När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

Elva veckor kvar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 

Tröttheten är värst

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.

 

 

 

 

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.

 

Jag har något att berätta!

Småleende med Ann Ljungblom

Nu kan jag äntligen berätta att jag väntar mitt femte barn! Eller rättare sagt VI, jag och min man – väntar vårt femte barn. Ja för vi är ju två om det. De flesta av er som känner mig lite närmare vet redan om det här och nu syns det ju faktiskt. Men eftersom jag är med i flera sammanhang på olika ställen så vill jag nu att alla ska få veta! Jag har precis tagit mig igenom några månader av fruktansvärt illamående och kommit ut på andra sidan. När jag medverkade i Karins preggopodd så talade jag med en alldeles särskild inlevelse om graviditet och illamående just för att det var exakt där jag befann mig. I det ensamma graviditetsillamåendet. Den där hinnan av illamående som smetar sig som ett lager av klibbigt sotdamm över tillvaron. Och tröttheten som inte vet några gränser.  För jag vet vad trött är efter alla mina år som småbarnsförälder. Men den tröttheten utmärker sig ändå – förmågan att kunna somna varsomhelst precis närsomhelst. Så det har varit klibbigt sotdamm med en känsla av mild sedering nu i några månader.

Men nu har jag gått över den rangliga hängbron och befinner mig på andra sidan! Här är det grönt och prunkande, vattnet är varmt och luften smakar gott. Lovely med andra ord. Det har varit samma hängbro för mig  varje gång men den stora skillnaden med att vänta det femte barnet är att jag också måste bära fyra barn med mig över bron. Det kan bli lite tungt och övermäktigt ibland. Så nu ska det bli skönt med semester snart!

Men jag är så glad för det här femte barnet som växer i mig. Det känns stort och mäktigt. Jag tänker ta ut en massa glädje i förskott för sorgen kommer ändå vara tung om något skulle hända – tillbakahållen och sparad glädje förräntar sig inte. Den bara dör inne med sorgen.

Att bli av med sin poddoskuld

Soraya Lavasani blev av med sin poddoskuld i Karins preggopodd, det var nämligen första gången hon gästade en podd. Kanske är det lite ovanligt när man redan är ett känt namn. Jag vet inte. Jag vet bara att det finns många podcasts och många som har erfarenhet av att prata i sådana. Eftersom gravidpoddar har blivit en egen genre så har även barnmorskor i viss mån fått hänga med på poddtåget. Gravidpodden drivs av barnmorskor. Det finns också en födabarnpodd där både barnmorskor och läkare medverkar som experter. Men preggopoddar tar ofta avstamp i en egen graviditet och Karins preggopodd är just en sådan! Hon bjuder in gäster som själva antingen är gravida eller just har varit! Malin Gramer hade med sig sin nyfödde son under själva inspelningen. Alla har sin historia att berätta och det är spännande att höra. Men jag var ju inbjuden av en annan anledning, nämligen som barnmorskeexpert. För att svara på frågor. Och det var just det där ordet expert som gjorde mig lite nervös när jag åkte till Expressenhuset för att bli av med min podddoskuld i Karins preggopodd.

FOTO: Anna-Karin Nilsson Scanpix Kod

Men Karin var så vänlig och proffsig och några minuter in i inspelningen så kändes det (nästan) som om vi satt och pratade på ett café över en kopp. Avslappnat, behagligt och trevligt.


FOTO: Anna-Karin Nilsson
Scanpix Kod

Vi pratade gravidillamående, missfall, feelgoodhormoner, gravidkrämpor och rymdskrot! Och nu är avsnittet ute – så varsågoda!

 

Foto: Anna-Karin Nilsson scanpix kod

Vi är ok hela familjen!

Det var aprilfredagen som jag la ut ett ”Vi är okej hela familjen” på Facebook. Så mycket som ryms i den futtiga meningen. Tanken på de familjer där ingenting är okej just nu är tung att bära. Några har fått trauman för livet, oförhappandes, mitt i Stockholm, en till synes vanlig aprildag år 2017. Det är svårt att behöva hjälpa de egna barnen att smälta det faktum att någon kan vilja göra människor så illa med flit. För det är svårt att förstå även för mig.

Men jag tror det är just det vi behöver bli bättre på att förstå. Självklart öppna våra hjärtan och välja kärlek snarare än misstro, hat och rädsla – men samtidigt inte vara naiva. För nu har det hänt två gånger i Sverige. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab lyckade visserligen inte spränga någon annan än sig själv. Men ändå. Jag tänker ofta på att både Olof Palme och Anna Lind behövde dö och att det var naivt av oss att Anna skulle gå utan livvaktsskydd på NK och shoppa kläder mitt i en valrörelse. Vi har inte råd att vara klantiga. Vi behöver en proffsig och kompetent  nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i Sverige. Istället har det blivit en löjeväckande följetong i media som är smärtsam att följa.

