Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.

Har du varit med på en fysiologisk födsel?

Ett alternativ till denna rubrik hade kunnat vara ”Har du varit med på en normal förlossning?”. Men eftersom epidural och kejsarsnitt är högst normala företeelser i dagens förlossningsvård så blir det missvisande. Medicinska interventioner har blivit det vanliga och normala. Så vad jag egentligen menar är detta: Har du varit med på en fysiologisk födsel (utan medicinska interventioner) med ett normalt förlopp? Det är svårt att börja arbeta som hembarnmorska om man inte har upplevt eller varit med på just sådana födslar. Jag tror själv att det är alldeles utmärkt om man också har varit med på komplicerade födslar med interventioner samtidigt som man har fått en stark känsla för det okomplicerade födandet.

Det är viktigt att lyfta fram att det fysiologiska födandet utan medicinska interventioner i praktiken har blivit det ovanliga.

Såhär skrev en barnmorskestudent år 2014:

‘However, I became very disheartened and concerned about my own experiences. As a student midwife, I completed my second year of training after having witnessed and participated in 52 caesarean sections, 16 instrumental deliveries and very sadly, only 11 normal deliveries. I can vouch for the fact this story is not unique and many students are having a chronic lack of exposure to normality. In fact what the International Confederation of Midwives and Royal College of Midwives seemed to call ‘normal’, to me seemed like a fantasy, not the world in which I was training and learning. I was saddened to realise that I’m now a third year student and have never used intermittent auscultation in practice and have never seen a women give birth off her back’. Student Midwife to RCM 2014

Själv har jag haft den stora förmånen att få arbeta i barnmorskegrupper i Stockholm där jag upplever att det finns och på Södra BB  fanns en stor kunskap om det normala födandet, samt en strävan från ledningshåll att alltid behålla det normala normalt. Att få uppleva oforcerade utdrivningsskeden har gjort hela skillnaden för mig. För det är just under utdrivningsskedet,  och särskilt hos förstföderskor, som det brukar bli hela batteriet av medicinska interventioner, även i de fall där ingenting talar för det. Skalpelektrod, dropp och forcerad krystning.

Jag tror att det är viktigt att vi reflekterar över hur det förändrar vår syn på födandet och i förlängningen  vad det gör med vår barnmorskeprofession. När kunskapen om att bistå vid fysiologiska födslar utan medicinska interventioner försvinner ut i en periferi.

Barnmorskelänken

Min morgonutsikt

Just nu befinner jag mig på landet i Hälsingland, här försöker jag blir frisk från en seg och långdragen infektion samtidigt som mina barn, deras kusiner och mammor och pappor krattar löv, klipper gräs och oljar verandor. Jag äter antibiotika för en halsfluss och plockar lättlästa deckare från bokhyllan. Och skriver på min blogg.

Krisen inom den svenska förlossnings och neonatalvården fördjupas för varje dag som går och sommaren som står för dörren känns som den bräckligaste på många år. Blivande föräldrar kan behöva åka till Åbo för att föda sina barn, om de väljer att komma ut för tidigt. Och efter sommaren kommer vi ha en ny skörd utbrända barnmorskor, det är ett som är säkert.

Att skriva om detta, igen och igen, blir lite tjatigt. Jag skulle så gärna skriva om något annat mer positivt. Jag letar med ljus och lykta efter hoppingivande projekt och lovande initiativ att skriva om och presentera för er. Barnmorskeforskning är roligt att skriva om! Men diskrepansen blir ibland så stor mellan vad forskningen säger och hur verkligheten faktiskt ser ut. Och då hamnar man så lätt i den desillusionerade verkligheten istället.

Trenden i Sverige är att centralisera all förlossningsvård. Stänga mindre enheter och bygga på redan stora förlossningsenheter till riktiga legotorn. SÖS ska snart kunna ta hand om 9000 födslar. KS Huddinge ska få ännu fler rum och födslar. Och så vidare. Varför? Det finns ingen forskning överhuvudtaget som visar att utfallet blir bättre och som ger stöd till en centralisering av all förlossningsvård. Men det finns ekonomiska incitament. Yteffektiva funktionsrum och snabba flöden är bra för ekonomin. På kort sikt.

