God jul!

Efter fem veckor av bröststrul och amningstrassel så verkar det gå åt rätt håll nu lagom till jul. Såret på bröstvårtan har nästan läkt och det gör inte längre helvetiskt ont att amma – nej det är faktiskt ganska mysigt nu. Ja det blev annorlunda den här gången men det verkar fungera det också. Jag har  ännu inte fått till att ligga och amma så som jag har gjort med alla de andra barnen; nej hon får inget bra tag alls då och jag ligger mest som på nålar och känner mig frustrerad när vi försöker. Så jag sitter och ammar på nätterna och lägger sedan tillbaka henne i den lilla bedside crib- sängen. Den som jag trodde skulle gapa tom såsom den har gjort med alla de andra. Men det fungerar faktiskt! Hon sover jättegott i den och jag sover också lite bättre de få timmar jag sover – även om det är mysigt med ett sovande barn under armhålan. Att se på henne när hon ligger och snusar i sin säng som ligger precis bredvid min är också en fröjd. Hon är definitivt den bästa julklappen man någonsin kan få.

Medan jag har suttit i min soffa och ammat så hann Södra BB-gänget med ännu en återträff hemma hos Ann Ljungblom. Det är den fjärde återträffen sedan Södra BB las ner våren 2016! Saknaden efter  vår arbetsplats Södra BB sitter som en fantomsmärta i kroppen, trots att tiden går. Jag saknar känslan av att vara fullständigt trygg i ett förlossningsrum. Att få vara kvar i föderummet och känna ett lugn. Inte behöva vara rädd eller orolig för att jag gör saker inne i ett föderum på en annan kvinnas bekostnad. Ja att behöva prioritera mellan flera olika födande med en gnagande ångest över att inte räcka till för alla. Ja det var ju ingen slump eller tillfällighet som gjorde Södra BB. Just det där lugnet och tryggheten är precis vad som behövs inne i ett föderum. Det är rocket science. Men även om det regnar pengar över förlossningsvården så verkar det vara svårt att öronmärka pengar till en ökad barnmorsketäthet. Någonstans på vägen så rinner pengarna in i andra projekt.

Medan jag har suttit och ammat så har barnmorskeförbundet också röstat för att gå vidare med frågan om att bilda ett eget fackförbund. Jag tror att det är helt rätt väg att gå. Läs gärna Eva Nordlunds analys på barnmorskeförbundets hemsida.

Här några utvalda rader som jag tycker är bra:

Idag förväxlas vi ständigt med specialistutbildade sjuksköterskor. Vi är sjuksköterskor men sedan utbildar vi oss till en annan profession, barnmorskor. En utbildning på avancerad nivå som har alla delar som kännetecknar en profession. En egen etisk kod, forskare i karaktärsämnet, ett eget utbildningsprogram, legitimation och en yrkesorganisation för barnmorskor – Svenska Barnmorskeförbundet.

Att vara en mindre mycket väldefinierad grupp att förhandla med är en styrka och vår övertygelse är att vi barnmorskor kommer att nå fram lättare med våra krav och vår kunskap om vad som behöver göras.
Det är inte att splittra! Det är att se barnmorskors självständiga unika kompetens och att finna nya fackliga vägar i den tid vi lever i nu.

En profession – en organisation!

När jag kom hem från en resa i Amerika som 19-åring så ville jag bli barnmorska. Vägen dit var lång men spikrak – även om drömmen gick i kras när Södra BB stängde. Att bli desillusionerad är som att se en spegel gå i kras. Det är många barnmorskor och födande som har fått se sina speglar gå i kras under de här åren. Nu får man vara glad åt de skärvor som finns utspridda.  Och omsorgsfullt foga ihop dem. Lappa, limma och laga. Och tänka nytt. Helt nytt.

GOD JUL!

 

”Målet med pengarna är att grundbemanningen ska öka”

Så säger Ella Bohlin i förlossningspodden om det tillskott av pengar som ska komma förlossningsvården till del inom kort. Lyssna gärna på det här avsnittet med Ella Bohlin och Emma Philipsson, det är ett bra och klargörande samtal! Efter att ha lyssnat på det så tvivlar jag inte på att Ella faktiskt vill förändra förlossningsvården till det bättre. Att hon gör sitt yttersta. Men samtidigt drabbas jag av en stor sorg.

