Kategori: Barnafödandets historia

Att vara kåt på sitt födande – om hur barnmorskan Signe Jansson var före sin tid

Lämna en kommentar

Idag har vi vår första liveföreläsning i Kollektivet. Jag ska berätta om vad som har format vår förlossningskultur. När jag gjorde research till kvällens föreläsning kom jag över ”Att föda på kvinnans villkor” av Beatrice Hogg, Signe Jansson och Kärsti Stiege. Den fick mig att känna mig fnissig. Inte för att den tar upp sensualism och födande på ett frankt sätt. Utan för att det blev så uppenbart för mig att ”samma” gamla kunskap måste upptäckas på nytt, igen och igen. Vi människor är som guldfiskar. Eller så är det kunskapen som är cirkelformad där vi rör oss runt i samma cirklar.

I boken, som gavs ut år 1988, kan man läsa:

”Barnmorskorna på Ystad är medvetna om att graviditet, förlossning och amning är delar av kvinnans psykosexuella utveckling. Det diskuteras på föräldrakurserna. Föräldrarna får veta att det är bra och stimulerande och fint med närhet och sensualism under förlossningen. Det stimulerar värkarbetet och hormonerna flödar.”

BAM. Så självklart.

Utdrivningen och krystfasen jämförs med det långsamma crescendo som en kvinnlig orgasm utgör. Jag upplever det som modigt och fint att författarna till boken lyfter sådant som fortfarande idag är kontroversiellt.

Födandet i stort har kommit att beskrivas som en medicinsk händelse enbart

Varför skulle det vara fel att vara ”kåt” på sitt eget födande? Att vilja uppleva det i hela sin råa och komplexa, möjligen även spirituella existens.

I vår kultur är det så tydligt att födandet har gröpts ur på så mycket av sitt köttiga och saftiga innehåll. En förlossning är ofta hårt jobb och ibland inte så romantiskt som vissa skulle önska. Men födandet kan vara något av det mest sensuella och intima som vi får uppleva i våra liv. Om vi öppnar upp för det. I praktiken går det aldrig att separera kvinnan själv från födandet. Hennes sexualitet, kön och känslor. Hennes fantasier och längtan.

Att förneka detta och säga att födandet bara är en medicinsk sak och aldrig kan vara något mer eller annat är att stympa en del av vad det kan innebära att vara kvinna.

Som kvinnor är vi också kärl för vårt egna tillblivande. Inte enbart för andras.

Ett faktum som verkar kunna provocera.

Men i precis det sammanhanget lyser Signe Jansson och Beatrice Hoggs ord som stjärnor på natthimmlen:

”Under utdrivningsskedet koncentrerar sig mödrarna mycket och därför behöver de tyst omkring sig. Man kan jämföra utkrystningen med ett samlag strax före orgasmen, då kvinnor koncentrerar sig väldigt mycket. En orgasm kan ta olika lång tid och är svår att bestämma tidsmässigt, precis som utkrystningen av barnet. Kvinnorna får ofta en överväldigande känsla då, precis som vid en orgasm kan man stöna, gråta, skrika eller skratta om vartannat. Det är en blandning av känslor: rädsla, smärta, ilska, glädje och förundran.”

Bok: Revolution i BB-fabriken

Lämna en kommentar

Ibland slår frustrationen och otåligheten till med full kraft. Hallå! Vi har en förlossningsvård som konverterar friska processer till patologiska på löpande band. Sen skylls allt på kvinnan. Det är hon som är för tjock, har bakat ett för stort barn, är värksvag (hur många gånger upprepas ordet värksvag i Sverige varje dag?), är för gammal, har varit gravid för länge, har ett för stramt perinueum, det är hon som får etiketten förlossningsrädd när hennes egna kunskaper och rättigheter i födandet inte respekteras.

Ödmjukhet och självreflektion är inte förlossningsvårdens starkaste sida. Det paradigm vi rör oss inom skulle kunna kallas kvinnan själv är roten till alla problem. Vi har glömt bort att födandet är en hormonell process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Istället behandlar vi födandet som vore det en mekanisk process där barnet, cervix och bäcken i ohelig allians och på orimligt vis försöker trotsa fysikens lagar.

Att barnet, cervix och bäcken alla tillhör en kropp vars hjärna reagerar på sin omgivning på ett fullkomligt adekvat och rimligt sätt – det bekommer oss inte.

Eller jo, vi är några som har förstått var och framförallt varför det skaver.

Kristina Turner och Maria Bengtsson har skrivit boken Revolution i BB-fabriken

Revolution i BB-fabriken är allmänbildning för dig som vill förstå den polariserade debatten om förlossningsvården. Varför den inte tystnar och varför det skriks högt i olika läger. Maria och Kristina har gjort en grundlig genomgång av de systemfel som dagens förlossningsvård bygger på.

