Av: Hanna Pauser Lindgren

Foto: Elisabeth Jubelin

Jag sitter i väntrummet på en förlossningsklinik och inväntar mina klienter som jag är doula åt. Väntrummet är starkt upplyst av lysrör och en tv-skärm med stark skärmstyrka och högt ljud påslaget.

Det är samma rum som jag kom till när jag skulle föda min son. Jag har varit här några gånger sen dess men det här är första gången jag sitter ner en längre stund och hinner reflektera.

En varm känsla sprider sig i bröstet. Det känns väldigt fint att mina klienter kommer att mötas av någon de känner som bara är där för att stötta dem.

Det är en känsla av att det nu är ordning där det tidigare varit oordning. Och det känns som att det inte finns någon annan plats jag ska vara på.

Värkarna startar

Jag var gravid med mitt första barn och såg fram emot att föda. Jag ville uppleva det som hände i kroppen hela vägen även om jag förstod att det skulle bli intensivt och utmanande. Så länge min kropp fick vara ostörd och jag kunde undvika onödig medicinsk inblandning kände jag mig trygg. Jag hade förberett mig noggrant och skrivit ett strikt förlossningsbrev.

Jag hade lagt mig för att sova en stund på eftermiddagen efter en promenad i det blåsiga septembervädret. När jag vaknade hade det mörknat ute. Min man kysste mig och några sekunder efter det kände jag ett litet sting av smärta i livmodern. “Oj – nu hände det något” sa jag. Efter tio minuter kom en till molande sensation och de fortsatte ungefär var tionde minut. Inom en timme hade jag intensiva värkar som krävde hela mitt fokus.

Jag hittade instinktivt en position med breda knän framåtlutad mot en hög av kuddar och täcken. Jag försökte nå den där djupa avslappningen som jag förberett mig för, men det gick inte. Tanken på hur det skulle gå att åka till sjukhuset låg som ett tunt skikt mellan mig och avslappningen.

Efter några timmar bestämde jag mig för att vi skulle åka in trots att mina värkar ännu inte nått tre värkar på tio minuter. Det var så intensivt och jag behövde få landa och släppa tanken på att behöva åka iväg.

Värme & kyla – mörker & ljus

När jag klev ut på sjukhusets parkering började jag känna mig övermannad av smärtan. Att befinna sig på en kylig parkering mitt i natten i det här tilltsåndet kändes både surrealistiskt och fel.

Vi klev in i det starkt upplysta väntrummet och möttes av en undersköterska som ledde oss vidare in till ett litet mottagningsrum med en brits för att invänta en barnmorska.

Vågorna fortsatte att rulla in och kändes allt mer omöjliga. Jag kände snabbt att jag behövde kissa, men det kändes som en oöverstiglig utmaning.

Mellan två värkar skyndade jag så snabbt jag kunde genom det upplysta väntrummet till toaletten i andra änden av rummet. Jag hoppades innerligt att jag skulle hinna tillbaka innan nästa värk.

“Finns det så man kan ha lite svagare ljus?” frågade jag genom dörröppningen i riktning mot receptionen. “Nej tyvärr, jag tror inte det”.

Värken kom när jag satt på toan under lysrören med en våg som slog ut mina sinnen. Jag tittade på plastgolvet och övervägde att lägga mig i fosterställning.

När värken var över skyndade jag gråtfärdig tillbaka till vårt lilla rum. Det som känns jobbigast var att vara i en miljö som kändes så offentlig när jag kände mig så utsatt och svag. Barnmorskan konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen och att det ändå var fullt på avdelningen, men jag sa att “vi åker ingenstans” och de lät oss stanna i mottagningsrummet.

Avslappning & trygghet

Först kändes det omöjligt att stanna i det lilla rummet med enbart en hård brits och inget rörelseutrymme alls. Men känslan av att bli lämnad ifred och ha en egen sfär började sprida en känsla av lugn i min kropp. Det var bara vi två igen och vi skulle ingenstans.

Vi släckte så det blev nästan helt mörkt. Min man började stryka på min hand och började viska ord för att lugna mig och guida mig ner i avslappning. Långsamt, långsamt kom avslappningen.

