Rädslan ligger tung över taken, endast jordmor är vaken

The positive Birth Calendar 2021

Av Camilla Snickars

Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.

Marica Öst foto

Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.

Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.

Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.

Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…

Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.

Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.

Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.

Cita Lundin barnmorska

ATT FÖDAS inte som bebis utan som BARNMORSKA

The positive Birth Calendar 2021

Av Cita Lundin

Hej, jag heter Cita och är Barnmorska. Nej jag kallar mig inte Leg barnmorska. Jag ÄR Barnmorska. Leg barnmorska är en yrkestitel och visst det är bra att den är skyddad med en legitimation men jag tänker att man kan plugga till Leg bm, men att vara barnmorska är nåt annat. Jag arbetar bland annat på avdelning 312, en av normalförlossningsavdelningarna på Östra sjukhuset i Göteborg.

Ända sen jag var 6-7 år har jag tänkt att jag ska bli barnmorska. Var det kom ifrån har jag ingen aning om. Jag kände ingen barnmorska, hade ingen barnmorska i släkten, det kan möjligtvis ha varit för mormor som berättade om hur min morbror föddes hemma i sängkammaren -Jo, för jag var så hiskeligt rädd för doktorn och sjukhuset. Så hon födde honom rätt o slätt hemma efter att barnmorskan kommit med sin väska. Så var det inte mer med det. Fast jag har ingen minnesbild av att det var då jag bestämde mig, utan det har mest alltid bara funnits där.

Barnmorska redan tidigt i livet


Jag påbörjade min barnmorskeutbildning tidigt i livet. Jag hade precis hunnit fylla 24 när jag var klar. Mina första viktiga år som barnmorska tillbringade jag på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i början på 90-talet. En klinik som var väldigt barnmorskevänlig. Vi hade ett gott samarbete med läkarna och vi visste våra olika roller. Det är inte utan att jag tänker tillbaka på den dagen när jag och dr Sven high-fivade i korridoren efter en fin tvillingfödsel i en av de breda dubbelsängarna på ett av våra “mysrum”. Minnesbilden är att det är familjen, Sven, jag och ytterligare någon kollega till mig samt ett par barnsjuksköterskor på plats. Tvilling 1 föds fram, läggs på mammas bröst och sen inväntar vi lugnt värkarna tills nummer 2 krystas ut. Allt i lugn o ro. Nästan som en hemfödsel fast på sjukhus. Jag glömmer heller inte natten när en familj hade med sin 2-åring till förlossningen eftersom de inte hade någon släkt i stan. Hur storebror sover på en saccosäck medans mamma föder stilla o lugnt i samma nämnda dubbelsäng. När bebisen är ute väcks storebror och alla får vara tillsammans. Läkarna på kliniken trodde på oss barnmorskor och visste vår kompetens och det gjorde vi själva också. Ibland undrar jag var den insikten har tagit vägen när jag idag möter nya unga kollegor. Varför har inte de samma tydliga känsla för barnmorskans mandat och kompetens som jag hade som ny?

ABC-enheten – barnmorskeledd enhet på 90-talet

Kanske att vår syn på barnmorskans roll berodde på den andra förlossningsavdelningen vi hade på Sahlgrenska. ABC: Alternative Birth Center. En liten enhet med runt 300 födslar per år (om jag inte kommer ihåg fel) Starkt präglat av Ystad BB och legendariska Signe Janssons idéer och tankar om att kvinnor kan föda, bara vi låter dem vara ifred. ABC var en barnmorskeledd enhet dit friska mammor med normal graviditet och förväntad normal födsel var välkomna. Inskrivningsbesök någon månad innan BF, födsel i något av de två födorummen och sedan BB-vård på samma avdelning. Vi var få barnmorskor med få familjer vilket gjorde att alla kände sig sedda och hörda och alltid var det någon barnmorska som familjen hade träffat tidigare som vårdade dem de dagar de var på avdelningen. Ett härligt vackert badrum med kandelabrar och ett ljuvligt hörnbadkar var hjärtat på avdelningen där många barn föddes. 

Barnmorskan i mig föds

Här i de två födorummen och badrummet föddes jag som Barnmorska. På den vanliga förlossningsavdelningen hade jag lärt mig allt det praktiska, alla handgrepp, journalskrivning, CTG, att använda tratt, suturering, alla olika undersökningar och allt om bedövningar. Det mesta på Sahlgrenska präglades av ett helhetstänk kring vad som var friskt och vad som var sjukt och avvikande och de flesta utstrålade en vänlig värme gentemot varandra inom personalen. Så allt det hade jag som en bra bas. Men så kom jag en dag till ABC och skulle arbeta där en period. Jag blev tillsagd att bara finnas inne på rummet, sitta i en fåtölj och se, lyssna, ta in. – Åhh vilken kraft det finns i födande! Och särskilt när en mamma omges av personer som hon känner sig trygg med. Då kan hon ge sig hän i det som driver hennes kropp att just “bara föda barn”. Utan att tänka på hur hon beter sig, uppför sig, låter, rör sig….allt blir okej. 