Patriarkala strukturer ligger till grund för förlossningsvårdens utformning och vi är alla delaktiga i dem så länge vi inte är medvetna om dem- förlossningsläkare, barnmorskor, journalister och även du som föder. Det är dessa systemfel, som gör att kvinnor känner sig maktlösa över sina kroppar, som vi vill blottlägga.

Ingen annan i Sverige skriver så insiktsfullt och initierat om interventionskaskaden, om Stockholmssyndromet i förlossningsvården och om de mekanismer som gör att samhället fortsätter upprätthålla ett system där kvinnors egna röster och behov i stort ignoreras.

Om du är minsta nyfiken på förlossningsvården eller på debatten om densamma så ska du läsa den här boken! Det är en svensk och helt egen variant av Milli Hills ”Give birth like a feminist”.

För att kunna se på födandet ur ett feministiskt perspektiv behöver vi lyfta att den kvinnliga biologin, inklusive hormonutsöndringen, faktiskt fungerar på ett liknande sätt som för många andra däggdjur. Gravida kvinnor har rätt att behandlas minst lika bra som hästar, kor, och grisar när de föder. En feministisk förlossningsvård kan inte utformas för att friska gravida ska ta sig igenom systemet så effektivt som möjligt eftersom det reducerar kvinnor till en produkt med patologiska karakteristika. Det avhumaniserar en i grunden djupt emotionellt, psykiskt och spirituellt transformerande process.

Revolution i BB-fabriken av Maria Bengtsson och Kristina Turner, Domeratzky förlag

Barnmorskeledda enheter för hundra år sedan

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Maja Larsson

Jag heter Maja Larsson och är tvåbarnsmamma, journalist, researcher, redaktör – och numera även författare. I höstas släpptes min debutbok Kläda blodig skjorta (Natur & Kultur) som handlar om hur det svenska barnafödandet har utvecklats de senaste 150 åren.

Fotograf Maja Kristin Nylander

Ganska tidigt under arbetet med boken upptäckte jag förlossningshemmen – en del av vården som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Eller jo, jag hört talas om hem där ogifta födde sina barn under stor skam, som Astrid Lindgren i Unga Astrid. Bilden jag fick när jag läste Jordemodern, Svenska Barnmorskeförbundets tidning som givits ut sedan 1888, var en helt annan. Där blev det tydligt att förlossningshemmen var en helt naturlig, viktig och uppskattad del av det svenska barnafödandet i flera decennier.

Men vi tar det från början. Det är sent 1800-tal och 9 av 10 kvinnor i Sverige föder med hjälp av en barnmorska. Barnmorskorna är stationerade i distrikt över hela Sverige. Dessa distrikt kan sträcka sig flera mil i olika riktningar, och barnmorskorna kan bli borta på förlossning i många dagar. De skidar, seglar, ror, åker häst och vagn och promenerar hem till sina patienter. Det är ett vansinnigt slit, och ganska dåligt betalt. Dessutom kommer de inte sällan till hem där det är smutsigt, stökigt, fullt av barn och ibland även djur. Det kan fattas både kokkärl och rena lakan. Ibland finns det inte ens en bra säng – och en säng är viktig, för vid den här tiden ska alla kvinnor ligga ner på rygg när de föder. Om läkare behöver tillkallas för att göra en vändning, ge mamman smärtlindring eller ta ut en efterbörd som inte lossnar, kan denne behöva resa en hel dag eftersom läkaren har ännu större distrikt än barnmorskan.

Något alternativ till hemförlossning finns sällan. År 1900 finns bara en handfull sjukhus i Sverige med förlossningsavdelningar, och de är främst till för de allra fattigaste och mest utsatta – som ogifta. Men kring år 1900 är det flera barnmorskor i Sverige som får samma idé: att skapa förlossningshem där kvinnor kan föda.

Landstingets förlossningshem beläget invid Skogsbo. *Bilder hämtade från Örebro läns museum!

De första förlossningshemmen är helt enkelt barnmorskornas egna hem. Med tiden blir de mer professionella och storskaliga. Jonsereds fabriker utanför Göteborg startar till exempel ett förlossningshem för sina anställda år 1907. Det ligger på barnkrubbans (typ dagisets) vind. Röda Korset ger startbidrag till förlossningshem runt om i Sverige, som landstingen sedan driver. Politiska kvinnoföreningar skänker pengar till uppförandet av förlossningshem i Norrbotten och Västerbotten. En del landsting startar förlossningshem på eget initiativ. Dessutom startar barnmorskor privata verksamheter där det kan finnas flera rum, barnsköterskor som tar hand om de nyfödda, kontrakterade läkare och besöksrum. Gemensamt för förlossningshemmen är att de minskar barnmorskans och läkarens restider, och gör vården mer jämlik – det spelar ingen roll hur litet eller stort, smutsigt eller rent man bor – förlossningen kan bli bekväm, säker och hygienisk ändå. Förlossningshemmen gör också barnmorskans arbete enklare eftersom hon har allt hon behöver redo. En del barnmorskor blir ganska storskaliga entreprenörer – som Julia Stéen i Örebro, som under sin karriär hinner starta fyra förlossningshem, det sista med tilläggstjänster som barnkollo och husmodersskola.

