Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.