Troligen är ett optimum cirka 3500-4000 födslar per år och klinik för att kunna behålla kompetens i personalgruppen och bedriva specialiserad förlossninsgsvård, det vill säga, även komplicerad sådan. Personal som jobbar på riktigt små förlossningsenheter kan behöva hospitera på större kliniker för att få lite fler födslar i händerna. Ett utbyte som kan komma att gagna båda parter!

Men jag är övertygad om att vi behöver byta perspektiv och bryta den här trenden med en centralisering av all förlossningsvård för att komma till rätta med de problem vi har. Svaret är inte att bara bygga högre och högre legotorn där det börjar svaja betänkligt efter ett tag. Fler mindre men stabila enheter och även en uppdelning av vård efter rätt vårdnivå. Alla behöver inte föda på en högspecialiserad centraliserad förlossningsklinik. En differentiering av vården behöver inte per automatik betyda sämre säkerhet eller förlossningsutfall för mor och barn. Med goda samarbeten och ett gott teamwork mellan de berörda professionerna så kan de okomplicerade födslarna tas om hand på mindre enheter, då i första hand av barnmorskor. Förlossningsvård innebär alltid mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor,  läkare och även barnläkare. Vi  kommer alltid ha anledning att hitta goda samarbeten mellan dessa professioner.

Foto: Lovisa Engblom

Ingen vet på förhand exakt vilken födsel som kommer att sluta dramatiskt med behov av ett akut omhändertagande av läkare eller barnläkare. Jo, det finns gravida som förväntas få komplicerade födslar och de tas bäst om hand på ett specialistsjukhus från början. Men även de friska gravida där allt förväntas förlöpa normalt under födseln kan drabbas av en komplikation som kräver ett akut omhändertagande av sjukhus. Så även om man differentierar vården och delar upp födande i förväntat normalt eller förväntat komplicerat så behöver de olika delarna i förlossningsvården alltid på ett eller annat sätt vara integrerade med varann i en vårdkedja. Som primärvård och akutvård kan behöva skicka patienter mellan varann.

Foto: Lovisa Engblom

Det är därför en del har svårt med ordet barnmorskeledd enhet. Dels antyder det en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används så är all förlossninsgvård i Sverige läkarledd idag)  men också för att det antyder en positionering, som om barnmorskorna själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. Jag tror att den mesta kritiken ligger häri. För det vet alla att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva helt isolerad förlossninsgvård fri från andra professioner.

Jag önskar att vi kunde komma bort från termer som läkarledd eller barnmorskeledd enhet och se professionerna som länkar i en vårdkedja istället. Forskning  visar att friska gravida med förväntat normala födslar med mycket goda resultat kan tas om hand av barnmorskor i första hand. Barnmorskorna ges då tolkningsföreträde och får själva bedöma om förloppet förlöper normalt eller om det tippar över och blir komplicerat  och behöver slussas vidare till nästa del i vårdkedjan. Precis så fungerar det med hemfödslar. Med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorskor så kan friska gravida föda hemma. Särskilt för omföderskor men även för förstföderskor så har vi mycket goda resultat här. Forskning visar att risken att drabbas av svåra förlossningsskador är som allra minst om man föder hemma.

Plusfamiljen/ Välkommen liten är ett företag som vill bli en del av vårdkedjan runt födande. De vill  starta Sveriges första birthcenter för det förväntat friska födandet med barnmorskor som tar hand om de födande i första hand. Som en del i en vårdkedja. Det är ett spännande projekt! Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling bör kika in på deras fina hemsida och läsa mer. Eller gå in och följa deras instagramkonto valkommenliten.

 

 

På besök!

Idag var jag inbjuden till Samariterhemmets barnmorskemottagning för att prata och informera om mitt arbete med hemfödslar! Fina lokaler mitt i stan och framförallt ett fint gäng barnmorskor som arbetar här – det var så trevligt att få ett tillfälle att träffas.

Vi kom in på det här med kontinuerligt stöd, barnmorskor som även tar uppdrag som doulor och förlossningsvården i stort. Barnmorskor som arbetar i mödravården fyller en otroligt viktig funktion för alla kvinnor. I Sverige går nästan alla gravida kvinnor här och förutom de medicinska kontrollerna så är det här alla orosmoln, förhoppningar och funderingar ska tas om hand. Mäktigt att få följa en hel graviditet från första början! Respekt.

