Handlöst förälskad

Att skriva och försöka formulera sig tre dagar efter att man fått en ny bebis att älska är som att ge sig ut på en bräcklig farkost som tar in vatten. Känslorna svallar som vågor på öppet hav, det är varmt, härligt, underbart, hudlöst, sårbart och utan botten. Hela världen öppnar sig och blir större när det föds en ny människa – lika ofattbart och stort varje gång.

Jag är så bottenlöst och handlöst förälskad. Finns ingen som helst distans eller fernissa mellan mig och tillvaron just nu. Samtidigt är det första gången på länge som jag verkligen slappnar av och låter världen därute bero. Här inne i den lilla världen är det bara bröstmjölk som gäller. Hela tiden. Mycket och ofta och gärna helst redan för en stund sen. Det kan inte gå fort nog. Brösten försöker hänga med så gott de kan, det går sådär. Som två stora, ömmande och gråtande blomkål känns de. Men hon – min bebis – blir nöjd iallafall. En stund. Nöjd och däst som en liten kokoskorv. Jag ser hur hon växer i sömnen. Sen vaknar hon och vill amma – igen.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Hälsningar från bubblan!

Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.

Nedräkning

Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.

Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll  har blåsts upp och han konstaterade nöjt  ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.

Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är  fina, vi bryr oss och finns här för dem –  på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.

Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer  landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.

Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.

 

 

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

Tröttheten är värst

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.

 

 

 

 

 

 

 

Bilfödsel

En kvinna har fått föda sitt barn i bilen efter Sollefteå BB:s stängning. Hon beskriver själv den traumatiska händelsen i en offentlig text på Facebook. En av motiveringarna bakom stängningen av Sollefteå BB var att det ändå bara var friska gravida med förväntat normala födslar och att samtliga födslar nu skulle bli snäppet säkrare med all specialistvård på plats – fast  många mil bort. Det är intressant hur förändringen kunde motiveras utifrån ett riskperspektiv. När det blir så uppenbart för alla att det såklart är en mycket större risk att föda ett barn i en bil!

Men när frågan om bilfödslar seglar upp som ett spöke så börjar röster höras om att risken för att föda i en bil totalt sett är väldigt låg – att det ändå  på det hela taget sker väldigt få födslar i bilen. Ja men det resonemanget kan man vända på och använda sig av för att motivera att behålla ett BB i Sollefteå. Det går nog för de flesta friska gravida alldeles utmärkt att föda sina barn på en enhet för normala födslar i Sollefteå. Och de  barn som helt oväntat skulle vara i behov av specialistvård kan transporteras tryggt och säkert i en ambulans till nästa ställe. För nu har vi satt oss i en situation där samtliga blivande föräldrar i Sollefteå ska behöva gå runt med ångest över att kanske behöva vara nästa par på tur. Att få uppleva en bilfödsel.