Mammorna lärde mig födande

Där och då visade mammorna mig hur födande går till. Jag lärde mig se och höra hur en mamma låter när accelerationsfasen river i kroppen. Hur hon beter sig när det är fullvidgat, hur kroppen hämtar andan nån halvtimma innan krystimpulerna börjar bölja genom kroppen. Jag lärde mig att arbeta med mina händer, ge lindring, pressa hårt på ömma punkter, lyssna med mina öron, upptäcka avvikelser, uppleva i min egen kropp hur barnets hjärtljud pulserar genom tratten, se moderkakor födas utan klampade navelsträngar. Fick till och med se på när en mamma födde sitt barn på tre värkar halvsittande på en madrass på golvet. Huvud, överkropp och till slut även benen. Det var mammorna som lärde mig. Och så klart mina underbara kollegor som redan hittat dessa nycklar före mig. Att ta rygg på modiga systrar som visade mig sitt hantverk…det var fint. Efter en tid födde jag själv två barn på ABC. Att få föda med personer man är trygg med och som man redan känner. Vilken ynnest! Det skulle vara en självklarhet att födande mammor skulle kunna få ha det så även idag! Jag kommer aldrig sluta att tro att det är möjligt. 

Att tro på kraften i födandet

Men hur kommer vi dit? Sedan 1995 har jag försökt inspirera mammor att tro på kraften i sin kropp, att hjälpa dem hitta sitt självförtroende att våga föda barn, veta hur hon får fart på oxytocinet, sina endorfiner och hantera sin rädsla och hålla negativa tankar borta. Det har skett på olika sätt genom vattenträning, förlossningsförberedelser på olika sätt, via MVC, profylax, på förlossningen och andra ställen jag arbetat på. Men om mamman nu kommer full av födande-självförtroende till förlossningen och där möts av en barnmorska som inte ser eller har förstått mammans inneboende krafter utan mer tänker att hon måste hjälpa den här kvinnan som har det så jobbigt – så kan det krocka. Jag önskar att flera barnmorskor skulle våga stå med kvinnan i det smärtsamma arbetet som hon går igenom utan att fyllas med en känsla av att man ska behöva rädda henne från det tuffa jobbet. Det finns en befriande “empowerment” både för mamman och barnmorskan i att “orka igenom” det som är jobbigt. Vi är lite ovana vid det nuförtiden. Vi behöver ta tillbaka det. Men hur gör vi det?

När såg du någon föda av egen kraft senast?

Sista tiden när SWEPIS-hysterin dragit in som en tsunami över landet är risken större än innan att vi tappar tilltron till att mammor kan föda barn. För det ser vi knappt längre. Vi tror att det normala är att vi sätter igång värkarna. Att det är vi – organisationen – som styr. Att få se och följa en mamma som kommer med spontana värkar och har ett kraftfullt förlossningsförlopp är numer ovanligt. Därför menar jag att dessa gröna lågriskmammor är de mammor vi ska ta största möjliga hänsyn till. Det är dessa mammor som fortfarande har kapacitet och möjlighet att få uppleva en ostörd fysiologisk födelse på sina egna villkor. OM vi låter henne. Men vi har glömt bort hur vi låter henne vara ifred. 

Ta tillbaka vårt barnmorskemandat att vakta och bevara det normala


Och det är här jag vill slå ett slag. Nu är det dags att ta tillbaka vårt mandat som barnmorskor på klinikerna. Dessa mammor “tillhör oss” barnmorskor. Det är dessa mammors väl och födelse vi behöver vakta och bevaka så att det kan bevaras och bli så som det är tänkt. Nämligen bara att ett barn ska födas. “Inte mer med det” som min mormor sa. – Men hur skulle det fungera på våra kliniker där vi har så många förlossningar hela tiden? säjer en del kollegor.

-Ja, du… med barnmorskor som sätter sig i en fåtölj på rummet med sin stickning och bara finns där och utövar sin “watchful attendance” så kommer det bli fina födslar. Där mammorna upplever trygghet och tilltro till sin kropp för att hon har en barnmorska vid sin sida. Som guidar, visar vägen när mamman önskar, som står bredvid och ser på när allt rullar som det borde och som släcker ner och drar för gardinerna så att oxytocinkojan kan omsluta mamman och hennes stödpersoner med lugn o ro. 

Hur kan du få så lätta förlossningar?


Ibland säger mina kollegor lite på halvskoj -Hur kommer det sig att du får så lätta förlossningar hela tiden? Ja säg det. Jag ÄLSKAR kroppseget oxytocin, bland annat. Testa det! Du skulle inte bli besviken. Jag ÄLSKAR att se mammor ta för sig i värkarbetet. Se henne röra sig om hon vill, se henne vila om hon behöver, se henne njuta i badet om det ges tillfälle, se henne andas i takt med sin värk, se hennes fokus även när det är tufft, se hennes tillit till sin trygga stödperson. 

Ge vidare

MEN inte förrän man sett kan man ge det vidare till någon annan. Därför älskar jag nuförtiden ännu mer att se mina kollegor häpna över hur mammor föder på egna villkor. Att stötta kollegor i att våga vänta, våga lyssna, våga sitta, våga vara kvar. Inte störa, inte fråga, bara betrakta. Då föds nya barnmorskor i min närhet. Det spelar ingen roll hur länge man arbetat som barnmorska, det finns alltid något nytt att lära sig av mamman vid varenda födsel. Vi tror lite banalt att det är vi som kan allt som ska komma och hjälpa mamman med all den kunskap vi har, som vi lärt oss, fått på dyra externa speciella utbildningar, men det enda som räcker är att tro på mammans egen kraft. Även när hon själv tappat tron. -Jag har sett det förut, även du kan. Du kan föda, jag går med dig.  