Som tack för att jag kom fick jag ett alldeles underbart handstickat (virkat?) bröst! Perfekt att ha med när man behöver demonstrera särskilda handgrepp eller sugtag vid bröstet.

 

Vårkänslor

Så kom den. Dagen då vårsolen lyste och himlen var blå. Vindstilla. Precis när april höll på att gå över i en mikrodepression av hagel, snöblandat regn och råkall vårkyla så kom räddningen. Idag klev jag ut i trädgården och började påta. Åkte och köpte barkmull och gödsel, spontanshoppade  fem pelargoner i olika färger. Vår radhustäppa är minimal men alldeles underbar. Jag och min yngste son räfsade bort löv, slet bort fjolårets vissna perenner  från rabatterna och sådde gräsfrö på den plätt av gräsmattan som alltid blir en lervälling när vårfloden kommer. Nu är det toppdressat och klart. Nygödslade rabatter. Hela grannskapet har visst smittats av vårsolen för plötsligt är alla ute och påtar.

Jag förundras ibland över det där som säger poff! Grönskan i juni är precis ett sådant poff. Det där som först går långsamt, trevande och försiktigt för att sedan explodera i ett stort nu. Det finns andra processer i livet som också plötsligt säger poff. Just nu är jag doulajour åt flera födslar och varje födsel är som ett enda stort sprakande fyrverkeri. Först det där smygande och trevande, något som kanske kan vara  förvärkar (en föraning) eller en latensfas? Väntan. Sedan går det så rasslande fort och plötsligt är alla över på den andra sidan. Att sugas in i ett nu. Det gillar jag.

Alla som är intresserade av hemfödslar är välkomna på ett informationsmöte den 10 maj kl 17-18:30  på Allvis familjehälsa, Tideliusgatan 12 i Stockholm. Nu på fredag är det 10-årsjubileum för Uppsalas barnmorskeprogram här i Uppsala. Då hoppas jag få träffa många av mina kollegor här i Uppsala! Jag är också väldigt nyfiken på er barnmorskestudenter som går ut nu i vår och som kanske har hunnit skriva klart en magisteruppsats? Jag blir jätteglad för de arbeten eller uppsatser som ni mailar till mig. Så ni som vill att fler ska få ta del av ert arbete, maila till info@fodamedstod.se

Livmodig

Foto: Jeanette Engebjär

I Sverige idag så finns det kanske 40-50 aktiva hembarnmorskor. Det är en väldigt liten grupp och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Många av oss jobbar också med annat – vi jobbar på förlossningskliniker runtom i landet, med mödravård, forskning, utbildning och som sjuksköterskor. Endast några få försörjer sig enbart på hembarnmorskeriet. För de flesta är det en syssla som kombineras med ett annat barnmorskejobb. Det borde ses som en solklar merit att ha erfarenhet av hemfödslar!

Agneta Bergenheim

Under helgen i Mundekulla har vi kunnat prata med varandra ganska förutsättningslöst om våra erfarenheter. Både bra och jobbiga sådana. Väldigt välbehövligt! Att få utbyta erfarenheter och lära känna varandra lite mer har varit en del av syftet. Vi har diskuterat i smågrupper, i storgrupp, runt frukostbordet, i bastun och under fikat. Några hade med sig bubbel och lite vin som satte ännu mer fart på diskussionen till kvällen. Härligt.

Fatima och Ewa-Maria

 

Jeanette är hjälpmamma för Amningshjälpen! Jag har hört henne hjälpmamma flera gånger under helgen och är imponerad över det engagemang hon lägger ner – helt ideellt. Den här helgen har hon också hjälpmammat  mig  på olika sätt, gett mig akupunktur,  pysslat och brytt sig om. Tack! Det har varit en helt fantastisk helg. Jag känner mig stärkt, inspirerad och glad. Så har jag lärt mig ett nytt ord också – livmodig. Ett fint ord som  jag tycker vi borde använda lite oftare.

Första april i Mundekulla!

Jag ska vara med i Expressen och Karin Bulow Orrjes nystartade gravidpodd. Och nej, det är inget aprilskämt. Första avsnittet sändes igår, Malin Olsson som är programledare på SVT var gäst och avsnittet  går att ladda ner på Itunes. Tanken är att jag ska få vara med och svara på era frågor som ni mailar till preggopodden@expressen.se!

