Tsunami

The Positive Birth Calendar 2022

Av Yäzika Johansson

Vi pratar alldeles för sällan om förlossningsskador. Ännu mer sällan, om någonsin, talar vi om förlossningsskador i hjärnan. Det vi absolut aldrig talar om är hur en fysiologisk förlossning kan reparera en traumatiserad hjärna.

Jag heter Yäzika Johansson och det här är min berättelse om just det.

Min mor köpte tidigt Odents Tillbaka till naturlig förlossning. Som den boknörd som jag var slukade jag alla böcker i min väg. Så även denna. Jag fascinerades av kvinnorna som födde på huk, förlossningssalen med den stora låga sängen, poolen som kvinnorna födde i och berättelserna från kvinnorna som hade fött där. Så vill jag också föda!

Men så blir det inte. Jag planerar en hemförlossning men går så mycket över tiden att hembarnmorskan vill att vi ska föda på förlossningsavdelning istället. Väl där dör värkarna. Hela min kropp skriker ”här är inte säkert att föda”. Sätts igång, men kroppen vägrar samarbeta. Jag öppnar mig ingenting och det hela slutar med kejsarsnitt. Jag ligger själv på uppvaket i åtta timmar och när jag väl får se mitt barn så känner jag varken igen henne eller känner något för henne. ”Jaha, där ligger det ett barn”. Ett. Inte mitt. Jag har en stark känsla av att kopplingar som skulle ske, aldrig har skett. 

Veckorna går och jag känner fortfarande ingenting. Börjar tvivla på om jag överhuvudtaget har förmågan att älska någon. 

1,5 år av blod, svett och tårar

Att ta hand om någon som man inte har några som helst känslor för är fruktansvärt tärande. Det var ju inte så här det skulle vara. Så jag tänkte att om Muhammed inte kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga, kan min hjärna inte reagera korrekt på stimuli, så får jag härma de känslor och beteenden jag vill ha ända fram till dess att min hjärna kan reproducera dem automatiskt. Det tar 1,5 år av blod, svett och tårar att komma dit där jag känner att jag älskar henne och att hon är mitt barn.

Ny man och sju år senare blir jag gravid igen. Jag vågar inte ens hoppas på en hemförlossning den här gången utan ställer in mig på ännu en sjukhusförlossning. Förmodligen not great, not terrible, men det får duga. Det kan ju inte bli lika dåligt som förra gången iallafall.

Fel, det blir värre.

Vattnet går, värkarna kommer igång bara för att dö ut när vi kommer fram. Skickas hem. Så fort jag sätter mig i bilen sätter de igång igen. Har så starka värkar att jag varken kan äta eller sova hemma. Tredje gången vi kommer in blir jag igångsatt. Skillnaden mellan mina egna värkar och de som skapas av droppet är stora. Det känns som att de påverkar helt olika delar av hjärnan. Över mina egna värkar är det som att det ligger en dimma av glömska, av de syntocinonskapade är hjärnan istället klarvaken. Värkarna känns taggiga och jag kan inte komma ifrån dem. Epiduralen förlamar mina ben och jag blir halvliggande som en strandad val i samma ställning under hela förlossningen.

Det är för ljust i rummet och varje person som kommer in tänder. Jag ber dem släcka eftersom jag inte kan koncentrera mig i ljuset. Det går inte, får jag höra, eftersom det där faktiskt är deras arbetsmiljö och dessutom är något allvarligt fel om man vill föda i mörker. De kan inte förklara vad som är fel. Bara att de på grund av det måste ha tänt. 

Någon kommer in och säger att förlossningsläkaren tycker att det går för långsamt och att det kanske kommer bli snitt. Jag ska därför fasta. 

Jag har varken ätit ordentligt eller sovit på flera dygn och mina hjärna går på högvarv. Jag gör spelträd i huvudet och försöker beräkna sannolikheter för olika utfall. Ett positivt är för länge sedan uteslutet, men även ett neutralt börjar närma sig noll. Försöker förmedla det här till barnmorskan men möts av totalt oförstående ”så ska du inte tänka” och ”det här är en helt normal förlossning”. 

-Är det verkligen normalt att inte ha sovit på flera dygn? Ja det är tydligen inget konstigt alls. 

Att det känns som att hjärnan brinner upp är också det normalt. Likaså att ligga förlamad 15 timmar av epiduralen. Normalt, normalt, normalt.

-Förstår du inte att jag inte kommer orka ta emot mitt barn och att ni tar beslut nu som ni kan gå hem ifrån men som jag måste leva med för resten av mitt liv? frågar jag, men får inget svar.

Jag berättar om den förra förlossningen, the golden hours och ber henne att lova att vad som än händer så får de absolut inte separera mig och bäbisen, jag vill inte gå igenom samma sak igen.

