Forskning om hemfödslar

Place of birth?

För att kunna beskriva orsak och verkan inom till exempel medicinsk forskning så är randomiserade kontrollerade studier ett väldigt bra verktyg. Ett randomiserat (slumpmässigt) urval borgar för att inte ett visst klientel av människor studeras. Men av uppenbara skäl går det inte alltid att genomföra sådana studier – även om det vore det bästa för själva vetenskapen. Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart att lotta människor till att äta en medicin man vet fungerar mycket sämre än en annan medicin. Eller lotta människor till antingen en hemfödsel eller en sjukhusfödsel för att studera vad som är säkrast för barnet. Eller låta x antal gravida dricka x  glas vin om dagen för att se om det finns någon nedre gräns för hur mycket alkohol ett foster ”tål”.

Vi får helt enkelt leva med att vissa studier aldrig kommer kunna bli gjorda.

På forskningsområdet hemfödslar så finns det några stora och välgjorda observationsstudier att  dra lärdom av och det är inte fy skam. Nu har forskare gjort en systematisk översikt (metaanalys) och gått igenom den forskning som finns inom området förlossning och plats (på engelska: different places of birth).

Syftet med studien var att jämföra utfall för mor och barn vid hemfödslar, sjukhusfödslar och andra alternativ till gängse vård (till exempel småskaliga birthcenters) i höginkomstländer. Resultatet är intressant att ta del av för det tyder på att de kvinnor som planerade att föda på sjukhus hade lägre odds för normal vaginal förlossning och större risk för stor vaginal bristning och stor blödning. Däremot hittade forskarna inga skillnader i barnadödlighet. Författarna till översiktsartikeln drar därför följande slutsats:

High-quality evidence about low-risk pregnancies indicates that place of birth had no statistically significant impact on infant mortality. The lower odds of maternal morbidity and obstetric intervention support the expansion of birth centre and home birth options for women with low-risk pregnancies.

Länk till ARTIKELN finns här!

Intermittent askultation eller kontinuerlig CTG?

En dosa på magen?

Ni vet de där dosorna på magen som registrerar både värkar och barnets hjärtljud? Det verkar vara helt okej – iallafall om man tittar på utfall för mor och barn – att inte köra den rutinmässiga intagningskurvan, också kallat doortest  (cardiotocografi ) på friska gravida som kommer in till förlossningen. Det finns god evidens för att det är lika säkert att enbart lyssna intermittent på barnets hjärtljud under förlossningen. En längre CTG-registrering kan fortfarande bli nödvändig, men då på indikation, det vill säga först när något avviker från det normala.

På Irland har några forskare jämfört utfallet för mor och barn vid förlossningar med enbart intermittent askultation kontra förlossningar där man har registrerat CTG under en längre stund i början av förloppet. Friska gravida med förväntat normala födslar som samtyckt till att delta randomiserades till antingen det ena eller det andra. Totalt 3034 kvinnor deltog i studien och resultatet visar ingen skillnad i antal kejsarsnitt/vaginala födslar eller påverkade barn. Däremot var det vanligare att de som fick den längre registreringen i början av förlossningen också ”fastnade” i kontinuerlig CTG-registrering under resten av förloppet.

Det är intressant att ett rutinmässigt doortest med CTG har blivit en sådan institution på förlossningsavdelningar – trots att de enligt vetenskaplig evidens inte har någon bevisad positiv effekt på den friska, okomplicerade graviditeten.

länk till ABSTRACT finns här!

 

Second victim

Åsa Wahlberg!

Second victim var en av alla de föreläsningar på barnmorskekonferensen i våras som jag verkligen ville gå på. Jag gjorde också det, men kände mig tvungen att gå ut eftersom min bebis just då inte hade samma lust som mig att sitta tyst och lyssna på föreläsning. Som tur var fick jag en liten pratstund med Åsa Wahlberg efteråt och kunde ta ett fint foto.

De flesta som jobbar inom förlossningsvården kan relatera till termen second victim. Det är ju alltid patienten, den som vårdas, som är the first victim. Men att vara en person (personalen) som står bredvid, eller i värsta fall, att vara den som kanske har bidragit till att orsaka skadan hos patienten – det är det som menas med termen second victim. Svåra händelser i vården drabbar alltid fler personer än de man i första hand tänker på och det är utgångspunkten i Åsa Wahlbergs avhandling Second Victims in Swedish Obstetrics.

