Månad: april 2022

Välkommen till Föda med stöd Doulautbildning 2022

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Tanken var inte att Nils skulle stjäla showen på vår doulautbildning. Inte alls. Han skulle få barnvaktas ute i paviljongen medan jag och Eva höll utbildningen ihop i en annan sal. Hur svårt kan det vara liksom? Att ligga och jollra nöjt på en filt? Det gjorde han också. I tio minuter ungefär.

En viktig lärdom är denna: Om planen involverar barn så är det bra att ha en B-plan. Nils fick amma i paus och mormor hann bli lite svettig innan vi kom hem allihop lördagen den 23 april.

Men vilken dag! Det var SÅ roligt och fint att få träffa alla aspirerande doulor som har rest hit från hela landet: Östersund, Karlstad, Åre, Stockholm. Det blev en full grupp.

Första dagen på utbildningen handlar så mycket om att lära känna varann och dela erfarenheter. Känslan är lite som att poppa popcorn. Efter en lite trevande start så poppar, fräser och bubblar det plötsligt om hela gruppen. Jag blir på riktigt förälskad i varje nytt doulagäng.

Första dagen innehöll bland annat:

  • Inspirationsföreläsning
  • Födandets dynamik
  • Beröring och närhetsövningar
Eva Grape Ersson

Doulautbildning dag två

Inför dag två så såg jag till att handmjölka ur en hel flaska med bröstmjölk. Sen lämnade jag Nils hemma med sin pappa.

Vi fördjupade oss i doulaskapet. Eva talade om att samtala och möta de med traumatiska förlossningar i bagaget, något som doulor ofta gör. På lunchen åkte jag hem och ammade. Efter lunch var det Carolina Sorabowskas tur att hålla sin föreläsning om HBTQI+ och ensamstående föräldraskap ur ett doulaperspektiv.

Eftermiddagen avslutades med mera praktiskt: strategier för en trygg förlossning/ metoder för att stödja.

När jag kom hem var Nils ganska trött. Flaskan med bröstmjölk (som han tagit snällt under förmiddagen) ville han inte alls ha på eftermiddagen. Så det var en trött Nils och en ganska trött pappa som hade fått kånka och bära och vyssja och trösta den sista timmen. Men det gick.

Nu är det några veckor kvar till den avslutande doulahelgen och jag längtar redan dit.

Vill du också gå vår doulautbildning?

Nästa omgång av Föda med stöd doulautbildning håller vi efter sommaren i Enköping helgen den 17-18 september samt helgen den 15-16 oktober. Vi kommer hålla till i Evas fina yogastudio. Jag kommer köra dit med bil från Uppsala varje dag medan Nils får stanna hemma. Du kan läsa mer om höstens utbildning här.

Pass, förhoppningar och vår

Lämna en kommentar
Påsktårtan!

Varje år har jag en förhoppning om att jag ska hinna njuta av våren. Gå runt i trädgården och påta, peta bort lite vissna löv från rabatterna, ta en kopp kaffe i solen… Känna aprilvindens ljumma bris mot kinderna. Sen fyller mina äldsta döttrar år med en veckas mellanrum, jag fixar presenter, och sen är det visst påsklov. Barnen har lov från skolan. Det blir inte så mycket påtande alls. Mest mat och tvätt och tjat.

Vips så står maj månad inför dörren. Och det här undrar jag varje år: Hur kan ljuvliga maj månad förvandlas till ett stressigt ånglok som bara tutar vidare och sprider giftig rök runt sig?

Det som fick mig att verkligen känna stress i år var att vi behöver fixa pass åt sex familjemedlemmar. Tälta på Arlanda för att stå i kön till de provisoriska passen är liksom inget alternativ för oss. Så i måndags var jag i Tierp för två pass och igår var jag på polishuset i Uppsala. Det blir visst en tur till Östhammar också innan passdebaclet är i hamn för vår familj. Just nu ser det ut som att den uppskjutna Spaniensemestern kan bli av i juni.