-Jaja, det där ska du inte tänka på nu.

Det här är inte en förlossning längre. Jag sitter i en bil med galna clowner och försöker berätta att vi snart kommer köra in i en bergsvägg. Clownerna bara skrattar och trycker gasen i botten.

Krystvärkarna kommer, alla lampor tänds och rummet fylls av människor. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte ska föda här, är det ljust ser rovdjuren mig. Clownerna förstår ingenting.

Det börjar pratas om sugklocka och då känner jag att det får vara nog med idioti. Jag är omgiven av människor oförmögna att göra korrekta konsekvensanalyser. Oavsett vad som händer nu så kommer konsekvensen bli att jag kommer att krascha värre än förra gången och ta hela mitt barns födslorätt att få ha en mamma som fungerar ifrån henne. Jag letar efter något att jobba med, något att ta spjärn emot så att jag orkar sista biten. Det enda som finns kvar i mig är hat. Jag tittar runt i rummet på alla som är där. Jag ser igenom dem alla.

Läkaren som bara har förmåga att tänka i en fyrkant. Barnmorskan som är oförmögen att agera. Uskan som är uppfylld av sig själv. En ny förmåga sticker ut, en adrenalinjunkie som väntar på att något ska hända. Jag förvandlar mitt blod till hat, skändar allt som heligt och föder fram henne samtidigt som jag känner hur jag spricker. Bäbisen rosslar och adrenalinjunkien ropar ”hon har svalt fostervatten, vi måste ta henne till barnbordet”, vispar åt sig bäbisen och springer iväg. När jag flera timmar senare får se henne igen är jag redan död inombords.

Jag lyckas inte göra det som jag gjorde med min förstfödda. Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer fram, det är en glasruta mellan oss som gör att jag aldrig kommer nära. Jag försöker övertyga mig själv om att hon är mitt barn men jag känner det aldrig. Varje natt vaknar jag av flashbacks från förlossningen. Jag får inget oxytocinpåslag av amningen, istället blir jag klarvaken. 

Jag som alltid vetat var allting finns i huset hittar ingenting. Jag kan inte längre läsa eftersom jag glömmer bort vad som står på raden innan. Allting är ett svart hål. Nog för att jag hade tagit med i beräkningen att man kan få förlossningsskador i underlivet, men aldrig att jag hade tänkt tanken att man kan komma hem med en hjärna som överhuvudtaget inte fungerar. Psykologen vet inte vad hon ska göra. Min man får stanna hemma ett halvår för att ta hand om mig eftersom jag inte kan göra det själv. 

När jag blir gravid igen finns bara ett alternativ kvar. Jag ska föda hemma om det så är det sista jag gör. Jag utsätter inte mig själv eller min familj för en till ”säker” Pyrrhusförlossning på sjukhus.

Två plus två barnmorskor engageras och vi lånar en förlossningspool. Jag längtar efter en mörk grotta att föda i. Tvättstugan som ligger i källaren blir perfekt. Min man byter ut alla lampor till röda, ställer in en säng och lägger ut liggunderlag på golvet.

En kväll har jag en märklig mensvärk. Min man känner sig kymig och går ner och lägger sig i tvättstugan så han inte ska störa. Barnen somnar. Själv känner jag mig irriterad på mensvärken som inte går över. Går ut i vardagsrummet. Det går inte att varken ligga eller sitta bekvämt. Det svaga ljuset från ljusslingan ute på altanen som jag i vanliga fall uppfattar som mysig, lyser i ögonen som strålkastare och jag får lov att släcka den.

Vägskäl

Samma känsla som känns när två tågvagnar kopplar ihop infinner sig plötsligt. Ett dovt, metalliskt klonk. Det är inte förrän nu som jag inser att förlossningen har startat och att hjärnan håller på att koppla om. Jag står vid ett vägskäl. Antingen så ringer jag barnmorskorna nu, men då måste jag sätta på mobilen och titta på en ljus skärm, vilket jag inser kan sakta ner/hindra det som håller på att ske. Eller så släpper jag taget om frontalloberna nu och ringer imorgon när morgonljuset ändå kommer trigga medvetandet. Jag väljer det senare och motiverar det med att det här kommer ändå att ta minst tre dygn och barnmorskorna kan behöva sova. Hjärnan kopplar om. Jag kliver ner i ett program med stabilitet i paritet med andning eller hjärtslag. Trots att jag har fött två barn så har jag aldrig varit här tidigare. Jag känner mig helt lugn. Förmågan att använda ord och analysera skeenden finns nu långt bort i en annan del av hjärnan som jag har ytterst begränsad tillgång till.

