Mitt hjärta

The positive Birth Calendar 2021

Av Johanna Bådenfalk

Hej! Mitt namn är Johanna Bådenfalk, jag är numera tvåbarnsmamma, doula och blivande barnmorska. Nu ska jag dela fragment från min första födsel. En planerad kejsarfödsel som slutade väldigt akut. Väldigt illa men helt fantastiskt. En födsel som har satt djupa spår i både mig och min sambo men som ändå är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Ambivalens. Extas och panik. Kärlek och ångest. Rädsla och trygghet. Liv och död. Allt och ingenting.

En lördag eftermiddag skulle jag gå upp från sängen men föll ihop. Mina ben bara vek sig och jag kunde inte röra mig. Min sambo Alexander var på jobb i en annan stad och jag låg där ett tag innan jag fick kraft i ena armen. Jag lyckades välta nattduksbordet där telefonen låg och ringde mina föräldrar som skjutsade in mig till sjukhuset. Jag har hjärtfel och hade under graviditeten utvecklat en hjärtsvikt. Varje lång dag hade jag kämpat mig igenom i 33 långa veckor men nu tog det stopp. Tvärstopp. 

På förlossningen möttes jag av en fantastisk, empatisk och varm barnmorska och blev inlagd för övervakning. I landet rådde en förlossningskris, det var fullt överallt, kvinnor blev skickade till Finland för att föda. I Nyköping, där jag bor, får man inte föda förrän i vecka 37+0. På mitt hemsjukhus var det en underbart mänsklig och kompetent överläkare som tog hand om mig, men när hon inte var där kände jag mig så utlämnad. Jag var alldeles för sjuk för att vara på förlossningen i Nyköping och fick därför åka fram och tillbaka mellan Eskilstuna, Stockholm, Norrköping och Linköping. Den 16 februari kom vad jag trodde var räddningen – vi fick plats på antenatalen på nya KS. I Nyköping förklarade man att jag skulle snittas där inom ett dygn. Så blev det inte.

Mitt avskedsbrev

Väl framme på sjukhuset möts vi av en kylig kvinna, det första hon säger till mig är att jag kanske är bland de värre fallen dom sett i Nyköping men att dom här har hand om värre, så jag ska inte tycka synd om mig själv. Hon sträcker fram en medicin som jag tidigare i livet provat men mått så fruktansvärt dåligt av att det slutade i ett besök på akuten, vilket jag berättar. Hon står vid min sängkant och ser ned på mig med sina svarta ögon ”bryr du dig om ditt barn? Kom inte här och säg att du har gjort allt om du vägrar ta medicinen jag erbjuder”. Jag ber henne läsa min journal från Nyköping, hänvisar till mina operationer i Eskilstuna och på gamla KS men hon bara fnyser. Tårarna bränner när jag med darrig hand tar tabletterna och sväljer ned med ljummet vatten. Hon beordrar mig att gapa för att visa att jag svalt och går sedan därifrån. Jag kände mig så jävla liten.

Det tar inte lång tid innan jag svimmar första gången. Sedan andra, tredje, fjärde och femte. Jag är mer avsvimmad än vaken och hela min kropp skakar okontrollerbart. Alexander gör sitt bästa för att hjälpa mig att andas sent in på natten men han är helt slut och somnar tillslut. Jag tar upp min telefon och börjar mellan svimningarna att skriva. Jag skriver ned alla sånger jag vill att han ska sjunga för vår dotter, platser jag vill att hon ska se. Jag skriver avsked till mina vänner och min familj. Jag vågar inte somna. Somnar jag nu vaknar jag nog aldrig igen. Jag kämpar mot tröttheten in i det sista, men den tar över, jag somnar. 

17 februari 2017 blir min värsta dag i livet. Efter en utförlig hjärtundersökning på morgonen konstaterar hjärtspecialisten att jag behöver bli förlöst. Han meddelar detta till förlossningsläkaren som står i dörröppningen till vårt rum och upprört svarar att det är hon som tar dom besluten. Hon lägger på telefonen, säger till Alexander att ”här blir det inget snitt, ring på klockan om hon svimmar igen”. Hon stänger dörren och går. Jag svimmar. Igen och igen och igen. Alexander ringer på klockan, igen och igen och igen. Oroliga undersköterskor och barnmorskor svarar på larmen, vi hör dom prata utanför rummet, ”vi måste göra nåt, vi måste hjälpa henne”. Jag svimmar, igen och igen och igen. Knappt en timme har gått men nu dröjer det innan någon svarar, så öppnas dörren och läkaren kommer in, eller ja, öppnar dörren, in går hon inte. ”Du kan sluta ringa nu” säger hon till min man, stänger dörren och allt svartnar igen.