Men ett fantastiskt roligt avbrott i vårstressen är Föda med stöd Doulautbildning som vi nu håller för tredje gången! Den här helgen blir första utbildningshelgen (tyvärr krockar det med konferensen Framtidens kvinnohälsa som också hade varit superkul att gå på – men det går fler tåg). Såklart är det lite stress med allt administrativt som ska fixas inför doulautbildningen. Men när vi väl är på plats så blir det bara roligt. Nils kommer barnvaktas av sin äldsta storasyster som också kommer befinna sig i samma lokaler. För nej, han har inte slutat amma. Jag hoppas att han kommer fortsätta länge till för det är såå bekvämt och gosigt.

Planen är att han ska få börja smaka mat nu i vår. Det blir nog roligt för honom. Själv tycker jag att den här mattillvänjningsperioden är rätt kladdig. Bebisar är ju så ljuvliga men rätt kladdiga (och lite farliga när de börjar se sig om i världen sådär vid ett års ålder).

Liten som blir stor..

Men våren var det. Det känns som att upptakten till våren är så mycket längre än våren själv när den väl infinner sig. Vips så är den över och det blir sommar istället. Då står man där mitt i värmen och behöver se över förrådet med baddräkter, simpuffar och sommarskor.

Jag är så tacksam över att jag kommer stå där med hela min stora familj. Att ha ordnat fram sex barn är liksom inte gjort i en handvävning. Jag börjar förstå det nu. Att ta hand om dem allihop är inte heller världens enklaste sak. Vurpan att fixa pass till dem nu när det blev rusning till tiderna bleknar en aning. Det är trots allt ett ganska behändigt hinder att ta sig över.

Alltid en fot utan strumpa på..
The power of context

Att föda barn och the power of context

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

För en vecka sedan var jag med i en livesändning med Anna Tallwe där vi pratade om The power of context. Livesändningen finns fortfarande kvar på Dingravidcoach instagramkonto om du vill lyssna på vårt samtal.

I det här blogginlägget tänker jag gå igenom vad jag egentligen menar med ”The power of context”. Uttrycket har jag tagit rakt av ifrån Malcolm Gladwells bok The tipping point. Sättet han använder uttrycket för att beskriva skeenden skiljer sig dock från hur jag använder det. Uttrycket ”Födelsemiljöns betydelse” lyfter inte riktigt och därför har jag valt att använda mig av den här engelska frasen.

Kontext spelar nämligen stor roll när det handlar om födande, och samtidigt är det något vi ofta förbiser när vi pratar om samma fenomen. De flesta som arbetar med förlossningsvård i Sverige har bara sett förlossningar i en kontext: nämligen i sjukhusmiljö. Det i sig är en barriär och som jag ser det: ett tydligt hinder för förändring.

Vad innebär kontext i samband med förlossningar?

Kontext innebär allt som finns i den yttre miljön runt den födande kvinnan. Alltså det sammanhang som den födande befinner sig i.

Under förlossningen försöker våra känslor hjälpa oss att ta rätt beslut.

Vår hjärna är optimerad för en miljö där allt gick ut på att överleva dagen. Och hjärnan använder hela tiden känslor för att putta oss i rätt riktning. När en orm trillar ut framför dig – hur kommer du att reagera då? Japp, känslorna är hjärnans sätt att blixtsnabbt styra oss mot det som ger oss bäst chans att överleva.

Under en vaginal förlossning så arbetar kroppens hormoner för att nedreglera neokortex, den tänkande delen av hjärnan, så att kvinnan ska få tillgång till den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet. Känslohjärnan. Det är för att skydda mor och barn. Det blir helt enkelt enklare att föda barn om den födande kvinnan samtidigt får tillgång till det där djuriska i sig.

Vi kan inte föda barn enbart med hjälp av rationellt tänkande. Det fysiologiska födandet är en instinktiv process. Vilket innebär att kroppen vet precis – även om det känns som att vi med vårt intellekt fattar noll.