Förlossningspodden med Ella Bohlin

För trots att Ella Bohlin är den politiker som borde ha makt att förändra så går det inte riktigt. Vårdval förlossning möjliggjorde att BB Sophia kunde öppna.  Samtidigt är förfrågningsunderlaget så rigoröst att det i praktiken inte går att bedriva förlossningsvård utanför akutsjukhus. Det var därför BB Sophia endast blev ett fyrverkeri på himlen – något vackert och praktfullt som uppenbarade sig – men som försvann lika fort. Några barnmorskeledda enheter utanför sjukhus kommer vi inte få se. Det som återstår, om vi pratar alternativ inom förlossningsvården, är alongsides på sjukhus. Alltså som birthcenters på sjukhus – så kallade normalförlossningsenheter. Ella Bohlin har nyss besökt ett sådant i London och i programmet berättar hon om de fina rummen där det finns stora badkar i varje rum. Här kan familjer föda sina barn i trygghet, lugn och ro. Alternativ till medicinsk smärtlindring – som vattenfödslar – erbjuds.

Det är bara det att Södra BB var ett alongside som lades ner samtidigt som BB Sophia och det framgår inte riktigt i programmet. Stängningen av Södra BB tenderar att glömmas bort. Normalförlossningsenheter på stora sjukhus har svårt att överleva, särskilt i Sverige, eftersom det ofta innebär att två olika förlossningskulturer med olika vårdfilosofier ska samsas under samma tak – med samma sjukhusledning. Det blev tydligt att bollen inte ligger hos Ella Bohlin. Eller att hon väljer att inte gå emot den profession som  har bollen i sin hand.

Inriktningen för den framtida förlossningsvården i Sverige avgörs av läkare och barnmorskor. Om eller hur vi kan nå en gemensam samsyn.

Ett viktigt poddavsnitt

Idag är en sådan där gråtmild och mulen dag. Jag har gått runt härhemma, försökt ta tag någonstans och jobba, rotat runt i min barnmorskeväska,  känt bebisen sparka, blivit trött  och vilat en stund. När jag vaknade från min tupplur satte jag på senaste avsnittet av förlossningspodden. Och vilket bra avsnitt! Jag lärde känna Eva Nordlund när vi blev kollegor på Södra BB. Att lyssna på Emmas och Evas konversation om förlossningsvårdens utveckling och historia i Sverige – de tar avstamp någon gång under det tidiga 1900-talet då förlossningarna flyttade från hemmen och in på sjukhus, och sedan hela långa vägen fram till barnmorskeupproret och stängningen av Södra BB på 2000-talet – ja det var en ren njutning. To me, it all makes sense. Maktstrukturerna som finns där och bestämmer hur vi ska föda, oh ja. Kvinnorna som står längst ner i hierarkin och ofta omyndigförklaras. Hur lätt det är att förlöjliga kvinnor som vill göra anspråk på sina förlossningar. Ja ni vet, de som satsar stort, går en kurs i Föda utan rädsla, kanske skriver långa förlossningsbrev, hyr in en doula eller rentav planerar för en fin hemfödsel.  Finns det något lättare än att skratta åt eller göra sig löjlig på deras bekostnad? Nej.

Och alla ni som har undrat hur det var att föda eller jobba som barnmorska på Södra BB – lyssna!

 

 Här är en länk till avsnittet!

 

Barnmorskorna i släkten

Susanne och Märta, lika som bär.

I helgen var det släktträff på min pappas sida. Det var hela nio år sen förra släktträffen. Då – för nio år sedan – var mitt tredje barn bara några månader gammal; hon ammade eller bars runt på och storasyskonen var busiga småtroll. Men jag hann iallafall prata några ord med Susanne. Då berättade jag om mina planer på att vidareutbilda mig till barnmorska, min lilla jänta som jag bar på armen skulle bara bli lite större först. Och Susanne berättade att hon slutat på förlossningen i Göteborg och börjat arbeta inom mödravården. Det kändes mil bort för mig då,  det här att få arbeta som barnmorska.

Nu, när vi ses igen efter nio år så är vi både barnmorskekollegor och släkt! Och har hur mycket som helst att prata om. Det visar sig att Susanne arbetade på en av Göteborgs ABC-enheter innan den avdelningen lades ner år 1998. Jag – som har arbetat på Södra BB – och fått förmånen att arbeta och lära känna flera av de barnmorskor som arbetade på SÖS ABC-enhet blir plötsligt alldeles starstruck*. Barnmorskor i Sverige med erfarenhet av ABC-kliniker växer inte på träd ( ni borde K-märkas!). ABC står för alternative birth center och var ett alternativ till gängse vård; det är de här klinikerna som var barnmorskeledda födelsekliniker. Södra BB och BB Sophia var inte barnmorskeledda utan en modifierad variant där det gick bra att få både epidural och oxytocindropp! Det går inte att få på renodlade ABC-kliniker. Däremot är vattenfödslar vanliga på ABC.