Dagen till ära så sitter jag och bloggar i Mundekulla. Här är det vår i luften, maten som serveras är god och umgänget är fantastiskt. Ändå ser jag såhär allvarlig ut när jag bloggar:

Foto: Jeanette Engebjär

Nu under eftermiddagen så har vi pratat om födslar, förlossningsvård, framtiden, farhågor, rädslor och vad vi som individer och barnmorskor behöver! Vi har så mycket att prata om. Det kommer längre inlägg om detta senare. Nu måste jag passa på att uppleva medan vi är här tillsammans. Jag bjuder på grodorna som vi stötte på igårkväll.

Mundekulla

Snart är det dags. Hembarnmorskehelgen i Mundekulla! På fredag åker jag från Stockholm i en bil med tre andra barnmorskor hela vägen ner. Mundekulla kurs och retreatgård ligger nämligen utanför Emmaboda några mil bort. Vi  kommer bli serverade vegetarisk mat och ha tillgång till bastu – kanske få möjlighet att yoga ihop på mornarna. Och få lyssna på initierade föreläsare och framförallt – få umgås med varann! Det vill man ju bara inte missa.

Agneta Bergenheim och Lena Ahlner

 

Tack Agneta och Lena för att ni har ordnat den här vårhelgen så fint för oss! Jag har en känsla av att det blir en helg vi sent kommer glömma.

Ställningstagandet

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Sommaren i vården

Jag kan förstå alla chefer i sjukvården som har ett huvudbry med att få bemanningen att gå ihop till sommaren. Som försöker hitta på nya innovativa lösningar. Pussla med den personal som redan finns, locka med erbjudanden för alla som tar extrapass eller säljer sina semesterveckor och samtidigt –  eller när inget annat fungerar;  vädja till personalen att ställa upp frivilligt. Att beordra in sin personal kommer sist på listan. Det är inte roligt för någon.

Men med det sagt så skulle jag önska att alla som jobbar inom sjukvården funderar över hur långt det är okej att sträcka sig? Är det okej att verksamheter  går runt för att sjuksköterskor, läkare och undersköterskor offrar sin semester eller sitt privatliv eller sin ork eller sin hälsa? I värsta fall flera av dessa samtidigt. För nu är det faktiskt så på många håll i Sverige.  Enda anledningen till att det faktiskt med nöd och näppe går ihop är för att personalen ställer upp och offrar något av det jag nämnde ovan.

Att jobba inom akutsjukvård är speciellt såtillvida att man inte helt kan undvika arbetstoppar då saker måste gå undan, då lunchrasten kanske försvinner eller man behöver jobba över. Det är  en del av det som faktiskt också är lustfyllt med jobbet! Men, och det är ett stort men, på många arbetsplatser har undantagen blivit ett normaltillstånd. Varje dag ser ut så! Och då är det verkligen inte roligt längre. Det speciella är att  nu gäller det inte enbart akutsjukvården utan flera vårdformer. Även primärvården går på knäna, att jobba på en mottagning har blivit ett av de mest stressiga jobben och ibland behöver man där prioritera mellan patienterna som på vilken akutavdelning som helst.

Jag tror inte att det här är hållbart i längden. Som ett första steg önskar jag att alla som blir erbjudna extrapass eller att sälja sina semesterveckor, som blir ombedda att avstå föräldraledighet eller jobba hela sommaren – gör det bara om du verkligen orkar! Om det känns som ett solklart winwin för dig och arbetsgivaren! Kanske är du pank eller vill spara ihop till en vintersemester och det därför känns som en bra deal för dig att sälja dina semesterveckor eller jobba dubbla pass? Fine. Men sälj aldrig din hälsa, ditt privatliv eller din ork för billiga pengar. Det är sällan värt det. Tvärtom kommer det ofta ett enormt bakslag då du måste betala för att du inte var mer noga med var dina gränser går.

Något som ser ut som en bra lösning på kort sikt kan vara en av de sämsta lösningarna på lång sikt. Det gäller för både arbetsgivare och arbetstagare.

Men med det sagt så vill jag bjuda på en härlig bild från när hembarnmorskorna i Stockholm pusslade ihop sina sommarscheman i veckan! På mötet som jag missade. Antalet som vill föda hemma i Stockholm har ökat och det betyder att barnmorskorna måste hjälpas åt och täcka för varandra. Det är ett härligt gäng att få lära känna.

Hembarnmorskor