Ensamma i rummet ligger vi, på andra sidan drömmen, i skuggan av hoppet som en gång fanns. När jag vaknar till säger jag att jag vill härifrån, jag vågar inte vara kvar här, jag måste tillbaka till Nyköping där min fantastiska läkare som ser mig, hör mig och känner mig finns. Vi ser oron i barnmorskans ögon när hon får se Alexander packa ihop våra saker. Hon hämtar läkaren och försöker övertala oss att stanna. Läkaren står där med armarna i kors och säger ”vi kan inte garantera att du klarar bilresan men om du avstår vår vård är det upp till dig”. Sedan vänder hon sig om och jag ser hennes rygg lämna oss för sista gången. Barnmorskan ber om ursäkt och önskar oss lycka till.

Bilresan minns jag inget av. Alexander har berättat att jag knappt var vid medvetande på hela färden. Vi kommer fram till Nyköping och jag rullas in genom sjukhusdörrarna. I väntrummet sitter ett par och spelar kort, dom anklagar varandra för fusk, skrattar och pratar om att dom är sugna på pizza. Jag tror att jag ler, på insidan gör jag det i alla fall. Och nu i efterhand gör jag det, för det där paret är våra bästa vänner idag. Men då var jag svag. Så svag och så skör. 

Alla krafter var borta. Jag hade inte tagit ett steg på en vecka och min bleka kropp hade förtvinat, krafterna räckte knappt till att hålla ögonlocken uppe och för mitt hjärta att slå. 

Min underbara läkare möter upp oss på rummet, hon sätter omedelbart ut medicinen jag blivit itvingad det senaste dygnet. Jag kopplas upp på alla maskiner och får en ny medicin. Blodtrycket är nästan obefintligt och min vilopuls ligger på 180. Hjärtat slår så snabbt, jobbar så hårt men orkar inte pumpa runt blodet i min kropp. Mot småtimmarna mår jag lite bättre, jag svimmar inte lika ofta och dödsångesten lämnar bitvis kroppen med varje utandning. Nattpersonalen kommer, välkomnar oss tillbaka och ger mig en sovdos. Jag vågar inte ta den. Jag vill inte somna. Dödsångesten kryper tillbaka och letar sig in i varenda liten cell i min kropp. Rädslan kryper djupt in i själen, vi är båda öppna sår Alexander och jag. Kvällarna är alltid värst. Allt blir som på repeat. Varje dag. Fy vad hon gjorde oss illa den där läkaren i Stockholm. 

Ärret på min kropp

Men så vaknar jag. Jag får en dag till. Och en dag efter det. Så fortsätter det, dagarna kommer och dagarna går. Mina minnen av den sista veckan är otroligt vaga. Jag minns att mina föräldrar och min bror hälsar på ibland. Jag minns värmen jag känner när vänner hörde av sig, trots att jag inte alltid orkar svara. Jag minns det konstanta ljudet av maskiner som larmar. Jag känner mig så utlämnad men älskad, så maktlös men hoppfull, så förtvivlad och samtidigt så upprymd. Klarade jag förra veckan klarar jag vad fan som helst. Nu känner jag det. Det är på väg tillbaka – hoppet. Jag kanske får träffa henne, min dotter. Kommer hon vara lik mig? Jag kanske får chansen att utforska hennes små linjer och väck, dra fingrarna genom hennes hår och se henne växa upp.

Och det fick jag. En solig februarimorgon, den 24, kommer ”min” läkare in, hon som varit min trygghet genom skräcken, min fasta punkt i allt kaos, hon som skyddat mig och slagits för mig, mitt svärd och min sköld. Jag var i vecka 36+0 men nu var det dags. Idag skulle vi få träffa vår dotter. Min läkare hade bytt pass så att hon kunde vara den som närvarade vid födseln och det är jag så evigt tacksam för. Henne är jag så evigt tacksam för.

Mitt ärr är det finaste på min kropp, ärret hon gjorde, ärret som gav mig mitt barn. Kejsarfödseln blev så bra som den hade kunnat. Vi var omringade av fantastiska undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Det var trångt inne på rummet men alla hade sin plats och vi kände oss trygga för första gången på länge.