Örebro privat förlossningshem sent 1800-tal. * Fotograf Samuel Lindskog

Jag tänker mig att de första kvinnorna som födde hemma hos barnmorskan gör det av nöd. De kanske bor avsides och är rädda att barnmorskan inte ska hinna fram. Eller så har de haft snabba förlossningar tidigare, eller så vet de att födseln ska bli riskfylld, till exempel på grund av placenta previa. Men även den stora massan verkar ganska snabbt tilltalas av att föda någon annanstans än hemma. Ett exempel: 1924 öppnar ett förlossningshem i Arjeplog. Ett par år senare föds över hälften av traktens barn där. Barnmorskan Hulda Ahlström driver under 1920-talet ett förlossningshem mitt i Göteborg, och medan hennes kollegor som jobbar med hemförlossningar kan ha 50 patienter per år har hon långt över 300. Kvinnorna kommer från hela Storgöteborg för att föda hos henne. För en del är förlossningshem det enda alternativet till att föda hemma – för andra är det ett modernt och lyxigt val.

Två barn på Örebro privata förlossningshem* Fotograf Samuel Lindskog

Det finns bilder bevarade från en del förlossningshem. Dessa bilder representerar troligen de finare hemmen, men miljöerna är så vackra. Kvinnorna ligger i mjuka sängar, bebisarna i rottingkorgar. Gröna krukväxter, liljor, bonader, fåtöljer och nätta nattygsbord pryder rummen. Det är något helt annat än de sterila, helkaklade sjukhusen vid den här tiden, och samtidigt något helt annat än hemma. Min farmors mamma födde sitt första barn på ett förlossningshem i västgötska Fritsla år 1928. Medan hennes föräldrageneration födde i sina trånga arbetarhem, födde min farmors mamma på ett riktigt modernt sätt. Samtidigt fick barnmorskan, Ester Widing som hon hette, en enklare vardag och mer pengar i kassan eftersom hon kunde ta emot fler patienter.

1920-talet är förlossningshemmens storhetstid. Sedan går det utför. På 1930-talet föreslår Befolkningskommissionen (en statlig utredning vars mål är att det ska födas fler barn i Sverige) att sjukhusen ska bli större och fler. Det rullas ut statsbidrag för att landstingen ska kunna bygga och driva moderna förlossningskliniker. Det beslutas också att sjukhusvården aldrig får kosta mer än en krona, och de privatpraktiserande barnmorskorna kan inte konkurrera med ett så lågt pris. Landstingen fortsätter att driva förlossningshem, men när de tekniska och medicinska kraven blir högre står förlossningshemmen som förlorare. Där finns inte sådant som operationssalar, narkosläkare, barnläkare, obstetriker, röntgen eller möjlighet till blodtransfusion. Personalpolitik är ytterligare en anledning till att hemmen får stänga: de flesta förlossningshem har inte ens en förlossning om dagen, och det anses onödigt att ha full bemanning för så få förlossningar. Dessutom har barnmorskorna nu rätt till lediga dagar och semester, vilket kräver ännu mer personal.

Jag bor i Göteborg. Här finns just nu ett enda förlossningssjukhus. För hundra år sedan – alltså 1922 – fanns det ett barnbördshus, flera små privata kliniker och förlossningshem, samt möjligheten att föda hemma. Jag säger inte att det är sämre nu än då, och jag säger heller inte att valfriheten enbart var av godo. Till exempel måste valet av förlossningsplats ha varit en klassmarkör, vilket känns främmande i Sverige i dag. Men det är intressant – särskilt i dessa tider när exempelvis Svenska Barnmorskeförbundet lobbar för barnmorskeledda enheter – att tänka på att det faktiskt fanns sådana för hundra år sedan. Att de bidrog till att rädda liv, och att de var mycket uppskattade. Medan vi i dag tänker att små enheter skulle kunna vara en nivå ”under” sjukhusförlossning vad gäller medicinteknik och övervakning, var det tvärtom i början av 1900-talet: förlossningshemmen blev en språngbräda för förlossning på vad man då kallade ”anstalt” – det vill säga sjukhusfödsel. Kvinnor vande sig vid att föda någon annan stans än hemma. En annan spaning: trots hundra år av utveckling skulle nog de flesta säga att riskerna eller hindren för den här typen av små, barnmorskeledda enheter är samma nu som då: risk för ojämn beläggning, höga kostnader och krav på medicinteknisk utrustning och läkarkompetens.

