Amning av stort barn

Att amma en ettåring. Om långtidsamning.

Amning av stort barn
Gos, mat, tröst, närhet, trygghet, oxytocin, lugn och ro.
Foto: Lovisa Engblom

Min yngsta dotter är ett och ett halvt år och hon älskar fortfarande att amma. Själv är jag ju nu en ganska luttrad fembarnsmor – jag vet till exempel hur fort barnen blir stora. Vår äldsta är 15 år och hon vill inte klättra på sin mamma i soffan och amma tills hon somnar. Nej, hon poppar in och ut ur vår tillvaro som ett popcorn. Det finns en hel värld där ute som är oändligt mycket mer intressant än hennes familjehem just nu. Precis som det ska vara. Så medan jag sitter i soffan och känner min ettåring somna vid bröstet trots att hon är över ett år nu så känner jag ingen stress i världen över det.

Men det hände någonting när hon blev större och vi fortsatte att amma. Det började komma små försynta kommentarer. När ska hon vänjas av? När ska hon sluta amma? Nyss, då hon var hon tvungen att sövas på sjukhuset så blev det väldigt påtagligt att det vanliga inte är att amma stora barn. Det här med att fasta innan narkosen och inte få tröstamma efter provtagning och stick! Hur skulle jag förklara för henne när hon drog i min tröja och signalerade att nu, nu ville hon amma. När hon vaknade ur narkosen var jag så glad att äntligen få ta upp henne och amma igen. Då såg jag att vissa i personalen reagerade med blygsel. Ett så stort barn som togs upp och ammades! Men för oss skulle allt annat ha varit så onaturligt just där och då.

Hon äter vanlig mat med god aptit. Helst då hela familjen sitter samlad runt bordet. Att sitta och äta barnmat för sig själv på egna tider har hon inte riktigt vant sig vid men att plocka pastaskruvar, majskorn och små kycklingbitar från tallriken när vi andra äter av samma mat går hur bra som helst. Nappflaska och napp vill hon inte ha. Vi har provat. Så när jag är borta äter hon vanlig mat och somnar utan något i munnen. När jag är hemma vill hon amma tills hon somnar.

Gosamning, tröstamning och akrobatamning

Det är annorlunda att amma en 1,5-åring jämfört med att amma en liten bebis! För nu kan hon uttrycka och visa vad hon vill på ett helt annat sätt än förut. Hon kan gnälla, vara missnöjd eller bara dra bestämt i min tröja. Hon kan amma i de mest konstiga positioner. Som en liten amningsakrobat. Ja, ibland får hon bara fatt i mitt bröst i farten. Och när jag någon gång markerar att ”Nej, nu räcker det, nu vill jag inte amma” så kan hon markera sin besvikelse genom att teatraliskt lägga sig helt platt och raklång på golvet och gråta rakt ut. Dramaqueen.

När jag har varit borta en hel dag och hon ser mig i farstun så kan hon börja skrattgråta av lycka över att hon snart, snart ska få sitta och gosamma i soffan. Det är så gulligt.

Jag kan bli trött. Jag kan bli trött på att det så fort blir stökigt hemma, att de stora barnen inte hjälper till med disken så som jag skulle önska, att maten inte lagar sig själv, att det är så många saker jag ständigt måste ha i huvudet som mamma i en storfamilj. Jag kan längta efter lite mer peace of mind. Men jag blir sällan trött på amningen av mitt yngsta barn. Den kommer ju upphöra, förr eller senare.

Att tro att amning bara handlar om mat är fel. Och att det efter 6 månaders ålder enbart är morgon och kvällsamning som gäller om barnet i fråga inte ska få näringsbrist. Eller att man så käckt kan pumpa ut bröstmjölk till någon annan att ge! Den som tror att det är så fyrkantigt enkelt missar hela relationen som är kopplad till amningen. Och att den, relationen, är något dynamiskt. Föränderligt. Vissa dagar ammar jag ingenting. Andra dagar ammas det varje timme härhemma. För så kan det ju vara att amma ett barn som är ett och ett halvt år ung.


Amningsblogg

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

Amningsblogg
Lisen Forsberg bloggar om amning!

Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.

Amning, bröst och napp
Bröstet och nappen!

”Jaha, han använder dig som napp?”. ”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge på bröstet, för då blir du en mänsklig napp och det vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått någon av dessa kommentarer? Det har jag, från en vårdanställd. Det lät sympatiskt då, men orden har dröjt sig kvar och lämnat en besk eftersmak.

Obs, jag förstår känslan! Jag har en åttamånadersbebis som är i någon separationsångestfas och som vissa nätter vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite som… en napp. Det har jag självklart rätt att känna — och säga, om jag vill.

Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:

Det är faktiskt fel

Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.

Bröstet ger trygghet för spädbarn
Bröstet kom först!

Om barn som avvänder napp som bröst
Nappen kom senare!

Mer sugande ger mer mjölk

När jag hade fått mitt första barn insisterade en släkting på att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort sugbehov”. Att jag slet med att försöka amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället för på nappen, det begrep inte min släkting. Inte jag heller.

Så här är det: Bebisars stora ”sugbehov är ingen onödig restprodukt i evolutionen. Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist. En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska” göra.

För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.

Mer amning ger mer mjölk!

Att tala om ammande föräldrar som ”mänskliga nappar” ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom leda till att nyfödda inte får amma så mycket som behövs för att få igång en tillräcklig mjölkproduktion hos den som vill amma.

Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppen att bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.

Sedan kan det förstås smärta i bröstvårtorna i början. Och en del bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få så mycket mjölk i sig. Inget av det är bra men går absolut att åtgärda! Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst ned.

Läs också detta utomordentliga blogginlägg där barnmorskan Paola Oras förklarar varför schemalagd amning med 3-4 timmar mellan varje amning är ett ovetenskapligt påhitt som har fått ett hundraårigt liv i vår moderna sjukvård.

Nedvärderar kvinnokroppen

Trygg hos mamma

Amning har fler funktioner än mattillförsel. Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande — för att ta några exempel.

Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.

Förminska inte amningens många funktioner!

Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.

Underminerar samspelet

Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.