Vara med kvinnan

Jag vill vara med kvinnan när hon föder. Ibland kan jag behöva förlösa, men oftast inte. Att bistå däremot förstår jag mig inte på. När bistår jag någon i något annat sammanhang? Jag har bara hört bistå i samband med att räddningspersonal bistår vid olycksplatser och det stämmer dåligt med min uppfattning om en födsel. Det är oftast ingen olycksplats -bara ett barn som ska födas. Så nä – jag är gärna en midwife, som står med kvinnan.

BarnmorskeAkademin

Vill du också bara vara en barnmorska med mig? Via BarnmorskeAkademin åker jag runt till kliniker och inspirerar i fysiologiskt födande genom bland annat att implementera vattenfödslar.

Följ mig gärna på instagram: @barnmorskeakademin 

Happy Birthday dear midwives! 

Barnmorska

Porträtt av en barnmorska – meet a midwife

Förra veckan, på mitt instagramkonto blev jag ”taggad” och ombedd att berätta 8 fakta om mig själv. Jag antog utmaningen på ett lekfullt sätt, la upp några bilder och berättade åtta saker om mig själv. Sen skickade jag frågan vidare! Sibelle Colliander var en av dem som fick min fråga skickad till sig. Det slutade med att jag fick en lite längre text skickad till mig med åtta fakta invävt som ett personporträtt. Det var så fint – ja så äkta – att jag blev alldeles tagen. Det blev ett porträtt av en människa som också är barnmorska. Tack Sibelle.

Sibelle Colliander barnmorska

Av Sibelle Colliander

Jag blev barnmorska 1998. Jag hade en föreställning om att arbeta på ungdomsmottagningen men det insåg jag att det inte var så lätt att få tjänst där. Det blev förlossning/BB i Södertälje. Amning blev min stora passion och var med det nystartade i amningsnätverket som arbetade fram det första vårdprogrammet om bröstproblem i samband med amning. Arbetade enbart med amning och eftervård i 7 år på Huddinge sen drogs min nyfikenhet åter till förlossningen. Att arbeta med mer komplicerade fall, för tidigt födda och sjuka mammor var till en början skrämmande men å andra sidan utmanande, och det är något jag gillar.

Som 42 år blev jag änka, min man dog i en hjärntumör. Det blev en tuff period i mitt liv med 2 barn, då 10 och 12 år gamla. Men med gott stöd runt i kring och fina arbetskamrater så gick det lättare. Efter några år, när livet kändes mer hanterligt så började jag studera. Läste in kandidatexamen parallellt med sexologi (mina arbetskamrater undrade vad det hade med förlossning att gör? Mycket svarade jag!) och nattarbete. Tufft ja men roligt.

Och det var väl här någonstans som jag började intressera mig för vår kvinnliga sexualitet, förlossningsskador, bemötande och så vidare. Min uppsats handlar om kvinnors smärta vid vaginalundersökning. Det finns så mycket som vi barnmorskor kan göra för en god upplevelse. Här kommer också Föda Utan Rädsla och Aktiv Baby in, det knöt ihop mycket. För allt hänger ihop, sexualitet, barnafödande, amning, parrelation.

Min passion för barnmorskeriet blir bara större och större, det tar aldrig slut! Och nu senast att få representera och undervisa ett nytt hjälpmedel vid suturering, Hegenberger speculum, för bästa möjliga reparation av en förlossningsbristning (vilket jag gör det yttersta för att det ska bli så liten skada som möjligt, helst ingen vid en födsel).

Sedan 1998 har jag ansvarat för 934 födslar men varit som senior barnmorska på säkert några 100 till. Ett hisnande antal, svårt att greppa.

En egenskap som jag har och som jag ibland kan tycka stör mig men ibland också positiv, är att jag lätt blir rastlös. Det där att det måste hända något, göra något nytt, ändra… ibland bra, ibland irriterande. Men jag jobbar på det och får inse att sån är jag.

Hösten 2017 startade jag egen firma med syfte att i södra StorStockholm och östra Sörmland hålla profylaxkurser i lokal och hemma-hos. Inget jag lever på men det är så roligt att få möta dessa förväntansfulla paren. Det här gjorde att jag tog klivet att inte vara fast anställd utan vara min egen. Nu jobbar jag som konsult och timanställd inom förlossning/BB och med utbildning. 

En sak som jag är lite hemligt avundsjuk på och som jag skulle tycka vara stimulerande att få arbeta med är hemfödslar och vattenfödslar. Men det får väl bli min nästa utmaning i yrkeslivet.

