Janette Brandt

Janette Brandt, legendarisk förlossningspedgog

Janette Brandt

Janette Brandt, förlossningspedagog och Uppsalabo

Få kan glädjas över att de hjälpt, coachat, entusiasmerat och förberett flera generationer av föräldrar inför födandet. Men Janette Brandt kan. Mina föräldrar gick förlossningsförberedande kurser för henne när jag och mina syskon skulle födas. När jag och min man väntade vårt andra barn så gick vi också på kurs för Janette. Då var vi inte det enda blivande föräldrarna i samlingen vars föräldrar hade haft Janette; flera av paren hade blivit rekommenderade att ta sig dit av sina föräldrar. Hur kommer det sig? Kanske  för att hennes sätt är så självklart och otvunget med en omisskännlig entusiasm inför födandet. 

Text och foto Märta Cullhed Engblom och Sofia Engblom

Vi har haft lite kontakt med varandra genom åren, jag skickade ett vykort när vår son kommit ut och tackade Janette för att hon hjälpt oss på vår resa mot att bli tvåbarnsföräldrar. Flera år senare skickar Janette ett vykort till mig och tackar mig för att jag har skrivit en debattartikel om barnmorskornas situation på Akademiska sjukhuset. Så nu när jag har blivit lite varmare i kläderna som barnmorska och bloggare bestämmer mig för att kontakta henne och be om en träff.

Vi träffas på Kafé Kardemumma på Stadsbiblioteket, jag är utrustad med barnvagn, bebis och ett äldre syskon som har påsklov. Janette har glömt bort att det var just idag vi skulle ses men jag lyckas få tag på henne, hon är visst på stan och uträttar ärenden men avbryter sina förehavanden och skyndar till oss! Jag slås av att Janette är precis sig lik. Ledig och otvungen till sitt sätt och med exakt samma entusiasm inför livet och födandet. Orden bara strömmar ur henne och vi skulle kunna sitta och prata hur många timmar som helst om det inte vore just för bebis, barnvagn och barnet som har påsklov. Det visar sig att vi har många gemensamma referenser och att det är en fröjd för oss båda att få träffa en like; någon som kan mycket om födande och kulturen runt födandet i Sverige. Det säger liksom bara klick.

Janette är från England och utbildade sig till förlossningspedagog på National Childbirth Trust.  Det var där hon kom i kontakt med socialantropologen och förlossningspedagogen Sheila Kitzinger (som liksom Ina May Gaskin är en av de stora inom  Natural childbirth) som blev hennes mentor och vän.

” I Sverige på 70-talet hade alla näbbstövlar, palestinasjal och runda glasögon. Toaletterna såg likadana ut i alla lägenheter – det var samma standard överallt.”

Själv kom hon från ett något mindre homogent Storbritannien och hade fött sitt första barn hemma. Hon tror att det möjligen har varit lättare för henne att sticka ut och tycka annorlunda eftersom hon kommer från en annan kultur. Att vara född i Sverige och tänka utanför boxen är svårare. Jag frågar om hennes drivkraft och hon beskriver en förundran inför kroppens fantastiska förmåga att skapa en ny människa.

Jag måste fråga om hon i sitt arbete även har känt av det konservativa Uppsala och svaret kommer snabbt :”Oh ja”. Som förlossningspedagog har hon ändå varit ganska fredad eftersom hon aldrig har uppfattats som ett hot. Att förbereda föräldrar inför födseln faller inte direkt under det medicinska och blir på så sätt harmlöst. Precis som andning, avslappning och psykoprofylax. Vi kommer fram till att barnmorskor som arbetar med födslar och även med att få till en förändring inom förlossningsvården generellt har det svårare eftersom de oftare får tampas med den inneboende konflikten i synen på födandet mellan professioner; ett salutogent perspektiv är helt enkelt okej så länge det enbart handlar om förberedelser inför födseln.

Men en gång blev hon faktiskt kallad till ett möte på Akademiska sjukhuset. Förlossningspersonal hade reagerat på en manual som hon tagit fram för blivande föräldrar. Där fanns bland annat en fråga som föräldrarna kunde besvara när de kom in till förlossningen: Vill du föda barn idag? Just den frågan hade hon faktiskt fått av en barnmorska som själv arbetade på Akademiska sjukhuset – och som alltid ställde den till sina föräldrapar när de kom in till förlossningen. Själv tycker jag att den öppna frågan är helt briljant – det är ju lysande för den stundande födselns inneboende psykologi att få veta om det finns något som klämmer och håller tillbaka, men frågan var svårsmält just där och då inom den konventionella vården. Two paradigms colliding.

