Det är du som bestämmer om igångsättning

Av Eva Rydahl

Översättning från danska till svenska av Märta Cullhed Engblom

Det er dig, der bestemmer- om igangsættelse

Hej – Jeg heter Eva Rydahl, är (dansk) jordemoder, Ph.d. och forskare.

Det mesta av min forskning kretsar kring fördelar och nackdelar med induktion och om födande kvinnor får rätt information innan interventionen. Kvinnor finner sig i allt högre grad med att få förlossningen igångsatt snarare än att vänta på att förlossningen ska börja spontant. Från 2012 till 2021 har igångsättningsfrekvensen ökat från 15 % till 26 % av alla förlossningar (Socialstyrelsen.se). Med det här inlägget vill jag gärna bidra till att du ska ta ett eget beslut om igångsättning. Det är du som måste försöka en igångsättning. Och det är du och ditt barn som ska ha behandlingen.

Att jag har valt att använda ”Dagens kalender” för att skriva om rättigheter specifikt kring igångsättning beror på att födande kvinnor ofta inte upplever att induktionen presenterades som ett faktiskt val (Lou, 2018). Det tyder också på att gravida kvinnor får otillräcklig information när det kommer till eventuella biverkningar om igångsättning (Clausen, 2016). Dessutom ges inte tillräckligt med information om hur förlossningsprocessen totalt sett kan skilja sig från en spontanförlossning och alternativ till igångsättning nämns inte (Clausen, 2016 & Lou, 2018) .

”Jag gör som vårdpersonalen rekommenderar”

De allra flesta födande lyssnar på läkaren eller barnmorskan som rekommenderar igångsättning, vilket också kan vara det rätta att göra. Läkare och barnmorskor är välutbildade personer med yrkeserfarenhet. Trots det ska du vara medveten om att den vägledning du får ofta bygger på förlossningsavdelningens allmänna rekommendationer och riktlinjer. Dessa riktlinjer är inte anpassade till den enskilda födande kvinnan och bygger tyvärr inte alltid på särskilt starka bevis för att en behandling är gynnsam och fördelaktig.

Rätten till information:

Ingen sjukvård får ges utan ditt samtycke och samtycke ska baseras på information som är anpassad efter dina individuella förutsättningar. Du ska känna till både det förväntade vård- och behandlingsförloppet vid påbörjandet och betydande risker för komplikationer och biverkningar, samt möjligheten att välja behandlingsalternativ (Patienlag:821 kap.3-4; 2014).

Be om vägledning på individuell nivå:

Läkaren eller barnmorskan som ger dig råd kommer vanligtvis att inkludera kunskap från vetenskapliga studier som har undersökt en behandlingseffekt på en större grupp förlossningar. Här kan det till exempel vara så att 2 % har nytta av behandlingen – men det betyder också att 98 % inte har det. En del av dessa 98 % kan till och med få biverkningar av behandlingen. Därför är det viktigt att du frågar om dessa siffror och även ges en möjlighet att bestämma dig för om du kan acceptera behandlingen – även om du skulle vara en av de 98 % som inte har nytta av behandlingen, som kanske får en onödig igångsättning och möjliga konsekvenser och biverkningar av denna behandling. Den som ska informera och vägleda dig har kunskap om dig och ditt barn och kan berätta om det finns särskilda förhållanden som gör att du eller ditt barn har stor nytta av att sätta igång förlossningen nu. Alternativt om du erbjuds en igångsättning på rutin utifrån en (ofta mycket liten) risk för att eventuella sjukdomstillstånd kan uppstå vid ett senare tillfälle?

Fråga F.R.A.N

Om du vill kunna göra ett individuellt val utifrån dina egna preferenser och bästa tillgängliga kunskap, skulle jag uppmuntra dig att ställa frågor från remsan F.R.A.N (Buckley, 2009) i mötet med läkaren eller barnmorskan:

F – förmåner: Vilka fördelar finns det för mig/mitt barn av att bli igångsatt? Med andra ord, hur stor är risken för mig/mitt barn om jag väljer igångsättning jämfört med om jag inte väljer en igångsättning. Här gäller det att få absoluta tal. Exempel: i min situation, hur många förlossningar måste sättas igång för att förhindra att ett barn dör?