Amning och samspel
Amning är ett samspel!

Det är också normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan hela tiden. Det är även normalt att de vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet i munnen.

Och här är något superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.

Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.

Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.

Vadå använder?

Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.

Jag är ingen plastgrunka

OM Amning

Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka som som slängs efter ett par månader när den börjat mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så. Tack!

Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.

Lästips från babybaby.se:

Video om amningsteknik (11 min)

Video: aktiv amning, 4 knep for mer mjölk i bebismagen (7min)

Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: nej!

Amma 15 minuter per bröst -bra amningsråd?

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

 Barnmorskestudie från Australien: This little piranha

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Eva Nordlund, barnmroska, Södra BB

Att vara, att känna

Eva Nordlund, barnmroska, Södra BB
Barnmorska Eva Nordlund Foto: Elisabeth Ubbe

Om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd

Om du bara ska läsa en magisteruppsats det här året så rekommenderar jag att du läser Eva Nordlunds uppsats om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd! Det är en helt fantastisk forskningsgenomgång av det där som ibland kan vara så svårt att formulera. Mycket träffsäkert – genom att djupintervjua barnmorskor – skildrar hon barnmorskors levda erfarenheter av att få arbeta enligt en annan syn på födande, alltså en annan syn än den som konventionell förlossningsvård allt som oftast genomsyras av. Om man inte arbetar med en vårdmodell där kontinuerligt stöd till födande är prioriterat så är det också svårt att fördjupa kunskapen och den känslomässiga förståelsen kring fenomenet.

Ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen

Det är känt att ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen! Men inom den svenska förlossningsvården förväntas barnmorskor som regel ta hand om flera födande samtidigt och det medicinska stödet behöver då prioriteras. Jag citerar här ett stycke ur uppsatsen som handlar om vad en centralisering av förlossningsvården innebär:

Sveriges förlossningskliniker har blivit större, färre och ger en relativt likartad vård trots en alltmer heterogen grupp vilket framkom i rapporten ”Trygg hela vägen, kartläggning av vården före, under och efter graviditeten”, (SKL, 2018). I intervjuer beskrev vissa professionsföreträdare att arbetsmiljön vid de stora klinikerna är mer opersonlig och att det kan bli ”som på löpande band”.

Synen på vad som är en rimlig balans mellan att tillgodose kvinnornas medicinska respektive ickemedicinska behov skiljde sig mellan professionerna och även i vårdkedjan där framför allt barnmorskor förespråkade vårdmodeller där barnmorskan kan följa kvinnan genom hela vårdkedjan i relationell kontinuitet med ökad trygghet som följd. Det skulle även ge en ökad variation i arbetsuppgifter och arbetstillfredsställelse.

På Södra BB arbetade barnmorskorna enligt vårdfilosofin om att enbart ta hand om en familj i taget under födseln och på så sätt utvecklades kunskapen kring stöd under födseln under  de år som verksamheten drevs. Barnmorskor som arbetar med hemfödslar idag ger ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och fördjupar därmed fortlöpande sina kunskaper om vad det kan innebära.

Syftet med studien var att få en ökad förståelse för barnmorskors levda erfarenheter av kontinuerligt stöd vid barnafödande

Eva Nordlund intervjuade åtta barnmorskor i åldrarna 37 till 69. Fyra barnmorskor arbetade med hemfödslar och fyra av barnmorskorna hade arbetat på Södra BB fram till nedläggningen. Data från intervjuerna analyserades genom en fenomenologisk analys. På så sätt kunde fyra övergripande teman tas fram:

  • Tillit till kvinnors förmåga att föda
  • Tillfredställelse med sitt yrkesutövande och att få förändras
  • Tillit till kollegor som delar samma syn
  • Smärtan av att ha ”varit där” och inte få möjlighet att återvända dit

Barnmorskorna beskrev att det uppstod en inre konflikt då de förhindrades att utöva kontinuerligt stöd.

Att ha fått erfara fenomenet men sedan hindras att utöva det kontinuerliga stödet innebar ett lidande för barnmorskorna. De beskrev hur de tvingades  reducera sig själva och använda sig av olika typer av försvarsmekanismer så som att stänga av sina känslor eller att helt lämna förlossningsvården för att det var för smärtsamt att inte kunna använda sin kunskap.

Tack Eva för att du sätter ord på precis det där (som är själva anledningen till att jag nu jobbar med kontinuerligt stöd inom ramen för min helt privata verksamhet). Jag välkomnar fler möjligheter att få arbeta med kontinuerligt stöd till födande kvinnor inom offentligt finansierad verksamhet. 

Kontinuerligt stöd
Foto: Lovisa Engblom

Sammanfattningsvis: Att  få ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor var av stor betydelse även för barnmorskorna

Tilliten till kvinnors förmåga att föda var grundläggande och den tilliten uttrycktes genom ett individualiserat bemötande. Att ”bara vara” hos den födande – att vara aktivt passiv – förändrade också barnmorskan till att bli lugnare och mer tillitsfull i sin yrkesutövning. Barnmorskekollegorna var ett stort stöd! Stödet från kollegorna visade på ytterligare en dimension av vad kontinuerligt stöd kan innebära även för barnmorskans välmående och vila. När barnmorskorna inte längre kunde arbeta med kontinuerligt stöd innebar det ett stort lidande som fick konsekvenser för enskilda barnmorskor.

Att utveckla verksamheter i den här riktningen skulle alltså kunna innebära ett win-win med ökat välbefinnande och välmående, framförallt för familjerna och de födande kvinnorna – men även för barnmorskorna.

Amningsklockan tickar

Hur ofta ammar spädbarn? Om ammande barn och deras naturliga amningsmönster.

Av: Paola Oras

Ska du amma nu igen?

