Föräldrahemligt

Världshemligt av Barbro Lindgren

Jag minns att Astrid Lindgren sa i en intervju någon gång att hon aldrig hade varit riktigt förälskad i någon man. Däremot hade hon varit förälskad i sina barn. Och visst är kärleken till de egna barnen förunderlig, hur den blossar upp som en tornado i bröstet varje gång en ny barnakropp landar där. Jag har fortfarande svårt att förstå hur mycket kärlek som faktiskt får plats i en människa. För under varje graviditet har det ändå funnits ett tvivel – inte kan det väl komma ut någon som jag blir lika handlöst förälskad i ? Lika mycket som förra gången. Men jo det kunde det. Jag är så barnsligt kär i min bebis, allt med henne är gosigt och luktar gott. Hon skriker på ett gulligt sätt, hennes pruttar är gulliga,  ja hon kan liksom inte göra fel i mina ögon. Men det betyder ju inte att allt i den nya tillvaron är enkelt.

Tonåringar behöver en rätt stor portion föräldrakärlek har jag märkt – och det är inte alltid som den kommer lika spontant och otvunget som till den lilla bebisen på två månader som just har lärt sig att le. De konflikter som jag har hamnat i som tonårsförälder drar en hel del energi och ibland övermannas jag av hur ensam man kan känna sig. En lockande genväg är att bli den justa kompisen till sina tonårsbarn. Att vara föräldern som säger stopp, nej och sätter gränser är ganska tråkigt. Som tur är finns det flera sidor av just det föräldramyntet och när mina stora barn kommer med sina kloka inlägg om allt från partipolitik till vilda djur och feminism så blir jag stolt. Att få ta del av deras omvärldsanalys, det golvar mig ibland. Det enda som gnager om nätterna är den sårbarhet och utsatthet som kommer på köpet. Smärtan om det skulle hända barnen något är svår att nudda vid. Den gör ont. Klyschor som ”den som aldrig har älskat har  aldrig levt”, eller – den dagen den sorgen – hjälper inte. Sårbarheten bär man med sig i varje steg.  Men en tvåmånaders bebis som jollrar och ler är som ett vaccin mot all den ångest som man vet förr eller senare hinner ikapp. På något sätt.

 

 

 

 

 

Compact familyliving

Hur får man en femåring med på tåget?

Nu bor vi i ett mintgrönt radhus som vi har trivts fantastiskt bra i – i nästan 10 år. Huset har blivit en del av oss och vår familjekropp. Men när vårt femte barn fyllde två månader gammal så växte vi ur huset – på dagen. Plötsligt var det bara ett fullbordat faktum. Så nu är vi i full gång med att leta efter ett större boende till den här familjen som har vuxit sig större. Det tar förstås en del energi att leta hus och vrida och vända på alla de variabler man måste ta ställning till. Dyrt, centralt läge? Generöst med utrymme på landet? Billigare renoveringsobjekt? Ett hus med anmärkningar på fukt?

Parallellt med detta husletande så ska vårt radhus finputsas inför kommande fotografering och visning. Jag har börjat gallra och plocka ner saker i flyttlådor, allt enligt devisen ”luftigt och ljust”. Familylivingfint. Men det tar tid med en bebis på armen och en leksugen femåring. För plötsligt blir det amningspaus. Kisspaus. Kojbyggarpaus. Lunchpaus. Skrik och gråt-paus. Det gäller att inte drabbas av panik. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av att vara mitt i ett nytt avgörande skeende. Vilket hus blir vårt?

Vinterbleka

Här var amningen så skör och jag så blek. Men hon var röd och alldeles ny Foto: Lovisa Engblom

Smekmånaden med min bebis är över. Ja den där tiden då den nyfödda är så nyfödd att hon får vara axeln som allting annat snurrar runt. Hudfärgen som går från rött till gult till rosa. Nu är hon lika vinterblek i hullet som oss andra. Stadig i blicken. Ja hon har blivit en av oss. Och vi har vaknat upp och insett att vi vill flytta till något större. För hur mycket god vilja som än finns hos oss så växer det inte ut nya kvadratmeter på det här radhuset. Nu är vi sju personer som ska samsas om dem. Så imorgon kommer mäklaren hit och vi har redan hunnit titta på två hus! Hanna får bara hänga med när den här karusellen tar fart.

Men det betyder en sak – att amningen fungerar! Efter veckor av vånda, mjölkstockning och smärta så har jag kommit till den punkt där amningen känns självklar. Jag har inte längre ångest när nästa amningsstund snart närmar sig. Och min amningsbricka med smärtstillande, kompresser, salvor, ullfett och amningsnapp är bortplockad. Den stod framme i flera veckor alldeles bredvid mitt amningshörn i soffan, som ett första hjälpen för mina stackars hjälplösa bröst. Att jag till och med var tvungen att uppfinna ett nytt ord – amningsbricka – det hade jag aldrig trott. Men man upphör aldrig att förvånas. I min mörkaste stund av misströstan tänkte jag att det här blir gången då jag lägger ner amningen. Men brösten behövde ju tömmas på sin mjölk, de behövde ju ammas. Och min bebis var hungrig. Så vi fortsatte trots allt. Det är jag glad för idag. Jag ska försöka att inte kollra bort våra lugna amningsstunder nu när flyttkarusellen drar igång. För jag vet hur ont om tid man plötsligt kan få – för att inte tala om hur uppe i varv man kan bli – när hela omvärlden pockar på.