Min passion i mitt yrke som barnmorska är kvinnans sexualitet och bäckenbotten, de är ju så tätt förknippade!

meetamidwife.se

Meet a Midwife Sibelle
Barnmorskeförbundet

Stolta barnmorskor, semlor och en bebis

Styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund
Emma och Brita på styrelsemöte

Alltså februari ÄR verkligen VABruari. I den här familjen har det varit vattkoppor, feber, hosta och allmän ynkedom de senaste veckorna. Jag har gått och kånkat på ett litet febrigt skrott mest hela tiden och känt hur min egen energinivå samtidigt går ner på något slags strömsparläge. Vi verkar ha sluppit magsjuka, peppar peppar. För magsjukan är ändå värst. På plussidan är att jag snart har läst ut Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Och det kommer en recension här på bloggen så snart jag har formulerat den! Men åh, vilken skatt till bok. Den berättar allas vår historia och i synnerhet barnmorskans historia i Sverige.

Det kändes därför extra roligt att igår kväll äntligen få komma hemifrån och gå på möte med styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund. Det var ju själva semmeldagen och vi passade såklart på att äta varsin semla. För min del har det redan hunnit bli några semlor i februari – någonting ska man ju muntra upp sig med i VAB-träsket. Och vad passar bättre än en semla? Men det kändes extra roligt att få äta den ihop med mina barnmorskekollegor, och lilla Brita som höll oss sällskap. Men hon åt bara bröstmjölk.

Mitt i myset kände jag ändå en slags smärtsam sorg. För dåtidens barnmorskor som var livegna och jobbade mest hela tiden slutade ofta sina dagar på fattighuset. Idag ser det visserligen annorlunda ut för vi lever i en annan tid – men barnmorskors arbetsvillkor fortsätter att vara ett sorgebarn. Att jobba på en förlossnings eller BB-avdelning idag är att behöva jobba nästan varannan helg, varannan jul, att bli inbeordrad när det saknas personal och leva i ovisshet om semestern under sommaren. Det är ett ständigt köpslående om barnmorskans värdefulla fritid och det är vanligt att arbeta utan varken middags eller kafferast. Det som var bättre förr var att man oftast hade hand om en födande kvinna i taget. Idag har tekniken möjliggjort för barnmorskor att (åtminstone i teorin) kunna ta hand om flera födande samtidigt. Många barnmorskor blir också fattigpensionärer eftersom det i princip är omöjligt att orka jobba heltid.

Om det är något som löper som en röd tråd genom barnmorskans historia så är det fattigdom och arbete. Men också stolthet.

En fungerande mödra och förlossningsvård är navet i ett samhälle och därför borde barnmorskors arbetsvillkor vara allas vår topp – angelägenhet. Den borde vara prio! Själv är jag oändligt glad att jag föddes i Sverige år 1981 och slapp dö i barnsäng som så många kvinnor gjort före mig. Mina fem barn fick ha kvar sin mamma och jag fick fortsätta vara deras mamma. Problemet idag är att allt färre barnmorskor vill arbeta som barnmorskor, och inom förlossningsvården är läget nu akut. Det beror på att det inte längre räcker med att locka med ett ”spännande” jobb när arbetsmodellen hör hemma på 1800-talet. Det behövs nytänk för att locka barnmorskor till att arbeta med födande. Idag vill barnmorskor inte offra hela sina liv i födandets tjänst, och det med rätta. Barnmorskor kan ju välja och vraka på andra jobb. Men vem ska ta hand om de födande kvinnorna? För de finns ju kvar.

Om du är barnmorska och undrar vad nästa steg är så vet jag svaret: gå med i barnmorskeförbundet om du inte redan är medlem. Och var stolt.

Barnmorska, barnmorskeförbundet
Stolt barnmorska
Hemförlossning i Umeå

Cia Sandström är hembarnmorska i Umeå

Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto

Gästinlägg av Cia Sandstöm

Att jobba med födande och för att föräldrar och par ska få en positiv förlossningsupplevelse är något som jag brinner för. Jag har arbetat som barnmorska i 15 år på förlossningen i Umeå, de sista åren även som aurorabarnmorska där jag samtalat med kvinnor och män som har förlossningsrädsla. I Umeå finns även ett hemförlossningsteam där jag jobbat under hela min tid som barnmorska. Ungefär 2-5 kvinnor väljer att föda sitt barn i hemmet i Umeå varje år. 

För två år sedan startade jag ett eget företag, Birth In Harmony. Jag utbildade mig både i hur man håller profylaxkurser och i yinyoga/restorativ yoga. I vår började jag få privata förfrågningar om jag kunde bistå vid hemförlossningar i angränsande län. Jag efterforskade vad som krävs av mig för att få göra detta på ett ”lagligt sätt”. Jag började bygga upp en barnmorskeväska med allt som man kan tänka sig behöva för en förlossning. Jag skickade in papper till IVO för att bedriva hälso- och sjukvård och tecknade en privat patientförsäkring. Än så länge är jag helt ensam om detta i norra Sverige men i södra Sverige finns andra barnmorskor som jobbar som jag. Det är skönt att känna att man tillhör ett sammanhang och vet vart man kan vända sig och prata om frågor för oss som arbetar privat med födande. Från första januari tar jag steget fullt ut och tar tjänstledigt för att helt jobba med detta. Jag kommer att erbjuda de tjänster som gravid kan tänkas behöva. Allt från att bistå dig när du föder hemma till att följa med till sjukhuset som extra stöd. Jag kommer att fortsätta med mina profylaxkurser. Mina tjänster tänker jag får utvecklas och följa de behov som finns eller uppstår.