Det är en fras som ibland riktar sig från en kvinna ur den äldre generationen till en kvinna ur den yngre generationen. Min egen mormor, som jag tyckte mycket om och som i övrigt var en klok person, muttrade vid flera tillfällen fram inte så uppmuntrande fraser som ”nog har jag svårt att tro att det kommer ut något” och ”inte kan han väl vara hungrig nu igen” när jag som nybliven mamma, 20 år gammal, försökte få igång amningen med min son. Som tur var hade jag även min mamma i närheten som istället sa ” vilken tur att du lyssnar på honom (barnet) och inte håller på med såna där dumheter som jag gjorde! Tänk när du var liten och jag ammade dig var fjärde timme och dessutom bara på ett bröst åt gången. Jag försökte ha ett system med en säkerhetsnål på BH:n för att komma ihåg vilket bröst jag ammade på sist, men det var ju hopplöst för jag kom aldrig ihåg om den betydde att jag hade eller skulle amma på det bröstet.”

Amningsklockan tickar

Amning med 4 timmars intervall

Ur ett mjölkbildningsperspektiv är det svårt, ibland omöjligt, att få igång och upprätthålla en fungerande amning genom att amma var fjärde timme. Trots det så har den rekommendationen funnits sedan 1900-talets början och ända in på -80 talet. Många kvinnor som ammade på den tiden fick lägga ner amningen mycket tidigare än de önskade för att de hade otillräckligt med mjölk. Sorgligt nog fick de flesta aldrig förklarat för sig varför de hade för lite mjölk, att det berodde på att de ammade för sällan, inte på att deras kroppar inte kunde bilda tillräckligt med mjölk. Oro över mjölkmängder är ett fenomen som sedan förts vidare till nästa generation och nästa och nästa.

Jag är barnmorska och doktorand och har varit intresserad av amning sedan min äldste son föddes för 17 år sedan. Som doktorand undersöker jag bland annat hur amningsmönster ser ut hos spädbarn, det vill säga hur ofta och hur långa stunder barnen ammar under ett dygn. Den vetenskapliga litteraturen på området är inte särskilt omfattande men den innehåller förbluffande olika resultat som behöver sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga.

Hur ofta ammar spädbarn?

Om du slår upp en valfri bok för föräldrar med information om amning, eller en valfri lärobok för vårdpersonal, kommer du nästan garanterat få läsa att det är viktigt att låta barnet styra amningen, att det är normalt att små barn ammar ofta men också att detta i praktiken kan innebära att barnet ammar mellan 6–12 gånger per dygn. Frågorna man då kan ställa sig är:

  1.  Är det verkligen så det blir när barnet får styra själv? Att amma sex gånger per dygn, det är ju ungefär att amma var fjärde timme.
  2.  Är att amma varannan eller var fjärde timme att betrakta som ofta? Jag skulle säga att svaret är nej på båda frågorna och samtidigt  stämmer de angivna siffrorna väl överens med de studier som gjorts bland västerländska kvinnor. De har nämligen visat en genomsnittlig amningsfrekvens på mellan 5-11 gånger per dygn.

Amningsmönster i minuter och timmar

Amningsdagbok

Vårt kulturarv. Idén om Reglerad amning versus ”on-demand breastfeeding”

Anledningen till att det står att barnet ska få styra amningen själv, är just att barn under en lång tid inte alls fick bestämma själva. Motreaktionen mot den reglerade amningen kom i början av 80-talet då rekommendationen ändrades till ”on-demand breastfeeding”, det vill säga att barnet skulle få styra. Idén om reglerad amning återfinns i böcker så tidigt som på 1500-talet men fick verkligt fäste i västvärlden under början av 1900-talet. På en internationell läkarkonferens,  Mjölkdroppekonferensen, i Bryssel 1907 beslutades det att alla barn skulle ammas var fjärde timme med ett längre uppehåll under natten. För att vara mer exakt skulle barnen ammas kl. 06, 10, 14, 18 och 22. Detta beslutades efter att deltagarna röstat mellan två förslag, ett som förespråkade var tredje timme och ett var fjärde timme och rekommendationen spreds över hela västvärlden.

I Sverige sammanföll det här med att det blev vanligare att kvinnor födde barn på sjukhus och rutinen att separera mammor och barn efter förlossningen uppstod. Mammorna ansågs behöva vila efter förlossningen och barnen togs om hand av personalen på särskilda barnsalar. Allt sköttes effektivt efter strikta tidsscheman enligt fabriksmodellen. Amningskunskapen som tidigare överförts från en generations kvinnor till nästa gick till stor del förlorad.

Idéerna bakom den reglerade amningen kan du läsa mer om i Ohrlanders doktorsavhandling ”I barnens och nationens intresse- socialliberal reformpolitik 1903-1930” (1992) där hon gjort en diskursanalys av perioden. Det här var tiden för socialtjänstens, barnavårdscentralernas och barnläkarnas tillblivelse. Hon beskriver hur synen på barnen ändrades från att ha ansetts vara föräldrarnas egendom till att bli samhällets angelägenhet och ansvar. Barnen, som skulle bli de vuxna, ansvarstagande samhällsmedborgarna i framtiden, kom att ses som ett viktigt kapital för staten att förvalta. Politiker slet sitt hår för att få bukt med fattigdom, lösdriveri och allmänt förfall.

I Ohrlanders bok beskrivs hur man provade olika strategier för att lösa problemen och så småningom även närmade sig läkarkåren för hjälp då man tänkte att de var ett slags människoexperter. Läkarna gjorde ett försök och ordinerade disciplin som recept på en framtida lydig och produktiv samhällsmedborgare. För att få med sig de ”obildade” kvinnorna på detta, de som skulle utföra arbetet, fördes nya modersideal ut där en god moder var den som följde läkarens råd (inte andra ”obildade” kvinnors trams). Barnen skulle inte skämmas bort genom att man tog upp dem i famnen för minsta pip.  De skulle lära sig att undertrycka behov, att utstå obehag och att lyda. Vägen dit började på livets första dag med en reglerad amning.

I en antropologisk studie som går igenom råd kring amning i amerikanska medicinska böcker beskriver Millard (1990) så träffande hur diskursen för den reglerade amningen har förskjutits från att ha varit en uttalad disciplineringsåtgärd till att vi nu, då vi vill att amningen ska vara barnstyrd, tenderar att beskriva glesa amningsintervall som barnets naturliga rytm. Amningsmönstret i industrialiserade samhällen är ganska oförändrat men numera säger vi att det är barnen som väljer att amma varannan, var tredje eller var fjärde timme. Vi har dessutom tillmatningsrutiner på våra sjukhus som följer dessa tidsintervall, trots att även de är rester från den reglerade amningens epok och inte egentligen är evidensbaserade. Genom att de finns upprätthåller de indirekt idén om glesa intervall som något normalt och önskvärt.