Tack för att du läste!

Här hittar du boken Kläda blodig skjorta!

Min läsning av Kläda blodig skjorta: Svenskt barnafödande under 150 år

Lämna en kommentar

För att förstå vad som händer idag behöver vi blicka bakåt och förstå vad som hände då.

Genom att läsa Maja Larssons Kläda blodig skjorta: svenskt barnafödande under 150 år så går det att förstå en hel del. Maja Larsson har gjort ett imponerande stort och gediget jobb med att beskriva det svenska barnafödandets historia. Det är en fröjd att läsa. Med ett vackert och rikt språk drar hon en vindlande linje från 1870 och framåt.

”Barnmorskan är inte längre en självlärd gumma utan en utbildad yrkeskvinna med en väska full av verktyg. Telefon, telegraf och tåg snabbar på tiden det tar för en döende barnaföderska att få hjälp. Kvinnan, som under tidigare århundraden var i rörelse under förlossningen, läggs nu på rygg i sängen.”

Det stora skiftet och övergången till att föda barn på institution ägde rum mellan år 1905-1925. Med inspiration från industrialismen och fabrikernas löpande band så påbörjas här vår moderna separationskultur. De nyfödda barnen separeras från sina mödrar.

I boken beskrivs hur James Heyman som är läkare på Allmänna BB skriver i läkarnas tidning att arbetet på en eftervårdsavdelning måste vara ”organiserat för stordrift”: barnen måste badas samtidigt, äta samtidigt, få rena kläder samtidigt – och alla sjukhusens medarbetare har sin tydliga uppgift i stordriften. Det finns ingen lucka där mamman kan hjälpa till: ”hon går bara i vägen”.

Smutsen ska bort!

Man börjar ge kvinnor lavemang så att de inte ska bajsa på sig under krystvärkarna. Barnet ska ju inte riskera att behöva åka rakt ner i avföringen. Att barnet av immunologiska skäl faktiskt bör komma i kontakt med sin moders tarmflora är en kunskap som inte finns under tidigt 1900-tal.

År 1920 har Sverige 5,8 miljoner invånare och det föds 140 000 barn. Ungefär 20 % av dem föds på sjukhus och det är kvinnorna i storstäderna som drar upp den statstiken.

När den medicinska smärtlindringen introduceras påbörjas en ny era i barnafödandets historia.

Kris i förlossningsvården!

År 1944. Fyra- fem kvinnor som föder samtidigt i samma rum. Patienter som ligger i korridorer och tvättrum. Ordet kris är återkommande i boken även om innebörden av ordet byts ut i takt med tiden.

Osynliga trauman

I boken skildras hur födande kvinnor objektifieras och blir som ett stycke kött för personalen att hantera. Här från år 1957:

”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek, men sedan försvann hon. Det tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte i mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp. Men man vänjer sig.”

Muntlig berättelse 2021

Här någonstans under läsningen börjar jag skruva på mig i soffan. Det är så lätt att förfäras över förlossningsvårdens auktoritära drag och det omänskligt barska handlag som många hade då – och som måste ha gett kvinnor men för livet. Men som barnmorska skäms jag och inser att vi knappast har gjort upp med vår historia. Kvinnor lider än idag av trauman och PTSD efter svåra upplevelser av sina födslar på sjukhus. Och till skillnad från vad många tror så handlar dessa trauman ofta om brist på respektfullt bemötande – inte om oväntade akuta medicinska tillstånd.

För parallellt med fantastiska landvinningar, framsteg och genombrott inom den moderna medicinen så har en experimentverkstad med tveksamma hittepårutiner hela tiden pågått samtidigt – i synnerhet inom förlossningsvården. Raka bort könshåret! Ge lavemang! Klipp på rutin i mellangården! Amma var fjärde timme! Pressa ut barnet med hjälp av armbågen!

Misogynin inom den alternativa födelsekulturen

Den engelska förlossningsläkaren Grantly Dick-Read har en teori: kvinnor föder i smärta för att den västerländska kulturen har lärt dem att det gör ont att föda barn. Han lanserar en metod som går ut på att de ska få utbildning i födelseprocessen, gymnasistera under graviditeten och lära sig att andas och att slappna av. År 1950 börjar Allmänna BB att ge förlossningskurser enligt Dick Reads metod under namnet Föda utan fruktan. Det blir starten på en våg av mödraförberedande kurser. Omdömet efter försöksperioden med Föda utan fruktan blir att metoden har fungerat: 36 av kvinnorna har ”lyckats” föda utan fruktan, 4 har ”misslyckats alldeles” och 10 har delvis ”lyckats”.

