Förlossning i farkost

Nej, jag skulle verkligen inte vilja ha en två timmars bilfärd framför mig när förlossningen väl sätter igång. De 10 minuter det tar för mig att åka in till sjukhuset har varit lika vedervärdiga varje gång. Att behöva slå ner lägret man precis har fixat till hemma, tömma ur badkaret, släcka värmeljusen, låta den kalla blöta handduken få ligga och droppa på badkarskanten, skjutsa undan kräkhinken och försöka få på sig de där praktiska och uttänjda mammabyxorna en sista gång. Krypa in i bilen och blunda när färden väl börjar – ett försök att få fatt på den där koncentrationen man ansträngt sig för att uppbåda. Känna varje gupp på vägen genom hela kroppen när värkarna kommer, eldbältet som blir närapå outhärdligt på det där hårda bilsätet. Hur svårt det är att inte låta paniken ta över. Att vara i en kropp i ett förlossningsarbete i en farkost – nej tack.

Jag glömmer aldrig natten då ett av mina syskon skulle födas, det var smällkall vinternatt och bilen ville inte starta. Min mamma hann tänka tanken att hon kanske skulle få föda i en kyrka längs vägen. Själv har jag kommit in för tidigt till förlossningen flera gånger just för att jag inte har stått ut med tanken på en bilfärd när det har blivit försent.

Rädslan för en lång bilfärd mitt under ett brinnande värkarbete är högst reell. Rädslan för att behöva föda i en bil är en adekvat och logisk rädsla. Sluta förminska den. Det lugnar inte blivande föräldrar att barn som föds i bil ofta är resultatet av ett okomplicerat och normalt förlossningsförlopp. På vissa låter det ungefär såhär; Förlossningskomplikationer som tillstöter i bil är ovanliga och så länge det finns ett löfte om att man möts upp av ambulans så ska ingen behöva gå och vara orolig i förskott. Det är barnsligt och bortskämt att klaga över en resa de flesta blivande mödrar behöver göra högst två gånger i livet. Förlossningsvården som de flesta trots allt kommer hinna fram till är av god kvalité eftersom den är centraliserad. Helt enkelt det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Särskilt för barnet. Så tänk på att en plågsam bilresa är för barnets bästa. För om barnet kommer ut och mår riktigt, riktigt dåligt så måste rätt barnläkarkompetens finnas på plats. Och det gör den därframme, två timmar bort.

Det här har blivit allt vanligare argument för att lägga ner små förlossningsenheter, ja som Sollefteå BB. Jag tycker att det är människovidriga argument. Ett systematiskt förminskande av framförallt gravida kvinnor. Sollefteå BB hade fin medicinsk statistik och kompetent personal på plats, de förlossningar som bedömdes vara högriskförlossningar hänvisades till större kliniker i ett tidigt skede av graviditeten. Erkänn att skälen till att lägga ner var ekonomiska och menade som en besparing – i efterhand har man med hjälp av vissa professioner  låtit påstå att en nedläggning i själva verket var det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. 

Men det bor människor på otillgängliga och glesbefolkade ställen här på jorden. I Sollefteå, på Åland eller på Gotland – och de har faktiskt rätt att föda sina barn precis som alla andra. Med  vård på rätt vårdnivå och professionell hjälp inom rimligt avstånd.  Att tvinga ut alla dessa kvinnor till långa bilfärder under sina födslar, emot deras egen och deras barnmorskors vilja, med beskäftiga argument om  barnets patientsäkerhet – det är helt enkelt inte riktigt klokt.

 

Barnmorskereplik i Aftonbladet

Läs vår replik i Aftonbladet här: Nej alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Det är ett svar på den här debattartikeln: Sluta tvinga kvinnor till att föda vaginalt.

Här ett utdrag ur vår replik:

”Ja, Fredrik Lundgren. Kvinnors autonomi ska respekteras. Kvinnor har rätt till sjukvårdens fulla stöd och ska inte känna sig tvingade att föda vaginalt när oöverstigliga hinder finns. Hon har rätt till vår kunskap och tid för att utifrån hennes egna förutsättningar få arbeta med sina rädslor och få en så trygg och säker födsel som möjligt.”