R – risker: Vilka risker finns det för mig och mitt barn genom att bli igångsatt? Fråga igen om absoluta tal, till exempel: Hur många måste sättas igång innan ett barn utsätts för syrebrist från behandlingen. Hur stor är risken att jag med min historia hamnar i kejsarsnitt på grund av igångsättningen?

A – Alternativ: Vilka alternativ finns det? Finns det andra rimliga behandlingsalternativ, inklusive behandling vid ett senare tillfälle?

N – Nej till behandling: Vilka är riskerna med att inte acceptera erbjudandet om behandling? Fråga igen om absoluta tal.

Verktyg för beslutsstöd

Vill du veta mer om att fatta beslut om igångsättning eller inte har jag tillsammans med två kollegor på barnmorskeutbildningen i Köpenhamn skapat ett ”Beslutsstödsverktyg” för de som ska ta ställning till om de ska sätta igång förlossningen efter förfallodatum. I det här verktyget kan du hitta information om igångsättningsmetoder, biverkningar, fördelar och nackdelar med induktion och olika verktyg som kan hjälpa dig och din partner att göra rätt val för er:

LÄNK: Verktyg för beslutsstöd

God beslutning til dig derude 😊

Kh Eva (evry@kp.dk)

Referenser:

Buckley SJ. Gentle birth, gentle mothering. 1.ed. New York: Berkeley; 2009.

Clausen, Juhl, Rydahl; Quality assessment of patient leaflets on misoprostol-induced labour. BMJ Open 2016;6:

Lou et al, Women’s experiences of postterm induction of labor. Birth. 2019;46:400–410.

Hur mår barnen till de friska gravida som föder med hjälp av en igångsättning?

Foto Lovisa Engblom

Idag är nästan var tredje förlossning i Sverige en igångsatt förlossning. På kort tid har antalet induktioner ökat dramatiskt, och trenden visar inga tecken på att avta. År 1993 var 7,8 % av födslarna igångsättningar. År 2011 sattes 14.1 % av alla förlossningar igång. Tio år senare – år 2021 – så hade den siffran stigit till 26,1 % (Socialstyrelsen). Det är en häpnadsväckande ökning på väldigt kort tid.

En förklaring till ökningen är att vi har anammat en väldigt medicinsk approach till barnafödande. Därför är det av stor vikt att utvärdera de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna av denna approach. Ibland finns det goda medicinska anledningar att sätta igång en förlossning. Men antalet igångsättningar i gruppen frisk mor med friskt barn ökar också.

Eftersom principen inom medicin är first do no harm så är det skevt med denna lavinartade ökning av igångsättningar som i princip säljs in som ofarliga. Var är ödmjukheten?

Det är inte kvinnor som genom en randomiserad kontrollerad studie ska bevisa att de kan föda barn. Det är vi som ska bevisa att igångsättningar inte kommer med onödiga risker. Om vi får en antydan till att det kan finns inneboende risker, alltså att igångsättningar kan göra mer skada än nytta, så bör vi ta det på största allvar. Allt som inte är en randomiserad kontrollerad studie kan inte viftas bort.

Nu finns det en ny intressant vetenskaplig artikel där forskarna har tittat på vilka risker en igångsättning kan medföra för barnet som utsätts för den.

Syftet med studien var att undersöka de inneboende risker som finns för barnet med en igångsättning

Två grupper jämfördes med varandra – induktionsgruppen med den spontana förlossningsgruppen. Alla kvinnor med registrerade singelgraviditeter med låg risk vid en graviditetsålder mellan 37 + 0 och 41 + 6 veckor i Sverige från 1999 till 2017 inkluderades i studien. Data samlades in från Svenska medicinska födelseregistret. En planerad igångsättning var förknippad med en högre risk för infektion i fostervatten och fosterhinnor, bakteriell sepsis (blodförgiftning), hjärnblödning, assisterad ventilation, gulsot, APGAR poäng som var mindre än 7 efter 5 minuter och neonatala anfall jämfört med förlossningar med spontan förlossningsstart. Det gick inte att se någon skillnad vad gäller dödlighet mellan grupperna.