Kvinnorna som har gått kursen får själva skulden när de inte lyckas föda utan fruktan.

Michel Odent, en fransk obstetriker, ifrågasätter det mesta inom den moderna förlossningsvården. Han avfärdar även psykoprofylaxen och menar att det bara är ett alternativt sätt att inordna kvinnor i ett visst sätt att föda. För honom handlar förlossningskonst om kontakten mellan barnmorskan och kvinnan som föder.

Skiftet år 1970-1990

Det är hjärtskärande att läsa förordet till kapitlet i boken: Ebba Witt-Brattströms berättelse om det allra första mötet med sitt barn inne på Södersjukhuset i Stockholm. Här något förkortat:

”I min fantasi skulle barnet komma ut i lugn och fin miljö och genast läggas att pusta ut på min mage, där det kände sig hemma. Jag hade instruerat Ola att klippa navelsträngen först efter fem minuter, så att barnet gradvis kunde gå över till andas med lungorna. När vi föräldrar var redo att lämna ifrån oss vårt barn skulle det badas försiktigt i vältempererat vatten som det var vant vid från livmodern.

Men vips var navelsträngen avklippt, och innan jag hann protestera var barnet ute ur rummet och utsattes för den chock för livet med kallbad och känslolös intvålning som den franske läkaren Leboyer så uttryckligt varnat för. När han kom in igen, var han hårt lindad och iskall, dessutom i det närmaste blind eftersom man hade droppat något medel i ögonen på honom. Jag sökte förgäves min sons blick. Allt jag drömt om upplöstes i en känsla av gränslös maktlöshet. Här låg vi, mitt barn och jag, och de hade förstört vårt första, livsavgörande möte.”

Ebba Witt Brattström ur Å alla kära systrar

Men mot slutet av 1970-talet så svänger pendeln något och på 80-talet får omvårdnaden, stödet och omsorgen av den födande kvinnan ett uppsving. År 1988 öppnar Sahlgrenska Sveriges första ABC – klinik. ABC står för Alternative Birth Center. Året därpå öppnas ABC även på Södersjukhuset.

Barnafödandet i vår tid

Det är både med lite sorg och nyfikenhet som jag fortsätter läsa om barnafödandets historia ända till där min egen historia börjar. Jag som föder mitt första barn på Akademiska år 2004 kan pricka in mig själv på kartan. År 2011 examineras jag som barnmorska och och år 2014 börjar jag arbeta på Södra BB. Idag känner jag den kultur som har format vår förlossningsvård både inom och utanför. Att få hela tråden bakåt i historien är svindlande.

Det som slår mig när jag har läst färdigt boken är att så många av dåtidens problem fortfarande kvarstår. Barnmorskebrist i stora delar av landet. Bilförlossningar. Kris i förlossningsvården. Olika sätt att försöka bemöta nya generationer av barnafödande kvinnor och deras behov.

Maja Larsson har gjort ett viktigt arbete i att nedteckna barnafödandets historia. Kläda blodig skjorta är allmänbildning för alla oss som jobbar med födande. I höst anordnar Svenska barnmorskeförbundet tillsammans med SFOG en temadag under rubriken Varför skaver det i svensk förlossningsvård?

Läs Kläda blodig skjorta så får du mängder med ledtrådar till dagens problem.

De kommande 150 åren i det svenska barnafödandets historia

Vi är i vår kultur så vana vid att problematisera kvinnors kroppar snarare än de omständigheter, normer och attityder som omringar dem. Få reflekterar därför över den patologisering och mängden ohjälpsam medicinsk intervention som födande kvinnor har fallit offer för. Förlossningsvården bygger i själva verket på ett antagande, den att kvinnokroppen är en sämre fungerande, ja rentav farlig maskin som behöver medicinens hjälp för att kunna fungera. Det antagandet har motiverat den appropriering och medikalisering av barnafödandet som har skett under de senaste 150 åren.

Själv önskar jag att förlossningsvårdens själva fundament ändras till att utgå från kvinnan som föder istället för att utgå från den organisation som har fått till sin uppgift att stötta kvinnan som föder.

När började doula(r)evolutionen?

Lämna en kommentar
Från vårens doulautbildning

När var första gången du hörde ordet doula? Minns du? Jag minns att ordet inte fanns med i mitt eget ordförråd när jag födde mitt första barn år 2004.