Om att leva sitt barnmorskeri och Birth in harmony

Alla som träffar mig säger att jag lever mitt barnmorskeri, det är mitt största intresse och upptar nästan all min vakna tid. Själv har jag fött två barn för 17 och 20 år sedan och jag skulle ha önskat att jag visste det jag vet idag när jag födde dem, jag skulle varit så trygg.

Födandet påverkar oss stort och jag rekommenderar alla att ta kommandot och inte tro att förlossningen är något som ska lösas av sjukvården. Att föda barn är det enda friska vi gör på sjukhuset. Jag brukar peppa alla par som pratar med mig att se sig själv som hotellgäster istället för patienter. En hotellgäst ställer helt andra och mycket högre krav än en födande vilket i sig ju är helt komplett galet. Kunskap ökar chanserna för en normal förlossning.

Det handlar om att förstå vad som händer i kroppen under födandet

Om man vet hur man kan stödja de fysiologiska funktionerna och vad som händer i kroppen under förlossningen ökar chanserna att förlossningen blir som man önskar. Går man en profylaxkurs hos mig försöker jag förmedla kunskaper både i hur man kan göra för att hantera sina värkar men också kunskap om vad som påverkar födandet. Det är viktigt att komma ihåg att alla rutiner inom förlossningsvården är frivillig för dig som födande. Jag vill uppmuntra alla att begära information om alla procedurer och interventioner som sker under förlossningen för att kunna göra informerade val. Tänk igenom hur du skulle vilja föda och skriv ett förlossningsbrev utifrån det.


Som barnmorska är jag både detektiv och kameleont. Jag försöker ta reda på hur den som föder vill ha det och anpassa mig efter det. Jag använder mina sinnen mycket och det är här som konsten i barnmoskeri ligger. Ofta räcker det bara med att jag tittar och observerar kvinnan för att se vart i förlossningsförloppet hon är. Hur hon rör sig, låter och ser ut säger mycket. Tyvärr håller denna kunskap på att gå förlorad när mina kollegor som jobbar på sjukhuset måste springa emellan många födande och tittar mer på apparater, ex CTG, än människorna. Jag älskar ny kunskap och försöker hela tiden lära mig mer. I Juni ska jag gå en utbildning i Österrike för att bli auktoriserad utbildare för blivande föräldrar i Spinning Babies. Ser otroligt mycket framemot det och är faktiskt lite chockad över hur vi i vården kan så lite om kvinnors bäckenbotten och hur det påverkar hur barnet ställer in sig och roterar ned i bäckenet. Ska blir så spännande att få fördjupa sig i denna kunskap för att sedan kunna dela med mig.

Att föda barn ska framförallt vara en stärkande och unik händelse


Att föda barn är oftast inte ett medicinsk ingrepp utan kan vara en magisk, stärkande och unik händelse. Jag tror på kvinnors kraft. Jag tror att processen har ett syfte att bygga ett starkt kapabelt föräldraskap och jag tror att det måste finnas alternativ till dagens förlossningsvård. Hemförlossningar, barnmorskledda enheter, lättvårdsavdelningar, förlossningsavdelningar för de som behöver högavancerad vård och kejsarsnitt!! Allt borde ingå i den svenska förlossningsvården. Tills dess finns jag och ett fåtal andra eldsjälar för att hjälpa dig att föda på ditt sätt.

Hemförlossning Umeå
Bilderna är från en hemförlossning där jag bistod. Familjen Helena Noren och Thomas Andersson Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto


Det svenska barnmorskeförbundets symbol

Barnmorska i Sverige idag

Det svenska barnmorskeförbundets symbol
Emma hänger upp barnmorskeförbundets fina symbol!

I måndags träffades vi – ett gäng barnmorskor – för att fira och fika här i Uppsala, såklart med anledning av den internationella barnmorskedagen. Visste ni att det svenska barnmorskeförbundet bildades år 1886 och var då Sveriges första kvinnliga yrkesförening? Så häftigt. Första numret av Jordemodern (som är barnmorskornas tidskrift) utkom år 1888. Själv tycker jag att barnmorskeförbundets symbol är så fin.

Som barnmorska i barnmorskeförbundet är man faktiskt med och skriver historia. Ja, det låter ju ofantligt klyschigt men det stämmer. Det har hänt mycket under de år som förbundet har funnits och jag tror att dåtidens barnmorska skulle ha svårt att känna igen sig i mycket av det som präglar barnmorskors vardag idag. Men födandet är desamma. För mig är det en svindlande tanke.

Efter att ha läst Moa Martinsons självbiografiska trilogi om proletärflickan Mia känner jag att jag har fått uppleva hur det kunde vara att föda barn i ett annat Sverige. Så min rekommendation till dig som är intresserad av barnafödandets historia; läs Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kvinnor och äppelträd. Moa Martinson och Selma Lagerlöf är två av Sveriges genom tiderna främsta författare.

Men även under åtta år av barnmorskeri kan det hända mycket. För det var precis så många år sedan som jag och mina klasskompisar blev färdiga. Oj vad mycket vi har skrattat, gråtit och delat saker ihop med varann under den här resan. Som ju fortsätter varje dag. Året runt. Därför känns det väldigt spännande – men också lite läskigt – att tänka på vad som kommer att vara aktuellt för oss om 10 år. Vilka brännande frågor brottas vi med då?