Susanne har själv bistått vid ungefär 20 vattenfödslar! Nu arbetar hon på Varbergs förlossning. En av de populära kliniker som kvinnor från andra län gärna åker till för att föda. Jag hoppas vi ses snart igen – gärna innan de nio åren har gått och det är dags för nästa släktträff.

*Fotnot: Varför kan man bli starstruck av att träffa en ABC-barnmorska? Jo, för att det i dessa personalgrupper ofta finns en stor samlad kunskap och erfarenhet av att bistå vid normala födslar. The art of midwifery är ständigt närvarande och kunskapen hålls vid liv när man arbetar utan EDA-pumpar, värkförstärkande dropp och ctg utan får öva mer på att vara närvarande hos den födande, lyssna in, bistå vid vattenfödslar och använda sig av sitt barnmorskehantverk fullt ut. Det blir en i sammanhanget unik förvärvad kunskap – en slags spetskompetens. Inte att blanda ihop med en förlossningsläkares spetskompetens eller en obstetriksjuksköterskas (som är USA:s motsvarighet till barnmorskor på sjukhus). Alla kompetenser är viktiga och behövs i förlossningsvården.

 

New public management

Foto: Lovisa Engblom

Läs intervjun med läkaren Märit Halmin i ETC: Personalens förtjänst att sjukvården inte kollapsat

I artikeln beskriver hon sin första helg på akuten efter sju år.

– En morgon när jag kom in så stank det av kiss och bajs och kräks. Inget konstigt med det. Men när jag efter en hel arbetsdag kom tillbaka var stanken oförändrad. Personalen hade sprungit mellan patienterna hela dagen – ingen hade hunnit städa eller kalla på städning.

Märit ger samma bild av vården som jag har fått erfara på olika sätt av så många kollegor i Sverige, den om omständigheter som gör att det ofta blir ett mission impossible att ge en värdig vård. Och när man ändå lyckas så är det ofta på bekostnad av den egna hälsan.  Men det intressanta med den här intervjun är Märits analys av läget, hon jämför till exempel med brandkåren:

– Det är ingen som har problem med att brandmän sitter ner och tar det lugnt eller tränar på gym bara för att de ska kunna finnas där, extremt förberedda, utvilade och redo när det väl börjar brinna. Detta är en omöjlighet inom akutsjukvården i dag, när målet är att ha ett sjukhus med hundraprocentig beläggningsgrad som fortfarande förväntas ha beredskap på akuta situationer.

Hon lägger delvis skulden på New public management där all vård ska effektiviseras enligt ungefär samma principer som industrin producerar bilar.  Mjukare värden som smärtlindring, tröst, stöd och mänsklig omvårdnad räknas inte eftersom de inte går att mäta på samma sätt. Det är hårda fakta som räknas. Antalet genomförda operationer eller antalet förlösta. Med den principen blir alla förlösta – utan särskilda medicinska skavanker att anmärka på – bevis på en lyckad produktion. Alltså även om stödet var obefintligt, födseln ägde rum på chefens kontor och smärtlindringen inte hanns med.

Det är precis hit jag länge har velat komma i diskussionen om vården. På Södra BB – som inte finns längre – så räknades de mjuka värdena in i avdelningslogistiken.  Varje barnmorska fick endast ha hand om en födande i taget, vilket innebar att det ibland fanns lugnare stunder då vi barnmorskor hade tid att sitta ner och prata i soffan. Reflektera och diskutera. Jag minns det som några av de mest meningsfulla stunderna jag hade i min tjänstgöring som barnmorska på sjukhus. En stor del av vården handlar nämligen om vad som händer i de tomma mellanrummen – då det finns tid att förkovra sig i något eller fördjupa sig i ett givande samtal med en kollega. Det är inte en waste of time.  När det sedan blev dags att ta emot nästa födande fanns orken, kraften och viljan där hos mig som barnmorska. Det var som att ta emot en födande för första gången varje gång.

Men eftersom resten av sjukhuset var organiserat mer enligt New public management:s principer så blev det ohållbart. Skulle vi sitta och ha mellanrum medan andra sprang som tokar mellan födande? Nej det var såklart inte rättvist.

Frågan vi bör ställa oss är denna: Enligt vilka principer vill vi att vården av människor ska organiseras? Att effektivisera vården till en storskalig och kostnadseffektiv produktion blir lätt att flytta kostnaden från ett ställe till ett annat.  Idag får vi betala enorma summor för allt från långtidssjukskrivningar, brist på sjuksköterskor som vill jobba inom slutenvården, inhyrd bemanningspersonal, neoplatser i Åbo eller stödsamtal för oroliga gravida. Det blir en dyr billig vård.

