hantera mitt i det allmänna surret och med barnen runt mig.

Idag, nu på eftermiddagen, precis när solen sprack upp, så kändes det som om jag fick min gamla röst tillbaka. Tack! Jag har faktiskt gått och varit rädd för att behöva låta som en 17-åring med körtelfeber för resten av livet. Och missade jag inte att ta alvedon med en timme prick? Ett GOTT tecken för en som har suttit och räknat ner timmarna tills nästa dos i en vecka nu. Ja det finns hopp! Nästan alltid. Eller vad säger ni mina kära små skrott?

Småkusiner!

Familjeliv

Omsorgen om tiden, familjen och livet

Familjeliv
Våra två minsta har blivit ett stort vi

Den senaste veckan har varit en prövning, framförallt för mig, men för hela familjen också. Det blir ju så när man är en stor familj – man blir väldigt beroende av varann. På gott och på ont. Ja dagarna som nyss har gått vill jag inte ha tillbaka om man säger så. Det gör ont av få sina halsmandlar bortopererade. Som tur är så har vi fått allt möjligt stöd av barnens farmor, mormor och morfar. Tack vare deras omsorger så har vi klarat av den här veckan. För hjälp vad handikappat det blir när jag varken kan köra bil, lyfta tungt eller äta mat.

Att skriva ett blogginlägg är en bra avledning. Under veckan som har gått har jag ändå hunnit svara på några mail och dra i några trådar inför framtiden. Det har hänt spännande saker på jobbfronten! Mer om det sen. Först en klyscha om att få saker ur händerna:

Själva förverkligandet av idéer är alltid det som kräver mest. Att få en god idé, leta upp ett spår eller tänka den där kittlande tanken – allt det är lätt och oftast jätteroligt. Det är på genomförandeplanet som saker brukar stupa.

Egenskaper som ihärdighet, stoicism, uthållighet och tålamod är viktiga när det kommer till att få saker gjorda. Men något som glöms bort alldeles för ofta är den egna hälsan. Det är den viktigaste pusselbiten för att saker ska kunna snurra runt dig, av dig och från dig. Eftersom sommaren snart står för dörren på alla sjukhus och vårdavdelningar så vill jag puffa lite snällt för en text jag skrev förra året – särskilt för dig som arbetar inom vården. Ta dig tiden att läsa mitt inlägg om utbrändhet och reflektera gärna över vart just du befinner dig i livet! Du som inte jobbar inom vården kan ha minst lika god behållning av min text som finns som ett relaterat inlägg här nedanför.

Vården i Uppsala

När vården bara fungerar

Vården i Uppsala
Tacksamhet.

Jag vet inte hur smart det är att skriva ett blogginlägg såhär dagen efter operation, och med morfin i kroppen. Kanske blir det inte ett av mina vassaste inlägg, men väl ett personligt sådant. Igår lät jag operera bort mina halsmandlar och det gick bra! Det är fint att få uppleva hur det är när vården bara fungerar precis så som det är tänkt. Tonsillketomi är ett enkelt rutiningrepp som ändå förutsätter ett avancerat tvärprofessionellt teamwork. Utan sjuksköterskan, narkossköterskan, operationssköterskan, narkosläkaren, undersköterskan och kirurgen så blir det inte så mycket operation av det hela. Ganska många pusselbitar som ändå krävs för att allt ska fungera smidigt.

Idag känns det som om det bor två tennisbollar i min hals och det absolut enda som går att äta är glass. Jag försökte med mosad potatis igår men det gick inte alls. Så det blir nog glass, vatten och smärtlindrande tabletter för mig i några dagar nu. Min kropp känns tung och liksom mörbultad efter ingreppet. Den behöver återhämtning och jag ska försöka att ge den det. Det är bara lilla Hanna som inte förstår att jag inte får bära tungt på ett tag nu.

Jag ska vila lite nu och i eftermiddag tänkte jag roa mig med att titta på gårdagens avsnitt av Bonusfamiljen på SVT play. Till lunch blir det glass. Där har ni min dag. Ändå så är känslan tacksamhet.


farfar

8 mars

farfar
Hemma hos bästa bonusfarfar!

Tänk snart är oxveckorna över! Påsken stundar. Och våren. Men nästa vecka ska jag operera halsen och just nu bävar jag för konvalescensen. Fast med hjälp av lite kär släkt så ska det nog gå vägen.