Eller 20 år. Hur ser en barnmorskas vardag ut i Sverige om 20 år?

En sak vet vi. Att födandet kommer vara desamma.

Tre barnmorskor i Uppsala som är kollegor
För åtta år sen blev vi barnmorskor ihop.

Barnmorskor i Uppsala

Allt roligt som händer och ska hända

De senaste veckorna med påsken inräknad har varit hektiska. Men roliga! På påsklovet hade jag, Eva och Lovisa en heldag med fotografering. Det krävs planering för att verkligen få till de där dagarna eftersom vi alla är småbarnsföräldrar med minst sagt fulla scheman. Men desto roligare när det blir av. Jag är omåttligt förtjust i att få skapa något med andra kreativa personer och resultatet kommer ni få se här på hemsidan och bloggen snart, snart. Can’t wait.

Påskafton firade vi hemma hos mina föräldrar. Det var som vanligt fullt ös med mina syskon, barnens kusiner, påskägg och hur mycket god mat som helst.

Påsk i Uppsala
Dukat för påskbord

Kattungarna hemma hos mormor och morfar har alla krypit ut ur värmen i kattlådan hos sin mamma och påbörjat en ny fas i sina kattliv. Även om de hoppar in i värmen hos sin kattmamma med jämna mellanrum.

Kattunge
Kusin Agnes

Efter påskfirandet har jag fortsatt att fördjupa mig i instuderingen och kursmaterialet till Föda utan rädslas instruktörsutbildning. Jag har haft näsan i böckerna Trygg förlossning, Föda utan rädsla och boken Lugn och beröring – om oxytocinets läkande verkan i kroppen – ett bra tag nu. Själva materialet är jag rätt bekant med sen tidigare men det är många pusselbitar som ska falla på plats så att allt sitter. Om tre veckor åker jag till Stockholm för att vara med på de praktiska dagarna, ser så fram emot det!

Barnmorskor i Uppsala
Johanna och Evelina, barnmorskor i Uppsala!

Här hemma våras det för Uppsala Barnmorskeförbund. I måndags hade vi styrelsemöte och planerade för firandet av internationella barnmorskedagen i Uppsala. Den 5 maj är det International day of the midwife men vi planerar att fira i stadsträdgården den 6 maj. Alla barnmorskor är så välkomna och du behöver inte vara medlem i barnmorskeförbundet för att komma och fira. Vi ses från klockan 17:00-20:00 och hoppas såklart på fint väder.

Igår tog jag min första löprunda för året och idag ska jag gå ut och jobba i trädgården. Bästa tiden är nu.

Lina är barnmorska på Åland

Lina Karlsson, barnmorska.

TEXT och FOTO: Märta Cullhed Engblom

Vi träffas i receptionen på centralsjukhuset i Mariehamn. Lina Karlsson har precis kommit hem efter en intensiv jobbhelg i Uppsala, tre nätter på förlossningen blev det den här gången. Hon ser inte ett dugg trött ut. Tvärtom, hon strålar. Lina jobbar som barnmorska på Åland men pendlar till förlossningen i Uppsala året runt, ungefär en gång varannan månad reser hon iväg.  På det sättet får hon det bästa av två världar. För här på Åland föds det ungefär 270 barn om året och ibland hinner det gå flera dagar på avdelningen innan något av de två föderummen behöver tas i bruk. ”Hade vi funnits på fastlandet så hade den här förlossningsavdelningen aldrig fått finnas kvar” konstaterar Lina krasst.

Lina och jag har  varit arbetskollegor på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vet mycket väl att Lina är en barnmorska med stor arbetskapacitet och energi – det har alltid strålat om henne. Ändå kan jag inte låta bli att förundras. Framför mig sitter en barnmorska som i praktiken jobbar mer än heltid – treskift dessutom – och det lyser om henne, ja hon stortrivs med sin arbetssituation. Jag kommer på mig själv med att känna någon slags sorg över att så få kollegor har det så idag; barnmorskor som arbetar i  de svenska storstäderna vittnar ofta om en mycket pressad arbetssituation och utstrålar en (vid det här laget) karaktäristisk trötthet. Den trötthet som blir när alltför stor del av arbetstiden går åt till att ringa runt och leta lediga förlossningsplatser. I Sverige har det uppstått en så gott som kronisk brist på förlossningsplatser, bland annat för att de barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård väljer att jobba med annat. På Åland finns det bemannade platser. Här råder helt andra omständigheter.

Hur är det att vara barnmorska på Åland?

-Det är väldigt trevligt faktiskt. På Åland arbetar vi barnmorskor så brett eftersom vi har både BB, gyn och förlossning.  På det sättet träffar vi väldigt många och har ett nära samarbete med alla. Sen kan det vara ganska glest med förlossningar, vi kommer knappt upp i 300 födslar per år. Men vi försöker vara rättvisa och dela upp födslarna mellan varann i barnmorskegruppen. Så har vi faktiskt barnmorskestudenter som gör sin första praktik här, de har jour hemma och rings in när det kommer in någon som ska föda. Det har gått jättebra.

Vad är skillnaden mellan att jobba på en lite mindre klinik jämfört med en stor?