Forskarna kommer i studien till slutsatsen att igångsättning av förlossningen i sig är associerat med neonatala komplikationer, även om det med en observationsstudie som den här inte går att fastställa något kausalt samband.

Jag citerar forskargruppens egen slutsats i den vetenskapliga artikeln:

Consequently, elective IOL should be performed with caution and the criteria of elective induction should be continuously reviewed as research is advancing. Pregnant women should always receive information about labor induction, advantages and disadvantages, in order to make an informed decision. The findings of the study are presented as associations and not correlations. Further research is needed, both for short- and long-term outcomes and in order to examine strategies for risk prevention in the future.

Min egen slutsats är denna:

Det är viktigt att informera kvinnor om den ökade risk för barnet som kommer med en igångsättning. En frisk mor med ett friskt barn gynnas ofta av att invänta spontan förlossningsstart.

Länk till artikeln finns här:

Neonatal outcomes of elective labor induction in low-risk term pregnancies

Referenser

Bengtsson, F., Ekéus, C., Hagelroth, A. et al. Neonatal outcomes of elective labor induction in low-risk term pregnancies. Sci Rep 13, 15830 (2023). https://doi.org/10.1038/s41598-023-42413-6

Förvirring om fysiologin i födandet

När man som jag har en konversation igång med många personer samtidigt på sociala medier så blir det oftast mångbottnat och väldigt intressant. Nya infallsvinklar och berättelser bubblar in från höger och vänster. Tillsammans tar vi oss framåt och gräver djupare i olika frågor. Det är fint.

Ni som har följt mig länge är väl insatta i hur jag tänker och har oftast hunnit fördjupa er inom det här ämnet. Ni har väldigt mycket förförståelse när jag resonerar och försöker vrida och vända på olika frågor. Andra kommer in lite från sidan och dyker rakt ner i en fråga utan att vi hunnit lära känna varandra. Min klangbotten kan vara helt ny för den personen.

När jag nyss, på min instagram, försökte bena i skillnaden mellan fysiologiska födslar och medikaliserade födslar som tex induktioner, så upplevde jag att det uppstod förvirring. Icke konstruktiv förvirring. Därför tänkte jag bena lite mer i det nu och förklara vad jag menar.

Vad menas med ”fysiologisk” i förlossningssammanhang?

En spontan förlossning är en förlossning som börjar utan någon intervention. Begreppet fysiologisk refererar till hur kvinnokroppen fungerar när allting är friskt, utan hjälp av mediciner eller medicinska procedurer.

En fysiologisk födsel är således en spontan förlossning som sker utan medicinska ingrepp eller komplikationer.

Ett annat sätt att beskriva den spontana fysiologiska födseln är att använda begreppet instinktiv födsel.

Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. De flesta kvinnor behöver inte överlägga med någon extern part för att kunna föda fram sitt barn.

Det finns vissa principer som är viktiga under en sådan födsel.

Instinkter är naturens eget säkerhetssystem. Därför ser kroppen till att nedreglera den rationellt tänkande delen av hjärnan, vårt neokortex, så att den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet – ska bli dominerande under en spontan förlossning. Det är när kroppens eget oxytocin och beta-endorfin har hjälpt till att nedreglera neokortex som kvinnan fullt ut kan få tillgång till sina instinkter i födandet. Beslut tas då baserade på instinkt och det viktigaste för dem som bistår är att trygga miljön och framförallt att INTE STÖRA. Säkerheten ligger i det instinktiva beteendet hos kvinnan. Hennes kropp vet hur hon ska röra sig så att barnet kan tränga ner på bästa sätt. Hon ska inte behöva ta beslut baserade på rationellt tänkande och säkerhet ligger inte i instruktioner från någon annan.