Amning hos fyra olika barn till jägare och samlare. Klamrarna är amning och de tjocka svarta strecken är sömn!

I Den kultur vi är anpassade för ammade Barnen 3-4 gånger i timmen

Tittar man istället på den kultur som vi är biologiskt anpassade för, nämligen ett liv som jägare och samlare, så ser amningen väldigt annorlunda ut. Bland jägare och samlare och en del andra ursprungsbefolkningar som har studerats är det vanliga att barnet ammar 3–4 gånger i timmen varvat med att det sover i perioder. Amningsstunderna varar i genomsnitt två minuter per gång. Majoriteten av studierna är gjorda under 80-talet då det fanns ett intresse för att studera amningens hämmande inverkan på ägglossning och fertilitet. Människor som lever som jägare-samlare har som regel tre till fyra års mellanrum mellan barnen utan att använda några moderna preventivmedel och forskarna gissade att amningsmönstret hade betydelse för om ägglossningen hämmades eftersom samma fenomen inte sågs hos västerländska kvinnor.

På den tiden vi alla levde som jägare och samlare utvecklades anknytningssystemet hos oss människor. Det kan förenklat beskrivas som osynliga känslomässiga band som håller barnet i närheten av sina föräldrar. Barn utvecklade en stark rädsla för separation från föräldrarna och de barn som var bra på att hålla sina föräldrar i närheten var de som i störst utsträckning överlevde. Ett sätt att hålla sin mamma i närheten är att amma ofta. Eftersom frekvent amning förlänger tiden till syskon har det också haft ett överlevnadsvärde i sig för både mamman och barnet.

Mjölken

Ett annat spår som kan ge oss ledtrådar om hur ett biologiskt anpassat amningsmönster kan se ut kommer från den zoologiska forskningen. På 60-talet ledde forskaren Shaul (1960) ett projekt där hon samlade in mjölkprover från olika däggdjur och analyserade sammansättningen. Hennes hypotes var att besläktade arter troligtvis skulle ha en liknande mjölksammansättning men förvånande nog fick hon helt andra resultat. Det visade sig att till exempel kaniner och lejon hade en liknande mjölk och likaså björnar och kängurur. Hon blev därför tvungen att tänka om och justera sin hypotes. När hon så småningom provade att istället gruppera djuren efter digivningsmönster, hur snabbt ungarna mognade från födseln och hur avkomman togs om hand så stämde det med mjölkens sammansättning.

  • Arter med högt proteininnehåll i mjölken har som regel ungar som mognar snabbt, som lämnas i ett bo och som dias med flera timmars mellanrum, exempelvis kaniner och lejon.
  • Arter med lågt protein- och fettinnehåll  föder som regel ungar som mognar långsamt, som kräver ständig kroppskontakt och som diar konstant, exempelvis björnar och kängurus.
  • Människan då? Vi har en mjölksammansättning med lågt protein- och fettinnehåll, föder barn som mognar extremt långsamt och som kräver ständig kroppskontakt och omsorg. Vi har klassificerats som kontinuerliga digivare.
Vad spelar det för roll?

Så vad är egentligen nyttan med den här kunskapen? För en del fungerar du ju ändå! Sant, för en del fungerar det ändå men för många gör det inte det. Vi kan dra en parallell till motion. Många av oss har stillasittande jobb och motionerar för lite. Vi kanske inte ser det som ett problem så länge vi är friska men när ohälsan kommer smygande i form av depression, ryggont och övervikt kanske vi behöver justera vårt sätt att leva och börja röra på oss mer. På samma sätt är det med amningen. När amningen krånglar kanske vi behöver justera vårt sätt att amma så att det bättre stämmer överens med våra biologiska förutsättningar.

Vad är egentligen normalt i amningssammanhang?

Det handlar också om att ha realistiska förväntningar och om vad vi tolkar som normalt. Begreppet normalt kan enligt ordboken antingen definieras som det som är vanligast förekommande i en population eller det som stämmer bäst överens med vår biologi. Det är därför man kan hitta motsägelsefull information som den jag tidigare har beskrivit ”det är normalt att spädbarn ammar ofta och det kan innebära 6-12 gånger per dygn”. Det är normalt att spädbarn ammar ofta i betydelsen det som stämmer bäst överens med vår biologi.  Det är också normalt att de ammar 6-12 gånger per dygn i betydelsen det som är mest vanligt förekommande i västländer, eftersom vi har ett kulturellt arv där vi har normaliserat glesa amningar.

Det är dock inte normalt att amma 6-12 gånger per dygn utifrån våra biologiska förutsättningar med mjölksammansättningen, spädbarnets behov, mjölkbildningen och anknytningssystemet.

Det finns studier som visar att många föräldrar misstolkar barnets ständiga intresse för amning som otillräcklig mjölkproduktion och därför börjar ge tillägg med bröstmjölksersättning. Det i sin tur är en vanlig orsak till att sluta amma tidigare än planerat. Ett annat exempel är att många tolkar barnets nattliga uppvaknanden som sömnproblem. Vi tror att våra ungar ska bete sig ungefär som kaniner som är tysta när de lämnas själva i ett bo och som diar med flera timmars mellanrum. Våra spädbarn fortsätter dock att bete sig på samma sätt som de gjort de senaste två miljoner åren. Risken blir då att vi tolkar deras beteende som att de trilskas och utsätter dem för metoder som ofta går ut på att de ska lära sig att lugna ner sig och somna själva. Eftersom vi tolkar situationen utifrån hur de senaste hundra åren har format våra föreställningar förstår vi inte att för barnet är att bli lämnad ensam något av det mest skrämmande vi kan utsätta det för. Spädbarn vaknar på natten och ammade barn vaknar och ammar på natten och fortsätter oftast att göra så även om de ammas i flera år.