Eftersom jag har förmånen att kunna åka och jobba på en annan klinik och bli lite varse om verkligheten, eller vad man säger, så är det ännu trevligare att komma hem. När man träffar sina kollegor på den stora kliniken så känner man ju att de älskar sitt jobb där också men arbetssituationen är ohållbar många dagar. Man är svettig, känner sig lite otillräcklig, måste fort skicka upp den som har fött vidare till BB utan att veta om det finns någon som har tid för dem. Man får inte samma chans att knyta ihop säcken som man får här. Om du skulle komma in och föda här Märta då har jag hand om bara dig. Så får jag ju känna efter om du vill ha mig där hela tiden eller om jag bara ska finnas till hands. Sen tar jag hand om dig tills du går hem. Om du vill komma och träffa mig efteråt så är det inga bekymmer att fixa det.

En annan möjlighet till kontinuitet?

-Ja absolut. Sen är man ju aldrig slut, det är så sällan som pulsen verkligen går upp i dålig bemärkelse. Man kommer hem och man är inte trött även fast vi jobbar treskift. Och det är helt frivilligt egentligen för vi har ganska många som gärna jobbar natt. Men vi jobbar treskift de flesta av oss. Om man inte har varit sjuk och haft cancer för då får man inte jobba natt. Jag jobbar 80 % och jag tänker göra det i några år till just eftersom jag då har möjlighet att åka till Uppsala och jobba. Det är ganska många av oss som åker till andra avdelningar i Sverige. Vi är 18-20 barnmorskor som jobbar här på Åland.

Lina beskriver en intim och sammansvetsad, mycket kollegial, grupp barnmorskor som alltid hjälper varandra att lösa de situationer som uppstår med till exempel sjukluckor.

-Det svåraste här på Åland är när vi måste transportera våra patienter. Vilken helikopter ska vi ringa? Ska patienten till Finland? Till Sverige? Det är mycket logistik och handlar om vem som ska stå för kostnaden, gör man fel så kan det bli lite tokigt. Det tar mycket tid att ringa och fixa. 

Vid behov av avancerad specialistvård så är det först och främst till Åbo som patienterna transporteras. Men om det går så är det flera som väljer att åka till Sverige istället, eftersom Åland är svenskspråkigt.

På avdelningen arbetar inga undersköterskor (eller närvårdare som det heter på Åland) utan endast barnmorskor och några barnsköterskor. Förlossningsläkaren har jour i hemmet och finns 20 minuter bort. Det finns ingen neospecialist på ön och i praktiken innebär det att barnmorskorna och läkarna tänker lite annorlunda vid en långdragen förlossning. Det är till exempel vanligare att bryta i ett lite tidigare skede för kejsarsnitt om barnet visar tecken på att inte må bra. Och om man behöver avsluta en födsel med sugklocka så  ser barnmorskorna till att operationsteamet står redo och väntar, i händelse av att födseln med sugklocka behöver konverteras till ett kejsarsnitt istället. Operationsteamet har 20 minuters inställelsetid och då är det Lina eller någon annan barnmorska som själv måste ringa runt till alla som ska vara med.

Beredskap för de akuta situationer som kan uppstå.

På en liten ö som Åland har alla någon koppling till varann. För den som är gravid kan det innebära att det är svårt att hålla graviditeten hemlig i början och barnmorskorna träffar alltid ”sina patienter” på stan. Födslar, sena aborter, tidiga graviditetsultraljud – allt händer här på avdelningen.

 

Vissa veckor föds det färre barn på avdelningen!

Lina visar mig runt. Det två föderummen på avdelningen är sällan upptagna samtidigt – men det händer! Jag spanar genast in ett stort fint badkar som används för bad under värkarbetet, men tyvärr inte för vattenfödslar.

”Pattlappar” av ull.

Alla nyfödda får ett par handstickade åländska ullsockor med sig hem. Jag tänker att det är speciellt att en så liten förlossningsavdelning som den här får finnas idag. Ändå föds det tvillingar här på Åland. Och om barnet ligger i säte så utförs först vändningsförsök, men det händer att barn föds i sätesbjudning på ön.

FAKTA OM ÅLAND

  • Åland är ett självstyrande och svenskspråkigt landskap i Finland. 29 000 personer bor på ön. Mariehamn är den enda staden.
  • Ungefär 270 barn föds varje år på Åland.

 

 

 

Karriärpusslet

En av mina rosor fick komma in. Och såhär pigg känner jag mig idag!

Det har varit svårt att sova gott med en liten febrig skrott bredvid sig i sängen. Och apropå utmattning – jag är känslig för utebliven nattsömn och inget kaffe i världen kan ändra på den saken – men nu inatt vände det och vi sov gott allihop. Att få sova gott en natt är som att rulla runt i mirakeltunnan och komma ut på andra sidan som en utslagen ros, ja känslan är sådan iallafall.

