Amningsblogg

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

Amningsblogg
Lisen Forsberg bloggar om amning!

Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.

Amning, bröst och napp
Bröstet och nappen!

”Jaha, han använder dig som napp?”. ”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge på bröstet, för då blir du en mänsklig napp och det vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått någon av dessa kommentarer? Det har jag, från en vårdanställd. Det lät sympatiskt då, men orden har dröjt sig kvar och lämnat en besk eftersmak.

Obs, jag förstår känslan! Jag har en åttamånadersbebis som är i någon separationsångestfas och som vissa nätter vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite som… en napp. Det har jag självklart rätt att känna — och säga, om jag vill.

Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:

Det är faktiskt fel

Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.

Bröstet ger trygghet för spädbarn
Bröstet kom först!

Om barn som avvänder napp som bröst
Nappen kom senare!

Mer sugande ger mer mjölk

När jag hade fått mitt första barn insisterade en släkting på att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort sugbehov”. Att jag slet med att försöka amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället för på nappen, det begrep inte min släkting. Inte jag heller.

Så här är det: Bebisars stora ”sugbehov är ingen onödig restprodukt i evolutionen. Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist. En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska” göra.

För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.

Mer amning ger mer mjölk!

Att tala om ammande föräldrar som ”mänskliga nappar” ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom leda till att nyfödda inte får amma så mycket som behövs för att få igång en tillräcklig mjölkproduktion hos den som vill amma.

Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppen att bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.

Sedan kan det förstås smärta i bröstvårtorna i början. Och en del bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få så mycket mjölk i sig. Inget av det är bra men går absolut att åtgärda! Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst ned.

Läs också detta utomordentliga blogginlägg där barnmorskan Paola Oras förklarar varför schemalagd amning med 3-4 timmar mellan varje amning är ett ovetenskapligt påhitt som har fått ett hundraårigt liv i vår moderna sjukvård.

Nedvärderar kvinnokroppen

Trygg hos mamma

Amning har fler funktioner än mattillförsel. Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande — för att ta några exempel.

Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.

Förminska inte amningens många funktioner!

Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.

Underminerar samspelet

Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.

Amning och samspel
Amning är ett samspel!

Det är också normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan hela tiden. Det är även normalt att de vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet i munnen.

Och här är något superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.

Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.

Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.

Vadå använder?

Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.

Jag är ingen plastgrunka

OM Amning

Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka som som slängs efter ett par månader när den börjat mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så. Tack!

Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.

Lästips från babybaby.se:

Video om amningsteknik (11 min)

Video: aktiv amning, 4 knep for mer mjölk i bebismagen (7min)

Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: nej!

Amma 15 minuter per bröst -bra amningsråd?

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

 Barnmorskestudie från Australien: This little piranha

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Handduk på tork i Vabruari

Vabruari!

Nej februari har inte börjat ännu men vabruari verkar ändå stå för dörren. Det hann gå några futtiga dagar efter jullovet innan det började hostas, kraxas och snoras härhemma. Igår fick jag feber och halsont. Igen. Så nu sitter jag härhemma och tycker ganska så synd om mig själv. För imorgon var planen att åka till Sollentuna och träffa Förlossningspedagogen aka Karin Johansson och prata doulande! Såg fram emot det så himla mycket ju. Någon kvalitetssömn blev det inte heller inatt, för lilla Hanna hostade och snorade mest hela tiden. Och när hon väl somnade vid bröstet var det jag som inte kunde somna på grund av ONT.

Handduk på tork i Vabruari
Många handdukar på tork blir det!

Som småbarnsförälder vet jag alltför väl vilken prövning de här veckorna kan vara. Nu är iallafall en av oss alltid hemma med Hanna och på det viset slipper vi som tur är vabgrälen. För om jag kunde vrida klockan tillbaka några år och ge mig själv ett gott råd på vägen så skulle jag nämligen tipsa om att göra ett schema över VAB-ansvar i förväg. Alltså bestämma innan vem som ska stanna hemma från jobbet om barnen blir sjuka (vilket de med största sannolikhet blir om de går på dagis under denna tid på året). Tipset kommer från boken Praktika för blivande föräldrar och jag tycker att det är ett klockrent tips. Men att själv insjukna när barnen är sjuka är ingen hit det heller. Och där har jag tyvärr inget käckt råd att dela ut. Det är bara att stå ut.

En tröst är att vi går mot ljusare tider. Även om julens rekvisita fortfarande finns kvar här hemma så har min vårlängtan satt in. Den där dagen i april när allting plötsligt spricker upp. Åh! Men först: oxveckorna. Januari och vabruari.

Ljusare tider
Vårlängtan!

Mina bloggplaner är att publicera två inlägg i veckan fram till och med september 2019. Då, under hösten (när Hanna har skolats in på dagis) är planen att lägga i en högre växel och börja publicera tre blogginlägg i veckan. Jag ser fram emot att få sitta ostört och blogga någon gång ibland! Morgontimmarna är bästa koncentrationstiden och koncentrationstid är hårdvaluta här hemma. Utan den – och förmågan att hålla fokus – blir inte mycket gjort.

Nu ska jag ta en förmiddagslur med lilla Hanna. Och vi ses på lördag igen för då publicerar jag årets första gästinlägg här på Föda med Stöd!

Lisen Forsberg och hennes son kommer och gästar bloggen!

Följ bloggen via Bloglovin! 

Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.

Flyttkaos

Nästan som vårt nya hem.

Syrenerna blommar i lila och försommaren bjuder ut sig. Men jag har pollenallergi och lätt huvudvärk. Det är så jobbigt att flytta! Ja, jo jag vet att det finns andra saker här i livet som är jobbiga och så mycket värre. Men det är svårslaget rörigt att flytta med fem barn. Blomkrukor, böcker, kläder, smutstvätt, koppar och smör. Allt ska flyttas på. Packas och plockas upp. Och när vi väl har flyttat på allt så behöver vi fort bädda sju sängar och se till att rafsa fram kläder och något att äta frukost på. Jag är bara så glad att Hanna inte har börjat krypa än. För sist vi flyttade var vår minsta precis nio månader och vi behövde barrikadera trappan med fåtöljer innan vi lyckades få upp en barnsäker grind. Dagarna innan grinden var på plats var jobbiga vill jag minnas.

Här är några saker jag kommer att uppskatta med vårt nya hus:

  • Att kunna parkera bilen direkt på uppfarten och lasta av matkassarna precis utanför husdörren. Det kan bli tröttsamt att behöva gå ständiga vändor från parkeringen till radhuset med matkassar, instrument, sovande barn och bebisar i omgångar.
  • Att barnvagnen kan stå under tak ute och inte behöver komma in i hallen och samsas.
  • Tre toaletter!! Say no more.
  • Vi återtar vardagsrummet och teverummet flyttar ner till källaren. Tonåringarna kan sitta och se på sina såpor ifred och vi kan lyssna på klassisk musik ifred (eller varför inte på något intelligent radioprogram) i vardagsrummet på övervåningen. Just nu liknar vårt vardagsrum mer en ungdomsgård med ständiga rester av mellanmål, fika, bananskal, röror och koppar med klet. Soffkuddarna som alltid hamnar någon annanstans och teven som alltid visar en annan tablå än min egen.
  • Att barnen får egna rum. Jag gör mig inga illusioner om att allt syskonbråk kommer att upphöra, men jag tror faktiskt att det kommer bli lugnare.

 

 

 

Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?

 

Nedräkning

Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.

Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll  har blåsts upp och han konstaterade nöjt  ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.

Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är  fina, vi bryr oss och finns här för dem –  på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.

Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer  landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.

Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.