Mitt hjärta

10.54 hör jag det: skriket. Tårarna sprutar och jag kommer aldrig glömma känslan. Det ljuvligaste lilla barn jag någonsin sett, aj mitt hjärta vad jag älskade henne från allra första stund. Barnmorskan la henne på mitt bröst och så fort hennes kladdiga och varma lilla kropp rörde min slutade hon skrika. Hennes lilla hand runt Alexanders finger och där föddes vi – mamma, pappa, familjen. Jag och Alexander skrattade och grät. Vilken urladdning!

Senare, när Alexander kom till uppvaket med vår dotter i famnen var det som att tiden stod stilla ett tag. Det fanns inget annat då, bara vi. Jag tittade på henne, kände henne, andades henne och sjönk för varje andetag djupare i förälskelse. Mitt hjärtas ljus. Jag gav henne livet och hon räddade mitt.

Om en kejsarfödsel

Om en kejsarfödsel

Om en kejsarfödsel

Gästblogginlägg av Magdalena Bolling

”Det blir med 90 procents säkerhet kejsarsnitt!” konstaterade läkaren kärvt vid rutinultraljudet i vecka 19. Allt rasade lite för mig där och då. Jag som skulle föda även detta barn vaginalt men denna gång utan sugklocka och medicinsk smärtlindring. Jag som hade planerat och hoppats så mycket på att få lite av en revansch nu. Jag som inte alls kunde förhålla mig till tanken på att ha ett inplanerat datum för när vårt barn skulle födas och gå miste om den där magin som de sista dagarna av graviditeten innebär när man går och väntar, längtar, hoppas, blir frustrerad och undrar när det egentligen ska sätta igång.

En moderkaka som låg i vägen för barnets väg ut ur livmodern, en placenta previa, var diagnosen. Jag fick veta att jag skulle ta det lugnt under graviditeten, inte ta i för mycket, inte ha sex, inte bära vår 2,5-åring och så vidare, för det skulle kunna reta moderkakan och orsaka blödning.

Det tog några dagar för mig att komma till rätta med mina känslor inför att allt inte gick riktigt enligt plan och att jag kanske inte skulle kunna föda vårt barn på det sätt som jag hade föreställt mig. Sedan började jag i stället läsa på om vad ett kejsarsnitt (som jag då fortfarande kallade det) innebar, och på vilket sätt jag skulle kunna göra det till en födsel på mina villkor oavsett vilken sorts förlossning det skulle bli. Och så satte jag all min tillit till att moderkakan kanske skulle flytta på sig allteftersom magen växte när livmodern och barnet ökade i omfång – för det fick jag veta var ganska vanligt.

Runt vecka 29 var det dags för ett nytt ultraljud för att se om någon förändring hade skett. Det hade det inte. Moderkakan låg fortfarande i vägen, men inte helt, så kanske, kanske skulle jag kunna försöka föda vaginalt – för i vissa fall kan en moderkaka som ligger bara lite i vägen liksom puttas undan när barnet tränger ned i födelsekanalen. Åh, vad jag hoppades att det skulle bli så!

Men så i vecka 34 började jag blöda. In till förlossningen mitt i natten med hjärtat i halsgropen och oron pulserande i kroppen. Hur mår vårt barn? Ska jag föda nu? Men blödningen var liten, vårt barn mådde bra och vi fick åka hem.

Om en påfrestande väntan

Utsikt från BB Stockholm

Den här tiden var väldigt påfrestande. Det tog mycket energi att hela tiden gå och vänta på att kanske börja blöda och inte veta om det återigen skulle bli en liten, hanterbar blödning eller en stor sådan som skulle kräva omedelbar åtgärd. Jag tittar i mina anteckningar från den här tiden och ser att jag har skrivit: ”Om ny blödning: Ring först 112, sedan BB Sthlm”.

Två veckor senare blev det ambulansfärd in till sjukhuset. Vi fick stanna kvar över natten. Sedan hem. Och ytterligare två veckor efter det bar det av igen. Den gången fick jag inte åka hem. Vårt barn var beräknat att födas om elva dagar. I samråd med läkare beslutades om en igångsättning med beredskap för kejsarfödsel eftersom jag så gärna åtminstone ville få försöka och eftersom ingen kunde säga exakt hur moderkakan skulle bete sig när bebisen började tränga ned. Men först skulle vårt lilla barn få växa lite till och födelsen eventuellt få komma igång spontant.