Går ner i källaren, ett svagt rött sken lyser från tvättstugan, i övrigt är det mörkt. Det här har jag väntat på hela livet.

Jag väcker min man med ett ”fyll poolen”. Kliver ner i den och dyker genom sammandragningarna. Det är inte svårt men jag är ändå irriterad på mig själv eftersom jag tycker att jag har en dålig attityd. Det borde vara ännu lättare, någonstans slösar jag energi.

Under en sammandragning skrattar jag till och upptäcker till min förvåning att all smärta försvinner. Provar att le igen. Nej det var ingen slump. Smärtan är borta! Jag knäckte koden! Jag ska bara dyka och le. Sammandragningarna var inte en strid att vinna utan en våg att följa med glädje.

Jag kan inte analysera skeenden och jag vet inte vart någonstans i förlossningen jag är, men jag hör klart och tydligt vad min bäbis vill att jag ska göra för att hjälpa henne fram. Ibland ska jag dra upp ett knä eller luta mig åt något håll. Små, små rörelser.

Sammandragningarna kommer väldigt tätt men det är inte så jag uppfattar det. Där jag är kommer de extremt glest och jag har gott om tid för vila och återhämtning.

Jag är vid stranden vid vår sommarstuga och ligger i vattenbrynet. Havet leker tafatt med mig och rullar mig upp på stranden för varje våg.

Min man somnar eftersom ingenting till synes händer. Jag använder hans avslappning för att komma ännu djupare ner. 

Plötsligt ändrar sammandragningarna karaktär. En ring uppenbarar sig någonstans. Långt borta hör jag i mig ”ring of fire?”. Men det kan ju inte stämma, det ska ju göra ont och förresten är det tre dygn kvar. I nästa ögonblick föds huvudet fram.

Hade det funnits en stol att ramla av så hade jag ramlat av den. Chocken är total och jag är övertygad om att hon dött. Stryker över hennes huvud och säger något till henne. Hon svarar genom att sprattla med fötterna i mig. 

Åh hon lever! Jamen dåså! Jag känner trycket av vågen som håller på att byggas upp, för ihop knäna och vinklar automatiskt ut fötterna, lutar huvudet bakåt i universums största leende och hinner precis tänka ”men herregud, hur ska jag ens kunna ta emot henne i den här ställningen?” innan en reflex starkare än allting annat utplånar allt medvetande. I nästa stund håller jag redan henne i famnen.

Min man går upp och väcker systrarna som får hålla i henne medan jag föder fram moderkakan.

Jag är euforisk. Tänk att föda ett barn, ta det i famnen och gå upp och fortsätta livet som att ingenting har hänt. 

Tsunamin av oxytocin har strukturerat om min hjärna totalt, lagat det som var trasigt och skapat de kopplingar som tidigare saknades. Jag blir sömnig av att amma, vaknar inte längre av flashbacks och kan till och med tänka på den förra förlossningen utan att få påslag.

En annan sak har också ändrats. Jag ser på det andra barnet och äntligen är glasrutan borta, hon är min.

Barnmorskeledda enheter för hundra år sedan

The Positive Birth Calendar 2022

Av Maja Larsson

Jag heter Maja Larsson och är tvåbarnsmamma, journalist, researcher, redaktör – och numera även författare. I höstas släpptes min debutbok Kläda blodig skjorta (Natur & Kultur) som handlar om hur det svenska barnafödandet har utvecklats de senaste 150 åren.

Fotograf Maja Kristin Nylander

Ganska tidigt under arbetet med boken upptäckte jag förlossningshemmen – en del av vården som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Eller jo, jag hört talas om hem där ogifta födde sina barn under stor skam, som Astrid Lindgren i Unga Astrid. Bilden jag fick när jag läste Jordemodern, Svenska Barnmorskeförbundets tidning som givits ut sedan 1888, var en helt annan. Där blev det tydligt att förlossningshemmen var en helt naturlig, viktig och uppskattad del av det svenska barnafödandet i flera decennier.

Men vi tar det från början. Det är sent 1800-tal och 9 av 10 kvinnor i Sverige föder med hjälp av en barnmorska. Barnmorskorna är stationerade i distrikt över hela Sverige. Dessa distrikt kan sträcka sig flera mil i olika riktningar, och barnmorskorna kan bli borta på förlossning i många dagar. De skidar, seglar, ror, åker häst och vagn och promenerar hem till sina patienter. Det är ett vansinnigt slit, och ganska dåligt betalt. Dessutom kommer de inte sällan till hem där det är smutsigt, stökigt, fullt av barn och ibland även djur. Det kan fattas både kokkärl och rena lakan. Ibland finns det inte ens en bra säng – och en säng är viktig, för vid den här tiden ska alla kvinnor ligga ner på rygg när de föder. Om läkare behöver tillkallas för att göra en vändning, ge mamman smärtlindring eller ta ut en efterbörd som inte lossnar, kan denne behöva resa en hel dag eftersom läkaren har ännu större distrikt än barnmorskan.

