En graviditet räknas som fullgången när den har varat i 37 veckor. Då är barnet färdigbakat och redo att möta världen. Alla kvinnor får också ett datum för beräknad födsel – ett genomsnittsdatum – och det är dagen då graviditeten har varat i 40 fulla veckor. Länge har praxis i Sverige varit att inducera, det vill säga rekommendera en igångsättning av förlossningen, när graviditeten har gått in i vecka 42. Efter vecka 42 så ökar nämligen risken för att barnet dör i magen exponentiellt, alltså lite mer för varje dag som går. Det betyder inte att det är livsfarligt för alla gravida och deras barn att vänta på att förlossningen ska sätta igång av sig själv efter mer än 42 veckor utan det går att individualisera vården även efter vecka 42. Men det medicinska risktänket fungerar just så och siktar på att förhindra att en liten grupp gravida drabbas av en stor andel av de riktigt allvarliga komplikationerna. Det räddar liv helt enkelt.

Det medicinska risktänket har även baksidor som är bra att vara medveten om, särskilt när det överförs i stor skala till friska kvinnor med helt normala graviditeter. Det kan leda till onödiga ingrepp i förlossningen och i värsta fall till vårdskador.

Vilken vecka är bäst, vecka 41 eller vecka 42?

Det har inte rått konsensus kring vilken vecka som är bäst att vänta till innan en igångsättning av förlossningen bör erbjudas eftersom forskningen inte har varit helt entydig på den punkten. Det ville en forskargrupp i Sverige råda bot på och därför drog de igång SWEPIS (Swedish Post-term Induction Study). De ville ta reda på om det inte skulle förbättra utfallen att inducera förlossningarna (de som inte hade kommit igång spontant) redan i vecka 41, jämfört med att vänta till vecka 42. Fjorton sjukhus i Sverige deltog i den randomiserade kontrollerade studien där de som tackade ja till att delta blev lottade till en induktion i antingen vecka 41 eller i vecka 42. Studien pågick mellan 2016- 2018 men fick avbrytas i förtid eftersom 6 barn dog i den grupp som hade blivit lottade till att vänta med induktion till vecka 42. Det hann bli stora tidningsrubriker och Kalla fakta gjorde ett reportage/ granskning med anledning av studien. Totalt kom 2760 kvinnor att delta i studien men planen från början var att över 10 000 kvinnor skulle ha deltagit. Studiepopulationen blev alltså mindre än 30 procent av den planerade.

Vad blev resultatet av SWEPIS?

Flera regioner i Sverige valde att innan studien ens blivit publicerad i en vetenskaplig tidskrift ändra sina rekommendationer om igångsättning till vecka 41, på grund av de preliminära resultaten om dödsfall i gruppen som fått avvakta med induktion. Men nu är studien publicerad i British Medical Journal och du hittar den här: SWEPIS BMJ.com

Eftersom studien avbröts i förtid så är resultaten inte lika tillförlitliga eller generaliserbara som de hade varit om studien tillåtits fortgå och kunnat inkludera de 10 000 kvinnor som var planen från början. Anmärkningsvärt är att de studerade kvinnorna i SWEPIS hade en tre gånger högre perinatal dödlighet (när barnet dör strax innan, under eller precis efter förlossningen) än för kvinnor i hela landet. Mycket intressant är också att inget av dödsfallen inträffade i Stockholmsregionen där inklusionskriterierna skilde sig åt. I Stockholm inkluderades kvinnorna till studien först efter ett ultraljud i vecka 41 som syftade till att identifiera de med en ökad risk för komplikationer. Det går alltså att argumentera för att den ökade risken för perinatal dödlighet i gruppen som lottades till igångsättning i vecka 42 delvis kan bero på att de inte blev erbjudna ett ultraljud för att identifiera just de med en ökad risk.

Studien ger inte svar på om det är bättre att inducera alla i vecka 41 eller istället erbjuda alla Stockholmsmodellen med ultraljud i vecka 41 (och sedan endast erbjuda induktion till de med ökad risk).

Hur många kvinnor behöver induceras för att rädda ett barn från att dö?

Enligt SWEPIS behöver 230 gravida kvinnor få sin förlossning igångsatt för att rädda ett barn från att dö. Eftersom den perinatala dödligheten var högre bland kvinnorna som deltog i SWEPIS så behöver, om man ser till riket i stort, ännu fler kvinnor få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett neonatalt dödsfall. Det kommer innebära en stor ökning av antalet igångsättningar och kan förändra praxis i hela förlossningsvården. Någon säker information om eventuella negativa effekter av det ökade antalet induktioner finns inte idag. I det individuella fallet går det inte att i förväg uttala sig om nyttan av en igångsättning i vecka 41, om praxis blir att erbjuda alla igångsättning utan att individualisera vården ytterligare.

Till exempel, om dessa riktlinjer om induktion i vecka 41 hade funnits där när jag födde mina egna fem barn hade två av mina förlossningar varit onödiga igångsättningar, sett till det utfall som blev.

Vad har SWEPIS lärt oss?

Det kan vara så att igångsättning i gravidvecka 41 istället för vecka 42 minskar risken för perinatala dödsfall. Ett stort antal kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start kommer behöva få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett sådant dödsfall.