År 2012, när jag födde mitt fjärde barn, fanns det med. Man kan nu prata om en trend med doulor, eller för all del en ”doularevolution”. Den provocerar vissa. Andra jublar.

För att förstå var allt det här kommer ifrån måste man backa bandet och förstå vad som har hänt med barnafödandet under de senaste hundra åren.

Innan industrialiseringen och den närmast totala institutionaliseringen av barnafödandet så tillhörde hela området kvinnorna själva. Ja makten och kontrollen över barnafödandet har faktisk tillhört kvinnor: allt från de kvinnliga vännerna och familjemedlemmarna till traditionella hjälpkvinnor, jordgummor, jordmödrar. Barnen föddes hemma. En ”tyst kunskap” om födandet och hur man bäst kunde stödja det ärvdes vidare från kvinna till kvinna. Tyst i den meningen att den ej blev nedskriven. Bokskrivandet och naturvetenskapen var framförallt männens sfär.

I samband med att naturvetenskaperna och den moderna medicinen började vinna mark, samtidigt som sjukhusen byggdes upp, så började den kollektiva ”tysta” födslokulturen sakta vittra sönder. När barnmorskeyrket formaliserades så försvann en stor del av de traditionella barnmorskornas kunskaper. En förståelse för barnafödandets holistiska natur ebbade ut. Den mekaniska synen på människan och barnafödandet fick företräde.

Men förändringsresan in i moderskapet är holistisk till sin natur. Det är en psykologisk, känslomässig, existensiell (spirituell?) social och kulturell händelse. Att enbart betrakta det som en fysisk händelse där ett barn lämnar en kvinnokropp är ett väldigt begränsat perspektiv. Det är som att rikta strålkastaren mot dörrmattan och samtidigt missa hela huset.

När kvinnor i en allt stridare ström började åka in till sjukhusen för att föda barn (vilket skedde under andra hälften av 1900-talet) så slutade vi kollektivt att erkänna de andra dimensionerna av födandet. Kvinnor skulle inte bara föda på sjukhusen! De skulle även underkasta sig sjukhuskulturen som var inspirerad av industrins löpande band. Den teknokratiska modellen för födandet som har kommit att dominera över världen var född.

Det är inte så svårt att se att något gick förlorat.

I The Doula Book läser jag om ordet doula:

In searching for a term to decribe this role, we wanted a word with a non-medical connotation that would adress the value of a woman companion as attentive and comforting. We turned to the Greek word doula, meaning ”woman caregiver”.

Whatever the term, we hope our readers will come away with an understanding oft the vital shared ingredient that makes this role so powerful and beneficial.”

Dagens trend med doulor började ta fart på riktigt någonstans på 1990-talet.

Referenser:

The Doula Book av Marshall H. Klaus med flera

Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed

Podd Sanatoriet

Hemförlossningarnas återkomst? Lyssna på Sanatoriet

Lämna en kommentar

Nu finns ett mycket intressant poddavsnitt ute där jag tillsammans med medicinhistorikern Helena Franzén, idéhistorikern Ylva Söderfeldt och Joakim Svartheden som är pedagogisk utvecklare vid Läkarprogrammet diskuterar medikaliseringen av barnafödandet. Spännande!

Sanatoriet är en nystartad podd som vill diskutera medicinens roll i samhället och kulturen – och kulturens och samhällets roll inom medicin. Det är centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala Universitet som står bakom podden.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst
Joakim, Ylva och Helena

Här är länken till poddavsnittet:

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst?

Alltså, det är otroligt spännande att lyssna på Helena som ger det historiska perspektivet. PÅ 1800-talet var det liksom tvärtom jämfört med idag. En förlossning på ett barnbördshus i Sverige förknippades med stora risker eftersom många smittades och dog i barnsängsfeber där. Det som vi idag förstår som bakterier och infektion slapp ofta de kvinnor som födde hemma. Så gott som alla födde sina barn i hemmet! Även om många fler dog i barnsäng då så överlevde ju faktiskt de allra flesta kvinnor sina många graviditeter och födslar. De första kejsarsnitten innebar ofta en säker död för modern men barnet hade en liten chans att överleva.

Från 1940- talet flyttade de allra flesta födslar in på sjukhus och kejsarsnitt blev livräddande operationer för både mor och barn. Idag har vi på de flesta håll i Sverige en beröringsskräck inför fenomenet hemfödslar – vi har på 100 år gått från den ena ytterligheten till den andra.

Eftersom vi saknar en gemensam och kollektiv kunskap om hemfödslar i Sverige idag så framstår en planerad hemförlossning som något exotiskt och lite farligt för de flesta. Det väcker mycket känslor. I podden berör vi just det, varför fenomenet rör upp så mycket känslor. Hur ser verkligheten ut? ÄR det livsfarligt för alla att föda hemma? Sjukvård och medicin spelar en otroligt stor roll för de allra flesta som föder barn i Sverige men någonting hände när Coronapandemin svepte in över Sverige. Vad var det som hände?