Något alternativ till hemförlossning finns sällan. År 1900 finns bara en handfull sjukhus i Sverige med förlossningsavdelningar, och de är främst till för de allra fattigaste och mest utsatta – som ogifta. Men kring år 1900 är det flera barnmorskor i Sverige som får samma idé: att skapa förlossningshem där kvinnor kan föda.

Landstingets förlossningshem beläget invid Skogsbo. *Bilder hämtade från Örebro läns museum!

De första förlossningshemmen är helt enkelt barnmorskornas egna hem. Med tiden blir de mer professionella och storskaliga. Jonsereds fabriker utanför Göteborg startar till exempel ett förlossningshem för sina anställda år 1907. Det ligger på barnkrubbans (typ dagisets) vind. Röda Korset ger startbidrag till förlossningshem runt om i Sverige, som landstingen sedan driver. Politiska kvinnoföreningar skänker pengar till uppförandet av förlossningshem i Norrbotten och Västerbotten. En del landsting startar förlossningshem på eget initiativ. Dessutom startar barnmorskor privata verksamheter där det kan finnas flera rum, barnsköterskor som tar hand om de nyfödda, kontrakterade läkare och besöksrum. Gemensamt för förlossningshemmen är att de minskar barnmorskans och läkarens restider, och gör vården mer jämlik – det spelar ingen roll hur litet eller stort, smutsigt eller rent man bor – förlossningen kan bli bekväm, säker och hygienisk ändå. Förlossningshemmen gör också barnmorskans arbete enklare eftersom hon har allt hon behöver redo. En del barnmorskor blir ganska storskaliga entreprenörer – som Julia Stéen i Örebro, som under sin karriär hinner starta fyra förlossningshem, det sista med tilläggstjänster som barnkollo och husmodersskola.

Örebro privat förlossningshem sent 1800-tal. * Fotograf Samuel Lindskog

Jag tänker mig att de första kvinnorna som födde hemma hos barnmorskan gör det av nöd. De kanske bor avsides och är rädda att barnmorskan inte ska hinna fram. Eller så har de haft snabba förlossningar tidigare, eller så vet de att födseln ska bli riskfylld, till exempel på grund av placenta previa. Men även den stora massan verkar ganska snabbt tilltalas av att föda någon annanstans än hemma. Ett exempel: 1924 öppnar ett förlossningshem i Arjeplog. Ett par år senare föds över hälften av traktens barn där. Barnmorskan Hulda Ahlström driver under 1920-talet ett förlossningshem mitt i Göteborg, och medan hennes kollegor som jobbar med hemförlossningar kan ha 50 patienter per år har hon långt över 300. Kvinnorna kommer från hela Storgöteborg för att föda hos henne. För en del är förlossningshem det enda alternativet till att föda hemma – för andra är det ett modernt och lyxigt val.

Två barn på Örebro privata förlossningshem* Fotograf Samuel Lindskog

Det finns bilder bevarade från en del förlossningshem. Dessa bilder representerar troligen de finare hemmen, men miljöerna är så vackra. Kvinnorna ligger i mjuka sängar, bebisarna i rottingkorgar. Gröna krukväxter, liljor, bonader, fåtöljer och nätta nattygsbord pryder rummen. Det är något helt annat än de sterila, helkaklade sjukhusen vid den här tiden, och samtidigt något helt annat än hemma. Min farmors mamma födde sitt första barn på ett förlossningshem i västgötska Fritsla år 1928. Medan hennes föräldrageneration födde i sina trånga arbetarhem, födde min farmors mamma på ett riktigt modernt sätt. Samtidigt fick barnmorskan, Ester Widing som hon hette, en enklare vardag och mer pengar i kassan eftersom hon kunde ta emot fler patienter.

1920-talet är förlossningshemmens storhetstid. Sedan går det utför. På 1930-talet föreslår Befolkningskommissionen (en statlig utredning vars mål är att det ska födas fler barn i Sverige) att sjukhusen ska bli större och fler. Det rullas ut statsbidrag för att landstingen ska kunna bygga och driva moderna förlossningskliniker. Det beslutas också att sjukhusvården aldrig får kosta mer än en krona, och de privatpraktiserande barnmorskorna kan inte konkurrera med ett så lågt pris. Landstingen fortsätter att driva förlossningshem, men när de tekniska och medicinska kraven blir högre står förlossningshemmen som förlorare. Där finns inte sådant som operationssalar, narkosläkare, barnläkare, obstetriker, röntgen eller möjlighet till blodtransfusion. Personalpolitik är ytterligare en anledning till att hemmen får stänga: de flesta förlossningshem har inte ens en förlossning om dagen, och det anses onödigt att ha full bemanning för så få förlossningar. Dessutom har barnmorskorna nu rätt till lediga dagar och semester, vilket kräver ännu mer personal.