Så om du är den där kvinnan ur den yngre generationen som får frågan ”ska du amma nu igen?” kan du efter att ha läst det här inlägget med gott självförtroende svara ”Jajamän, nu igen!”

Amning on demand

Att få amma fritt!

 

 

 

 

 

 

 

 

När ditt barn inte tar bröstet

Av Elisabeth Hjärtmyr

Om amningen krånglar

-När ditt barn inte tar bröstet

Det händer att mammor ringer till amningsmottagningen och behöver stöd i hur de ska göra när barnet visar att det är hungrigt, men ändå inte tar bröstet.

Det kan vara oerhört stressande och frustrerande både för barnet och för föräldrarna. Det kan vara den första tiden efter födseln, men även senare när barnet är några månader gammalt- då barnet plötsligt blir medveten om sin omgivning, hör ett ljud och måste släppa bröstet för att se vad som händer.

De flesta barn visar tydliga sök- och sugsignaler när de är hungriga och redo att komma till bröstet, långt innan det börjar skrika. Det pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och greppar med händerna.

Tiden direkt efter födseln

Det är inte helt ovanligt att barnet är påverkat av födseln. Att det nyfödda barnet är trött och somnar, har ont i huvudet efter en sugklocka, är hungrigt eller mår illa. Födseln kan ha varit en jobbig upplevelse och mamman kan känna sig trött och medtagen eller ha väldigt ont. Mamman kan också känna sig stressad över att barnet inte tar bröstet.

Det här du kan göra:

De första dagarna efter födseln

Det första du gör är att lägga barnet säkert hud mot hud direkt efter födseln eller så snart det är möjligt, till barnet släpper bröstet eller somnar. Det innebär precis som det låter att barnet ligger i enbart blöja på mage mellan dina bröst på din bara mage – hud mot hud, ”som en groda”. Med säkert menas att man har uppsikt över barnet så att barnet har fria luftvägar.

Låt barnet ligga säkert hud mot hud så mycket som det är möjligt i början och gärna så snart som möjligt efter födseln. Om du och ditt barn varit åtskilda direkt efter födseln av något skäl, försök att lägga barnet hud mot hud så snart ni kan. Låt barnet ligga där tills det söker sig till bröstet och börjar suga och släpper bröstet eller somnar.

Studier visar att amning de första timmarna efter födseln stimulerar till en välfungerande amning senare: barnet skriker mindre, tar inte av sina blodsockerreserver, suger snabbare på bröstet, mamma får mer mjölk snabbare, ammar mer, ammar längre, får mindre bröstkomplikationer och tillmatas med modersmjölksersättning mer sällan.

OM barnet inte suger så är det bra att känna till att ett friskt fullgånget barn ofta inte behöver suga det första dygnet, de klarar sig på reserver från tiden i magen.

Däremot är det bra att stimulera brösten för att de ska börja bilda bröstmjölk.

De här första timmarna efter födseln har du höga halter av amningshormonerna Oxytocin och Prolaktin i blodet (utdrivnings- och mjölkbildningshormon). Därför är det bra att stimulera brösten om barnet inte suger, det leder till mer bröstmjölk senare. ”Efterfrågan styr tillgången”. Du kan tänka att du ”lägger in en beställning” till lite senare.

Det gör ingenting om det inte kommer någon mjölk när du bröstmjölks- stimulerar. Kommer det någon/ några droppar råmjölk kan du ge dem till barnet med ett rent finger eller på en sked.

Ta det bara lugnt och låt barnet styra.

Erbjud barnet bröstet så snart det är möjligt men utan att pressa barnet.

Råmjölk/ Colostrum = den första mjölken som kommer ur brösten efter födseln kallas råmjölk. Den bildas under graviditeten och under cirka en vecka efter födseln. Råmjölken är gul, trögflytande och innehåller mer protein och mineraler samt A- och E-vitamin än vad den vanliga modersmjölken. Råmjölken innehåller mer infektionshämmande proteiner än i den mogna modersmjölken.

När barnet inte tar bröstet efter några dagar

Barnet kanske har tagit bröstet tidigare men så vid dag 3 – 4 vill det helt plötsligt inte suga längre.

Vanliga orsaker

Vid dag 3 – 4 kanske du vaknar av att brösten är mer ömma och stenhårda. Du kanske lättat tänker att nu finns det massor av mjölk till din hungriga lilla bebis. Förvåningen blir inte desto mindre när barnet – som med alla signaler visat att det är hungrigt – inte tar bröstet och bara blir ännu mer förtvivlat.

Dag 3–4 rinner bröstmjölken ofta till och brösten kan bli spända och hårda, det här är väldigt olika. Alla mammor känner inte av att mjölken rinner till medan en del får väldigt hårda bröst som kanske också läcker mjölk. Vissa mammor får lite feber och många känner sig gråtmilda.

I dina bröst finns nu lymfkörtlar, lymfvävnad, ökad blodvolym utöver den ökade mängden bröstmjölk. Det är alltså inte konstigt om de känns lite större. När brösten blir så här hårda, kan det vara svårt för barnet att ”ta ett bra stort tag” kring bröstet när det ska försöka amma.

Gör så här:

Det finns flera olika knep för att göra bröstet lite mjukare så att barnet lättare får ett stort tag om bröstet.

Ett tips är det som kallas Cottermans grepp där du håller dina fingrar på vårtgården runt bröstvårtan, under en knapp minut, så att den yttersta svullnaden lägger sig. Då brukar det bli lättare för barnet att ta ett bra tag kring bröstet.

Du kan också prova att handmjölka lite innan barnet börjar suga för att lätta lite på trycket. Forma då handen till ett C och tryck ut lite mjölk på en sked eller i en liten kopp och ge mjölken till barnet. När barnet fått i sig lite bröstmjölk kanske det lugnar ner sig samt att ditt bröst nu är lite mjukare och det blir lättare för barnet att ta ett bra tag om bröstet.

Försök att ta det lugnt och att inte stressa upp dig och barnet. Tvinga inte barnet mot bröstet genom att hålla det bakom huvudet – en del barn är väldigt känsliga för det – utan låt det ta den tid det tar.

Ett barn som vill amma pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och plockar med händerna.