Jag ger min syn på saken och berättar om hur jag bytte narrativ från värksvag till värkstark.

Två porslinskatter i ett fönster

Ur barnafödandets historia

Lämna en kommentar

Två porslinskatter i ett fönster

Foto: Lovisa Engblom

När En flicka kom till världen

Av: Kristina Söderlind Rutberg och Solfrid Lagerheim

Tyvärr fick jag aldrig träffa min mormor Solfrid (Lagerheim) och min morfar Arno Cederberg – de var båda döda då jag föddes. De gifte sig 1920 och flyttade då till Dorpat (Tartu) i Estland. De skulle komma att bo där under åtta års tid, fram till 1928. I april 1922 föddes deras enda barn, en flicka som fick namnet Päivä. Hon skulle bli min mamma.

Morfar var finlandssvensk och professor i historia. Han kallades till universitetet i Dorpat tillsammans med flera andra högt utbildade akademiker för att hjälpa till att bygga upp verksamheten där efter det att Estland blivit självständigt. Mormor var utbildad civilekonom – hon blev färdig kring 1920 och vi fick höra av mamma att hon var den enda flickan som gick på Handelshögskolan under sin utbildningstid. Hon kom aldrig att egentligen utöva sitt yrke, men utvecklade andra intressen. Så t ex var hon en mycket respekterad genealog (släktforskare). Hon blev bara 46 år gammal.

Mormor skrev en dagbok under de åtta åren i Estland. Kanske hade hon tänkt att den skulle publiceras, men så blev det inte. Jag har valt ett avsnitt ur dagboken där mormor berättar om sin lilla flickas födelse och om dopet. Hennes språk är för oss gammaldags, men speglar också den tid hon levde i. När den lilla dottern föddes var mormor 25 år gammal.

Påskaftonen den 15 april 1922 var en stor märkesdag för oss, ty då föddes vår lilla flicka.

Några dagar efter skriver jag från Melins klinik till min mor: Att jag fick den allra bästa vård, kan Du tänka Dig. En läkare, en barnmorska och två sjuksköterskor voro närvarande, när flickebarnet kom. Så dröjde det ej heller många sekunder förrän lilla fröken var placerad i badkaret för att skrubbas ren från allt damm hon fått på sig under den långa färden till vår planet. Doktorn lär anses vara den skickligaste på detta område i Dorpat. Bättre än här på kliniken är ej att tänka, då allt som användes tages direkt ur steriliseringsapparaten och allt är annorlunda ordnat än man någonsin kan drömma om i hemmet. Bara att trycka på en knapp i väggen, snälla människor och god mat.

Doktorn säger, att han på långa tider ej har upplevat något sådant som lillans födelse. Det anses vara ett rekord. Efter tre timmar var lilla flickan kommen och efter 3 ½ lågo både modern och barnet i allsköns ro i sina sängar. Mamman kände sig så kry, att hon helst skulle velat springa hem med detsamma, men hon fick vackert ge sig till tåls. – Här är som en blomsterträdgård i mitt rum. Stora grupper hortensior, lacknejlikor, rosor och blå blommor. I Eesti hade man en förmåga att arrangera kolossala blomsterkorgar prydda med krepp-pappersband och rosetter på ståltråd, så att det hela snart sagt såg imponerande ut. – Det tycks ha varit stor överraskning på åtskilliga håll i Dorpat.” De finska fruarna kunde ej nog uttrycka sin överraskning, i synnerhet de som ett par dagar före den stora händelsen varit på kaffe hos mig.

Från sjukhuset återvände vi lyckliga och nöjda med den lilla skatten till hemmet vid Teichstrasse. En sjuksköterska hade jag till hjälp den första veckan hemma. Redan 15 dagar efter lillans ankomst voro vi tillsammans på ett större kafferep, då advokaten Rütli med sina båda kompagnoner invigde sina nya arbetslokaler. De hade inköpt det gamla Manteuffelska huset på Stortorget straxt vid sidan av Rådhuset. Det var ett helt enkelt kolossalt kafferep med otaliga gäster inbjudna och sådana massor bakelser, tårtor och glass, att man trodde sig på ett konditori. Alla voro mycket överraskade över att se mig där, frisk och frodig, som om ingenting hade hänt.

