En barnmorska tack!

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

 Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 

Snö och instagramvänliga hus

Snön vräker ner och jag vet att det är internationella kvinnodagen idag men när jag vaknade ville  jag helst dra täcket över huvudet och bara somna om. Mina två yngsta barn har varit sjuka i någon kruppliknande hosta och det har inte blivit så mycket sömn. För mig. Och så är det första dagen på länge som jag kan slappna av lite, lite. Den där hysteriska karusellen som bara drar igång ibland i vardagen, usch vad jag ogillar den. När man kämpar för att hålla jämna steg och ändå upptäcker att man inte hinner ikapp utan liksom  släpas efter hela tiden. Sen när man kastas av i farten, ja då tar det ett tag att borsta av sig snön och hitta balansen igen.

Jag måste ändå säga att det var en bedrift av oss att både köpa hus och sälja vårt radhus inom loppet av några veckor. Nu är jag så innerligt trött på alla homestylade och fotoshoppade  hem. Mitt nya hem behöver inte alls vara instagramvänligt men det får gärna vara hemtrevligt och framförallt – praktiskt för oss alla sju att bo i. Jag har länge pratat mig varm om hur bra det går att bo många på en liten yta, compact living och yadi yada. Nu gråter jag nästan glädjetårar över att kunna ge alla mina barn sina egna rum! Jag behöver inte längre romantisera trångboddhet. Att vara en stor familj innebär ändå ett ständigt kompromissande, att hela tiden dela med sig, behöva göra saker ihop och ett ständigt sorl, en slags ljudmatta som inte går att stänga av. Jag tror att det i sammanhanget kan vara ganska hälsosamt att ha ett eget rum som man kan dra sig tillbaka till. Också för oss föräldrar. Vi får till och med vår egen toalett. Underbart. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så glad över en egen toalett.

Vårt nya hus i lego. Som jag byggde med min son och la ut på instagram!

Barnmorskornas tidskrift

Några tidiga utgåvor av denna tidskrift.

Jordemodern damp ner i brevlådan igår. Det är svenska barnmorskeförbundets tidning för barnmorskor! Jag blir alltid glad när den kommer och läser den ganska snabbt över en kopp kaffe. I det senaste numret presenterar barnmorskan Hanna Ulfsdottir själv sin forskning om vattenfödslar. De här fördelarna kunde ses vid de vattenfödslar hon studerade: lägre frekvens av grad-2 bristningar, snabbare födslar och färre interventioner i det normala förloppet. Kvinnorna som födde i vatten hade också en mer positiv upplevelse av sin förlossning.

Barnmorskan Jaqueline Vejlstrups insända slutord i tidningen gladde mig. Jaqueline är spot on om ni frågar mig, även om hon för en del barnmorskor som inte riktigt vill kännas vid detta fenomen bara är too much med den kompromisslösa hållningen. Rubriken lyder Stockholmssyndromet i förlossningsvården och texten fortsätter såhär:

Det är fullt befogat att hävda att överinterventioner och medikaliseringen av födandet fråntar kvinnor både autonomi, styrka – och ofta en bra bit av deras fysiska och psykiska hälsa.

***

Ja, även i det feministiska Sveriges förlossningsvård måste vi gräva djupt för att åstadkomma en förändring. De flesta av oss barnmorskor är ju kvinnor och har deltagit länge i dessa förtryckande system. Dock får vi inte glömma att kampen för Midwifery inte är en kamp mellan män och kvinnor. Det är inte heller en kamp mellan läkare och barnmorskor. Det är en kamp för ett visst sinne och förhållningssätt – att vara MED kvinnor.

 

Fönstret mot gården

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 

Högvinter

 

Högvinter i Uppsala!

I tisdags föreläste jag på barnmorskeprogrammet för andra året i rad. Roligt! Men årets kull med barnmorskestudenter i Uppsala var inte så stor. Tänk, själv gick jag i en stor klass och det var många som inte kom in på utbildningen. I år var det endast 13 studenter! Och några var borta så det var inte en så stor skara att föreläsa för. Men det var väldigt trevligt att möta de studenter som var där! Jag höll samma föreläsning som förra året, den om att föda med stöd (varsomhelst, på sjukhus eller hemma) och att föda hemma. Hanna fick vänta med sin pappa utanför föreläsningssalen och jag passade på att amma i fikapaus.

Och igår var jag äntligen på efterkontroll hos min vän och barnmorska – Emma – som jobbar på MVC i Svartbäcken. Det känns som att jag har hunnit segla jorden runt sen vi sågs sist! Vi hade så mycket att prata om och en halvtimme räckte bara knappt.

Hos barnmorskan som mätte, klämde och kände på mig när min mamma var gravid! Nej nu sitter vi inte ihop längre, nu kan hon sitta i Emmas famn och jag kan ta ett kort. En milstolpe i våra liv. Vardag för Emma.

Senare på kvällen sålde vi vårt mintgröna radhus till en barnfamilj som är några storlekar mindre än vår. Så skönt att det gick smidigt, nu kan jag släppa anspänningen det innebär att köpa/sälja och se fram emot sommaren i vårt nya hus.