Om en människa vore en robot så skulle vi kunna föda barn med hjälp av avancerade beräkningar. Men eftersom vi inte är robotar så behöver vi kunna ta blixtsnabba beslut UTAN att ha all information om något tillgänglig. Det innebär att kontext spelar en väldigt stor och avgörande roll under förlossningar genom sättet det påverkar hur vi känner oss.

Alltså: Oxytocinfrisättningen regleras av feedback från barnet, livmodern, moderns känslor och det som händer i den yttre miljön. Därför kan oxytocinnivåerna förändras under förlossningen till följd av vad som händer både inuti och runt kvinnan. Avskildhet, mörker, stillhet, lugn koncentration, värme, känslan av trygghet och säkerhet, mjuk beröring och kärleksfull interaktion främjar frisättningen av oxytocin.

Födelsemiljöns betydelse

Går det att skapa en mer personlig, ombonad och ”trygg” födelsemiljö på sjukhuset som kompenserar för en medicinteknisk syn på födandet? Alltså: Kan utformningen av rummet ha en egen direkt påverkan på den som föder alldeles oavsett vilken vårdmodell som tillämpas på avdelningen?

I en nyligen publicerad studie undersöktes födelsemiljöns betydelse. Kvinnor som födde barn på ett sjukhus i Sverige lottades till att få föda i ett vanligt, traditionellt förlossningsrum eller i ett mer personligt, mjukt och ombonat födelserum.

I det ”personliga” rummet var den tekniska apparaturen gömd, det fanns badkar, soffa, ljuddämpning, det gick att få olika naturscener projicerade på väggarna i rummet. Osv.

Vad blev resultatet? Jo, att födelsemiljön består av tre delar:

  • Det fysiska rummet
  • Den mänskliga interaktionen inom den
  • Det institutionella sammanhanget

Forskarna kom fram till den här slutsatsen:

”Institutionell auktoritet genomsyrar atmosfären inom födelsemiljön alldeles oavsett rummets utformning. En maktobalans mellan institutionella krav och födande kvinnors behov kunde identifieras vilket betonar den avgörande roll som födelsefilosofin spelar för att skapa säkra födelsmiljöer.

Födelsemiljöer som ökar kvinnors känsla av handlingsfrihet.”

För mig är det uppenbart att säkra födelsemiljöer handlar om att bygga icke-auktoritära relationer. Samt att rummets utformning inte spelar någon roll om den födande kvinnan inte får ha den största makten över beslut som rör hennes egen kropp.

Hur du själv kan påverka din kontext under förlossningen

  • Ta rummet i anspråk

Att ta förlossningsrummet i anspråk är ett sätt att skapa en personlig atmosfär samtidigt som du talar om både för dig och alla andra i rummet att du är viktig. Gå inte miste om den chansen! Man behöver inte köpa in nya ljusslingor. Men lite personlig rekvisita kan förstärka känslan av att rummet tillhör dig. Att du är trygg och säker i rummet och att de som kommer in i rummet är gäster hos DIG istället för tvärtom. Att vara i vatten är för många ett mycket bra sätt att skapa ett eget rum i rummet.

  • Relationerna i rummet

Vilka är det som befinner sig i rummet? Relationerna i rummet kan kompensera helt för trist födelsemiljö. Om rummet känns lite kalt och andefattigt men du däremot har ett fantastiskt stöttande team runt dig så har du en känslomässig buffert som räcker långt.

  • Det institutionella sammanhanget

Vilken vårdkultur eller vårdmodell som tillämpas där du föder påverkar vare sig du vill eller inte. Institutionell auktoritet kommer att genomsyra atmosfären i rummet och är det som avgör om du blir en passiv deltagare i din förlossning eller om du får huvudrollen i din förlossningsfilm. Personalen som jobbar runt dig kommer alltså att ha en stor och inte sällan avgörande effekt på din förlossning. Att du gör dig själv medveten om detta kan hjälpa dig att ta informerade beslut inför födseln.

