Av Maja Larsson
Jag heter Maja Larsson och är tvåbarnsmamma, journalist, researcher, redaktör – och numera även författare. I höstas släpptes min debutbok Kläda blodig skjorta (Natur & Kultur) som handlar om hur det svenska barnafödandet har utvecklats de senaste 150 åren.
Ganska tidigt under arbetet med boken upptäckte jag förlossningshemmen – en del av vården som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Eller jo, jag hört talas om hem där ogifta födde sina barn under stor skam, som Astrid Lindgren i Unga Astrid. Bilden jag fick när jag läste Jordemodern, Svenska Barnmorskeförbundets tidning som givits ut sedan 1888, var en helt annan. Där blev det tydligt att förlossningshemmen var en helt naturlig, viktig och uppskattad del av det svenska barnafödandet i flera decennier.
Men vi tar det från början. Det är sent 1800-tal och 9 av 10 kvinnor i Sverige föder med hjälp av en barnmorska. Barnmorskorna är stationerade i distrikt över hela Sverige. Dessa distrikt kan sträcka sig flera mil i olika riktningar, och barnmorskorna kan bli borta på förlossning i många dagar. De skidar, seglar, ror, åker häst och vagn och promenerar hem till sina patienter. Det är ett vansinnigt slit, och ganska dåligt betalt. Dessutom kommer de inte sällan till hem där det är smutsigt, stökigt, fullt av barn och ibland även djur. Det kan fattas både kokkärl och rena lakan. Ibland finns det inte ens en bra säng – och en säng är viktig, för vid den här tiden ska alla kvinnor ligga ner på rygg när de föder. Om läkare behöver tillkallas för att göra en vändning, ge mamman smärtlindring eller ta ut en efterbörd som inte lossnar, kan denne behöva resa en hel dag eftersom läkaren har ännu större distrikt än barnmorskan.
Något alternativ till hemförlossning finns sällan. År 1900 finns bara en handfull sjukhus i Sverige med förlossningsavdelningar, och de är främst till för de allra fattigaste och mest utsatta – som ogifta. Men kring år 1900 är det flera barnmorskor i Sverige som får samma idé: att skapa förlossningshem där kvinnor kan föda.
De första förlossningshemmen är helt enkelt barnmorskornas egna hem. Med tiden blir de mer professionella och storskaliga. Jonsereds fabriker utanför Göteborg startar till exempel ett förlossningshem för sina anställda år 1907. Det ligger på barnkrubbans (typ dagisets) vind. Röda Korset ger startbidrag till förlossningshem runt om i Sverige, som landstingen sedan driver. Politiska kvinnoföreningar skänker pengar till uppförandet av förlossningshem i Norrbotten och Västerbotten. En del landsting startar förlossningshem på eget initiativ. Dessutom startar barnmorskor privata verksamheter där det kan finnas flera rum, barnsköterskor som tar hand om de nyfödda, kontrakterade läkare och besöksrum. Gemensamt för förlossningshemmen är att de minskar barnmorskans och läkarens restider, och gör vården mer jämlik – det spelar ingen roll hur litet eller stort, smutsigt eller rent man bor – förlossningen kan bli bekväm, säker och hygienisk ändå. Förlossningshemmen gör också barnmorskans arbete enklare eftersom hon har allt hon behöver redo. En del barnmorskor blir ganska storskaliga entreprenörer – som Julia Stéen i Örebro, som under sin karriär hinner starta fyra förlossningshem, det sista med tilläggstjänster som barnkollo och husmodersskola.