Vid 70 år fyllda pensionerade Janette sig och sedan dess vill hon egentligen inte engagera sig i frågor som rör förlossningsvården eftersom det blir för svårt för henne att trycka på avknappen, hon blir helt enkelt för engagerad! Och det finns andra viktiga saker i livet att hinna med. Janette avslutade sin långa karriär som förlossningspedagog med att hålla kurser om döden. Hon ställde frågan: Kan vi prata öppet om döden? Tanken var att diskutera döden utifrån musik och poesi.

Men tillbaka till födslarna, vad var det som gjorde Janette så lysande som förlossningspedagog? Kanske just att hon är en så duktig pedagog med förmåga att entusiasmera. Innehållet i hennes kurser kunde ändras beroende på vad som uppstod i mötet mellan henne och de blivande föräldrarna. Utgångspunkten var aldrig att hon hade en massa information av slaget SÅ HÄR GÖR MAN som hon behövde pådyvlas föräldrarna utan det fanns en öppenhet i mötet. Vad behöver just de här föräldrarna? Var befinner de sig? Så finns det en dynamik i hennes person. Jag glömmer aldrig när hon spelade en födande kvinna som andas genom värkar. Först en värk där den födande spänner sig, är rädd och allt gör fruktansvärt ont. Värken blir en olidlig plåga. Sedan en värk där hon andas igenom; mjukt och avslappnat, orädd. För oss som publik var det en ögonöppnare. Det är en sak att höra någon säga det, en helt annan sak att få det uppspelat framför sig live.

Janette börjar prata om att det kan vara smärtsamt att vara partner och stå bredvid. Själv arbetade hon aktivt med att lyfta fram de blivande fäderna under sina kurser och menar att graviditeten är en del i själva föräldraskapet. Jag kan inte låta bli att fråga om hon själv funderat på att bli barnmorska? Men nej, det ville hon inte. Hon tror inte att hon skulle ha blivit någon bra barnmorska och vi konstaterar att det var tur att hon inte blev barnmorska. För då hade hon inte kunnat jobba så koncentrerat och otvunget med den förlossningsförberedande biten. År 2016 fick hon en hedersmedalj av Uppsala kommun för sitt mångåriga arbete som förlossningspedagog och fortfarande blir hon stoppad av föräldrar som har gått hennes kurser på stan. Under vår stund på Kafé Kardemumma hinner det komma fram flera stycken som vill prata med henne. Så hon känner sig inte bortglömd på något sätt.

När min bebis blir för gnällig är det dags att runda av vår pratstund på kafét. Men vi måste bara ta några foton först, min dotter Sofia får vara fotograf. Som om det var meningen så kommer även min syster med på några bilder. Väggarna på kafét är nämligen prydda med lokala Uppsalakändisar och hon räknas visst som en av dem. Där finns även porträtt av Veronica Maggio och Åsa Ericsdotter som jag minns från högstadiet. Men porträttet på Janette Brandt blir taget av mig när hon sitter i en grön fåtölj inne på själva kaféet. Hennes blick är intensivt levande och stadig. Det blir så fint. Sen kramar vi om varann och det känns som om någon av livets alla cirklar liksom har slutit sig.

 

 

 

 

Glad påsk!

Jag har lagt in en ny växel i mitt företag; nu författar jag även informationstexter och artiklar inom mitt ämnesområde som en del av mitt jobb. Det är roligt! Att skriva är flexibelt och lätt att göra hemifrån och sedan en dryg månad tillbaka har jag faktiskt lyckats kombinera föräldraledigheten med att jobba halvtid inom mitt företag. Att ha hemfödslar är svårt med en bebis på armen men det finns en hel del annat som går utmärkt att göra med en liten. Ja som faktiskt hjälper till att få lite snurr på dagarna och ger en skön rytm; som motar lite av den där obestämbara känslan av att ha fastnat i en tvätthög. Jag kan lyckligtvis koppla bort tvätthögar och disk medan jag försvinner in i skrivandet. Till min mans förtret måste jag tillägga. För ibland kan mitt kreativa flow leda till lite väl mycket oreda i den värdsliga världen – och det är inte alltid så värst funktionellt när man är en stor familj med fem barn. Högar blir till berg som lätt kan orsaka laviner och ja ni fattar.