Referenser:

Why induction matters av Rachel Reed (2018)

L Goldkuhl, L. Dellenborg & M berg et al (2021) The influence and meaning of the birth environment for nulliparous women at a hospital-based labour ward in Sweden: An ethnographic study, Women and Birth https://doi.org/10.1016/j.wombi.2021.07.005

Min förlossningsberättelse: en sätesbjudning

Lämna en kommentar

Av Kristina Myrefelt

Innan jag tänkte på att få egna barn kunde jag inte för min själ förstå att man på 2000-talet fortfarande låter kvinnor föda vaginalt!

När jag träffade min sambo och förstod att jag ville starta en familj med honom så började jag följa barnmorskor och doulor på sociala medier för att förbereda mig inför att bli gravid. I sociala medier finns idag en stor kvinnorörelse där man arbetar för att stärka villkor och förutsättningar för förlossningsvården samt försöker ge tillbaka den styrka och kunskap som samhället tagit ifrån kvinnor. Tack vare detta kände jag att vaginal födsel visst var det bästa alternativet för oss vid en frisk graviditet.

Spinning babies och vändningsförsök

Vår dotter kom i sätesbjudning, trots spinning babies-övningar och vändningsförsök. Jag valde efter vändningsförsöket att respektera mitt barns val och/eller behov av att ligga i säte. Säte är en normalvariation av läge inför födseln och i andra kulturer ser man barn i sätesbjudning som en individ som går sin egna väg, som en ledare.

På grund av sätesbjudningen så förändrades förutsättningarna för vår födsel. Från att jag från början önskat en hemförlossning och därefter få föda i vatten på en mindre klinik till att bli hänvisad till ett stort sjukhus på grund av risk-kategoriserad som ”gul” med ökad personalstyrka på förlossningsrummet och hot om snitt om bebis väljer att gå över tiden. Det var något för oss att ställa om och planera inför.

Jag studerade sätesbjudning genom att lyssna in tillgängliga poddar, både svenska avsnitt men också en del på engelska samt tittade på filmer från ”Breech without borders” som är väldigt lärorika! Generellt så var den personal vi mötte, förlossningsläkare, barnmorskor och så vidare oerhört positiva och peppade på att vi ville föda i säte och det kändes väldigt bra och stärkande!

Innan hade jag med min partner gått hypnobirthing-kurs hos Elinor i Varberg. Kontinuerligt gick jag också till min fysioterapeut under de sista månaderna i graviditeten för att ge mer plats i bäckenet för bebis. Vi hade också bokat en doula som bor ett stenkast bort som vi kunde vända oss till med frågor och funderingar. Med andra ord hade vi själva skapat oss kontinuerligt stöd och ett team som stod bakom oss i vår strävan mot en positiv födelseupplevelse. Med anledning av sätesläget fick vi också extra samtal med förlossningsläkare, röntgen av bäckenet och tillväxtultraljud för att bedöma hur stor bebis var. Det finns några detaljer som är särskilt viktiga när det kommer till sätesfödslar och i mitt födslobrev skrev jag ner några viktiga punkter:

  • Handsoff- vidrör inte barnet i utdrivningsskedet
  • Inga onödiga vaginala undersökningar
  • Knästående (mitt sjukhus riktlinjer säger att säte rekommenderas födas i gynläge, så det gäller att vara uppmärksam och upplyst!)
  • Om bebis medtagen och behöver hjälp efter utdrivningen ska barnbordet in på rummet så navelsträngen bibehålls

Punkterna som rör barnbordet till rummet och knästående blev inskrivet i min journal vid ett av de läkarsamtal vi hade inför den planerade vaginala sätesförlossningen. Läkaren under detta samtal förklarade att deras approach var ”hands off”. Här berättade läkaren också att jag förväntades föda i just gynläge, vilket jag direkt och tydligt motsatte mig. Läkaren var nog inte så van vid att få rekommendationerna emotsagda för det krävdes en kort stunds eftertanke hos henne innan hon respekterade min önskan med förbehållet att jag kan bli tvungen att vända mig till gynläge om situationen kräver det. 