Jag bor i Göteborg. Här finns just nu ett enda förlossningssjukhus. För hundra år sedan – alltså 1922 – fanns det ett barnbördshus, flera små privata kliniker och förlossningshem, samt möjligheten att föda hemma. Jag säger inte att det är sämre nu än då, och jag säger heller inte att valfriheten enbart var av godo. Till exempel måste valet av förlossningsplats ha varit en klassmarkör, vilket känns främmande i Sverige i dag. Men det är intressant – särskilt i dessa tider när exempelvis Svenska Barnmorskeförbundet lobbar för barnmorskeledda enheter – att tänka på att det faktiskt fanns sådana för hundra år sedan. Att de bidrog till att rädda liv, och att de var mycket uppskattade. Medan vi i dag tänker att små enheter skulle kunna vara en nivå ”under” sjukhusförlossning vad gäller medicinteknik och övervakning, var det tvärtom i början av 1900-talet: förlossningshemmen blev en språngbräda för förlossning på vad man då kallade ”anstalt” – det vill säga sjukhusfödsel. Kvinnor vande sig vid att föda någon annan stans än hemma. En annan spaning: trots hundra år av utveckling skulle nog de flesta säga att riskerna eller hindren för den här typen av små, barnmorskeledda enheter är samma nu som då: risk för ojämn beläggning, höga kostnader och krav på medicinteknisk utrustning och läkarkompetens.

Tack för att du läste!

Här hittar du boken Kläda blodig skjorta!

Hur vi föds och hur vi föder spelar roll

The Positive Birth Calendar 2022
Av Paola Oras

Hej, jag heter Paola Oras och är barnmorska, lärare och forskare. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns flera anledningar till det. För några år sedan lyssnade jag på ett radioprogram där de diskuterade om det är möjligt att minnas sin egen födelse. Det de pratade om var om det är möjligt att ha minnen vi minns från vår egen födelse – det som kallas explicita minnen. Jag tyckte att de missade poängen. Mer intressant är att vi alla bär på kroppsminnen av det vi har upplevt genom livet och särskilt från upplevelser tidigt i livet- det som kallas implicita minnen. Implicita minnen har en direkt koppling till våra sinnesförnimmelser och känslor och vi är oftast inte medvetna om hur de påverkar oss. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Institutionen för kvinnors och barns hälsa Foto Mikael Wallerstedt

Den process vi genomgår under graviditeten och födandet kan få ringar på vattnet och fortplanta sig in i framtiden. Eftersom vården är uppbyggd kring ett medicinskt paradigm som till stor del fokuserar på att minimera fysiska risker, glömmer vi lätt att graviditet och födande framförallt är vägen mot en livslång relation. Graviditeten är en möjlighet för oss att utveckla tilltron till vårt eget vetande, till vår förmåga att föda och att vara föräldrar. En positiv upplevelse av att föda kan bli som en språngbräda in i föräldraskapet, en känsla av styrka och kompetens. En positiv upplevelse är inte beroende av en komplikationsfri födsel men däremot av att känna sig sedd och att kunna hantera det som händer. En positiv upplevelse har nära samband med känslan av kontroll, som paradoxalt nog kommer ur förmågan att släppa kontrollen, som i sin tur stärks av trygghet. Vi behöver känna oss starka och kompetenta när vi har fött vårt barn för att ha de bästa förutsättningarna in i föräldraskapet. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Spädbarnsvård

Vår hjärnas arkitektur formas i kontakten med andra

Neurovetenskapen har många klatschiga uttryck, varav ett är we are wired for connection. Vi är relationella varelser med en stark önskan om positiv kontakt med andra människor. Vår hjärnas arkitektur, vilka nervceller som kopplar ihop sig med varandra och vilka som trimmas bort, formas i kontakten med andra. Det är särskilt påtagligt när det gäller nyfödda barn där hjärnan genomgår stora strukturella förändringar första året. De nervbanor som används blir som upptrampade spår – neurons that fire together wire together – och de som inte används gör hjärnan sig av med – use it or lose it. Att den omvårdnad barnet får stämmer överens med de artspecifika förväntningar vi biologiskt är rustade med, får därför långtgående konsekvenser för hur nervsystemet, stressresponsen och den hormonella regleringen kalibreras. Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott lär ha sagt:

” There is no such thing as a baby – there is a baby and a someone.”