 När barnet plötsligt inte tar bröstet efter några månader

Amningen kan ha fungerat under en tid och så blir barnet plötsligt väldigt medvetet om och påverkat av sin omgivning. Har man en tremånaders baby i famnen som plötsligt släpper bröstet för att titta efter ljud och ljus i sin omgivning för att sedan gå tillbaka, kan amningen kännas väldigt orolig.

Gör så här:

Hjälp barnet att få lugn och ro genom att välja tysta och lugna miljöer (gärna lite ”tråkiga” ställen där det inte finns så mycket att titta på), så kommer det här beteendet att gå över.

Om det kommer en period då ditt barn plötsligt inte vill ta bröstet, är det bara att börja om från början igen med säker hud mot hudkontakt, även när barnet är mätt och nöjt. Försök att själv vara lugn och att inte stressa barnet. Drick varmt och sitt i lugna miljöer. Handmjölka eller pumpa om det känns bättre och var uppmärksam på barnets tidiga sök- och sugsignaler så att det inte behöver skrika för att få komma till bröstet.

Ett skrikande barn som har hunnit stressa upp sig, då kan det vara svårare att få barnet att ta bröstet och suga. När barnet skriker brukar mamman bli stressad och så är nedåtspiralen igång.

Försök i stället att lära dig barnets signaler på att det är hungrigt, och påbörja amningen i god tid innan barnet hunnit bli så frustrerat och oroligt att det börjar skrika. Obs – en del barn vaknar med ett skrik, de kanske inte har visat tidiga tecken på att de är redo att komma till bröstet.

Ett annat knep kan vara att förekomma barnets hunger genom att ta upp det lite småsovande och erbjuda bröstet.

Vid perioder av lite stök kring amningen kan du prova nya amningsställningar, t ex laidbackamning, där du halvligger bakåt i soffan med barnet liggande på mage mellan brösten.

När du både ammar och flaskmatar

Om du ger flaska mellan amningarna kan barnet bli så kallat ”tuttförvirrat”. Det vet inte riktigt hur greppet om bröstet ska vara och tar ett för litet tag kring bröstet, på samma sätt som det gör med flaskan. Backa då tillbaka och ge barnet modersmjölksersättning eller urpumpad bröstmjölk med en sked

eller ur en kopp (eller pipmugg om barnet är större) innan du erbjuder bröstet. Då hinner barnet lugna ner sig lite och förstå att maten är på väg. Försök även nu att vara lugn så att ditt barn inte känner sig pressat.

Kort tungband

Ibland kan bandet under tungan – tungbandet – vara för kort hos barnet. Det kan göra att barnet får svårt att ta ett stort tag om bröstet.

Man brukar kontrollera tungbandet på BB eller på BHV. Är det för kort brukar föräldrarna erbjudas att läkaren klipper tungbandet så att tungan blir mer rörlig. Det är ett litet och okomplicerat ingrepp som de flesta barn knappt märker av.

Stresskänslor vid amningen

Situationer då barnet inte vill ta bröstet kan vara känslomässigt jobbiga upplevelser för dig som mamma. Det kanske kan vara skönt att veta att det inte är ovanligt och att du inte är ensam om det.

Det viktiga är att barnet får i sig mat men också att brösten blir stimulerade till att fortsätta producera mjölk. Vissa barn kan behöva få i sig lite utpumpad bröstmjölk på en sked eller i en kopp eller till och med flaska innan du erbjuder barnet bröstet. Ofta lugnar barnet ner sig lite när det förstår att det kommer få mat.

Även om du känner dig stressad över att ditt barn inte tar bröstet, försök ha tålamod och låta barnet ta sin tid. Försök att hitta strategier för att finna lugnet – ta en kort paus, drick lite vatten (barnet känner om du är stressad).

Om du har ont, ta smärtstillande, använd värmekudde eller ta en varm dusch.

Om du känner dig stressad, lyssna på avkopplande musik, appar med meditation eller liknande om det lugnar. Dra långa, djupa andetag. Gå en promenad med vagnen. Om du är väldigt trött, försök finna tid att vila. Om du är vaken mycket på nätterna, sov eller vila på dagen. Det är vanligtvis en relativt kort period ni är vakna mycket på nätterna, försök att lyssna på barnets och dina behov och be om hjälp om du behöver. Gå en promenad så att du får lite frisk luft, dagsljus och kanske framförallt, andrum. Se till att dricker ordentligt.

Amningsnapp

Barn med en omogen tungrörelse eller svag sugkraft kan bli hjälpta av en amningsnapp när barnet är mer än 1-2 dygn gammalt. Sätt amningsnappen på bröstet. Den ska sitta nära bröstvårtan. För barnet mot bröstet när det gapar upp stort så att nappen/bröstet hamnar i bakre delen av gommen. Amningsnappen används ofta tillfälligt tills barnet tar bröstet utan amningsnapp.

Läs mer på Amningswebben.se

Elisabeth Hjärtmyr är barnmorska, barnsjuksköterska och amningsspecialist.

 

Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.

Om att kombinera jobb och amning!

Inte nödvändigtvis nödvändig!

Går det överhuvudtaget att fortsätta amma när man börjar jobba borta från hemmet? Ja det går! Jag har fått ännu fler kommentarer om hur det kan vara att kombinera jobb och amning.

MAJA

-Även för mig har det funkat bra att fortsätta amma (natt och dag) när jag börjat jobba. Min 3:a var 1 år när jag började jobba heltid. Jag jobbade nära hemmet då så kunde amma på lunchen första tiden för att undvika mjölkstockning i början och skönt att ”mjukstarta”. Vi ammade tills hon blev 2,5 år. Med min 4.a började jag jobba 75% redan när han var 6,5 månader. Han fick nån flaska ersättning per dag de första månaderna av pappan medan jag pumpade och slängde på luncherna (trassligt att spara och frakta hem) för att inte få mjölkstockning. Nu har han fyllt 1, amningen fungerar utmärkt! Mjölken finns där de dagar jag inte jobbar, men jag behöver inte längre pumpa på lunchen. Imorgon ny utmaning: sover borta en natt. Tar med pumpen! Lycka till!