Den första interventionen är att lämna hemmet och åka in för att föda på sjukhus. Vår förlossningsvård och de rutininterventioner som ingår i vården är inte utformade för att främja den spontana instinktiva födseln. Systemet idag är uppbyggt runt interventioner och medicinsk ”hjälp” utifrån.

Kunskapen om fysiologiska födslar och hur man bäst stöttar dem är dessvärre på väg att försvinna. Barnmorskestudenter idag får ganska sällan se en helt instinktiv, ostörd födsel. Väldigt få (får någon det?) får se så många ostörda, spontana förlopp att de säkert börjar kunna skilja normalvariationer ifrån komplikationer. Det är ett jättestort problem som i praktiken innebär: ju fler interventioner som görs, desto svårare blir det för barnmorskor och läkare att avstå från att göra ännu fler interventioner.

Säkerhet under en medikaliserad förlossning

Igångsättningar blir allt vanligare. Under en induktion så försöker man med hjälp av interventioner och medicin att imitera den spontana födseln genom att få till förändringar i livmodertappen och livmodern. Igångsättningar kan se väldigt olika ut beroende på hur mycket jobb som kroppen själv redan har gjort i sina förberedelser inför födseln. Det går därför inte att dra alla igångsättningar över en kam eftersom de kan skilja sig åt på en mängd punkter.

Om livmodertappen är helt mogen och det bara är värkarna som inte har kommit igång så kanske barnmorskan tar hål på hinnorna, så gör kroppen resten av jobbet själv. Processen med att sätta igång förlossningen kan delas upp i tre delar:

  1. Mjuka upp livmodertappen
  2. Ta hål på hinnorna
  3. Skapa värkar

Om livmodertappen är helt omogen för förlossning och det är första barnet som ska födas så kan igångsättningen bli lång och jobbig.

Rutininterventioner och övervakning

Rutininterventioner under en fysiologisk födsel kan stjälpa mer än de hjälper. Eftersom den största kunskapen om födandet redan bor i kvinnokroppen. Det är därför jag har skrivit ihop en guide till de olika rutinerna så att du som ska föda ska kunna göra ett informerat val.

Det kan dock bli tokigt om man blandar ihop de rutininterventioner som görs under en fysiologisk födsel med de som görs vid en igångsättning. Att tacka ja till igångsättning men nej till övervakning av barnet till exempel. Eller tacka ja till epidural (som kanske gör så att värkarna försvinner) men samtidigt säga nej till CTG och värkdropp.

Att imitera den spontana födseln blir aldrig lika träffsäkert som den spontana ostörda födseln. Vissa barn tolererar igångsättningar väl – andra inte. Det är jätteviktigt med övervakning av värkarnas frekvens och barnets mående under en sådan födsel. Personalen måste få veta vad de gör, så kallad damage control. För att kunna finjustera åt något håll eller för att kunna avbryta igångsättningen helt.

Vad är en normal förlossning?

Det normala idag är att föda med ett gäng rutininterventioner och medicinsk smärtlindring på sjukhus. Det blir därför missvisande att hänvisa till den ”normala förlossningen” när man pratar om det spontana, fysiologiska födandet. I praktiken är det ovanligt och också svårt att föda utan hjälp av mediciner och interventioner idag. Att få någon som kan stötta i det ostörda födandet. Och det beror inte på att kvinnor inte har kapaciteten eller att kvinnokroppen är dåligt fungerande på något sätt – tvärtom – utan för att systemet inte är bra på att stötta varken det spontana, friska födandet eller de som har kunskap om detsamma.

