December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

• Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
• Om EVA-studien, klipp och bristningar
• En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
• Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
• Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
• Är det livsfarligt att föda barn?
• Om tidig hemgång efter förlossningen
• Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
• Varför är vi så rädda för att föda hemma?
• Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.