 ”Alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Många kvinnor lider stort av sin rädsla och oro för att inte få komma in när det är dags, att inte bli lyssnad till och att inte få tillräckligt stöd av en närvarande barnmorska under födseln.
Vad som behövs är en garanterad plats och stöd av en närvarande barnmorska.
Att framhålla kejsarsnitt som en enkel lösning är onyanserat och oansvarigt. Ta i stället tag i det massiva systemfel i vården där barnmorskor arbetar underbemannat i en överbelastad vård.
Där enheter stängs trots skriande behov. Där kvinnor hålls hemma under pågående värkarbete oskäligt länge, tvingas åka både utanför län och land för att föda och där eftervården bantas bort.
Den enskilda faktorn som ger störst skillnad för en trygg och säker födsel är en närvarande barnmorska.
Det Fredrik Lundgren, är evidensen vi ska arbeta efter.
En barnmorska – en födande!”
Ann Ljungblom, leg. barnmorska
Gudrun Abascal, leg. barnmorska och tidigare vårdchef på Danderyds sjukhus, BB Stockholm och BB Sophia
Mia Ahlberg, leg. barnmorska och ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
Åsa Andersson, leg. barnmorska
Sylvia Arkelid, leg. barnmorska
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska
Karin Durén, leg. barnmorska
Marie Ekborn, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge
Fakhri Hasmedi, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Ingegerd Hildingsson, professor reproduktiv hälsa Institutionen för Kvinnor och Barns hälsa, Uppsala Universitet
Helena Lindgren, leg. barnmorska och docent, Karolinska Institutet
Ulrika Nordenback, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maj Rydström, leg. barnmorska och ordförande i Stockholms Barnmorskesällskap och för övriga styrelsen.
Maria Sahlin, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maria Wigbrant, leg. barnmorska
Sofia Östergren Sjögren, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge

Försprång till trygghet

Mia Ahlberg och Marianne Weichselbraun

Just nu pågår svenska barnmorskeförbundets årliga konferens i reproduktiv hälsa i Jönköping! Jag önskar att jag var där. Det övergripande temat är ”Var dags sex”. Men just nu talar min vän Elin Ternström på konferensen om förlossningsrädsla hos utlandsfödda. I mitt facebookflöde får jag glimtar och uppdateringar från konferensen.  Några saker gör mig alldeles särskilt glad och det är de  forskningsprojekt där barnmorskor följer kvinnor hela vägen under graviditeten och till förlossningen. Det finns några sådana som pågår i Sverige just nu! Modellen kallas för caseload/team midwifery. Tanken är att samma grupp barnmorskor som träffar den gravida på mödravården också är jour och att någon följer med när det är dags att föda! Den födande kvinnan och hennes partner hinner alltså lära känna  barnmorskan som sedan är med på födseln. Det skapar en trygghet för alla inblandade. Ingegerd Hildingsson som är barnmorska och professor studerar detta just nu. Hennes  forskning visar att en majoritet av svenska kvinnor önskar mera kontinuitet i förlossningvården med samma barnmorska under graviditet, födsel och eftervård. På bilderna här nedan presenteras det sammantagna kunskapsläget:

Här i Uppsala har barnmorskorna på bm-mottagningen Hjärtat  följt 10 förlossningsrädda kvinnor hela vägen genom graviditet och födsel. Heja!

Karin Hellström och Karin Hannrup från bm-mottagningen Hjärtat i Uppsala

Själv följer jag nu kvinnor som jag redan känner genom sina födslar på sjukhus, men då som doula. Eftersom de här forskningsprojekten är så förhållandevis få i Sverige så är det ett sätt för mig som barnmorska att skapa mitt eget caseload.  Det är otroligt värdefullt att hinna bygga upp en relation till paret redan innan det är dags att föda. Det ger ett enormt trygghetsskapande försprång till alla inblandade. Det är också så hembarnmorskor jobbar i Sverige idag.