Trygga vaginala födslar

Vi måste bli bättre på att erbjuda kvinnor trygga vaginala födslar

Den spontana, ostörda fysiologiska födseln blir allt svårare att få kunskap om. Eftersom de hela tiden krymper i antal. Det är ingenting som jag själv hittar på utan det finns siffror som visar att det förhåller sig så. Antalet kejsarsnitt ökar, om än sakta. Sedan år 2004 så har snittsiffrorna legat på 17-17,5 %. Att jämföra med år 1990 då endast drygt 10% av förlossningarna avslutades med kejsarsnitt. År 2019 var de 17,7 % av alla förlossningar (med stora regionala skillnader). Jag citerar WHO som rekommenderar en kejsarsnittsfrekvens på runt 10-15 %:

”Since 1985, the international healthcare community has considered the ideal rate for caesarean sections to be between 10-15%. Since then, caesarean sections have become increasingly common in both developed and developing countries. When medically necessary, a caesarean section can effectively prevent maternal and newborn mortality. Two new HRP studies show that when caesarean section rates rise towards 10% across a population, the number of maternal and newborn deaths decreases. When the rate goes above 10%, there is no evidence that mortality rates improve.”

Men just nu är det framförallt den medicinska igångsättningen av förlossningen som blir allt vanligare i vår kultur. År 1993 så utgjorde andelen igångsättningar 7-8 % av alla förlossningar. Att jämföra med år 2019 då drygt en femtedel av alla förlossningar – 20,7 % – blev igångsatta. Det är en otroligt hög siffra. Av dessa igångsättningar så avslutades 16,3 % med ett kejsarsnitt. Att jämföra med 6,5 % kejsarsnitt i den grupp som startade spontant.

Det kan finnas goda medicinska skäl till att sätta igång en förlossning på medicinsk väg. Alltså där nyttan överväger risken. För allt som är naturligt är inte alltid bra. Men själv är jag högst osäker på om 20,7% är en rimlig siffra för igångsättningar av förlossningar. För faktum kvarstår: vi har ännu inte hittat någon medicin som kan matcha kroppens egen igångsättning av förlossningen. Den spontana ”igångsättningen” verkar vara svåröverträffad.

Själv tror jag att både kejsarsnittsfrekvensen och antalet igångsättningar kommer fortsätta att öka. Hur kvinnor upplever sina igångsättningar är därför en otroligt relevant fråga. Vi måste helt enkelt fundera över vad dessa siffror i förlängningen kan komma att göra med vår förlossningskultur. Det är en principiell fråga. Vi behöver lyfta blicken lite och fråga oss vilka mekanismer vi har satt i rullning. Kanske blir priset vi får betala en förlorad tilltro till kvinnors egen förmåga i födandet.

Själv tror jag att det finns en gräns för hur många kejsarsnitt och induktioner vår förlossningsvård ”klarar” av innan kunskapen om den spontana vaginala födseln tunnas ut för mycket. Jag tror också att det finns en tipping point där efterfrågan på de planerade snitten kommer öka.

Erbjud kvinnor trygghet och kontinuitet! Bästa erbjudandet ever

Det bästa sättet att pressa ner en kejsarsnittsstatistik verkar vara att erbjuda kvinnor trygghet och kontinuitet: relationsbaserad vård. One to one care med kontinuerligt stöd av en barnmorska som den födande redan hunnit lära känna. Att erbjuda kvinnor continuity of care och caseload midwifery är i högsta grad evidensbaserat.

Referenser:

https://www.who.int/reproductivehealth/publications/maternal_perinatal_health/cs-statement/en/

Socialstyrelsens statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda barn 2019

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database, doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

Induktion i vecka 41

Erbjudande om induktion i vecka 41+0?

Induktion i vecka 41
Dags att komma ut?

Det går (med ganska stor säkerhet) att rädda några få barn från att dö i livmodern om man sätter igång många förlossningar tidigare än då värkarbetet kommer igång spontant av sig självt. Ni har säkert hört talas om SWEPIS, studien som skulle undersöka detta men som fick avbrytas i förtid. Jag skrev själv en sammanfattning av SWEPIS här på bloggen innan jul, den kan du läsa här födamedstöd.se/swepis/. Nu håller nya riktlinjer på att tas fram för förlossningsvården i Sverige där igångsättning i vecka 41 + 0 troligtvis kommer att erbjudas till alla gravida, se Barnmorskeforbundet, pressmeddelande. Ungefär 23 % av alla gravida går precis så långt i sin graviditet så det kommer innebära stora förändringar för hela förlossningsvården, och framförallt för alla kvinnor som väntar barn. En stor andel gravida som egentligen inte alls behöver sättas igång kommer ”behöva” det nu eftersom de allra flesta kommer att sättas igång i onödan.