Under de där dygnen blev jag ständigt kontrollerad och tilltittad av underbara barnmorskor, undersköterskor och läkare. Jag kände mig trygg, men åh, så jobbigt det var att inte kunna vara hemma hos vår son och min man. De kom och hälsade på såklart, och vi och vår son lekte (stillsamt i sjukhussängen eftersom jag var tvungen att vara försiktig), fikade, kramades och pratade på små barns vis om allt som nu pågick i hans och vårt liv – allt från vad han ritat på förskolan till att han nu när som helst skulle få träffa sitt efterlängtade syskon. Men det var ledsamt att säga hej då på kvällarna.

Jag fortsatte att blöda till och från, och jag kände mig frustrerad och trött av oro och väntan. Helst hade jag såklart velat att förlossningen startade spontant, men efter fem dygn gjordes ändå bedömningen att det var bra om vår lilla bebis kom ut till oss – och det var skönt att till slut få komma igång.

Tidigt på morgonen gick jag upp och åt frukost. Framåt niotiden kom min man efter att ha lämnat storebror på förskolan. Igångsättningen, med Syntocinondropp, påbörjades strax före lunchdags. Allt rullade på under ett par timmar. Vi tittade på film, Sex and the City minns jag att det var, och jag hade regelbundna men inte särskilt smärtsamma sammandragningar. Det kanske skulle gå vägen ändå, tänkte jag. Allt verkade ju lugnt.

Men efter en vaginal undersökning, som gjordes mycket försiktigt och med mitt fulla medgivande, kom plötsligt en stor blödning när jag reste mig upp. Känslan när blodet plötsligt bara forsade ur mig går inte riktigt att beskriva. Rädd blev jag nog, men jag fick aldrig panik, för alla runt omkring mig och min man höll sig lugna – och vi var ju förberedda på att detta skulle kunna hända. Jag blev snarare väldigt koncentrerad och fokuserade på att vår bebis mådde bra – det var det enda viktiga och det som jag hängde mig fast vid. Blödningen stannade inte av, och ganska fort beslutades om att det behövde bli en akut kejsarfödsel.

Det var en samlad men fin och varm stämning när jag rullades ned till operationsavdelningen. Jag minns att jag kände hur läkaren höll på att greja med magen, och jag tolkade det som att hon kände efter hur barnet låg och bad henne att säga till när hon började med själva operationen. Då hörde jag hur vårt lilla barn skrek, och det var så överraskande och så ljuvligt. Vårt barn, som visade sig vara en liten lillebror, var äntligen här!

Tiden efteråt var lite speciell. De allra första dagarna, när vi fortfarande var kvar på sjukhuset var fina, men jag hade ont och var trött. Jag fick en påse blod för att täcka upp för min blodförlust men var ändå vit som ett lakan i ansiktet. Och jag minns hur jag vid ett tillfälle fick så fruktansvärt ont i axelpartiet och över bröstkorgen att jag knappt kunde andas. Det kan hända efter en operation om vätska kommer ut i bukhålan och trycker mot diafragman. En morfinspruta i låret tog udden av smärtan, så det var ju bra. Men det var läskigt just när det hände, för det var en smärta jag inte kände igen och som till skillnad från förlossningssmärta inte hade något tydligt syfte.

När vi kom hem från sjukhuset minns jag hur långsamt läkningen efter operationen gick. Min svägerska, som några år tidigare hade fött med kejsarfödsel, hade gått på Alvedon i ett par dagar, och sedan var allt som vanligt – så det var vad jag förväntade mig. Men så blev det inte för mig. Jag hade ont och kände mig svag. Jag minns att jag blev förkyld och hur oerhört obehagligt det var att hosta med ett färskt ärr. Och jag minns hur jag kände det som att jag hade blivit förlöst snarare än fött barn själv.

Skillnaden mellan kejsarsnitt och kejsarfödsel

Det tog ett tag innan jag kunde ge mig själv erkännandet att jag faktiskt ändå hade fött även detta barn, bara på ett annat sätt än första gången. Det var efter det som jag insåg skillnaden, i alla fall för mig, i innebörden mellan orden kejsarsnitt och kejsarfödsel – passivitet kontra aktivitet. Det är som att ”snitt”, ”att bli snittad” eller ”få/göra ett snitt” signalerar att man själv inte gör något utan att det är någon annan som agerar. Fokus är på själva ingreppet och inte på vad som är det huvudsakliga: att ett barn föds. ”Kejsarfödsel” tycker jag bättre beskriver vad som sker – någon föder ett barn, aktivt och med kropp och själ, men med lite hjälp eftersom omständigheterna av olika skäl kräver det.