Barnmorskor, hembarnmorskor och doulor

Birth of courage

Förra veckan pratade jag i telefon med Jane Fogelström. Det var ett av de mest inspirerande telefonsamtalen jag haft på länge! Jag förstod snabbt att Jane har kommit långt i sin process som barnmorska – en process som handlar om kunskap och en djupare förståelse om vad som egentligen är viktigt.  Det är en process man går igenom som sjuksköterskestudent också. I början var det viktigast att göra rätt, kunna sätta en nål, få ett blodtryck, visa att man behärskade det tekniska – tingen. Jag minns fortfarande nervositeten över att jag inte kunde memorera vad alla såromläggningsförband hette och bestod av. Efter ett tag när allt det där satt så blev det relationella det stora. Mötet med patienter. En förståelse för att människan är en sammansatt varelse som inte kan reduceras enbart till  kropp. Att förstå sammanhangen.

Det speciella med att vara barnmorska och gå igenom en sådan process är att den kan ta en så långt! Precis som döden är födandet något existentiellt och när de praktiska kunskaperna sitter och man börjar öva upp en lyhördhet för det relationella i födandet, helheten – sammanhanget, ja it can blow you away! Om man väljer det. Barnmorskor beskrivs ibland som hängivna, dedikerade, passionerade (av sjukhusledningar beskrivs vi ibland som jobbiga, påstridiga och obstinata)-  det beror på att det för många av oss innebär så mycket mer än ett lönejobb att vara barnmorska.

Jane Fogelström har som barnmorska arbetat på Danderyds förlossning, BB Stockholm, Södra BB, på en barnmorskemottagning i Gamla stan och med hemfödslar. Hon har utarbetat en metod för att behandla förlossningsrädsla som heter Birth of courage. Hennes bok beskriver utförligt den här metoden – den är alldeles utmärkt! Enligt Jane är det första och absolut viktigaste att bekräfta och visa att man tar en förlossningsrädd kvinna på allvar. Det är nämligen sorgligt  när en kvinna behöver använda all sin kraft till att med olika medel försöka övertyga och tjata till sig ett planerat  snitt. Om hon istället möts av ett bekräftande från början – ett ja! Då finns det en chans att man kan börja jobba med förlossningsrädslan på riktigt. Boken ger många konkreta råd och väl underbyggda övningar om hur man kan arbeta med dessa kvinnor. Läs mer på  www.birthofcourage.se

Under vårt samtal så underströk Jane vikten av att man måste vara förebilden om man vill leda ett förändringsarbete hos kvinnor, eller med barnmorskor som jobbar med födande. Jag tolkar det som att man måste vara förankrad i det man lär ut, ha en djupare grund att stå på. En metod utan resonansbotten blir nog lite ihålig. Av samma anledning bör enbart de barnmorskor som verkligen vill hålla en föräldrakurs göra det. För att det blir bättre då.

Jane tog upp ett så talande exempel: när en kvinna kommer in för kontroll av vattenavgång så berättar vi ofta utförligt vad vi gör – vi fokuserar så lätt på det tekniska. Berättar om ctg och hjärtljud och rutiner på avdelningen… Istället för att ta tillfället i akt och känna in var kvinnan är, kanske  börja prata andning och avslappning istället för att berätta om våra specifika sjukhusrutiner. Det träffade mig! För jag kan se att just den kontrollen kan vara ett ypperligt tillfälle att förbereda kvinnan på själva förlossningen.

Janes metod går också ut på att låta kvinnan bli sin egen problemlösare, snarare än att vi som personal ska lova en smärtfri förlossning. Bättre att ge förlossninsgrädda verktyg att hantera de egna rädslorna. Om förlossningen sedan blir mer eller mindre smärtfri, ja det är en helt annan sak.

Förlossningsdebatt och poddavsnitt

Läs Bodil Freys debattinlägg i Expressen! Det är bra.

”För det behövs nytänkande. Enbart mer pengar till samma sorts förlossningsvård, till samma organisationsform, kommer inte att ge den förbättring som behövs. Det är en mycket dyr organisationsform, och den motsvarar inte vad många kvinnor behöver och önskar sig.”

Även om det ofta är medicinskt säkert att föda barn i Sverige så har vi misslyckats helt med att differentiera vården, det vill säga kunna erbjuda alternativa vårdformer. Det behövs en nationell genomlysning av förlossningsvården –  där bör kvinnor tillfrågas om vilken vårdform de önskar föda i. För idag finns det knappast en meny att välja ifrån. Om en ny rätt lyckas smyga sig in på menyn så försvinner den ofta fort med motiveringen att det är orättvist om inte alla får samma.