Skrivandet av informationstexter kräver en del referenslitteratur och de jag inte redan har lånar jag eller köper in. Snart har jag ett eget litet bibliotek med faktaböcker och skönlitteratur om allt som rör graviditet, förlossning, föräldraskap och barn.

Det här berget är min systers referenslitteratur!

Jag är så lycklig att jag gick doulautbildningen nu under hösten (av flera anledningar såklart) för mitt bibliotek fick anledning att fyllas på med omistliga böcker om födandet. Att vara höggravid och inte kunna sova var också bra för doulalitteratiúren – den plöjdes på nolltid. Men när jag nu grottar ner mig i implantation och embryologi så har jag fått anledning att damma av min svärmors gamla tegelsten; Obstetrik och gynekologi av Sam Brody. Det är väldigt teoretisk medicinsk litteratur och varje stycke har understrykningar, min svärmor var en mycket ambitiös läkarstudent, men det är fint att få följa hennes tankegångar genom de små anteckningarna i kanten såhär några årtionden efteråt.

Till våren väntar flera jobbrelaterade äventyr och ett är att åka till Stockholm i maj och gå på årets barnmorskekonferens. Vi får se vad Hanna tycker om konferenser men jag hoppas och tror att det ska bli en amningsvänlig konferens! Men närmare i tiden ligger en träff med Janette Brandt här i Uppsala. Hon är förlossningspedagogen som under flera årtionden hållit förlossningsförberedande kurser här i Uppsala och har betytt mycket för gravida och födande i vår stad. När jag gick kurs för henne under min andra graviditet så föll en del saker på plats och hennes entusiasm inför födandet var väldigt olik allt annat jag dittills mött under min graviditet. Ibland kan en smittande entusiasm vara livsviktig.

 

Medvind Profylax i Enköping

Igår tog jag med mig Hanna och åkte iväg mot Eva i Enköping. Vägbeskrivningen löd såhär:

Från Uppsala är det innan man kommer in i stan. Du kommer till en rondell med en mack på höger sida och då ska du svänga vänster in mot bilprovningen. Sen svänger du höger in på en grusväg. Och så dyker det upp ett rött hus!

Det var sol hela vägen till Enköping och Hanna sov gott i vår nya röda moderna folkabuss, den som har plats för många barn. Eva Grape Ersson bor med sin familj i ett rött trähus och det var verkligen som att komma ut på landet fast mitt i stan. En hel skock höns huserar i ett omgjort garage och på tomten odlas det. Vi drack kaffe och åt nyvärpta gårdsägg.

Eva Grape Ersson

Eva Grape Ersson

Eva är i grunden socionom med många års erfarenhet av samtal. Sedan 2011 håller hon även förlossningsförberedande kurser enligt metoden Föda utan Rädsla, både enskilt och i grupp. Och så tar hon doulauppdrag! Det var så våra vägar korsades, även om igår var första gången in real life som man säger. Hennes företag heter medvindprofylax.

Evas egen sammanfattning av den förlossningsförberedande kursen!

Som det så ofta är när jag träffar personer som jobbar med födande så sätter samtalet liksom igång av sig självt och bara bubblar på utan stopp. Men när vi hade samtalat om vad som egentligen är viktigt i livet så hann vi iallafall kika på gurkplantorna i fönstret och inspektera träväggarna på övervåningen som håller på att målas om i en varm lindblomsgrön ton.

Gurkplantorna i fönstret och hönshuset som skymtar i bakgrunden.

Lisel som också är doula med sin bas i Västerås kom efter ett tag och gjorde oss sällskap! Vi hann prata alla tre en liten stund innan det var dags för mig att packa in Hanna i den röda bilen och bege mig hemåt för att hämta fler barn. Tack för igår och på återseende!

 

 

 

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Profylaxkurs i Bagarmossen!

