Mens på en skärtorsdag

Foto: Lovisa Engblom

Jag fick många reaktioner på mitt inlägg om den svårfångade mensen. Ska den firas med en fest eller inte? Vad är det som är festligt egentligen? Agneta Westergren som är barnmorska och doktorand i Umeå skrev en lång och intressant kommentar på fb. Jag har fått lov att publicera den här:

Tack för ett fint och tänkvärt inlägg och för att jag genom det fick tillfälle att formulera mina egna tankar om ämnet. Jag har funderat på det du skriver om att dissekera i minsta beståndsdel som ett sätt att hantera det svårfångade, och tänker att det är ett uttryck för ett positivistiskt synsätt som inte är fel, bara ett av många sätt att försöka förstå sin omvärld, och också det vetenskapliga paradigm som oftast har företräde framför andra skolor.

Jag tycker inte heller att mens är något att hymla om men vill för den skull inte få blodiga tamponger och bindor i nyllet eller lyssna på när Alex Hermansson sjunger Menslåten, men jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför jag upplever att det är något som skaver hos mig när en naturlig kroppslig funktion uppmärksammas på detta sätt. Jag tror att det är för att jag vill se mensen ur ett mer holistiskt perspektiv. För mig är mensen förutom en bekräftelse på att kroppen fungerar som den ska, en slags rensning, eller en rening både till kropp och själ. Inte att man är oren/smutsig som menstruerande kvinna, utan att tiden man blöder kan ses som en tid för kontemplation och en allmän städning av kroppen, vare sig det gäller rent fysiska bagage som blod, urin, avföring (många kvinnor kissar ju under mensen ur sig den vätska de lagrat dagarna innan mens och blir också lösa i magen) eller de känslor som man kanske lagrat tidigare under cykeln. Många blir ju nedstämda, känsliga och lättrörda under mensen. Kanske det då kan få vara ok att ligga på soffan och bara vara? Eller gå i skog och mark och rensa skallen? Att gråta? Att för en stund släppa de konstanta prestationskrav som finns på oss kvinnor (och som vi också är delaktiga i att skapa) och vända blicken inåt och reflektera, för att sedan kunna gå vidare in i nästa cykel med ny energi och kraft.

När min dotter fick mens gick hon och jag ut och åt middag på en restaurang och sedan fick hon ett par örhängen med kvinnosymbolen som en hyllning till kvinnan och det systerskap hon nu kan känna sig delaktig i med allt vad det innebär av glädje och stolthet över sin kropp, men också av mensvärk från helvetet, PMDS, endometrios, klimakteriebesvär etc. Inte särskilt romantiserande, inte heller buller och bång, men ändå ett sätt att uppmärksamma denna transformation i hennes liv. Kanske ceremonier och ritualer är vad vi verkligen behöver i den intellektuella, kroppsfrånvända tid vi lever i? Hur de sedan utformas är väl upp till dem det berör.

Den svårfångade mensen

Apropå mens. Jag har två döttrar som tittar på youtube och lär sig allt möjligt via youtubers, sminkvideobloggar och instagram. Känner mig uråldrigt gammal när jag skriver detta. De får alltså inte all input från Kamratposten, Pride and Prejudice, Anna Karenina ( plus några smaskiga lättsamma kärleksnoveller som gick att hitta på biblioteket) och den närmaste kamratkretsen – som jag fick när jag var ung.  I deras bokhylla finns Clara Henrys ”Ja jag har mens, hurså?” och Therese Lindgrens ”Ibland mår jag inte så bra”.

Idag finns det många som pratar om ämnen som förr var mer eller mindre tabubelagda, ja som mens och psykisk sjukdom. Inte för att de två på något sätt behöver hänga ihop. Clara Henrys lättsamma, humoristiska och lite gapiga ton påminner om Caitlin Moran. Ut med det bara! ”Till dig som precis blivit mensare” och sen så mycket information om bindor och blod och lingonveckor så att jag nästan blir illamående. Rakt upp och ner, inget att skämmas för!

Nej det är verkligen inget att skämmas för eller hymla med. Men ibland är det svårt att balansera all fakta som måste få komma ut i ljuset med ett djup och allvar.  Det är mer svårfångat vad mensen gör med en människa och hur man kan förhålla sig till det på olika sätt. För att den gör något –  det är jag helt övertygad om. Precis som erfarenheten att föda barn gör något med oss människor. Försök att fånga den erfarenheten! Många har försökt, få har lyckats.

Att dissikera allt i sina beståndsdelar kan vara ett sätt att hantera det svårfångade.

Borde man ha en mensfest när någon i familjen får sin första mens? Eftersom jag själv har ett otroligt ambivalent förhållande till mina menserfarenheter, ja som innefattar outhärdlig mensvärk och svår PMDS så är mensen för mig allt annat än festlig. Men den är ju iallafall ett tecken på att kroppen fungerar och mina barn är ju fantastiskt fina.

Men kanske att en mensfest skulle kunna vara ett sätt att möta något svårfångat? En slags kärleksmanifestation i liten skala. Jag ska fråga mina barn vad de tycker om saken.