 

 

 

Har du varit med på en fysiologisk födsel?

Ett alternativ till denna rubrik hade kunnat vara ”Har du varit med på en normal förlossning?”. Men eftersom epidural och kejsarsnitt är högst normala företeelser i dagens förlossningsvård så blir det missvisande. Medicinska interventioner har blivit det vanliga och normala. Så vad jag egentligen menar är detta: Har du varit med på en fysiologisk födsel (utan medicinska interventioner) med ett normalt förlopp? Det är svårt att börja arbeta som hembarnmorska om man inte har upplevt eller varit med på just sådana födslar. Jag tror själv att det är alldeles utmärkt om man också har varit med på komplicerade födslar med interventioner samtidigt som man har fått en stark känsla för det okomplicerade födandet.

Det är viktigt att lyfta fram att det fysiologiska födandet utan medicinska interventioner i praktiken har blivit det ovanliga.

Såhär skrev en barnmorskestudent år 2014:

’However, I became very disheartened and concerned about my own experiences. As a student midwife, I completed my second year of training after having witnessed and participated in 52 caesarean sections, 16 instrumental deliveries and very sadly, only 11 normal deliveries. I can vouch for the fact this story is not unique and many students are having a chronic lack of exposure to normality. In fact what the International Confederation of Midwives and Royal College of Midwives seemed to call ’normal’, to me seemed like a fantasy, not the world in which I was training and learning. I was saddened to realise that I’m now a third year student and have never used intermittent auscultation in practice and have never seen a women give birth off her back’. Student Midwife to RCM 2014

Själv har jag haft den stora förmånen att få arbeta i barnmorskegrupper i Stockholm där jag upplever att det finns och på Södra BB  fanns en stor kunskap om det normala födandet, samt en strävan från ledningshåll att alltid behålla det normala normalt. Att få uppleva oforcerade utdrivningsskeden har gjort hela skillnaden för mig. För det är just under utdrivningsskedet,  och särskilt hos förstföderskor, som det brukar bli hela batteriet av medicinska interventioner, även i de fall där ingenting talar för det. Skalpelektrod, dropp och forcerad krystning.

Jag tror att det är viktigt att vi reflekterar över hur det förändrar vår syn på födandet och i förlängningen  vad det gör med vår barnmorskeprofession. När kunskapen om att bistå vid fysiologiska födslar utan medicinska interventioner försvinner ut i en periferi.

Rum i tiden

Nu befinner jag mig med hela  familjen i en liten by som heter Torredembarra och som ligger på kusten i Katalonien. Vi landade i Barcelona igår och det känns redan som om vi har varit här i en vecka – minst. Tiden är ju inte linjär på det sättet eftersom man kan lyckas skapa sina egna rum i tiden. Det här är precis ett sådant rum.

Att komma bort hemifrån en stund på ett sånt här fint sätt är ju en lyx. Jag hinner fundera lite över tillvaron och allt som har hänt.  Ett exempel: Det känns helt otroligt att det bara var knappt ett år sedan som jag slutade arbeta på Södra BB i Stockholm! För hela min tillvaro har förändrats sedan dess. Jag hade aldrig trott att jag ett år senare skulle ha startat ett eget företag som det går bra för. Att jag sedan några månader tillbaka skriver på en blogg som nu har haft ganska många besökare och att jag redan är four months pregnant. Livet är verkligen förunderligt. För stängningen av Södra BB var en sådan kraschlandning – och inte bara för mig. Vi var många som klev ur det rykande planet.

Graviditeten sätter ju vissa gränser för den närmaste tiden. Jag tar inga fler uppdrag efter oktober, och nu verkar det som om min uppdragskalender är fulltecknad fram tills dess. Det gör mig SÅ glad! Men det skär lite i mig att behöva tacka nej till förfrågningar. Min plan är att vara föräldraledig från slutet av november och fram till augusti år 2018. Då börjar jag försiktigt som skolsköterska en dag i veckan och börjar så smått med uppdrag igen. Så min barnmorskeväska kommer inte hinna samla så mycket damm. Och somsagt, framtiden vet vi ändå inte så mycket om. Men jag hoppas att det tar några år till innan jag behöver uppleva nästa kraschlandning.