MELINAEDREN

-Jag började jobba 75% när min pojke var 1 år och då ammades han till stor del. Vi fortsatte amma morgon, kväll och nattetid sov han vid bröstet. Det har funkat jättebra! När han var 1,5 år gick jag upp i heltid och vi fortsatte som innan. Nu är han 2,5 och ammas till sömns fortfarande.

CITRONA

-Hej Märta! Min erfarenhet är att det största problemet när någon annan ska ge bröstmjölk är själva flaskan. Har ni gett H flaska tidigare så att hon är van vid det? I så fall tror inte att det blir några problem. Jag menar att det är stor skillnad på en bröstvårta och en gummi/silikonnapp i munnen. Men såklart går det att överkomma även det hindret. När barnet är så pass gammalt som H förstår de mer än man tror. Hon kommer att fatta att pappas mat inte kommer från samma ställe som mammas. Önskar er stort lycka till. Hon är ljuvlig.

Det ska sägas att min första långa dag borta från Hanna var lite av en prövning för både henne, pappan och mig. De första timmarna gick hur bra som helst. Men på eftermiddagen började jag längta hejdlöst efter min bebis. Brösten hade då svullnat och börjat gråta av sig själv. De ömmade och kändes hårda men jag pumpade inte ur utan lät dem tömma sig själv. Samtidigt i hemmet; det var visst en kamp att få Hanna nöjd. På förmiddagen hade det gått utmärkt att ta promenader när det var sovdags och få henne att somna gott i vagnen. Men när Stefan hade försökt ge urpumpad bröstmjölk ur den ”amningsvänliga” flaskan så hade hon börjat leka och bita på den konstiga nappflaskan. Vad var det här för märklig tingest liksom? Nej den gubben gick inte. Däremot drack hon upp hela skvätten ur den vanliga drickflaskan. Men någon sömnmetod var det inte. Det blev att bära, vyssja och vagga liten gnällig bebis.

Allra bäst gick det att mata med vanlig mat. Så det så. När jag kom hem slog vi oss ner och ammade  länge i soffan. Mysmysmys. Men ändå – det gick! Och jag tror det kommer gå bättre för var dag som jag ska vara borta. Eller såhär: det finns ingen anledning att vara rädd för att fortsätta amningsrelationen med sin bebis bara för att man ska jobba borta några dagar i veckan. Det är mitt take home message.

 

 

Second victim

Åsa Wahlberg!

Second victim var en av alla de föreläsningar på barnmorskekonferensen i våras som jag verkligen ville gå på. Jag gjorde också det, men kände mig tvungen att gå ut eftersom min bebis just då inte hade samma lust som mig att sitta tyst och lyssna på föreläsning. Som tur var fick jag en liten pratstund med Åsa Wahlberg efteråt och kunde ta ett fint foto.

De flesta som jobbar inom förlossningsvården kan relatera till termen second victim. Det är ju alltid patienten, den som vårdas, som är the first victim. Men att vara en person (personalen) som står bredvid, eller i värsta fall, att vara den som kanske har bidragit till att orsaka skadan hos patienten – det är det som menas med termen second victim. Svåra händelser i vården drabbar alltid fler personer än de man i första hand tänker på och det är utgångspunkten i Åsa Wahlbergs avhandling Second Victims in Swedish Obstetrics.

Alla som jobbar inom vården får förr eller senare vara med om något jobbigt. Så är det bara. Och även om vi givetvis måste arbeta organisatoriskt för att förebygga vårdskador (skapa kollektiva minnen från svåra händelser och dra kollektiva lärdomar) så kan vi inte förebygga den mänskliga faktorn. Eller det faktum att vi är människor allihop och inte robotar. Personal som är med om svåra händelser inom vården och inte får tid för bearbetning eller reflektion efteråt kan drabbas av känslomässig utbrändhet som i sin tur kan ge nedsatt empatisk förmåga.

Åsa Wahlberg utförde en enkätstudie där barnmorskor och förlossningsläkare fick svara på frågor om svåra händelser som de hade varit med om i vården. En stor majoritet av barnmorskorna och läkarna hade varit med om en eller flera svåra händelser och 15 % rapporterade symtom som stämmer överens med post-traumatiskt stressyndrom ( undvikande, intensiv rädsla, skräck, panik, påträngande minnesbilder).  Risken att drabbas av PTSD var fördubblad om personen i fråga kände skuld för något hen gjort – eller inte gjort  i samband med händelsen. Det var också värre om patienter eller anhöriga hade reagerat anklagande eller negativt. För att kunna ta sig igenom och bearbeta den svår händelse var stödet från kollegor viktigt.

När Åsa Wahlberg intervjuade några barnmorskor och läkare om sina erfarenheter så kunde de ofta identifiera flera bidragande faktorer till händelsen. När katastrofen väl var ett faktum kom känslan av panik och maktlöshet, samt en känsla av att de arbetade i ett illusoriskt tryggt system. För när saker ställdes på sin spets saknades både kontroll och säkerhet.

Åsa Wahlberg har med sin avhandling låtit oss förstå att den sårbarhet vi yrkesverksamma utsätter oss för när vi arbetar inom vården inte ska underskattas. Vi behöver ha en beredskap för att  kunna stötta och ta hand om personal som har varit med om svåra händelser inom förlossningsvården. Det kollegiala stödet runtom är viktigt för alla second victims!

 

 

Lina är barnmorska på Åland

Lina Karlsson, barnmorska.

TEXT och FOTO: Märta Cullhed Engblom

Vi träffas i receptionen på centralsjukhuset i Mariehamn. Lina Karlsson har precis kommit hem efter en intensiv jobbhelg i Uppsala, tre nätter på förlossningen blev det den här gången. Hon ser inte ett dugg trött ut. Tvärtom, hon strålar. Lina jobbar som barnmorska på Åland men pendlar till förlossningen i Uppsala året runt, ungefär en gång varannan månad reser hon iväg.  På det sättet får hon det bästa av två världar. För här på Åland föds det ungefär 270 barn om året och ibland hinner det gå flera dagar på avdelningen innan något av de två föderummen behöver tas i bruk. ”Hade vi funnits på fastlandet så hade den här förlossningsavdelningen aldrig fått finnas kvar” konstaterar Lina krasst.