Vi knöt an till varandra fort, jag och vår andra lilla skatt. Jag minns hur han ammade från första stund som om han aldrig hade gjort något annat och hur liten han kändes – men också hur stark, pigg, nyfiken och tålmodig han var redan från start. Vi hade fått en lite stökig start under graviditeten och förlossningen, men det var som att han och jag tog igen det nu. Allt var lätt med honom.

Nyfödd!

Jag har fött tre barn, och det här var min enda kejsarfödsel. Den visade sig vara nödvändig, och det är fantastiskt att barn kan födas på detta sätt när det behövs – anledningarna till det kan vara såväl medicinska som emotionella – men det är ingen liten process, och åtminstone för min del var återhämtningen efteråt en helt annan sak än efter de vaginala förlossningarna.

Jag är glad över att jag har erfarenhet av så olika sorters födslar. Jag är stolt över mitt ärr på magen, och barnen tycker att det är spännande att höra mig och min man berätta om de olika sätt som de kom till världen på. I min roll som doula brukar jag råda gravida att läsa på och reflektera över hur de skulle känna om deras barns födelse inte skulle bli som de har planerat för, till exempel vid en akut kejsarfödsel. Då har de en plan även för det och blir kanske inte så överrumplade om det händer. Poängen med att göra en förlossningsplan är egentligen inte att följa den till punkt och pricka utan att vara förberedd och kunnig om de olika situationer som kan uppstå. Då kan man känna att man föder på sina egna villkor oavsett hur förlossningsförloppet faktiskt blir.

En privat förlossningsförsäkring

Efterfrågan på planerade kejsarsnitt utan medicinsk indikation har ökat. Jag har skrivit om kejsarsnitt eller kejsarfödslar i blogginlägget ”The golden ticket”. Det är nu flera blivande föräldrar som ser kejsarsnitt som en stor operation – men ändå som ett säkrare kort än en vaginal födsel. Med platsbrist och hänvisningar så framstår den vaginala födseln på sjukhus som ett alldeles för osäkert kort – ja som att köpa grisen i säcken. Jag fick ett långt och tänkvärt svar från Maria som jag publicerar idag. Jag förstår dig och håller med! Andra väljer nu att anlita doulor eller barnmorskedoulor (utbildade barnmorskor som doular) i högre utsträckning, också som ett sätt att skaffa sig en förlossningsförsäkring, eftersom tilliten till det offentliga har blivit så naggad i kanten. Såhär skriver Maria:

”Jag fick mitt första barn med akut snitt för 11 år sedan. Inför förlossningen med syskonet nu i maj var jag initialt rätt så inställd på att begära planerat kejsarsnitt. Inte så mycket för rädslan av att genomgå en vaginal födsel , det kände jag mig tvärtom rätt peppad på. Jag vet att saker kan gå snett med skador osv. men just i det avseendet hade jag lätt kunnat lägga min tilltro i barnmorskans händer och hoppats bli guidad genom det hela på ett så bra sätt som möjligt. Min man hade också önskemål om att vi skulle testa ”att föda vanligt” med tanke på hur kaosartat det var senast.

MEN det som ändå mer gjorde att jag övervägde kejsarfödsel var just frågan om platsbrist, att riskera att bli hänvisad, tidig hemgång -att bli mer eller mindre ombedd att åka hem efter en natt, att inte få vara trygg i att barnmorskan hade möjlighet att prioritera oss utan skulle tvingas jonglera både en och två (och kanske tre?) födande kvinnor på samma gång.
Ett planerat snitt är inbokat i förväg. Personalen vet att vi kommer och när, jag vet var förlossningen kommer att ske och kan inte hänvisas någon annanstans. Man har plats för oss. Man väntar oss. Och jag föreställer mig själv att som snitt-patient är det ingen som tvingar en att åka hem förrän kanske efter två nätter åtminstone.
Det var mina främsta skäl.
Och jag tror knappast jag är ensam om det resonemanget.
Det sjuka är alltså att man hellre genomgår en stor bukoperation för att man är så rädd att sånt som inte borde spela roll alls, gör en så sjukt otrygg.
Min förlossning började spontant till allas stora lycka och jag var som sagt grymt pepp på att föda vaginalt. Nu fick det hela avslutas med snitt ändå av olika skäl och jag är så otroligt tacksam för det fina omhändertagande vi fick, genom hela vårdkedjan. Vi hade tur och fick föda där vi önskade och alldeles uppenbart på en av maj månads lugnaste dagar.
Men ord som ”tur” borde inte behöva användas i detta sammanhang, det gör mig så otroligt ledsen att det ska vara så …”