Jag är övertygad om att vecka 41+0 kommer bli det nya svarta eftersom erbjudandet om att sättas igång i vecka 41+0 kommer bli ett erbjudande mer i teorin än i verkligheten. Det kommer snabbt bli svårt för kvinnor att tacka nej till att sätta igång sina förlossningar eftersom det är svårt att gå mot normen. Vem tackar nej till ultraljud i vecka 18 idag? Få. Påtryckningar, om än subtila sådana, från familj, vänner, barnmorskor och läkare kommer vara svåra att stå emot. Det som andra gör vill vi också göra.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är varför ”vi” väljer just vecka 41+0 som rekommendation för igångsättning? Varför väljer vi inte vecka 38, vecka 39, vecka 40 eller vecka 41+3 istället? För att välja vägen att erbjuda alla kvinnor igångsättning i vecka 41+0 utan att individualisera vården ytterligare framstår som ett trubbigt användande av sjukvårdens resurser. Vi borde verkligen kunna individualisera vården bättre istället, och förhoppningsvis kunna rädda ännu fler liv samtidigt som vi låter många gravida kvinnor slippa onödiga medicinska ingrepp. Men vi saknar idag kunskap om hur vi bäst kan rädda dessa liv. Jag tycker vi är skyldig alla kvinnor att söka efter ett bättre svar på hur vi kan rädda ofödda barns liv (om vi till varje pris ska göra det vill säga) innan vi ger dem ett generellt erbjudande som detta.

Du som vill fördjupa dig mer inom detta ämne, jag rekommenderar att du läser den här texten som reflekterar kring den vetenskapliga evidensen och nyttan av induktion i vecka 41: Ulla Waldenströms blogg bevisadnytta.se

SWEPIS: Wennerholm UB, Saltvedt S, Wessberg A, et al. Induction of labour at 41 weeks versus expectant management and induction of labour at 42 weeks (SWEdish Post-term Induction Study, SWEPIS): multicentre, open label, randomised, superiority trial. Bmj 2019; 367: l6131.

Igångsättning, SWEPIS

Bäst med igångsättning för alla i vecka 41? SWEPIS

En graviditet räknas som fullgången när den har varat i 37 veckor. Då är barnet färdigbakat och redo att möta världen. Alla kvinnor får också ett datum för beräknad födsel – ett genomsnittsdatum – och det är dagen då graviditeten har varat i 40 fulla veckor. Länge har praxis i Sverige varit att inducera, det vill säga rekommendera en igångsättning av förlossningen, när graviditeten har gått in i vecka 42. Efter vecka 42 så ökar nämligen risken för att barnet dör i magen exponentiellt, alltså lite mer för varje dag som går. Det betyder inte att det är livsfarligt för alla gravida och deras barn att vänta på att förlossningen ska sätta igång av sig själv efter mer än 42 veckor utan det går att individualisera vården även efter vecka 42. Men det medicinska risktänket fungerar just så och siktar på att förhindra att en liten grupp gravida drabbas av en stor andel av de riktigt allvarliga komplikationerna. Det räddar liv helt enkelt.

Igångsättning, SWEPIS
Vad är bäst? Igångsättning i vecka 41 eller vecka 42?
Foto: Lovisa Engblom

Det medicinska risktänket har även baksidor som är bra att vara medveten om, särskilt när det överförs i stor skala till friska kvinnor med helt normala graviditeter. Det kan leda till onödiga ingrepp i förlossningen och i värsta fall till vårdskador.

Vilken vecka är bäst, vecka 41 eller vecka 42?