Foto: Lovisa Engblom

Men min bror passade också på att fylla 30 år i fredags och det andra avsnittet av Karins gravidpodd kom ut! Vi firade min bror med en stor härlig familjemiddag och såhär skriver Expressen om podden:

Karin Bülow Orrje är journalist, programledare, feminist, kattälskare, och både syster och dotter och fru. Men först och främst – väldigt gravid.
I den här podden kommer du under våren få höra alla typer av gravidhistorier. Karin kommer tillsammans med en lång radda intressanta gäster prata om allt från gravidillamående till missfall, gravidträning och förlossningsstrategier. Någonting för alla preggos med andra ord!
Om du har några förslag till ämnen eller frågor till vår barnmorskeexpert Märta Cullhed Engblom så är det bara att mejla preggopodden@expressen.se, så kommer din fråga att diskuteras i podden när Märta är med var fjärde vecka.
Andra avsnittet gästas av journalisten och programledaren Soraya Lavasani.
God lyssning!

 

 

 

Sluta normalisera kvinnors helveten!

Mensvärk. En typisk liten gullig sak. För vissa räcker det med värmekudde, lite ompyssling och vila. För andra är mensen ett helvete. Jag minns så väl när jag var 15 år och skulle åka tåg i fyra timmar med min syster som då var 13 år. Mensvärken valde att komma just där och just då och jag önskade mig så långt bort från den trånga tågkupén som jag bara kunde. Smärtan var vidrig och jag kunde inte sitta still. Så jag kröp på sätet, kurade ihop mig till en boll, klängde, la mig på golvet i tågvagnen (min syster skämdes), knäppte upp de översta knapparna i gylfen så att det iallafall inte skulle strama runt magen. Så kräktes jag. Och ville på fullt allvar att vi skulle gå av i någon håla långt hemifrån där tågade passade på att stanna och ta en ambulans till närmaste sjukhus. Men det ville inte min syster. Till slut kom en tågvärd och undrade hur det var fatt. Då pep min syster fram med sin minsta röst ”Jag tror att hon har pms”.

Jag minns att jag som tonåring sökte hos husläkaren flera gånger för smärtan men att jag egentligen inte fick någon bra hjälp utan överdoserade ipren och fick magsår. Många, många år senare upptäckte en gynekolog förändringar i min livmoder och frågade ”Har du haft väldigt jobbig mensvärk?” Han berättade om förändringen  adenomyos , att det är en speciell form av endometrios med inväxt av endometrieslemhinna i livmodermuskeln.

För mensvärken har jag egentligen upplevt som värre än förlossningssmärtan. Den har för mig aldrig haft någon paus  utan bara pågått som ett enda inferno –  det kommer ju heller ingen fantastisk present sedan mot slutet av smärtan. En litet barn i famnen är ju den finaste belöning man kan få. Några droppar blod. Ska det behöva göra så ont för vissa? Jag är glad att det idag finns en helt annan kunskap om orsaker till svår mensvärk och möjlighet att behandla.

Gravidillamående. En harmlös och gullig liten sak som iallafall tyder på att allt nog står rätt till med graviditeten. Om jag lägger ihop alla veckor som jag har mått illa under mina graviditeter så blir det olidligt många veckor att tänka tillbaka på. Dagar som jag har legat raklång i sängen, inte kunnat kliva upp. Illamåendet  som har snurrat runt runt i rummet och fått tillvaron att kännas ganska meningslöst. Barnmorskans ord om att ”det brukar gå över efter 13-14 veckor” som av någon anledning inte har lugnat mig alls. Som om det skulle kännas bra att bara må illa i 10 veckor till?

Det finns många historier om gravida kvinnor som har kräkts på vägen till eller från jobbet, eller PÅ jobbet – men varför är det plötsligt okej att kräkas och jobba samtidigt bara för att kräkningarna beror på en graviditet? Jag har kräkts så många gånger under mina graviditeter och jag är så otroligt dålig på att kräkas. Ja det är sant! Jag får prickar i hela ansiktet, också kallat petekier, efter fem kräkningar så ser jag ut som om jag är sjuk i mässling. Känslan när man tittar sig själv i spegeln efteråt – hua. Om det ändå fanns fler tillfällen i kvinnolivet som man kunde få känna sig lite upphöjd och seren istället.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Ställningstagandet

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Favorit i repris!

Om två veckor Kommer Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm hit och håller en workshop om upprätta förlossningsställningar! Det är en favorit i repris. Workshopen i höstas blev fulltecknad på bara några dagar och var mycket uppskattad –  därför erbjuder vi nu samma workshop en gång till. Ta chansen! Maila intresse och anmälan till inspiragruppen@gmail.com