Alla som jobbar inom vården får förr eller senare vara med om något jobbigt. Så är det bara. Och även om vi givetvis måste arbeta organisatoriskt för att förebygga vårdskador (skapa kollektiva minnen från svåra händelser och dra kollektiva lärdomar) så kan vi inte förebygga den mänskliga faktorn. Eller det faktum att vi är människor allihop och inte robotar. Personal som är med om svåra händelser inom vården och inte får tid för bearbetning eller reflektion efteråt kan drabbas av känslomässig utbrändhet som i sin tur kan ge nedsatt empatisk förmåga.

Åsa Wahlberg utförde en enkätstudie där barnmorskor och förlossningsläkare fick svara på frågor om svåra händelser som de hade varit med om i vården. En stor majoritet av barnmorskorna och läkarna hade varit med om en eller flera svåra händelser och 15 % rapporterade symtom som stämmer överens med post-traumatiskt stressyndrom ( undvikande, intensiv rädsla, skräck, panik, påträngande minnesbilder).  Risken att drabbas av PTSD var fördubblad om personen i fråga kände skuld för något hen gjort – eller inte gjort  i samband med händelsen. Det var också värre om patienter eller anhöriga hade reagerat anklagande eller negativt. För att kunna ta sig igenom och bearbeta den svår händelse var stödet från kollegor viktigt.

När Åsa Wahlberg intervjuade några barnmorskor och läkare om sina erfarenheter så kunde de ofta identifiera flera bidragande faktorer till händelsen. När katastrofen väl var ett faktum kom känslan av panik och maktlöshet, samt en känsla av att de arbetade i ett illusoriskt tryggt system. För när saker ställdes på sin spets saknades både kontroll och säkerhet.

Åsa Wahlberg har med sin avhandling låtit oss förstå att den sårbarhet vi yrkesverksamma utsätter oss för när vi arbetar inom vården inte ska underskattas. Vi behöver ha en beredskap för att  kunna stötta och ta hand om personal som har varit med om svåra händelser inom förlossningsvården. Det kollegiala stödet runtom är viktigt för alla second victims!

 

 

Love is a losing game

Jag känner många barnmorskor som går runt med en gnagande känsla av att inte få komma till sin fulla rätt på jobbet. Som går och funderar på vad som blir nästa steg i karriären, stanna kvar, fortsätta som vanligt, hoppa, flyga, bryta upp, byta bana – släppa helt? Barnmorskeyrket har blivit så inklämt att det knappast går att komma undan dessa funderingar idag. En forskargrupp i Australien har studerat detta fenomen och kondenserat ner sina resultat i en vetenskaplig artikel:

Fighting a losing battle: Midwives experiences of workplace stress.

Syftet med studien var att undersöka barnmorskors jobbrelaterade stress och försöka reda ut på vilket sätt den påverkade såväl barnmorskornas allmänna välbefinnande som effekten på de beslut som rörde den egna karriären.

Forskarna lät djupintervjua 21 barnmorskor och kunde på så sätt vaska fram ett huvudtema: Fighting a Losing Battle. Barnmorskorna beskrev det dagliga arbetet som en ständig, stressfylld kamp för att få utföra yrket på ett för dem värdigt sätt. Studien visar att när möjligheterna att utföra barnmorskeyrket på ett professionellt och för barnmorskor värdigt sätt så sjunker även intresse, engagemang och lust till yrket. Länk till abstract finns här:  Fighting a Losing Battle.

 

Hur kan vi hjälpas åt att skydda amningen?

Foto: Lovisa Engblom

Det är samhället och vårdens uppgift att erbjuda föräldrar som vill amma det stöd de behöver för att kunna göra det. Först och främst så är det viktigt att föräldrar ges möjlighet till att göra ett informerat val. Amma eller inte? Bra att veta är att det finns väldokumenterade hälsofördelar med amning, även i höginkomstländer. Det är alltså inte enbart i låginkomstländer där vattnet kan vara smutsigt som det kan vara en god idé att amma. Amning minskar risken för diarré, infektioner hos barnet och plötslig spädbarnsdöd. För kvinnan som ammar minskar risken för bröstcancer, livmodercancer, äggstockscancer, hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2. Eftersom amning har betydelse för folkhälsan så är WHO:s rekommendation att amma och ge enbart bröstmjölk under barnets första sex månader och sedan fortsätta med annan mat och amning upp till två års ålder eller längre.