Ett citat som fångar barnets absoluta beroende av andra för att kunna överleva. För att barnet ska utveckla en trygg anknytning behöver föräldern kunna tona in, besvara barnets signaler och kunna reglera sina egna känslor. Vi reglerar och ”oreglerar” ständigt varandras nervsystem. Det gäller för barnmorska och födande. Vårdpersonal emellan. Inom ett kärlekspar. Förälder till barn. Det beror på att we are wired for connection och har spegelneuroner som gör att vi smittar varandra med känslor. Vi är också wired for protection och om en nybliven mamma har ett oreglerat nervsystem som är upptaget av rädsla och smärta efter en traumatisk födsel, kan de känslorna lägga sig i vägen för kontakten med barnet. When there is a baby the baby needs a someone. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Den viktigaste funktionen med anknytningssystemet har alltid ansetts vara att skydda barnet från rovdjur, men det finns de som menar att den tidiga anknytningen även borde innefatta skydd mot bristande reglering av barnets olika system i kroppen. Eftersom ett nyfött barn är helt beroende av andra för att kunna reglera viktiga funktioner såsom andning, puls, värme, blodsocker, immunförsvar, bakterieflora, sömn, smärta och stress, så skulle den tidiga kontakten mellan mamma och barn kunna ses som en del av anknytningssystemet. Den tidiga fysiologiska regleringen av barnets kropp och stressystem skulle då vara den biologiska grunden till de senare känslomässiga banden. Barnet skulle enligt det synsättet bära med sig implicita minnen av att vara i en välreglerad kropp med ett väl kalibrerat stressystem. Många av de vanliga interventioner vi använder i vården kan störa kontakten och därmed regleringen. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Hormonell hjälp eller ett hormonellt glapp att överbrygga?

Vid en fysiologisk födsel badar barnet i oxytocin. Ett hormon som främjar lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Under framfödandets värkar utsätts barnet för ett visst mått av syrebrist som hjälper barnet att tagga till. Stresspåslaget ökar chansen att barnet lyckas söka sig fram till bröstet och börja amma. Råmjölken ger ett viktigt infektionsskydd och hjälper tarmarna att mogna. Vid en fysiologisk födsel badar även mamman i oxytocin och hennes hjärna översköljs av det kroppsegna morfinet endorfin. Den biologiska mallen för födandet, med höga doser oxytocin och endorfin, bär på en potential av att uppleva födandet som positivt. Mammans oxytocinnivåer är som högst strax efter födseln. Precis som för barnet främjar det lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Oxytocinet dirigerar dessutom blodflödet till hennes bröst för att värma barnet och drar samman livmodern och skyddar henne mot en stor blödning. När mamma och barn är i direkt kontakt med varandra den första tiden så finns därmed ett ömsesidigt regleringssystem som påverkar bådas hälsa i positiv riktning. Hur mycket fysiologin får verka ostörd och hur mycket vi intervenerar har betydelse för den hormonella hjälp vi får med oss i föräldraskapet, eller det hormonella glapp som vi måste överbrygga. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Att se barnafödandet ur linsen av mamma-barn-relationen, och i förlängningen hela familjen, kan ge ett tydligare perspektiv på viktiga prioriteringar. Det lyfter betydelsen av att se helhet och sammanhang. Det lyfter betydelsen av relationer och kontinuitet. Det lyfter betydelsen av kroppen och sinnet som enhet. Det lyfter betydelsen av att främja fysiologin och den hormonella balansen. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns som du ser flera anledningar till det.

Del av min livsväv

The Positive Birth Calendar 2022

Av Jessica Kedhammar

Jag heter Jessica och har haft turen att få erfara fyra förlossningar. De har sett så väldigt olika ut, präglats av motsatser, gått som planerat och tagit mig på sängen. De har alla vävts in i min livsväv och jag har efter var och en blivit en annan. En större version av mig själv. En uppdatering med eftersläpande buggfixar. För visst går vi tillbaka i minnet och upptäcker nya aspekter av förlossningen, nystar upp känslor och, om vi har tur, kommer till nya insikter om varför det blev som det blev. Eller varför vi blev som vi blev. 

Tuva föddes i augusti 2013.

Jag skulle bara ta tunnelbanan in till SÖS och kolla läget, hon var så slö där inne och jag hade plötsligt blivit orolig. Två veckor innan BF. Jag grät lite på tåget och vände ansiktet mot fönstret, ville inte att någon i vagnen skulle känna sig obekväm vid åsynen av en höggravid som sitter och bölar mitt bland folk. 24 år och så hänsynsfull.

”Du är fem centimeter öppen! Känner du inte att du håller på att föda?” 