Igångsättning inget alternativ vid sätesfödsel

Något som stressade mig var de nya nationella riktlinjerna där igångsättning rekommenderas från vecka 41+. Eftersom igångsättning inte är ett alternativ vid sätesfödsel så innebär det att man automatiskt bokas in för snitt om spontan start ej skett. Eftersom jag är förstföderska var risken stor att jag skulle gå över denna gräns och BM vid sista ordinarie barnmorskebesöket bokade in ”överburenhetskontroll” redan dag 40+4. Trots att man inte är överburen förrän 42+0 ”Bättre tidigare än senare pga av säte” förklarade hon…

Kontrollen visade att bebis mådde bra och denna läkare (en annan än vid tidigare möte) konstaterade att jag ännu inte startat spontant och ville nog bokat in mig för snitt redan dagen efter (v 40+5). Jag var tack och lov beredd på att vid denna kontroll försvara mig och begära att ej bokas för snitt förrän jag själv tycker jag är mogen. Här blev det en konflikt mellan sjukhusets rekommendation och mitt barns och mitt behov av mer tid. Jag kände mig pressad då läkaren gick på ganska oödmjukt och länge om att jag då väljer att gå emot deras rekommendationer, trots att jag gjorde det tydligt att jag var medveten om att det var mitt val och att det stred mot rekommendationerna. Efter detta besöket kände jag mig stämplad som korkad och krånglig vilket ju inte kändes härligt direkt.

För att förbereda kroppen hade jag sedan en tid tillbaka tagit till alla knep som kändes rimliga; åt dadlar, drack hallonbladste och tog nattljusolja. De sista dagarna innan födseln provade jag stimulera brösten då det erkänt påverkar hormonet oxytocin vilket är det hormon som ger värkar. Jag kände att jag gjorde vad jag kunde för att inte gå längre tid än vad vår bebis behövde. 

Jag bestämde mig för att inte tacka ja till snittid förrän måndagen v 42+2 alternativ fredagen 39+6 och att jag bestämt skulle försvara detta vid nästa överburenhetskontroll som var inbokad till v 41+3

Värkarbetet startade kl 03.30, v 41+1. Själva värkarna var inte alls som jag läst mig till eller förväntat mig. Det är svårt att förklara men det fanns ingen ”rörelse” i dom, utan de bara bet. Bet hårt och gjorde mig passiv. I början var styrkan inte så hård att det gick fint ändå förstås. De kom nästan hela latensfasen med 7-10 min mellanrum. Jag vilade i soffan mestadelen av tiden med en promenad och lite sömn kring lunchtid.

Vattnet gick vid klockan 17 och på grund av sätet (något lite förhöjd risk för navelsträngsprolaps) behövde vi åka in till sjukhuset. Vattnet gick medan jag låg i soffan, jag kände det verkligen som ett ”popp” och instinktivt förstod jag vad som hände och ringde sambon som var på ovanvåningen. Han blev helt till sig och när jag sen klamrade mig ur soffan kom det en rejäl skvätt som blötte ner byxor och allt.

Det var nog tur att vi åkte in nu, för jag var längre gången än jag trott och hade jag stannat längre hemma vet jag inte när jag själv hade förstått att det var dags. Dessutom har vi 45 minuter till förlossningen då den lokala förlossningskliniken är nedlagd sen några år.

På plats så tas CTG under 20 min och en infart sätts vilket jag tycker är en okej ”uppoffring” av mig för att underlätta för personalen och deras känsla av kontroll. Medan detta sker så boar sambon in oss i rummet med lite ljusslingor, egen lampa (belysningen släcks ner), egen liten ljudanläggning och snask ställs fram. När jag är upprätt så kommer mer fostervatten kontinuerligt och dessutom bebisbajs, vilket dock inte är utblandat i fostervattnet utan beror på att bebis tarmar trycks ihop så hen bajsar helt enkelt ner och ut genom mig.

Vid något tillfälle ganska tidigt på sjukhuset så görs en vaginal kontroll av cervix som visar sig redan vara 6 cm öppen och väldigt mjuk!