Jag tror att sömn är en jätteviktig pusselbit för den som drabbas av utmattning. Det är ofta bristen på bra sömn som till slut stjälper allting överbord. Många som jobbar inom vården arbetar treskift, det vill säga nätter, kvällar och dagar huller om buller utan tillräcklig återhämtning – och alla som gör det befinner sig i riskzonen för att drabbas. För treskift påverkar sömnen. Så pressade som de flesta verksamheter inom vården är idag så är det svårt att skapa optimala schemalösningar för alla arbetstagare. Men det är precis det vi ändå behöver försöka göra! Såhär skriver en barnmorska som jag känner:

”Jag tillhör tyvärr gruppen som tvingades ge upp min barnmorskekarriär, för att den på sikt, som den såg ut & till viss del fortfarande ser ut i dag inte går att förena med allt det som också är viktigt för mig, och många av oss! En bevarad yrkesstolthet, trygghet, förutsättningar & verktyg att göra ett fantastiskt arbete varje dag, varje arbetspass, ett brinnande engagemang, bevarad empati, att ges möjlighet att klara av ett heltidsjobb fram till pension (för att som kvinna öht tjäna in pengar till pension & slippa tvingas ner på deltid eller vara beroende av en partner för att hålla), en psykisk och fysisk hälsa i balans, en tillit till och tillfredställelse med sin arbetssituation- & arbetsgivare, ett flexibelt, fritt och rikt eget liv och ett välfungerande och aktivt familjeliv.

Jag valde allt det där andra istället, vilket jag varje dag är oerhört tacksam & stolt över att ha kunnat göra. Men det är också med sorg i hjärtat som jag tvingats ifrån ett yrke som jag verkligen älskade bara pga dysfunktionella gamla strukturer, organisationer & systemfel. Vilket resursslöseri?! Och så fantastiskt bra det skulle kunna vara!? Med all denna kompetens, en värderad, väl omhändertagen och bevarad yrkeskår, med hälsosamma arbetstider & villkor! Och med långsiktiga investeringar i hållbarhet, för all personal. Jag hoppas fortfarande att vi kan nå dit! Få fler att brinna för det vi gör, i stället för att brinna upp. Att orka & hålla, med glöden och kärleken till både livet & arbetslivet i behåll!”

Foto: Lovisa Engblom

Hon är verkligen inte ensam om ge upp sin barnmorskekarriär. En av tio barnmorskor arbetar idag med något ”annat”. Just det där att inte kunna arbeta heltid är faktiskt helt hopplöst. Själv har jag verkligen inte gett upp min barnmorskekarriär men jag har gjort den till något helt annat än vad den var från början. Mitt mål är att kunna arbeta heltid! För som fembarnsmor både vill och behöver jag en heltidslön. Framförallt, jag vill få jobba med det jag älskar! Utan att bli fattig på kuppen. Men tyvärr finns det inte längre på min karta att arbeta heltid – och skift – på en stor förlossningsavdelning någonstans. Själv kombinerar jag nu istället ett mycket trevligt deltidsarbete som skolsköterska (på barnens skola!) med mitt eget företag. Tillsammans blir det en mosaik som ger mig bättre förutsättningar än vad jag har haft tidigare eftersom det är mer flexibelt, går bättre att kombinera med min familj – samt att det innebär mindre helgjobb. Eftersom jag varierar mig och gör olika saker så kan jag arbeta heltid (ja inte just nu med en 6-månaders). Mitt skrivande gör jag ju hemifrån och det är nu också inkomstbringande. Så vi som väljer att göra mindre traditionella barnmorskekarriärer, eller tar jobb som specialistsjuksköterskor – jag skulle inte säga att vi gör det för att vi är fega eller ”ger upp” för lätt. Tvärtom, det krävs mod för att våga göra på ett nytt och annat sätt. Att stanna kvar inom gruppen ger fördelar som den som tar ett kliv åt sidan kanske förlorar. Men det finns annat att vinna.

 

Fest!

Vår!

Att flytta är som att ta ett djupt andetag och hoppa i vattnet. Det är att förlora sig en stund och sedan kämpa för att komma upp till ytan. Dagarna innan det nya hemmet nu börjar ta form har varit ett kontrollerat kaos och först igår på dagen jag kunde börja andas igen och känna att ett nytt hem faktiskt håller på att utkristallisera sig. Det firade vi, jag och Hanna, genom att åka på Elin Ternströms disputationsfest på Norrlands nation i Uppsala. Vilken fest! Som om våren och glädjen hade flyttat dit och översvämmat hela Norrlands nation.

Disputationsfester är ju verkligen som att efter år av anspänning och arbete få pusta ut och dra efter andan igen. Jag har varit på några sådana fester genom åren och gemensamt för dem är att det brukar gå att ta på lättnaden, sorlet och glädjen i festsalen.

Snyggt!

Vägen dit, ja alla dagar innan man står där och försvarar din avhandling är ju oftast allt annat än spikrak. Att forska är snårigt, även för den mest begåvade. Det  är en process som innebär att stöta på utmaningar av olika slag, komma över hinder, jobba sig igenom både roligt och mindre roligt jobb för att längst under alla lager av nötande kanske hitta en pärla; ett guldkorn. Att med grundligt arbete och vetenskaplig metod  vaska fram bra forskningsresultat! Men det är ett hedervärt arbete som förtjänar att firas. Själv tycker jag (såklart) att det är extra roligt när barnmorskor disputerar. Festen igår genomsyrades av en omsorg om detaljer, både vad gäller själva forskningen och avhandlingen – men även dukningen, blommorna, namnskyltarna och talen! Tillsammans bildades en rätt så oemotståndlig och förtjusande helhet.

Nu medicine doktor!