Nej, min kropp kanske inte är så bra på det här. Jag kanske är lite trög…? Jag har ju haft förvärkar i ett par veckor… men nej, det gör ju inte SÅ ont att…

”Nej, men du blir kvar och så ser vi till att det kommer igång nu!”

Andreas hann knappt in, det skulle tas hål på hinnor och värkstimulerande dropp skulle jag ha.

”Bebisen mår jättebra där inne!”

Ja, så varför denna brådska?

Pitocinet utlöste en så kallad värkstorm och jag visste inte att det var vad jag upplevde. Jag var inte rädd, inte trött och inte uppgiven. Jag blundade och blev till vår katt, Solveig. Jag hade fått bevittna hennes förlossning två år tidigare och blivit alldeles hänförd av hennes säkra rörelser, det instinktiva vetandet som fanns i hennes kropp, i hennes väsen. De dova, vilda lätena från ett födande djur kom plötsligt från mig, jag ställde mig på alla fyra och visste, precis som hon, vad jag skulle göra. Och jag visste att det var nära. Väldigt nära. 

”Nu behöver du hjälp, vännen. Jag föreslår att vi sätter en EDA, annars kommer du inte orka och då kan det bli riktigt besvärligt!”

NEJ! Det går bra, jag vill inte. Kattljud. Blicken riktad inåt. Jag är inte här nu, jag är i skärselden. 

”Kan du, som är hennes partner, få henne att förstå att hon behöver en EDA?”

Ok, ni vinner. Jag är väl ingen katt, då. 

Mindre än en halvtimme senare var hon ute och jag ville fräsa åt dem att jag hade haft rätt. Men det gick inte, för jag var plötsligt en lyckorusig människomamma som älskade varenda en på jorden. Fast allra mest min lilla Tuva.

Ilon föddes i augusti 2017.

Jag vaknade av ett hugg i ryggen, klockan 00.31, fem dagar efter BF. Och jag visste att det äntligen var dags! Ring K och be henne komma på en gång!

Min hembarnmorska var hos oss på en halvtimme, det var inte bråttom men jag ville ha henne där. Värkarna kom tätt på en gång och jag var rosig av glädje och upphetsning. Den här gången kändes allt så rätt, så tydligt och begripligt! Och jag ville att K skulle undersöka mig, bara för att få en fundering ur världen.

”Du är redan fem centimeter öppen! Kul!”

Yes! Min kropp är bra på det här. Och jag är inte trög. Jag börjar på fem, sån är jag.

Värkstormar kan komma av sig själva också. Ilons förlossning var en tornado av smärta, svett (SÅ mycket svett), kräk, fostervatten på väggen, skakningar och mitt i allt en massa skratt. I fem timmar och 15 minuter höll det på. Jag hörde inte den noga komponerade spellistan, badkaret var inte att tänka på och andningen var som bäst befintlig. Jag vrålade ut honom på vardagsrumsgolvet, en 4,3 kilos klump, och jag kände mig så badass. 

Han hade de största ögon och de längsta ögonfransar jag sett i ett så litet ansikte och långa, smala naglar. Min lilla Ilon, min lycka, min triumf.

Vi förflyttade oss till sängen och somnade gott, efter en klapp på kinden och kyss på pannan från barnmorskorna K och D. Jag tror jag sa att ”jag älskar er!”. Och under Ilons första vecka i livet var deras återbesök vår enda kontakt med världen där utanför. Det blev precis som jag önskat.

Enja föddes i oktober 2019.

Det hade varit meckigt att få till en hemförlossning. Bidraget hade slopats och vi hade dåligt med pengar, men jag visste ju att det var värt det. Beslutet togs ändå sent i graviditeten och vi hade knappt hunnit förbereda ett enda dugg när vattnet plötsligt gick i vecka 39. 

Det där med vattenavgång var nytt för mig, bökigt och obekvämt. Men jag visste hur jag skulle göra, rabblade mantrat ”temp, vatten, rörelser” gång på gång. Det var ingen fara på torpet så länge jag inte fick nån temperaturhöjning, så länge vattnet var klart, så länge bebisen rörde sig som vanligt. 

Det var svårt att sova med en konstant blöt blöja och jag började bli irriterad på att jag förmodligen skulle vara helt slut när det väl drog igång. Kunde lika gärna gå upp och kissa. Dricka saft. Kolla instagram. 

Temp, vatten, rörelser. 

Rörde hon sig inte väldigt dåligt? Den djuriska paniken slog till och jag ringde K. Hon var där på en kvart, tjugo minuter. Hjärtat slog fint, det galloperande ljudet ekade i natten och jag skrattade till och grät en skvätt. K stannade på soffan och jag somnade äntligen, så trött och snurrig av nattens drama. Fyra timmar senare var det ljust och barnen skulle upp, dagen skulle börja och jag blev besviken på att värkarna inte väckt mig under de tidiga morgontimmarna. 