Jag har lyssnat på det andra avsnittet av Doulapoddens Vi & Vården där jag själv medverkar! Vilket bra avsnitt det också blev! Vi pratar krystning, utdrivningsskeden, hela hinnor och varför vi barnmorskor egentligen gör vaginalundersökningar under en förlossning?

Exakt vilken information (förutom centimetrar hit och dit) är det jag som undersökare får?

Gå in och lyssna på avsnittet här: Doulapodden, Vi & vården, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hemfödslar som arbetsmodell. Det genererade en intressant facebooktråd med input från flera erfarna hembarnmorskor. I Danmark där det finns många offentligt finansierade hemfödslar som en integrerad och alltmer accepterad del av förlossninsgvården så är det bara en barnmorska som är med vid själva hemfödseln. I Sverige finns det just nu offentligt finansierade hemfödslar framförallt i Stockholm, och där får man idag två barnmorskor till priset av en.

Barnens bonusfarfar har skrivit ett uppskattat inlägg i Dagens medicin som jag varmt rekommenderar. Och ja, jag håller med: Arbetsmiljön har avgörande betydelse för patientsäkerheten

Sportlovsspurt

De tre stora barnen har varit i Hälsingland och åkt skidor med sin farmor och bonusfarfar den här veckan och hemmet har därför varit lite tystare än vanligt. Det är skönt med en paus ifrån varandra ibland men oj vad jag saknar barnen när de är borta! Saknar att ha dem runt mig. Eftersom vi är vana vid att vara så många hela tiden så blir det obegripligt tyst när det bara är två barn hemma. Syskondynamiken är förunderlig. Martin tycker det är urtråkigt när de tre stora barnen försvinner och lilla Hanna, ja hon går sina pysselrundor härhemma och försöker roa sig på bästa sätt – men hon blir så märkbart glad när huset fylls på igen.

En bok som hjälper dig att förstå världen
Boktipset!

Jag har hunnit läsa ut Factfulness och kan varmt rekommendera den till er! Ibland behövs det verkligen knep för att förstå världen och jag är så glad för de nya och mycket användbara begreppen jag har fått. Här är tre av dem:

  • Rädsloinstinkten
  • Akutinstikten
  • Klanderinstikten

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar med förlossningsvård. För den där akutinstinkten, att tro att saker alltid kräver ett akut ingripande av oss – när det viktiga blir ATT vi gör något snarare än vad vi gör. Vad vi gör och varför är alltid viktigare. Paniken och rädslan är det viktigt att vi försöker mota i grind för vi fattar sällan bra beslut när den drabbar oss.

Och jag är en stark anhängare av en fakta och verklighetsbaserad världsbild. Om nu någon trodde något annat.

Mumma med en soffa full av gosedjur.

I fredags var jag, Elin och Hanna på lunch hemma hos Johanna innan hon skulle gå och jobba kväll på förlossningen! Det var en av sportlovets riktiga pangdagar med strålande sol och minusgrader. Jag bylsade på oss ordentligt, tog Hanna i vagnen och promenerade fram och tillbaka.

Strålande sol ute och prickiga gardiner inne.

Johanna hade lagat en jättegod och mustig gryta på grönsaker. Tack snälla för så trevligt häng!

När vi kom hem hade postnord försökt leverera en träningscykel som jag beställt! Jag tog Hanna i bilen och hämtade upp ett 30 kilo tungt paket på deras lager istället. Japp, jag har beställt en träningscykel – den bästa sorten i budgetklassen – för nu vill jag banne mig komma igång med konditionsträningen! Det är så otroligt många stjärnor som ska stå rätt på himlen för att jag ska kunna komma iväg och träna och det fungerar inte riktigt i vardagen. Eftersom jag alltid har gillat motionscykling så gjorde jag slag i saken. Nu ska den bara monteras och skruvas ihop.

Författare Elin Cullhed
Syster Elin!

På lördag eftermiddag var vi bjudna hem till min syster som ville fira sin födelsedag med några av oss. Det är inte alltid självklart att orka svänga ihop en fest bara sådär, själv skrotade jag mina planer på en födelsedagsfest efter min sega sjukdomsperiod (halsbölden) efter jul. Min syster och hennes man däremot är proffs på att svänga ihop fester och middagar bara sådär. Jag vet att det inte är så bara. Men de lyckas liksom varje gång.

