Den första tiden med barn

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.

Om förväntningar och att få en bra start i föräldraskapet

Josefine Janke, BHV-sköterska
Josefine Janke och dotter

Av Josefine Janke

Josefine Janke arbetar som barnhälsovårdssjuksköterska i Västerbotten och driver instagramkontot @bebisen_och_vi där hon skriver om nära och lyhört föräldraskap. På ett bebis- och föräldravänligt sätt tar hon upp ämnen så som sömn, amning och flaskmatning. I det här gästinlägget skriver hon om förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder, samt hur man kan skapa goda förutsättningar för att själv må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis.

När jag var föräldraledig med mitt tredje barn fick jag chansen att träffa andra nyblivna föräldrar i egenskap av att själv vara förälder och inte i min roll som BHV sköterska. Jag hade många intressanta samtal som fick mig att börja reflektera kring det här med förväntningar. Det förvånade mig att majoriteten av föräldrarna jag träffade hade vad jag upplevde som ganska orimliga förväntningar –  både på sin lilla bebis och på sig själva som föräldrar. Och att de här orimliga förväntningarna ofta orsakade en hel del stress.

Många föräldrar verkade försöka fortsätta att leva livet så som de gjort innan de fick barn. Träna, umgås med vänner, städa, tvätta, handla, baka, vara aktiv på sociala medier, äta ute på restaurang, läsa någon kurs på universitetet, jobba några timmar i veckan på sitt jobb, bygga nytt hus, resa utomlands och duktigt göra sina knipövningar. SAMTIDIGT som de tog hand om en liten bebis. Som att bebisen mest bara skulle flyta med och anpassa sig efter föräldrarnas planer och önskemål.

Själv hade jag försökt skala av mitt liv så mycket det bara gick. De allra flesta dagarna tillbringade jag hemma tillsammans med mitt nya barn. Ammade, tröstade och bytte blöja. Vilade, åt och drack, och försökte ta mig ut på någon kortare promenad för att få lite dagsljus och frisk luft. Mycket mer än så hann jag inte – men det hade jag heller inte behov av.

Min upplevelse är att det är just det här som många nyblivna föräldrar är rädda för. Att de ska tappa bort sig själva i föräldraskapet, fokusera för mycket på bebisen och bli BARA förälder. Att världen runtom ska krympa och vänner och intressen försvinna. Och att många därför försöker att fortsätta leva på det sätt som de gjorde innan de fick barn.  Problemet är att det är en ekvation som väldigt sällan går ihop, och som istället riskerar att leda till stress och känslor av otillräcklighet och dåligt samvete hos föräldrarna. 

En alldeles vanlig bebis

Förväntan om en tillvaro med en bebis som anpassar sig efter föräldrarnas planer, grundar sig ofta i en orealistisk bild av vad som är normalt och vanligt bebisbeteende. Ganska ofta finns en förväntan om att bebisen ska vara lugn och nöjd. Men många små bebisar är varken lugna eller nöjda, utan tvärtom ganska missnöjda den första tiden i livet. Risken är att föräldrarna då uppfattar bebisen som besvärlig eller krävande, när bebisen egentligen bara beter sig som en alldeles vanlig bebis.

Att känna sig tillräcklig som förälder kan handla om att acceptera när tillvaron förändras

Områden där jag ofta upplever att föräldrar har orealistiska förväntningar kring bebisens beteende är skrik, sömn, närhet och amning. Bebisen skriker och är mer missnöjd än vad föräldrarna förväntat sig, har ett större behov av närhet och tröst, nätterna är besvärligare och amningen krångligare och mer tidskrävande än vad man trott. Det tar helt enkelt mer tid och mer energi att ta hand om bebisen än vad föräldrarna föreställt sig och det blir svårt att få alla bitarna i livet att gå ihop. 

Kunskap om vad som är naturligt och vanligt bebisbeteende och en underliggande förståelse varför bebisen beter sig som den gör, kan bidra till mer realistiska och rimliga förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder. 

Den lilla bebisen styrs av instinkter och behov. Föräldrarna kan inte kontrollera när bebisen vill amma eller sova, eller när bebisen skriker eller bajsar. Att få en fungerande och någorlunda angenäm tillvaro handlar därför om att säkerställa att det finns utrymme i tillvaron att möta och tillgodose barnets behov när så behövs. Till skillnad från en situation där barnets behov upplevs krocka med och hindra föräldrarna i deras planer. Till stor del handlar det därför om att anpassa tillvaron efter bebisen istället för att försöka få bebisen att anpassa sig efter tillvaron och föräldrarna.

Rent praktiskt kan det handla om att lämna dagarna så fria det går och att styras så lite som möjligt av klockan, och istället följa bebisens rytm och behov. Att som förälder prioritera grundläggande behov så som att äta och sova när möjlighet ges. Att sänka duktighetskrav och upplevda måsten, och landa i att den viktigaste uppgiften just nu är att vara en närvarande förälder.

För de allra flesta känns det egentligen ganska självklart och bra att fokusera på den nya bebisen och föräldraskapet. Men i ett samhälle där vi är vana vid att värdesätta individualism och självförverkligande kan det kännas främmande och utmanande. 

Att må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis, handlar mycket om att acceptera att tillvaron förändras i och med att man får barn. Att kunna se att det är en rimlig konsekvens att tiden och orken inte räcker till på samma sätt som tidigare och att man därför måste prioritera. Att kunna landa i att det är helt okej att omvärlden krymper och att det inte är så illa att BARA vara förälder för ett litet tag.