För den som önskar amma sitt barn är det viktigt med kunskap om amning innan amningsstart, och sedan ett professionellt stöd i samband med amningsstart och tiden därefter. Det är inte alltid så lätt att etablera en amning och det kan ta flera veckor innan det känns som att amningen ”sitter”. Att få in rutinen med flaskmatning kräver också kunskap och stöttning – en flaskmatningsrelation ska då etableras med barnet. Precis som amningsrelationen. Men kroppen behöver då inte ställa om till att producera bröstmjölk med allt vad det innebär. Ersättning finns att köpa och värma och praktiska nappflaskor finns i olika varianter.

De allra flesta gravida kvinnor är positiva till att amma och majoriteten önskar följa WHO:s rekommendation om att amma helt det första halvåret.  Därför är det lite av ett misslyckande för vården och samhället att helamningen långsamt har minskat mellan år 2004 – 2014. Idag är det enbart 14,6% av barnen som ammas helt vid 6 månaders ålder.

  • Vid en vecka ammar 77,8%.
  • Vid 2 månader ammar 63,4%.
  • Vid 4 månader ammar 51,2%.

Och vid 6 månader är siffran alltså nere på 14,6%. Varför ser det ut såhär?

Det kan vara viktigt att poängtera att en del inte bör amma sina barn på grund av till exempel en viss medicinering. Det är inte heller alltid så enkelt att amma! Beslutet att avbryta en problemfylld amning är helt och hållet upp till individen. Ingen annan kan säga när det är rätt eller fel för en enskild att ge upp försöken att få amningen att fungera. I Sverige har vi goda möjligheter att föda upp barn på ersättning, just eftersom vi har tillgång till den kunskap som behövs, bra ersättningsprodukter och rent vatten. Problemet är alltså inte att en del väljer att flaskmata med bröstmjölksersättning istället för att amma.

Problemet är när vi inom vården inte bidrar med rätt kunskap om amning, inte finns till hands för stöttning och rådgivning när problem uppstår och när vi ger ersättning till ett barn på godtycklig grund – även när föräldrarna egentligen vill att barnet ska amma. När vi helt enkelt förstör förutsättningarna för en lyckad amningsstart! Och sedan står handfallna när det behövs hjälp och kunskap från vår sida för att föräldrarna ska kunna upprätthålla en fin amningsrelation till barnet. Relationer är komplexa och det gäller i hög grad även amningsrelationen.

Här är några enkla men grundläggande saker som hjälper amningen på traven:

  • De första timmarna i barnets liv är viktiga! Separation av mor och barn bör därför alltid undvikas.
  • Oavbruten hud mot hud direkt efter födseln ökar barnets välbefinnande och minskar stress. Det stabiliserar även barnets blodsocker, lugnar och hjälper barnet att snabbt hitta bröstet och börja suga.
  • Amning inom de allra första timmarna efter födseln har visat sig öka förekomsten av helamning de första 6 månaderna, och även mammans tillit till amningen. Det ökar också mjölkmängden och minskar amningsproblem samt bröstkomplikationer.

 

 

 

 

 

Kontinuitet – en modell för Sverige?

Jourklockan ringer!

På Karolinska Huddinge kommer ett tvåårigt caseloadprojekt att starta till hösten. Rekryteringen av barnmorskor till projektet pågår nu för fullt och det är så spännande. Hur kommer det att gå? Jo, det kommer att gå bra. Det tar nog ett tag innan formen för det hela sätter sig, men så är det alltid när något nytt implementeras. Ingenting sker i ett vakuum utan i ett sammanhang och vi vet att förlossningsvården i Stockholm är ansträngd med en kronisk brist på förlossningsplatser.