Foto: Lovisa Engblom

”Jag blev den första….. Att vara med om det som man inte tror händer sig själv, sedan Sollefteå BB/förlossning stängde. Som landstingspolitikerna anser händer väldigt sällan. Men det händer ju faktiskt och fler kommer att behöva vara med om det som jag idag har upplevt. Är inte vi värdiga goda förutsättningar att möta vårt barn för första gången med största möjliga trygghet? Egentligen är detta väldigt personligt och tränger sig in väldigt extremt på min personliga integritet! Men jag/ vi känner att vi vill dela med oss av denna information för Sollefteå BB, samt för att informationen som redan nu finns ute skall vara källkritisk och ej rykten. Vårt första barn föddes sommaren 2014. Även då var Sollefteås förlossning stängd. Vi åkte när jag hade tre värkar på 10min och hann vara inne på Öviks förlossning i cirka 8h innan hon föddes. Graviditet nr två. BF 27feb. Kände mig naturligvis lite nervös inför den kommande resan till förlossningen men ändå ett lugn eftersom jag gjort det förut. Tänkte att förloppet kanske går nån timme fortare bara. Idag 07:00 blev jag väckt av min dotter och uppmärksammade då att jag hade värkar med 6-8minuters mellanrum. Det var ju lugnt. Klockan gick och jag tänkte ta mig en dusch, insåg att slemproppen gått och värkarna var nu tätare. Pratar med barnmorska från övik som undrar om vi hinner vilket jag tror. Känner mig otroligt lugn trots snövädert som varit. Vi packar de sista, skjutsar dottern till barnvakten och far hemifrån, från Graninge. Klockan var strax efter 09:00. Otroligt påfrestande värkarbete i bilen men det går ju trots allt. Tills värkarna helt plötsligt ändrar karaktär, dvs krystvärkarna kom. Och vattnet gick. Tack och lov var min sambo otroligt lugn och ringde förlossningen som i sin tur skickade ambulans och en barnmorska följde med. Jag försöker för kung och fosterland knipa allt jag kan för jag vill verkligen inte föda i bilen. Samtidigt som jag har panik, är otrygg och rädd + alla dessa jävla gupp. Hoppas jag att åtminstonde ambulansen med barnmorskan hinner möta oss. Sambon har barnmorskan i ambulansen på högtalare i telefon. Samtidigt som jag får ännu en krystvärk och känner att huvudet vill ut…. så hör jag att en väg är avstängd pga vägarbete så de måste köra via Bjästa….. Senare hör jag att de har 1,5-2mil kvar. För mig kändes det som 30mil bort. Till sist måste vi stanna efter vägen. Jag fick tillåtelse att krysta. En flicka fick se världen för första gången på 10sek. Klockan var 10:07. En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde. Ambulans anländer efter cirka tre minuter och ska hjälpa mig och vår nyfödda dotter ur bilen. Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta År2017? Fan ta er politiker.”

Ett anpassat födande

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.

 

 

Favorit i repris!

Om två veckor Kommer Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm hit och håller en workshop om upprätta förlossningsställningar! Det är en favorit i repris. Workshopen i höstas blev fulltecknad på bara några dagar och var mycket uppskattad –  därför erbjuder vi nu samma workshop en gång till. Ta chansen! Maila intresse och anmälan till inspiragruppen@gmail.com

Hur många barn får en kvinna ha?

Det beror helt på i vilka kretsar man umgås. När jag var tvåbarnsmamma och medföljande fru i Amerika till en man som gjorde akademisk karriär, då råkade jag i ett sammanhang säga att jag ville ha fem barn. Det var på en middag med professorer från universitet Brown och jag minns att det blev helt tyst runt bordet.

”Five??” utbrast någon till slut.

I de kretsarna ansågs det närmast oansvarigt,  religiöst – eller en situation som någon som kallas för white trash skulle kunna försätta sig i. För hur sparar man ihop studiepengen till fem barn som ska gå på Brown?

Att vara ung och mamma är inte alltid så lätt. Men att vara närmare 40 och bli mamma är inte heller så rätt. För många barn för snabbt är också konstigt. Jag hade tre barn under fyra år när jag var 27 och var ganska ensam om det bland mina vänner.  Tre små barn när man är 37 mer rätt.

Att inte vilja ha några barn alls  är något man får stå till svars för. Det anses nästan själviskt att vara kvinna och vilja välja bort att bli mamma.  Fast om man har ett starkt driv att åstadkomma något stort som inte är barn, till exempel en stor politisk karriär, ett konstnärskap eller vad det nu må vara – då kan det vara en fördel att inte ha egna barn. Män har ofta sluppit välja mellan de två.

En önskan om många barn blir suspekt – efter fyra- fem barn så passeras en gräns där man blir familjen Annorlunda, precis som  en önskan om inga barn. Det finns normer för när män ska bli pappor också, och hur många barn det passar att vara pappa till.  Men dom normerna är inte lika rigida och tvingande – det finns ett annat svängrum där.