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt i Förlossningspodden där Jane Fogelström medverkar som gäst. Jag gör nämligen lite research om henne inför ett framtida blogginlägg! Hennes verksamhet birth of courage är jättespännande.

Jane Fogelström

I poddavsnittet berättar hon om en liknelse hon använder sig av när hon vill beskriva födandes tillstånd. Hon jämför att föda med att ha sex. När blir sex som bäst? Jo när man kan släppa sina rädslor och ge sig hän, låta det som vill komma ut få göra det. Att få känna sig trygg är helt grundläggande. När blir födandet som bäst? Inte när kvinnan känner sig otrygg och rädd iallafall.

 

KBT mot förlossningsrädsla?

Elin Ternström är barnmorska och doktorand – hon forskar om hur vården bäst kan hjälpa förlossningsrädda kvinnor att förbereda sig inför födseln och i möjligaste mån bli av med sin rädsla. Eller hur de bäst kan få hjälp att hantera den. Spännande!

På 80-talet såg barnmorskor behovet av ett speciellt omhändertagande vid stark förlossninsgrädsla. Då öppnade man särskilda mottagningar för den här gruppen av kvinnor – det som kom att kallas för Aurora. Modellen spred sig över landet och har fått olika namn men det är samma koncept; ett särskilt samtalsstöd som ges av barnmorskor  och som är baserat på klinisk erfarenhet. Under samtalen kan man göra upp en särskild födsloplan och även vid behov få en igångsättning av födseln. De går ut på att förbereda, stödja, bekräfta och informera samt erbjuda ett särskild medicinskt och omvårdande stöd under födseln. Verksamheten öppnade utan några kliniska studier bakom. I efterhand har man studerat Auroraverksamheten och sett att kvinnor är nöjda med samtalen men att deras rädsla inför födandet inte minskar.

Personer som lider av depression och olika ångestsjukdomar har framgångsrikt behandlats med KBT via nätet. De här sjukdomarna och dess symtom är närliggande de som kvinnor uppvisar vid förlossningsrädsla. Man vet också att gravida använder nätet som sin främsta informationskälla under graviditeten. Därför ville Elin vara med och undersöka om det går att behandla förlossningsrädsla på samma sätt! För att undersöka detta har man utformat en randomiserad kontrollerade studie med jämförelser mellan Aurora och KBT via nätet. Kvinnorna som ville delta i studien blev lottade till till det ena eller det andra. Ett första steg för att kunna göra denna studie var att undersöka förekomsten av förlossningsrädsla i populationen – det blev hennes första artikel. Den vetenskapliga artikeln rönte stor uppmärksamhet på grund av det intressanta och tankeväckande resultatet! Nyheten spreds fort över landet, här från SVT:s arkiv:

”Mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor

I ett projekt har 606 kvinnor från 53 olika länder besvarat ett frågeformulär om förlossningsrädsla. Resultatet visar att 18 procent av de svenskfödda och 37 procent av de utlandsfödda kvinnorna var rädda. Det är alltså mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland de utlandsfödda.

– Resultaten visar att barnmorskan behöver rikta extra uppmärksamhet till utlandsfödda kvinnor angående deras oro och rädsla inför förlossningen och göra en planering för hur förlossningsrädslan kan hanteras, säger Elin Ternström som är doktorand vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Utlandsfödda kvinnor har tidigare pekats ut som en riskgrupp för att utveckla förlossningsrädsla. Trots det har, tills nu, inga studier gjorts i Sverige där alla kvinnor, oavsett språk, tillfrågas om sin rädsla inför förlossningen.”

I den andra vetenskapliga artikeln har Elin intervjuat kvinnorna  där de har fått berätta hur de tänkte när de fyllde i instrumentet som forskargruppen använder för att mäta förlossningsrädsla – en form av validering. Den tredje och fjärde artikeln är inte publicerade än. Hennes licenciatavhandling går under namnet:

Identifying childbirth related fear among foreign born and Swedish born women in Sweden using the Fear of Birth Scale

Förhoppningsvis kan forskningsprojektet hjälpa oss att utforma vården och behandlingen av förlossningsrädda kvinnor.

Foto: Lovisa Engblom