Nya frågor poppar upp med anledning av projektet. Vill barnmorskor verkligen arbeta såhär? Finns det barnmorskor som vill ha både mödravård, jour i hemmet och sedan följa de gravida kvinnorna hela vägen, både under själva förlossningen och den första tiden efter? Jag tror att svaret är ja.

På barnmorskekonferensen berättade forskaren Helen Haines om sin studie av en caseloadmodell i Australien.

Barnmorskorna har tagit hand om och följt över 3000 kvinnor från 1998 och fram till nu. Vad visade studien? Jo, att vården i en caseloadmodell är precis lika säker som konventionell vård. Nöjdheten hos barnmorskorna som arbetade inom caseloadmodellen var påtaglig.

” The caseload midwives attribute sustainability of the program to the enjoyment of flexibility in their working environment, to establishing trust among themselves, the women they care for and with the obstreticians.”

Barnmorskor som arbetar heltid i den här modellen hinner ta hand om ungefär 40 kvinnor per år, eller 4 kvinnor i månaden. Det går även att arbeta deltid i samma modell. Risken för utbrändhet verkar vara lägre för barnmorskor som arbetar med caseload jämfört med barnmorskor som arbetar inom mer konventionella vårdformer.

 

 

 

Barnmorskekonferens Reproduktiv hälsa 2018!

Professor Christine Rubertsson

Professor Christine Rubertsson och med dr vet Kristin Svensson  invigningstalade på konferensen igår förmiddag under parollen Amning, igår, idag och i morgon. Vi fick följa med på en fantastisk exposé över amningens historia. För trots att WHO rekommenderar exklusiv amning i sex månader så ammar endast 15 % av alla nyfödda i Sverige exklusivt idag vid just 6 månaders ålder. Hur har det kunnat bli så? Föreläsarna berättade om det stora men högst ovetenskapliga experimentet inom vården, nämligen: reglerad amning. Mat var fjärde timme. Vi fick se bilder på barn som låg på rad, skilda från sina föräldrar, och som togs om hand av barnsköterskor på barnsalar. Var fjärde timme rullades de in till sina längtande mammor. Dags att amma! Mödrarna kunde urskilja sitt eget barns skrik, trots att de låg åtskilda från varann. Hu vilken ångest. Såhär skrev en ledande expert i barnhälsovård år 1944:

Under de första 6 levnadveckorna har det späda barnet ej behov av mer sällskap, än vad de får vid skötningarna och digivningen.

Efter 6 veckors ålder kan ytterligare 5 minuters underhållning vara lämpligt.

Christine och Kristin slog även fast att det är fysiologiskt att producera bröstmjölk och något kulturellt att amma. Idag ser det väldigt olika ut på BB-avdelningar runtom i landet, hur många barn som  ammas och/ eller tillmatas med bröstmjölksersättning under de första levnadsygnen. Det verkar som om siffrorna för tillmatning skiljer sig åt godtyckligt mycket. Vad kan vi göra åt det? Jo förutom medvetenhet och kunskap, säker och oavbruten hud mot hud. Tidig amning – redan den första timmen efter födseln! Och det alldeles oavsett förlossningssätt.

För mig personligen har det varit två helt fantastiska dagar. Späckade med roliga och intressanta föreläsningar och så många underbara kollegor att samtala, skratta, nätverka och bonda med. Flera mycket kära återseenden. Eftersom jag har arbetat både i Uppsala och Stockholm så har jag nu ett stort nätverk av kollegor – och det är viktigt att ses emellanåt! Hålla samtalet levande.

Hanna, jag och Hanna

Något som jag uppskattar beyond words är att träffa kollegor som jag aldrig tidigare har träffat men som redan ”känner mig” genom den här bloggen. Det är mäktigt. Jag och Hanna fick en liten pratstund med Hanna Morian som är barnmorska och huvudhandledare för studenter på Umeå förlossning.

På kvällen igår var det festmiddag på Solliden Skansen. Det var en varm men härligt uppsluppen fest – 400 barnmorskor som satt och svettades ikapp. Min Hanna storknade lite av värmen och sorlet och vi fick bege oss hem innan festen var slut. Vilken tur att lyan i Hornstull väntade på oss!

Såhär glad blir man av att träffa Eva Nordlund!