Värkarnas styrka tilltar säkert utan att jag egentligen märker det men till slut blir jag stressad och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur situationen. Värkarna är sådär hårda och ”rörelselösa” så det finns inget jag kan ”dyka ner” i eller hitta avslappning i. Värken tar ett krampaktigt tag i mig och biter sig fast på samma ställe, lågt ner på framsidan, varje gång. Precis som de gjort under hela dagen. Jag drar något bloss av lustgasen men är för rastlös, uppjagad och väldigt frusen så hamnar (tror det är min partners förslag, tack!) i duschen istället.

Någon timme senare, fortfarande i duschen. Kanske var klockan nu kring kl 21, så har jag problem att hantera värkarna. Jag får lite panik när jag inser att jag redan för en stund sen borde avbrutit för ett snitt istället. För jag klarade inte av mer nu, jag hade nått min gräns. Men i samband med att jag yttrar detta till sambon och den BM som dyker in i duschrummet så ändrar värkarna karaktär och jag får lite lust att bajsa och utrycker detta. Just känslan av bajsnödighet är ett tecken på att krystvärkarna kommit. 

Jag godtar en VU som visar på att jag är sannolikt mer eller mindre helt öppen och mycket mjuk (det är lite knepigare att bedöma cervix vid säten).

Barnmorskan sätter mig till lustgasen och den nyttjar jag gladeligen men de nya krystvärkarna ger ändå en sådan lindring från den aktiva fasens bithårda värkar som inte gav någon avslappning emellan. Så denna fas upplever jag som lättare att hantera!

Jag står nu på knä mot sängens upphöjda framände och jobbar jättefint fram bebis med lustgas som enda smärtlindring. Det är en märklig känsla när kroppen jobbar fram bebisen. Vid 23.33 kommer hon ut på de två sista krystningarna utan bristningar!

När Sigrid landar på mitt bröst är min kropp lite känslomässigt avstängd och har frossa. Om detta beror på att jag är fysiskt utmattad på användandet av lustgas eller andra förutsättnningar i rummet vet jag inte. Jag sköter om bebis och säkerställer att navelsträngen behålls intakt och så vidare men jag lyckas tyvärr inte ta in mötet mellan bebis och min partner. Det känner jag sorg över idag, för det var vad jag sett fram emot hela graviditeten.

När vi väl landat lite så kändes livet och situationen så väldigt självklar med Sigrid hos oss.

När jag tänker tillbaka på slutskedet så finns det detaljer som jag önskat varit annorlunda: 

1) Barnmorskan hjälpte till manuellt med bebisens huvud då det skulle ut. Trots att jag uttryckt i mitt födelsebrev hur den situationen skulle hanteras (hands off, förhöjd ställning där bebis och tyngdkraften får göra jobbet enligt principer från ”Breech without borders”. Enligt min partner hängde vår bebis i pannan och var således egentligen helt ute och någon åtgärd från BM var sannolikt helt i onödan.

2) Man lät rummets starka belysning vara tänt efter att bebis kommit ut. 

3) Jag kände ett visst behov av att behöva kontrollera / försvara vissa av mina val och önskemål. Vilket nog kan ha tagit mig ur ”bubblan” lite.

Jag är väldigt glad och nöjd över att klarat av födseln på ett så bra vis trots att aktiva fasen var jobbig. Jag är stolt över att gått igenom en sätesfödsel där mina krav har gått emot sjukhusets riktlinjer. Jag vågade stå på mig och det jag trodde på och hoppas att det kan inspirera andra och/eller personalen på plats som har/borde ha möjlighet att påverka sjukhusets riktlinjer och rutiner.

Jag är tacksam för min partner som genom processen följt mig och mina påhitt trots att han har stor tilltro till sjukvården i Sverige (vilket jag också har, men jag förstår att ”friskvård” kan vara svårt att erhålla inom sjukvårdssystemet).

Stort tack till de som varit en del av vårt team och tack till vänner och bekanta som stöttat oss under resan!