 

Den här kursen kan jag varmt rekommendera som förlossningsförberelse! Eva Nordlund är en mycket kunnig och erfaren barnmorska. Till vardags arbetar hon som barnmorska  på BB Stockholm eller som vice ordförande i det svenska barnmorskeförbundet. Eva tillsammans med Föda utan rädslas väl beprövade koncept blir bingo. Så ni som bor i eller nära Bagarmossen och letar kurs inför förlossningen – passa på! Bokas på fodautanradsla.se

Hur undviker man interventioner på sjukhus?

Såhär skrev Linn:

Hej!
Vi är beräknade i slutet av juli och jag önskar en normal förlossning dvs. utan medicinska interventioner. Ev. Kan jag tänka mig lustgas. Har gått profylaxkurs och är peppad inför att föda barn. Hur ska jag göra för att ansv BM på förlossningen verkligen ska förstå och hjälpa mig i de stunder under förlossningen som jag kanske tvivlar i mitt beslut att undvika Eda och dyl?
Tack för en toppenblogg!

Såhär svarade jag:

Hej! Tack för din kommentar! Jag tror att det viktigaste är att du försöker förmedla dina önskemål till barnmorska och undersköterska, kanske genom ett medtaget födelsebrev? Eftersom födandet på en förlossningsavdelning ändå sker i en medicinsk kontext med mycket tillgänglig teknik tex, så kan det vara svårt för den födande på en förlossningsavdelning att helt undvika medicinska interventioner. Det beror lite på hur förloppet framskrider. Men skriv gärna i ditt brev att du vill undvika medicinska interventioner så långt det är möjligt. Du har rätt att bli respekterad i detta. Eftersom EDA finns som ett menyval på en förlossningsavdelning på sjukhus så kan man hamna i ett läge under födseln när det känns svårt att motstå detta val. Om du ändå ber om en EDA så har barnmorskan ingen rätt att neka dig. Min erfarenhet är att det bästa sättet att undvika epidural är att istället ha ett kontinuerligt stöd på rummet som hjälper dig igenom de jobbiga faserna av förlossningen när modet kanske sviktar. Så min förhoppning är att du ska ha detta mänskliga stöd när du behöver det som mest! Lyckönskningar från mig / Märta

Har du något bättre svar? Skriv gärna i kommentarsfältet nedan eller maila till info@fodamedstod.se

 

Birth of courage

Förra veckan pratade jag i telefon med Jane Fogelström. Det var ett av de mest inspirerande telefonsamtalen jag haft på länge! Jag förstod snabbt att Jane har kommit långt i sin process som barnmorska – en process som handlar om kunskap och en djupare förståelse om vad som egentligen är viktigt.  Det är en process man går igenom som sjuksköterskestudent också. I början var det viktigast att göra rätt, kunna sätta en nål, få ett blodtryck, visa att man behärskade det tekniska – tingen. Jag minns fortfarande nervositeten över att jag inte kunde memorera vad alla såromläggningsförband hette och bestod av. Efter ett tag när allt det där satt så blev det relationella det stora. Mötet med patienter. En förståelse för att människan är en sammansatt varelse som inte kan reduceras enbart till  kropp. Att förstå sammanhangen.

Det speciella med att vara barnmorska och gå igenom en sådan process är att den kan ta en så långt! Precis som döden är födandet något existentiellt och när de praktiska kunskaperna sitter och man börjar öva upp en lyhördhet för det relationella i födandet, helheten – sammanhanget, ja it can blow you away! Om man väljer det. Barnmorskor beskrivs ibland som hängivna, dedikerade, passionerade (av sjukhusledningar beskrivs vi ibland som jobbiga, påstridiga och obstinata)-  det beror på att det för många av oss innebär så mycket mer än ett lönejobb att vara barnmorska.

Jane Fogelström har som barnmorska arbetat på Danderyds förlossning, BB Stockholm, Södra BB, på en barnmorskemottagning i Gamla stan och med hemfödslar. Hon har utarbetat en metod för att behandla förlossningsrädsla som heter Birth of courage. Hennes bok beskriver utförligt den här metoden – den är alldeles utmärkt! Enligt Jane är det första och absolut viktigaste att bekräfta och visa att man tar en förlossningsrädd kvinna på allvar. Det är nämligen sorgligt  när en kvinna behöver använda all sin kraft till att med olika medel försöka övertyga och tjata till sig ett planerat  snitt. Om hon istället möts av ett bekräftande från början – ett ja! Då finns det en chans att man kan börja jobba med förlossningsrädslan på riktigt. Boken ger många konkreta råd och väl underbyggda övningar om hur man kan arbeta med dessa kvinnor. Läs mer på  www.birthofcourage.se

Under vårt samtal så underströk Jane vikten av att man måste vara förebilden om man vill leda ett förändringsarbete hos kvinnor, eller med barnmorskor som jobbar med födande. Jag tolkar det som att man måste vara förankrad i det man lär ut, ha en djupare grund att stå på. En metod utan resonansbotten blir nog lite ihålig. Av samma anledning bör enbart de barnmorskor som verkligen vill hålla en föräldrakurs göra det. För att det blir bättre då.