Nu, sen eftermiddag dag två på konferensen (sista dagen) och vi har nyss promenerat hemåt, jag sitter och skriver här i Hornstull medan Hanna sover sin eftermiddagstupplur bredvid. Dagen idag har varit lika späckad och helt, helt underbar. Många intryck att smälta och så många intressanta uppslag till blogginlägg att jag inte vet i vilken ände jag ska börja! Bloggsommaren är räddad med andra ord. Jag har köpt några nya böcker och lyckades även få tag på den här snygga (men lite bjärta) barnmorsketröjan innan den sålde slut. Tack Ia!

Ia Jeppson i snyggaste tischan!

 

Sist. Ett stort, stort tack till det svenska barnmorskeförbundet! Ni anordnade just en fantastisk konferens som jag inte ångrar en minut av. Men nu är det dags att åka hem till Uppsala med den  här konferensbebisen. Vi har ju en familj som väntar på oss därhemma.

Identification and Treatment of Women with a fear of birth: Elin Ternströms avhandling

Elin Ternström

Jag publicerade ett foto av Elin Ternström på mitt instagramkonto med texten:

Så stolt över Elin som har lämnat in sin avhandling och snart disputerar på ett otroligt viktigt ämne! Förlossningsrädsla.

Reaktionerna från mina följare var omedelbara. Många av er efterfrågade möjligheten att få ta del av Elin Ternströms forskning och därför är jag så glad att idag kunna dela länken till avhandlingen i sin helhet här: Förlossningsrädsla fulltext diva.

Det finns en sammanfattning på svenska för den som vill, på sidan 65. Det kommer även en längre sammanfattning av avhandlingen och de studier som gjorts för er som vill läsa här på bloggen! Jag kan avslöja att det är en stark (välgjord) och välskriven avhandling. Elin och hennes kollega var med i ett stort reportage i DN nyss  just med anledning av denna forskning.

 

Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 

Minne som en guldfisk

Patientsäkerhet blev ett begrepp i Sverige på 30-talet i efterdyningarna av en skandal; fyra patienter som dog på Maria sjukhus i Stockholm när en anställd förväxlade rengöringsmedel med lokalbedövning. Lagen om lex Maria antogs. Nu har läkaren Jonas Wrigstad skrivit en spännande avhandling med titeln The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system.

Vårdskador kallas de skador som uppkommer som en direkt konsekvens av vården. Jonas ville undersöka närmare på vilket sätt vi som arbetar inom vården drar lärdom av alla de rapporterade brister som kommer in i form av avvikelsehanteringar.  Vad förändras och vad blir det kollektiva minnet – själva lärandet – efter att en vårdskada uppstått?

Avhandlingens huvudsakliga fokus var att undersöka hur vårdskador utreds, hur hälso- och sjukvårdssystemet lär sig av utredningarna samt hur lärandet sedan sprids vidare! Det som är nydanande och intressant med de här resultaten är att det verkar finnas påtagliga brister i spridandet och lärandet efter avvikelser. Trots utredningar som kommer fram till liknande resultat verkar vi kunna göra om samma fel igen och igen.  Det har blivit lite av ett självsnurrande hjul med samma typ av utredningar som kommer fram till samma typ av slutsatser. Att handlägga och avsluta ett ärende effektivt har blivit ett mål i sig. Såhär beskriver Jonas Wrigstad själv fenomenet:

 

Den övergripande slutsats, som kan dras från denna avhandling är att hela avvikelserapporteringssystemets sätt att fungera är en del av ett paradigm med en historisk förankring där genomförande av utredning blir viktigare än utredningsresultat.

I utredningarna finner man ofta de bakomliggande orsakerna till skadan i nära anslutning till där de inträffade, varpå lösningen ofta blir väldigt lokalt förankrad i rum och tid. Några exempel: Frågan om det är rimligt att en sjuksköterska har ensamt ansvar för 25 patienter på natten – eller om en barnmorska  verkligen ska ha två födande samtidigt  – ställs sällan i dessa utredningar. Eftersom de kräver lösningar som ligger på en övergripande organisatorisk nivå. Istället fokuseras  det ofta på individerna som var med, kommunikationen mellan dessa; och resultatet blir inte sällan författande av nya lokala pm och riktlinjer på just det sjukhus där skadan inträffade.