Det har inte rått konsensus kring vilken vecka som är bäst att vänta till innan en igångsättning av förlossningen bör erbjudas eftersom forskningen inte har varit helt entydig på den punkten. Det ville en forskargrupp i Sverige råda bot på och därför drog de igång SWEPIS (Swedish Post-term Induction Study). De ville ta reda på om det inte skulle förbättra utfallen att inducera förlossningarna (de som inte hade kommit igång spontant) redan i vecka 41, jämfört med att vänta till vecka 42. Fjorton sjukhus i Sverige deltog i den randomiserade kontrollerade studien där de som tackade ja till att delta blev lottade till en induktion i antingen vecka 41 eller i vecka 42. Studien pågick mellan 2016- 2018 men fick avbrytas i förtid eftersom 6 barn dog i den grupp som hade blivit lottade till att vänta med induktion till vecka 42. Det hann bli stora tidningsrubriker och Kalla fakta gjorde ett reportage/ granskning med anledning av studien. Totalt kom 2760 kvinnor att delta i studien men planen från början var att över 10 000 kvinnor skulle ha deltagit. Studiepopulationen blev alltså mindre än 30 procent av den planerade.

Vad blev resultatet av SWEPIS?

Flera regioner i Sverige valde att innan studien ens blivit publicerad i en vetenskaplig tidskrift ändra sina rekommendationer om igångsättning till vecka 41, på grund av de preliminära resultaten om dödsfall i gruppen som fått avvakta med induktion. Men nu är studien publicerad i British Medical Journal och du hittar den här: SWEPIS BMJ.com

Eftersom studien avbröts i förtid så är resultaten inte lika tillförlitliga eller generaliserbara som de hade varit om studien tillåtits fortgå och kunnat inkludera de 10 000 kvinnor som var planen från början. Anmärkningsvärt är att de studerade kvinnorna i SWEPIS hade en tre gånger högre perinatal dödlighet (när barnet dör strax innan, under eller precis efter förlossningen) än för kvinnor i hela landet. Mycket intressant är också att inget av dödsfallen inträffade i Stockholmsregionen där inklusionskriterierna skilde sig åt. I Stockholm inkluderades kvinnorna till studien först efter ett ultraljud i vecka 41 som syftade till att identifiera de med en ökad risk för komplikationer. Det går alltså att argumentera för att den ökade risken för perinatal dödlighet i gruppen som lottades till igångsättning i vecka 42 delvis kan bero på att de inte blev erbjudna ett ultraljud för att identifiera just de med en ökad risk.

Studien ger inte svar på om det är bättre att inducera alla i vecka 41 eller istället erbjuda alla Stockholmsmodellen med ultraljud i vecka 41 (och sedan endast erbjuda induktion till de med ökad risk).

Hur många kvinnor behöver induceras för att rädda ett barn från att dö?

Enligt SWEPIS behöver 230 gravida kvinnor få sin förlossning igångsatt för att rädda ett barn från att dö. Eftersom den perinatala dödligheten var högre bland kvinnorna som deltog i SWEPIS så behöver, om man ser till riket i stort, ännu fler kvinnor få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett neonatalt dödsfall. Det kommer innebära en stor ökning av antalet igångsättningar och kan förändra praxis i hela förlossningsvården. Någon säker information om eventuella negativa effekter av det ökade antalet induktioner finns inte idag. I det individuella fallet går det inte att i förväg uttala sig om nyttan av en igångsättning i vecka 41, om praxis blir att erbjuda alla igångsättning utan att individualisera vården ytterligare.

Till exempel, om dessa riktlinjer om induktion i vecka 41 hade funnits där när jag födde mina egna fem barn hade två av mina förlossningar varit onödiga igångsättningar, sett till det utfall som blev.

Vad har SWEPIS lärt oss?

Det kan vara så att igångsättning i gravidvecka 41 istället för vecka 42 minskar risken för perinatala dödsfall. Ett stort antal kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start kommer behöva få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett sådant dödsfall.