Jane tog upp ett så talande exempel: när en kvinna kommer in för kontroll av vattenavgång så berättar vi ofta utförligt vad vi gör – vi fokuserar så lätt på det tekniska. Berättar om ctg och hjärtljud och rutiner på avdelningen… Istället för att ta tillfället i akt och känna in var kvinnan är, kanske  börja prata andning och avslappning istället för att berätta om våra specifika sjukhusrutiner. Det träffade mig! För jag kan se att just den kontrollen kan vara ett ypperligt tillfälle att förbereda kvinnan på själva förlossningen.

Janes metod går också ut på att låta kvinnan bli sin egen problemlösare, snarare än att vi som personal ska lova en smärtfri förlossning. Bättre att ge förlossninsgrädda verktyg att hantera de egna rädslorna. Om förlossningen sedan blir mer eller mindre smärtfri, ja det är en helt annan sak.

Förlossningsdebatt och poddavsnitt

Läs Bodil Freys debattinlägg i Expressen! Det är bra.

”För det behövs nytänkande. Enbart mer pengar till samma sorts förlossningsvård, till samma organisationsform, kommer inte att ge den förbättring som behövs. Det är en mycket dyr organisationsform, och den motsvarar inte vad många kvinnor behöver och önskar sig.”

Även om det ofta är medicinskt säkert att föda barn i Sverige så har vi misslyckats helt med att differentiera vården, det vill säga kunna erbjuda alternativa vårdformer. Det behövs en nationell genomlysning av förlossningsvården –  där bör kvinnor tillfrågas om vilken vårdform de önskar föda i. För idag finns det knappast en meny att välja ifrån. Om en ny rätt lyckas smyga sig in på menyn så försvinner den ofta fort med motiveringen att det är orättvist om inte alla får samma.

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt i Förlossningspodden där Jane Fogelström medverkar som gäst. Jag gör nämligen lite research om henne inför ett framtida blogginlägg! Hennes verksamhet birth of courage är jättespännande.

Jane Fogelström

I poddavsnittet berättar hon om en liknelse hon använder sig av när hon vill beskriva födandes tillstånd. Hon jämför att föda med att ha sex. När blir sex som bäst? Jo när man kan släppa sina rädslor och ge sig hän, låta det som vill komma ut få göra det. Att få känna sig trygg är helt grundläggande. När blir födandet som bäst? Inte när kvinnan känner sig otrygg och rädd iallafall.

 

Profylax i hemmet!

Nu går det att köpa min förlossningsförberedande workshop helt separat för den som inte vill anlita mig för ett helt uppdrag. Ta chansen!

Jag har utvecklat en förlossningsförberedande workshop som bygger på min mångåriga erfarenhet som barnmorska – och nu även doula. Den är cirka 2,5 timmar lång och ger er en grundläggande förberedelse inför födseln, oavsett val av förlossningssätt. Jag varvar praktiska övningar med teoretiska inslag där jag bland annat går igenom födandets fysiologi. Ni får några värdefulla nycklar att använda er av under födseln – man kan också kalla det för praktiska verktyg eller copingstrategier. Det är värdefullt att få reda på vad man faktiskt KAN påverka under sin födsel, både som födande och som partner. Därför går jag igenom:

  • Att stötta den som föder
  • Andning
  • Avslappning
  • Förlossningssmärta och smärthantering

Jag individualiserar alltid workshopen genom att först och främst skapa mig en bild av just era behov och önskemål. Den här förlossningsförberedelsen ingår i mitt doulauppdrag men kan också köpas helt separat. Maila förfrågan till info@fodamedstod.se

Se prisbild under fliken BOKA

Foto: Lovisa Engblom