”BB Sophia var en lycklig arbetsplats”

Så skriver en barnmorska om sin tidigare arbetsplats. BB Sophia var inget fiasko utan en förlossningsklinik som hamnade på topp när födande skulle skatta sin vård. Barnmorskorna trivdes med sin arbetsplats! Sorgen var stor när beskedet om att BB Sophia skulle stängas kom, både hos födande och hos barnmorskor. Visst fanns det skuggor –  BB Sophia fick med sin personal utstå massmediala drev utan dess like i samband med en specifik händelse. Något som skulle ha kunnat hända på vilken förlossningsklinik som helst.

Södra BB var också en lycklig arbetsplats med en sammansvetsad barnmorskegrupp som trivdes med jobbet. Visst fanns det  skuggor – det stack i ögonen på många att arbetsbelastningen var mindre än på andra kliniker, ja där andra behövde anpassa sitt arbetssätt efter stora arbetstoppar så var hela avdelningslogistiken på Södra BB  uppbyggd efter ett optimalt omhändertagande av varje födande. En barnmorska per födande. One to one care.

Men det fanns fler lyckliga arbetsplatser, både i och utanför Stockholms län! Jag tror att de flesta barnmorskor på de olika klinikerna i Stockholm trivdes i sina arbetsgrupper och med sina jobb. Efter det första inledande kaoset så innebar BB Sophia en lättnad för alla. Ett utökat antal förlossnings och neoplatser! Någonstans dit man kunde hänvisa födande när det var fullt på andra ställen. Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde också få hjälp med planerade snitt på BB Sophia och på så sätt få loss fler egna platser.

Nu, ett år senare är HELA förlossningsvården i Stockholms län hotad. Den medicinska säkerheten blir svårare och svårare att upprätthålla för varje dag. Vid arbetstoppar är arbetsbelastningen nästan omänskligt stor; barnmorskor  i förlossningsvården jobbar nu med den egna hälsan som insats. Det är därför de ser sig om efter andra jobb i  så hög grad. Ett arbete slutar nämligen att vara lustfyllt och berikande när sorg, stress och en lång konvalescens efter utbrändhet ligger i potten.

Förlossningsvården är som ett enda stort domino, faller en bricka så faller fler. Men om vi lyckas få några brickor att stå rakt så kommer fler att få stå kvar. Vi får inte bli avundsjuka på de brickor som ställs  rakt upp – först. Låt de istället få statuera exempel så att fler kan ta efter, eller iallafall slippa falla platt till marken.

I Norge och England har man redan implementerat en barnmorska per födande. Det är en självklarhet där. Säkert med vissa undantag vid särskilda tillfällen. Men idag i Sverige, och i storstadsregionerna i synnerhet – så är det ett undantag när en barnmorska bara har en födande att ta hand om.

Det stora fiaskot i Sverige är att vi har lyckats skapa så få lyckliga arbetsplatser inom förlossningsvården – och att de dominobrickor som vi lyckats ställa  rakt upp så fort har fått falla platt till marken igen. Politiker; Det råder inte någon brist på barnmorskor som vill jobba med födande i Sverige! Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården med den egna hälsan som insats.

Foto: Lovisa Engblom

 

En ekvation som inte går ihop

Igår skrev jag ett inlägg om lappen som blev viral. Det inlägget har nu delats otroligt många gånger och min blogg har slagit rekord i antalet unika besökare. Det blev också en av de största lokalnyheterna på SVT nyheter där Camilla Särnholm som skrev lappen uttalar sig.

Jag förundras över hur lite som kan behövas ibland för att göra något osynligt synligt för så många fler. Bristen på förlossningsplatser har funnits i Stockholms län ända sedan BB Sophia lade ner. Ekvationen gick inte ihop förra sommaren och den går inte ihop nu heller. Självklart är det någon som får betala priset och ta konsekvenserna av detta. Det är de födande och de som jobbar allra närmast de födande om drabbas värst. Att höra att det ska komma ett tillskott av förlossningsplatser inom ett och ett halvt år är som att vara långsamt borttynande av törst i öknen och höra att det ska komma en hjälptransport med läsk en 20-milavandring bort. Det är på allvar nu! Ett och ett halvt år under dessa omständigheter är en enormt lång tid.

Läs det hjärtskärande debattinlägget som kom tidigare i veckan och förstå allvaret; Lös krisen på förlossningen i Huddinge. Huddinge ska få ett utökat antal förlossningsplatser men i nuläget står två rum stängda på grund av personalbrist. 16 barnmorskor och 8 uskor har sagt upp sig sedan årsskiftet.

För lite mer än ett år sedan fanns både Södra BB och BB Sophia kvar, två mindre men mycket attraktiva arbetsplatser för barnmorskor och mycket populära kliniker att föda sina barn på. De hade behövts nu.

En ledig förlossningsplats?