Lina och jag har  varit arbetskollegor på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vet mycket väl att Lina är en barnmorska med stor arbetskapacitet och energi – det har alltid strålat om henne. Ändå kan jag inte låta bli att förundras. Framför mig sitter en barnmorska som i praktiken jobbar mer än heltid – treskift dessutom – och det lyser om henne, ja hon stortrivs med sin arbetssituation. Jag kommer på mig själv med att känna någon slags sorg över att så få kollegor har det så idag; barnmorskor som arbetar i  de svenska storstäderna vittnar ofta om en mycket pressad arbetssituation och utstrålar en (vid det här laget) karaktäristisk trötthet. Den trötthet som blir när alltför stor del av arbetstiden går åt till att ringa runt och leta lediga förlossningsplatser. I Sverige har det uppstått en så gott som kronisk brist på förlossningsplatser, bland annat för att de barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård väljer att jobba med annat. På Åland finns det bemannade platser. Här råder helt andra omständigheter.

Hur är det att vara barnmorska på Åland?

-Det är väldigt trevligt faktiskt. På Åland arbetar vi barnmorskor så brett eftersom vi har både BB, gyn och förlossning.  På det sättet träffar vi väldigt många och har ett nära samarbete med alla. Sen kan det vara ganska glest med förlossningar, vi kommer knappt upp i 300 födslar per år. Men vi försöker vara rättvisa och dela upp födslarna mellan varann i barnmorskegruppen. Så har vi faktiskt barnmorskestudenter som gör sin första praktik här, de har jour hemma och rings in när det kommer in någon som ska föda. Det har gått jättebra.

Vad är skillnaden mellan att jobba på en lite mindre klinik jämfört med en stor?

Eftersom jag har förmånen att kunna åka och jobba på en annan klinik och bli lite varse om verkligheten, eller vad man säger, så är det ännu trevligare att komma hem. När man träffar sina kollegor på den stora kliniken så känner man ju att de älskar sitt jobb där också men arbetssituationen är ohållbar många dagar. Man är svettig, känner sig lite otillräcklig, måste fort skicka upp den som har fött vidare till BB utan att veta om det finns någon som har tid för dem. Man får inte samma chans att knyta ihop säcken som man får här. Om du skulle komma in och föda här Märta då har jag hand om bara dig. Så får jag ju känna efter om du vill ha mig där hela tiden eller om jag bara ska finnas till hands. Sen tar jag hand om dig tills du går hem. Om du vill komma och träffa mig efteråt så är det inga bekymmer att fixa det.

En annan möjlighet till kontinuitet?

-Ja absolut. Sen är man ju aldrig slut, det är så sällan som pulsen verkligen går upp i dålig bemärkelse. Man kommer hem och man är inte trött även fast vi jobbar treskift. Och det är helt frivilligt egentligen för vi har ganska många som gärna jobbar natt. Men vi jobbar treskift de flesta av oss. Om man inte har varit sjuk och haft cancer för då får man inte jobba natt. Jag jobbar 80 % och jag tänker göra det i några år till just eftersom jag då har möjlighet att åka till Uppsala och jobba. Det är ganska många av oss som åker till andra avdelningar i Sverige. Vi är 18-20 barnmorskor som jobbar här på Åland.

Lina beskriver en intim och sammansvetsad, mycket kollegial, grupp barnmorskor som alltid hjälper varandra att lösa de situationer som uppstår med till exempel sjukluckor.

-Det svåraste här på Åland är när vi måste transportera våra patienter. Vilken helikopter ska vi ringa? Ska patienten till Finland? Till Sverige? Det är mycket logistik och handlar om vem som ska stå för kostnaden, gör man fel så kan det bli lite tokigt. Det tar mycket tid att ringa och fixa. 

Vid behov av avancerad specialistvård så är det först och främst till Åbo som patienterna transporteras. Men om det går så är det flera som väljer att åka till Sverige istället, eftersom Åland är svenskspråkigt.

På avdelningen arbetar inga undersköterskor (eller närvårdare som det heter på Åland) utan endast barnmorskor och några barnsköterskor. Förlossningsläkaren har jour i hemmet och finns 20 minuter bort. Det finns ingen neospecialist på ön och i praktiken innebär det att barnmorskorna och läkarna tänker lite annorlunda vid en långdragen förlossning. Det är till exempel vanligare att bryta i ett lite tidigare skede för kejsarsnitt om barnet visar tecken på att inte må bra. Och om man behöver avsluta en födsel med sugklocka så  ser barnmorskorna till att operationsteamet står redo och väntar, i händelse av att födseln med sugklocka behöver konverteras till ett kejsarsnitt istället. Operationsteamet har 20 minuters inställelsetid och då är det Lina eller någon annan barnmorska som själv måste ringa runt till alla som ska vara med.

Beredskap för de akuta situationer som kan uppstå.

På en liten ö som Åland har alla någon koppling till varann. För den som är gravid kan det innebära att det är svårt att hålla graviditeten hemlig i början och barnmorskorna träffar alltid ”sina patienter” på stan. Födslar, sena aborter, tidiga graviditetsultraljud – allt händer här på avdelningen.

 

Vissa veckor föds det färre barn på avdelningen!

Lina visar mig runt. Det två föderummen på avdelningen är sällan upptagna samtidigt – men det händer! Jag spanar genast in ett stort fint badkar som används för bad under värkarbetet, men tyvärr inte för vattenfödslar.

”Pattlappar” av ull.

Alla nyfödda får ett par handstickade åländska ullsockor med sig hem. Jag tänker att det är speciellt att en så liten förlossningsavdelning som den här får finnas idag. Ändå föds det tvillingar här på Åland. Och om barnet ligger i säte så utförs först vändningsförsök, men det händer att barn föds i sätesbjudning på ön.

FAKTA OM ÅLAND

  • Åland är ett självstyrande och svenskspråkigt landskap i Finland. 29 000 personer bor på ön. Mariehamn är den enda staden.
  • Ungefär 270 barn föds varje år på Åland.

 

 

 

Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.