Myset, hans röst, mörkret. Smärtan i vågorna fanns där men det var som att någon lagt ett oskarpt och drömlikt filter över hela mitt medvetande.

Jag somnade och rörde mig mellan sömn och knapp vakenhet i takt med att vågorna kom och gick. Timmarna gick. Det var intensivt men hanterbart – och vackert.

Vikten av stöd

När vi skulle förflytta oss till förlossningsrummet väcktes jag ur mitt transliknande tillstånd och smärtan ökade successivt igen tills den återigen kändes ohanterlig.

Jag badade någon timme i badkaret men kände att vattnet var för kallt och hade svårt att slappna av med två främmande personer i rummet som stod över mig.

Barnmorskan som vi blev tilldelade var på rummet hela tiden, men verkade ovan och lite tafatt inför situationen. Samtidigt verkade min man bli påverkad av hennes närvaro och tog ett steg tillbaka i sin roll som stöd.

Hon strök försiktigt mitt hår och sa “du gör precis rätt” men eftersom jag inte kände att det var hanterbart fick hennes ord motsatt effekt. De tycktes bara bekräfta att det inte fanns något mer att göra.

Ingen tryckte på mina höfter eller knän, ingen TENS plockades fram, inga ställningar eller rörelser föreslogs och rummet var knappt mörklagt med lysande skärmar.

När jag ser tillbaka på situationen nu, med den kunskap jag numera har som erfaren doula, är det tydligt att jag saknade stödet av någon med kompetens att stötta vid fysiologiska födslar.

Utifrån situationen var det rätt beslut att ta emot en epidural, eftersom stödet och kompetensen jag behövde inte fanns där.

Epiduralen satt jättebra och jag fyllde på glest och med halv dos. Det gjorde det lättare att ta kontroll över situationen och börja be om vad jag behövde. Min man tryckte på mina knän och jag kunde andas igenom värkarna.

Som tur var behövdes inga fler interventioner och jag kunde krysta på egen impuls. Det kändes som ett återtagande.

När huvudet stod i genomskärning och barnmorskan bad mig sluta krysta och andas sa jag “nehe du” och krystade ut honom ändå utan någon bristning.

Gynnsamma förutsättningar och naturlig smärtlindring

Att stötta någon som vill föda fysiologiskt handlar inte om att förmå eller uppmuntra dem att härda igenom ohanterbar smärta. Det handlar om att hjälpa till att skapa förutsättningar där intensiteten i värkarna upplevs hanterbara, i alla fall fram till övergångsfasen, men det brukar vara en betydligt kortare fas. Det handlar också om att adressera smärtan om det behövs. Om man föder på sjukhus är det ännu viktigare eftersom det alltid kommer att vara en rad moment och miljöer som påverkar nervsystemet.

När det är hanterbart kan det fortfarande vara oerhört intensivt och utmanande, men det som är utmärkande är att den födande är kvar i det. Hon uttrycker ingen desperation, uppgivenhet eller vädjande.

Höftpress, foto Anna Ejemo

En blick full av tillit

Jag får höra att mina klienter har kommit. Jag släpper tankarna på min egen födsel utan någon svårighet och lämnar väntrummet bakom mig. När jag kliver in i förlossningsrummet ser de lättade ut över att se mig, men jag märker att hon har det väldigt tufft. Jag sätter mig på huk med händerna på hennes knän och börjar prata lugnande med henne.

Jag provar att börja guida till avslappning men märker att hon har för ont och att det mer verkar skapa stress så jag byter spår. Jag påminner om att de precis har rest i bil och anlänt till en ny plats. Nervsystemet behöver få landa och hon har ingen naturlig smärtlindring på plats. Vi kan försöka hitta en ställning som funkar bättre – det finns många steg vi kan ta, vi kan börja där. Hon tittar upp och möter min blick i full tillit “Okej” och tonfallet är “okej – vi kör!”

___

Mitt namn är Hanna Pauser. Jag bor på Ekerö med min familj och arbetar som doula i Stockholm.

Connecta gärna med mig på Instagram @doulabyn eller på www.doulabyn.se