Blogginlägget jag skrev i fredags, det om Agnés Geréb, var tungt att skriva. Att en barnmorska får fängelsestraff för att hon har bistått vid hemfödslar –  det har ett starkt symbolvärde och angår även oss. Jag vet ju vad det är för drivkraft som ligger bakom hennes arbete, nämligen  viljan att hjälpa födande på deras egna villkor och i den miljö där de känner sig trygga. Det kan vara i hemmet – eller på sjukhuset.

 

 

 

 

Rymden på jorden

Barnens jullov är över. Nu är det skola, dagis och vardag igen. De stora barnen fick en extra dag ledigt eftersom skolan började med en studiedag för lärarna. Vi fick kusinbesök och passade på att klä av granen – det blev barrfest över hela golvet. Och kokosbollar i köket. Barr i vardagsrummet och kokos på köksgolvet. Jag har känt mig som en människa i en och en halv vecka nu. Den där bräckliga känslan som jag hade efter förlossningen – att jag balanserar på en skör porslinstallrik – har bytts ut mot något mer hållfast och vardagligt. Så skönt!

Men fortfarande känns det ovanligt att säga ”fem barn”. Jag vänjer mig inte. Det känns som att vi har trasserat vårt konto, passerat en osynlig gräns och blivit lite annorlunda i folks ögon. Fast det har vi inte. Vi är precis som vanligt. Fast nu med fem istället för fyra barn. Däremot ställs det lite andra krav på oss nu.

Idag ska jag boka en efterkontroll med min barnmorska på mödravården, för mig har den alltid  varit en milstolpe. Under en hel graviditet har vi träffats regelbundet och stämt av läget. Först tröttheten och illamåendet blandat med förtjusningen över en ny graviditet. Sedan känslan av att livet lyfter när något växer i mig. Mot slutet- tyngden och dragningskraften nedåt – alla krämpor staplade på varann, känslan av att gå runt i en bubbla. Som att gå runt i rymddräkt på jorden. Sista mötet är vi två som kommer. Jag och min bebis. Rymden som äntligen har kommit ner på jorden.

 

Du rubbar hela vår existens. Välkommen.

Stickad tröja från mormor och en monsterteckning från yngsta storebror, som lillasyster ”kanske blir rädd för” som han säger. Anar en viss förtjusning över detta.

Nu sitter jag här för femte gången med mjölkstas och såriga bröstvårtor. Förhoppningsvis vänder det snart när mer av den mogna mjölken rinner till – men de här fem veckorna efter fem bebisar i mitt liv kommer jag alltid minnas som väldigt speciella veckor. Med första barnet var jag chockad över det som kom efter förlossningen. Skulle inte allt bara vara fixt och färdigt när barnet äntligen tittat ut? Den andra natten med vårt första barn, den som jag nu kallar för snuttenatten, ja det var som att bli döpt in i föräldraskapet på riktigt djupt vatten. Jag sov ingenting och mitt barn snuttade frenetiskt på brösten ända till gryningen. Då var det inte mycket spiritus kvar, varken i mig eller mina bröstvårtor.

Nu, vis av erfarenhet, tar jag snuttenatten med ro och försöker inte ens få till någon egen sömn när mitt barn vill suga och suga. Jag vet att det blott är några timmar av ett liv och njuter av att ha ett friskt barn med en så stark längtan att överleva även utanför livmodern. Men sen, dag tre och dag fyra utan någon riktig sömn och nya sår på brösten – ja då blir även den mest härdade fembarnsmamman trött och ganska sliten. Men det går för jag vet att this too shall pass.

Att välkomna ett nytt barn i en redan ganska stor familj är som att se på när en meteorit slår ner. Allas existens rubbas. Ett helt nytt ekosystem måste bildas, inte för att det var något fel på det förra – men när förutsättningarna plötsligt ändras så är det ja – oundvikligt. Det är inte bara vi föräldrar som ska krisa, utvecklas och mogna av erfarenhet. Alla syskonen ska det också. På sina helt egna sätt, i sin egen takt och med sina helt egna olika uttryck. Ibland blir det kaos. Det hör till i en stor familj. Om det är något jag har lärt mig under mina år som förälder så är det detta.

Sen om amningen krånglar så finns det bra och proffsig hjälp att få. Kika gärna in på den fina och nystartade amningswebben.se  

Eller gå in på den omistliga amningshjalpen.se  

När jag hade mjölkstockning med mitt andra barn var amningshjälpen min räddning – att få prata med en livs levande hjälpmamma precis exakt just då jag behövde det.

Hos moster Signe.

Handlöst förälskad

Att skriva och försöka formulera sig tre dagar efter att man fått en ny bebis att älska är som att ge sig ut på en bräcklig farkost som tar in vatten. Känslorna svallar som vågor på öppet hav, det är varmt, härligt, underbart, hudlöst, sårbart och utan botten. Hela världen öppnar sig och blir större när det föds en ny människa – lika ofattbart och stort varje gång.

Jag är så bottenlöst och handlöst förälskad. Finns ingen som helst distans eller fernissa mellan mig och tillvaron just nu. Samtidigt är det första gången på länge som jag verkligen slappnar av och låter världen därute bero. Här inne i den lilla världen är det bara bröstmjölk som gäller. Hela tiden. Mycket och ofta och gärna helst redan för en stund sen. Det kan inte gå fort nog. Brösten försöker hänga med så gott de kan, det går sådär. Som två stora, ömmande och gråtande blomkål känns de. Men hon – min bebis – blir nöjd iallafall. En stund. Nöjd och däst som en liten kokoskorv. Jag ser hur hon växer i sömnen. Sen vaknar hon och vill amma – igen.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Hälsningar från bubblan!

Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.

Nedräkning

Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.

Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll  har blåsts upp och han konstaterade nöjt  ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.

Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är  fina, vi bryr oss och finns här för dem –  på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.

Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer  landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.

Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.

 

 

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.