Ja, min syster är förunderligt vacker. Och får så vackra saker ur händerna. Nu har hon fått ett stipendium från Internationella rådet för att åka till York i England och skriva på en ny roman. Grattis!!

Kvällen avslutades med salsadans och lilla Hanna somnade ifrån festen.

Idag ska vi äta tårta och fira nästa stora födelsedagsbarn i släkten. Men först ska jag skruva ihop min nya motionscykel. Wish me luck.

Februari och sportlov

En lördag i februari

Februari och sportlov
Februarisol!

Idag gick jag upp tidigt igen, ja klockan 06:30, för att hinna med något innan resten av familjen vaknar. Om jag vill hinna med att producera något, till exempel skriva text, ja då måste jag ta mig den tiden. Morgontimmarna är bäst. Kvällstimmarna är oftast bara att glömma. Har jag tur så kan jag få sitta och skriva i tre timmar helt ostört om jag går upp klockan 06:30 en lördagmorgon. Tystnaden och stillheten. Nybryggt morgonkaffe. Solen som sakta går upp över hustaken. Det smattrande ljudet från tangenterna. Underbart. Men det förutsätter såklart att jag har fått sova gott under natten. Och inatt fick jag det!

Igår var jag och Hanna på lunch hemma hos Eva som driver Medvind profylax i Enköping. Eva och hennes familj bor i ett bedårande hus från 1920-talet med stor trädgård, höns och frysen full av sommarens skörd. Vilken lyx! Och kan man tänka sig, jag blev bjuden på husets lunch med hembakt zuccinibröd och husets egna bondbönor (och sommarens persilja!). Sånt gör mig lycklig. Jag och Eva spånade vidare på vårt spännande samarbete och idéerna liksom bubblade och kokade över åt alla håll och kanter. När det händer mår jag som bäst.

Tulpaner i vas
Mina födelsedagstulpaner!

Under veckan som kommer är det sportlov för de stora barnen, de ska få följa med farmor och farfar upp till fjällen som vanligt. Vår mellanson kommer förhoppningsvis ha det ombonat och sportlovsmysigt på fritids eftersom min kommande jobbvecka är planerad in i minsta detalj (med en förlossning som är välkommen precis när som helst eftersom den är med i mina beräkningar).

Men när det inte är förlossning på gång så djupdyker jag just nu i mitt och Karin förlossningspedagogen Johanssons samtal. Det ska nämligen bli läsbar text av det hela! Ikväll tar jag paus för då tänker jag istället lyssna på Jon Henrik Fjällgren när han jojkar på bästa sändningstid.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Märta Engblom barnmorska

Mot ljusare tider! Och mindre duttande tack.

Mor och dotter
Mot ljusare tider!

Det är något speciellt med att bli riktigt sjuk. Tacksamheten som kommer efteråt, då när man har tagit sig förbi det värsta och kommit över och ut på den andra sidan. Att få känna sig lite piggare, lite mer sugen på livet igen. Ja jag föder hellre barn igen än går igenom ännu en historia med en halsböld. Det är mycket trevligare att föda barn, även om det gör ont. Värkarbetet under en förlossning är ju så finurligt uttänkt, med vilopauser och med en tilltagande smärta och värkstyrka. Smärtan vid halsböld är så konstant och spetsig. Framförallt så signalerar den att någonting i kroppen är så väldigt fel. Och en stark smärta i kombination med hög feber tar verkligen på krafterna.

Men idag känner jag mig somsagt lite piggare och framförallt hoppfull. Jag har suttit och skrivit hela förmiddagen. Även om det är många månader kvar innan det blir vår så tror jag att längtan också fyller en funktion. Att få drömma, längta och blicka framåt mot saker som ska komma. Det är något djupt mänskligt i det! En av mina ambitioner inför det här året 2019 var att göra saker mer noga och genomtänkt och mindre på känn. Det i sig har inneburit att jag mer noga och genomtänkt tackar nej till att göra en del saker. För att noga och genomtänkt kunna tacka ja till saker jag verkligen vill göra. Hänger ni med?

Himmel och moln
Blå sommarhimmel!