 

Artefakten PMDS

Foto: Lovisa Engblom

Alla som är intresserade av kvinnor och hormoner – tips på en bra blogg; Kvinnorochhormoner.blogg.se Det är Inger Sundström Poromaa som är professor i gynekologi som skriver. Jag har redan läst igenom så gott som alla inlägg – mycket intressant – och fastnade för ett stycke om PMDS. Inger resonerar om huruvida PMDS finns av en anledning, om det rentav kan ha en skyddande effekt (vi är ju vana att tänka att allt har en mening!), men kommer fram till att hon inte vet. Hon tror att det kan vara en artefakt, det vill säga något som inte fyller den minsta funktion men som ej heller var tänkt att bli ett problem.

Anledningen till min slutsats är att det är först under 1900-talet som kvinnor får tillräckligt bra hälsa, tillräckligt god kunskap, och även möjlighet att kunna menstruera. Dessförinnan hade vi inte så många menstruationer under vårt liv som vi har idag.

Idag får vi (i genomsnitt) vår första menstruation vid 13 års ålder och den sista menstruationen inträffar som regel vid 52 års ålder. Med avdrag för två graviditeter och tillhörande amningsperiod kommer vi att menstruera i cirka 36 år, dvs drygt 400 menstruationer.
För 200 år sedan var hälsoläget ett annat. Svält, undernäring, och ensidig kost försenar puberteten och tidigarelägger klimakteriet. Åldern för första menstruation var omkring 16 år och dessutom kom kvinnorna i klimakteriet redan i 40-års ålder. Däremellan var vi huvudsakligen gravida, eller så ammade vi. Enligt beräkningar som finns gjorda tänker man sig att kvinnorna förr i tiden hade 16- 17 menstruationer totalt under deras fertila tid.

PMDS har sannolikt ingen funktion. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle menstruera så ofta.

Jag kan fascineras och våndas lite när jag tänker på ett kvinnoliv utan särskilt många menstruationer. Och vad den där artefakten PMDS kan ställa till med för kvinnor idag som lever långa liv med många menstruationer.

Sluta normalisera kvinnors helveten!

Mensvärk. En typisk liten gullig sak. För vissa räcker det med värmekudde, lite ompyssling och vila. För andra är mensen ett helvete. Jag minns så väl när jag var 15 år och skulle åka tåg i fyra timmar med min syster som då var 13 år. Mensvärken valde att komma just där och just då och jag önskade mig så långt bort från den trånga tågkupén som jag bara kunde. Smärtan var vidrig och jag kunde inte sitta still. Så jag kröp på sätet, kurade ihop mig till en boll, klängde, la mig på golvet i tågvagnen (min syster skämdes), knäppte upp de översta knapparna i gylfen så att det iallafall inte skulle strama runt magen. Så kräktes jag. Och ville på fullt allvar att vi skulle gå av i någon håla långt hemifrån där tågade passade på att stanna och ta en ambulans till närmaste sjukhus. Men det ville inte min syster. Till slut kom en tågvärd och undrade hur det var fatt. Då pep min syster fram med sin minsta röst ”Jag tror att hon har pms”.

Jag minns att jag som tonåring sökte hos husläkaren flera gånger för smärtan men att jag egentligen inte fick någon bra hjälp utan överdoserade ipren och fick magsår. Många, många år senare upptäckte en gynekolog förändringar i min livmoder och frågade ”Har du haft väldigt jobbig mensvärk?” Han berättade om förändringen  adenomyos , att det är en speciell form av endometrios med inväxt av endometrieslemhinna i livmodermuskeln.

För mensvärken har jag egentligen upplevt som värre än förlossningssmärtan. Den har för mig aldrig haft någon paus  utan bara pågått som ett enda inferno –  det kommer ju heller ingen fantastisk present sedan mot slutet av smärtan. En litet barn i famnen är ju den finaste belöning man kan få. Några droppar blod. Ska det behöva göra så ont för vissa? Jag är glad att det idag finns en helt annan kunskap om orsaker till svår mensvärk och möjlighet att behandla.

Gravidillamående. En harmlös och gullig liten sak som iallafall tyder på att allt nog står rätt till med graviditeten. Om jag lägger ihop alla veckor som jag har mått illa under mina graviditeter så blir det olidligt många veckor att tänka tillbaka på. Dagar som jag har legat raklång i sängen, inte kunnat kliva upp. Illamåendet  som har snurrat runt runt i rummet och fått tillvaron att kännas ganska meningslöst. Barnmorskans ord om att ”det brukar gå över efter 13-14 veckor” som av någon anledning inte har lugnat mig alls. Som om det skulle kännas bra att bara må illa i 10 veckor till?

Det finns många historier om gravida kvinnor som har kräkts på vägen till eller från jobbet, eller PÅ jobbet – men varför är det plötsligt okej att kräkas och jobba samtidigt bara för att kräkningarna beror på en graviditet? Jag har kräkts så många gånger under mina graviditeter och jag är så otroligt dålig på att kräkas. Ja det är sant! Jag får prickar i hela ansiktet, också kallat petekier, efter fem kräkningar så ser jag ut som om jag är sjuk i mässling. Känslan när man tittar sig själv i spegeln efteråt – hua. Om det ändå fanns fler tillfällen i kvinnolivet som man kunde få känna sig lite upphöjd och seren istället.

Foto: Lovisa Engblom