Jag tänker mig att de första kvinnorna som födde hemma hos barnmorskan gör det av nöd. De kanske bor avsides och är rädda att barnmorskan inte ska hinna fram. Eller så har de haft snabba förlossningar tidigare, eller så vet de att födseln ska bli riskfylld, till exempel på grund av placenta previa. Men även den stora massan verkar ganska snabbt tilltalas av att föda någon annanstans än hemma. Ett exempel: 1924 öppnar ett förlossningshem i Arjeplog. Ett par år senare föds över hälften av traktens barn där. Barnmorskan Hulda Ahlström driver under 1920-talet ett förlossningshem mitt i Göteborg, och medan hennes kollegor som jobbar med hemförlossningar kan ha 50 patienter per år har hon långt över 300. Kvinnorna kommer från hela Storgöteborg för att föda hos henne. För en del är förlossningshem det enda alternativet till att föda hemma – för andra är det ett modernt och lyxigt val.
Det finns bilder bevarade från en del förlossningshem. Dessa bilder representerar troligen de finare hemmen, men miljöerna är så vackra. Kvinnorna ligger i mjuka sängar, bebisarna i rottingkorgar. Gröna krukväxter, liljor, bonader, fåtöljer och nätta nattygsbord pryder rummen. Det är något helt annat än de sterila, helkaklade sjukhusen vid den här tiden, och samtidigt något helt annat än hemma. Min farmors mamma födde sitt första barn på ett förlossningshem i västgötska Fritsla år 1928. Medan hennes föräldrageneration födde i sina trånga arbetarhem, födde min farmors mamma på ett riktigt modernt sätt. Samtidigt fick barnmorskan, Ester Widing som hon hette, en enklare vardag och mer pengar i kassan eftersom hon kunde ta emot fler patienter.
1920-talet är förlossningshemmens storhetstid. Sedan går det utför. På 1930-talet föreslår Befolkningskommissionen (en statlig utredning vars mål är att det ska födas fler barn i Sverige) att sjukhusen ska bli större och fler. Det rullas ut statsbidrag för att landstingen ska kunna bygga och driva moderna förlossningskliniker. Det beslutas också att sjukhusvården aldrig får kosta mer än en krona, och de privatpraktiserande barnmorskorna kan inte konkurrera med ett så lågt pris. Landstingen fortsätter att driva förlossningshem, men när de tekniska och medicinska kraven blir högre står förlossningshemmen som förlorare. Där finns inte sådant som operationssalar, narkosläkare, barnläkare, obstetriker, röntgen eller möjlighet till blodtransfusion. Personalpolitik är ytterligare en anledning till att hemmen får stänga: de flesta förlossningshem har inte ens en förlossning om dagen, och det anses onödigt att ha full bemanning för så få förlossningar. Dessutom har barnmorskorna nu rätt till lediga dagar och semester, vilket kräver ännu mer personal.
Jag bor i Göteborg. Här finns just nu ett enda förlossningssjukhus. För hundra år sedan – alltså 1922 – fanns det ett barnbördshus, flera små privata kliniker och förlossningshem, samt möjligheten att föda hemma. Jag säger inte att det är sämre nu än då, och jag säger heller inte att valfriheten enbart var av godo. Till exempel måste valet av förlossningsplats ha varit en klassmarkör, vilket känns främmande i Sverige i dag. Men det är intressant – särskilt i dessa tider när exempelvis Svenska Barnmorskeförbundet lobbar för barnmorskeledda enheter – att tänka på att det faktiskt fanns sådana för hundra år sedan. Att de bidrog till att rädda liv, och att de var mycket uppskattade. Medan vi i dag tänker att små enheter skulle kunna vara en nivå ”under” sjukhusförlossning vad gäller medicinteknik och övervakning, var det tvärtom i början av 1900-talet: förlossningshemmen blev en språngbräda för förlossning på vad man då kallade ”anstalt” – det vill säga sjukhusfödsel. Kvinnor vande sig vid att föda någon annan stans än hemma. En annan spaning: trots hundra år av utveckling skulle nog de flesta säga att riskerna eller hindren för den här typen av små, barnmorskeledda enheter är samma nu som då: risk för ojämn beläggning, höga kostnader och krav på medicinteknisk utrustning och läkarkompetens.
Tack för att du läste!
Här hittar du boken Kläda blodig skjorta!