Vi flyttade in i det här huset i slutet av varma maj förra året då trädgården fullkomligt hade exploderat i ett hav av försommarblomster. Syrenbuskar. Rosor. Äppelträd och bärbuskar. Mitt i flyttkaoset försökte jag hinna njuta av trädgården, men jag hann inte riktigt med. Minns att det mest snurrade runt i mitt huvud. Det var svårt att veta i vilken ände jag skulle börja påta. Så kan det ju vara att befinna sig mitt i kaos. Var ska man börja? Och istället för att välja väg så börjar man dutta. Lite här och lite där. Gud vad jag duttade, ja jag åkte iväg och köpte sommarblommor på en blomsterhandel. Istället för att börja packa upp tråkiga flyttlådor och ta itu med de blommor som redan växte i trädgården. För det var så jobbigt att tänka långsiktigt där i början.

Precis sådär kan det vara att starta sitt eget företag. Eftersom möjligheterna till en början synes oändliga och så imaginärt inom räckhåll så börjar man dutta istället för att slå in på en bana och verkligen hålla fast vid den. För om man vill att en trädgård, ett hem, en utbildning eller ett företag ska ta sig och börja växa – ja då måste man ha en plan och tänka långsiktigt. För utan ett mål någonstans där framme är det svårt att veta vart man är på väg. Risken är stor att man går runt, runt i samma cirklar och hoppar på saker som mest känns roliga för stunden. Men att dutta för mycket är vanskligt. Och sociala medier, till exempel, är som upplagt för duttande. Istället för att verkligen ta sig an något är det lätt att man duttar runt i en loop. Och boken som man hade tänkt läsa blir aldrig läst.

Att verkligen läsa en bok eller en roman från början till slut är underskattat. Jag rekommenderar det varmt. Och vad gäller arbetet i trädgården så ser jag fram emot att få vara med från början den här gången och se på när trädgården sakta vaknar till liv efter vintern.

Varm sommar i Hälsingland
Sommar! Foto: Lovisa Engblom

Vinterpromenad

När mamma blir sjuk

Vinterpromenad
Stärkande vinterpromenad i januari för precis ett år sedan!

2019 som var tänkt att börja så bra. Med powerpromenader i skogen och ordning och reda, både på jobbet och hemma. I några dagar såg det också ut att kunna bli en bra start på ett bra år! Året kan fortfarande räddas men starten på året har ohjälpligt kraschat i ett dike. Jag blev jättesjuk i en andra halsböld. Är fortfarande väldigt sjuk och går till öron/ näsa/ hals på sjukhuset nu dagligen. Ett av de stora barnen är också hemma sjuk, om än i en något lindrigare åkomma.

Att bli ordentligt sjuk som mamma är jobbigt för det blir ju så hjälplöst allting. Medan min kropp kämpar med den här dumma infektionen så fortsätter ju livet ungefär som vanligt utan att ta några särskilda hänsyn. Det blir stökigt härhemma som vanligt, barnen blir hungriga som de brukar och min man blir trött när han måste ta över hela lasset. Ibland känns det verkligen som om vi har tagit oss vatten över huvudet. Renoveringen av källaren som vi tänkte påbörja i vår… Just nu orkar jag inte riktigt formulera ordet bygglov högt eftersom det känns som om det kommer bli kortslutning i min hjärna då.

En enda skön sak med att bli sjuk är att jag har tvingats släppa allt och inse att tillfrisknandet måste få ta sin tid. Kapitulera! Jag kan vara så bra på att envist köra på och tänka att saker bara SKA gå ihop om jag biter ihop lite till. Men kroppen behöver bara få återhämta sig nu och vila. BARA vila. Och som av en händelse är jag jourfri hela januari.

Jag kommer göra en operation någon gång i vår då halsmandlarna ska tas bort, en så kallad tonsillektomi. Konvalescensen efter operationen kan vara rätt så jobbig och om jag behöver ligga som en konvalescent då mitt i maj när hela trädgården skriker sitt härliga vårskrik, åh, det kommer att bli plågsamt. Men en sak i taget.

Jag gläds åt Lisen Forsbergs gästinlägg om amning som fick så stor spridning och blev så uppskattat av er!! Det bästa av allt är att det kommer fler intressanta gästinlägg i vår. Så tack bloggen för att du finns och går att skriva på även från sjuksängen. Nu ska jag vila lite innan jag åker till sjukhuset igen.

Följ Föda med stöd via Bloglovin!