”Ska vi lyssna igen?”

Tyst. Så tyst.

På sjukhuset konstaterades det otänkbara först av en läkare och sedan en annan. Det är rutin. Och däremellan hinner vi med döda barn i magen tänka att ”kanske tog de fel”. 

Värkarna drog igång spontant så fort vi kom in. Det var en förlossning by the book och jag hade inte ont en enda gång. Smärtan satt i hjärtat och i själen, allt annat som kändes var bara skönt. Undersköterskor och barnmorskor var tysta, Andreas var tyst och jag var nästan tyst. Jag hade sån märklig kontroll över min kropp och över förloppet. Jag frågade t.o.m. Andreas om han var redo när jag skulle krysta. ”För nu kommer hon”. 

Tyst. Så tyst.

Och så vacker att jag hade svårt att tro på det som var sant. Hon levde inte. Men nu var hon här, hon var född. Och jag älskade henne med varje cell i min kropp. Min Enja. 

Död, född och begraven. Som en felskriven rad. Och inget blev som förut. 

Men vi växer med sorgen. Vi gräver ner oss likt frön i mörkaste mull som plötsligt en dag, med mycket tålamod och kärlek, bryter marken. Och på svaga ben och med ljuskänsliga ögon sträcker vi oss mot solen, vi väljer livet. 

Alve föddes i oktober 2021. 

Jag fick skräddarsy min sjukhusförlossning, vilket jag (pleaser som jag är) skämdes lite över. Komma här och roffa åt sig av sjukhusets resurser! Bara för att jag födde ett dött barn.

Jo, lite gräddfil kanske jag var värd ändå.

Ett rum med badkar, två kända hembarnmorskor och en massa ”inten”. Inte sättas igång, inte kopplas till CTG, inte ha främmande folk på rummet, inte få nån infart i handen, inte sätta skalpelektrod på barnet. 

Vi är ju fantastiskt olika, vi människor. Även vi som upplevt liknande trauman. Som förlorat barn i magen. Vissa vill ha kontroller på specialistmödravården, ultraljud varje vecka, igångsättning så fort bebis är stor och stark nog, specialistläkare på plats eller kanske kejsarsnitt. Och allt detta beror ju förstås ofta också på om man känner till vad barnet dog av. Man hittade aldrig orsaken till Enjas död.

Jag bestämde mig långt innan jag blev gravid med mitt fjärde barn, för att först börja lita på livet igen. Och för mig betydde det att, i den mån jag kunde, skilja nästkommande graviditet och förlossning från den förra. Ny kula, nytt hopp, nytt liv. Och min tro på en fysiologisk födsel har inte rubbats efter Enja.

Jag frångick dock en av mina punkter. Jag bad mina barnmorskor ta hål på hinnorna när jag gått 12 dagar över BF. Jag stod inte ut. Och förmodligen på grund av det blev förlossningen utdragen och mycket svårare än vad den annars hade blivit. 

Jag fick för första gången uppleva att bli rädd under en förlossning. Och med det lära mig att skifta fokus från rädsla till tillit. För när vi föder har vi inget val, vi måste släppa taget om kontrollen. Vi blir superhjältar. 

Och den här gången kom tillslut ett barn med puls, värme, hesa skrik och kravlande små händer. Min lilla Alve, som gjorde livet varmt och ljust igen. Du plåstrade om oss alla.

Tack livet. Och tack ni själar som valde att äntra jorden genom just mig! 

Ni har lärt mig att lita på mig själv, även om det innebär att trotsa auktoriteten.

Att stå stadigt i stormen, fastän självtvivlet sliter och drar i en.

Att se ljuset i mörkret, även när det låter sig dröja.

Att tro på att det goda kommer åter, fastän erfarenheten säger nåt annat.

Men mest av allt har jag lärt mig att en förlossning spelar roll, och att den (optimist som jag är) kan göra oss starkare och bättre rustade för det oförutsägbara. Oavsett vad som hände. Gav den upphov till glädje, en tro på dig själv och svindlande kärlek? Så bra! Men om så inte var fallet vill jag säga: det är värt att göra upp med känslorna, hjälpa tiden att läka såren. Alla svåra händelser har inte, när de inträffar, en klar mening. Men de är aldrig betydelselösa. Så om vi måste välja mellan mening (om än vag och pluttig, eller kanske med milsvitt avstånd från själva händelsen) och meningslöshet, kan vi lika gärna välja det första. Och lita på det besvärligt skiftande livet igen, för det ska ändå levas.