Tiden förgick nu med att sköta och bada den lilla nykomlingen. Om alla hennes små framsteg inberättas till mormor i Stockholm av beundrande och lyckliga föräldrar. En sak klagar dock den unga mamman över: ”Numera hinner jag så litet läsa i tidningarna, men A. studerar dem med desto större intresse. ”Husmodern” brukar jag dock ganska noga se igenom, om jag ej hinner annat. Många gånger har jag tänkt se på bridgeproblemen i Svenska Dagbladet, men det blir ej av.”

/…/

Den 29 maj reste vi, om jag icke missminner mig, till Helsingfors för att därifrån fortsätta till Stockholm och Dalarö. Det hade varit långa och ivriga diskussioner med Fru Bergman, om hur man lämpligast borde föra den lilla fröken på en så lång resa. Fru B. tyckte vi skulle ha henne i en korg, men slutligen blev det så, att hon bands fast på en stor sovkudde med mjuka snören och så sveptes hela byltet in i filtar och schalar. Min man bar henne sålunda till stationen, på natten, då vi icke lyckats få någon häst, och vi välsignade vår lycka, att vi bundit fast den lilla på den tjocka kudden, ty en häftig kall storm hade blåst upp och kudden tog emot all blåsten och släppte ej igenom något. Det var alltid besvärligt, att tågen till Reval gingo mitt i natten, kl 2 och 3 på den tiden, det var vid följande resor tråkigt att behöva väcka och kläda på ett så litet barn, när det låg i sin sötaste sömn. –

Den 30 maj anlände vi till Helsingfors och påföljande dag skedde det högtidliga dopet i närvaro av alla de släktingar, som funnos i Helsingfors. Min svåger förrättade dopet på finska språket och den lilla erhöll namnen Päivä, Solfrid, Elisabeth. Päivä, som betyder ”sol” blev hennes tilltalsnamn. Vid dopet bar hon samma dopdräkt, som före henne endast begagnats av hennes mor och morfar samt torkades efter vattenösandet med sin farmors brudnäsduk, som sedermera använts vid alla dop inom familjen.

Från Helsingfors reste jag ensam med den lilla till Stockholm och min man for i och för vetenskapliga studier till Berlin och Leipzig.

När vi anlände till Stockholm, var den nyblivna mormor emot oss vid båten. Då hon ville taga emot det i filtar och schalar insvepta barnbarnet, medan jag skötte vårt bagage, kom en lång tullkarl emot henne och sade, att hon icke fick taga barnet, förrän tullen givit sitt tillstånd. När tullen så i nåder småleende givit sitt tillstånd, fick mormodern bära lilla barnbarnet i famnen ut till den väntande bilen och först där gläntade hon litet på schalen för att första gången ordentligt betrakta sitt lilla barnbarn. Hemma väntade en av mormor iordningsställd babykorg och i den placerades genast den lilla för att sova ut resans besvärligheter.

 

Eesti = Estland

Reval = nuv Tallinn

 

Sveriges jordemorförbund

Barnafödandets historia: om kyrktagning

Lämna en kommentar

Av: Kristina Söderlind Rutberg

Kyrktagning var en gammal tradition som levde kvar ända in i vår tid: på 40- och 50-talen förekom den ännu på västkusten. Traditionen grundades på en bibeltext i Tredje Moseboken, 12 kapitlet. Så här löd den:

BARNAFÖDERSKORS RENING

Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro ute. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. /…/

 Från början uppfattades kvinnors kyrktagning som en reningsrit efter förlossningen, men redan under tidig medeltid blev betydelsen oftast en annan: genom seden uttrycktes en tacksamhet för att kvinnan blivit räddad och frisk igen efter förlossningen.

Begreppet ”oren” anses vara ett kultiskt begrepp i detta sammanhang och inte ett moraliskt.

Traditionen innebar att kvinnan 40 dagar efter förlossningen på nytt togs upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen genom att välkommas till kyrkan igen. I samband med kyrkobesöket skulle hon då ta med sig en gåva, ett offer, som placerades på ett Jungfru Maria-altare vid sidan om huvudaltaret i kyrkan. Seden kallas också ”En moders tacksägelse” eller ”Barnakvinnors kyrkogång”.

Kyrktagningen genomfördes oavsett barnets kön efter ca 40 dagar, i motsats till vad som står i bibeltexten ovan. Småningom kortades kyrktagningstiden till fyra veckor. Traditionen innebar att kvinnan ”fredades” och fick möjlighet att vila under några veckor efter förlossningen.

Då man släktforskar och läser gamla kyrkoböcker ser man att datum för barnets födelse och dop samt datum för moderns kyrktagning noggrant finns angivna. Dessutom kan man läsa barnets namn och namnen på de faddrar som barnet fick i samband med dopet.

Några ordförklaringar:

Månadsrening                    menstruation

Reningsflöde                      avslag, blödningen efter förlossningen

Jordemodern Foto: Lovisa Engblom