En nära doula

Idag hade jag besök i min amningssoffa av Lisel Naeslund! Vi gick Föda utan rädslas doulakurs ihop, då när jag var höggravid och ganska trött. Idag var jag lite piggare och vår pratstund kändes alldeles för kort. Lisel har sin bakgrund i musikbranschen men har nu rivstartat sitt företag Nära Doula – flera uppdrag väntar redan under våren! Siktet är inställt på att så småningom bli barnmorska. Som doula får man ett sådant försprång. Och jag ser fram emot att få barnmorskekollegor som redan har erfarit hur betydelsefullt det trygghetsskapande stödet är vid födslar.  Själv gjorde jag sakerna i omvänd ordning. Jag blev barnmorska först. Sen doula. När jag satte ihop de två till ett så blev det barnmorskedoula. Man kan helt enkelt bidra till trygga födslar på fler än ett sätt.

Lisel bor i Västerås och om du vill kontakta henne så är hennes adress naradoula@gmail.com

Jag fick en present som jag blev så glad över! Den här boken.

Postpartumdoulor

Rent fysiskt så var det lättare att komma igen efter förlossningen när jag var 23. Ja tre veckor efter  bjöd vi på en tangouppvisning på en släktfest minns jag. Då var magen borta och mina ben mindes hur man dansade tango. Nu några år och barn senare så ler jag lite åt det där minnet. Känslan den här gången är: rehabilitering. Det gör fortfarande ont i bäckenet när jag tar promenader så jag måste gå med små, små steg. Allt tar helt enkelt så mycket längre tid den här gången. Och min yngste son har minsann påpekat att min mage inte är borta än fastän bebisen har kommit ut.

Fast det där gör ju ingenting. Det viktigaste är att mina bröst mår bättre nu och att jag har fått vara fri från mjölkstockning i över en vecka. När jag annonserade efter pooluthyrare i mitt förra blogginlägg så kom jag över den här hemsidan: forlossningsguiden.se.

Det är hemsidan som tillhör Jacqui Doula – hon är  doula, hyr ut pool och kapslar in placentor! Bland annat. Det som fångade mig den här gången var de tjänster hon erbjuder som postpartumdoula. Alltså efter förlossningen! Hon erbjuder stöd med den fysiska återhämtningen efter födseln, den avlastning man kan tänkas behöva, att se efter bebisen när den nyblivna föräldern behöver sova/duscha/vila,  ta hand om syskon som behöver lite uppmärksamhet, samtalsstöd/emotionellt stöd; ja allt som kan tänkas underlätta för hela familjen tiden efter födseln. Wow!

Min mor och min svärmor har varit mina postpartumdoulor den här gången. Utan dem hade den här tiden varit så mycket tyngre. Med fem barn, en bebis, feber, mjölkstockningar, bvc-besök och klippkort på amningsmottagningen så räcker inte två föräldrar och tio pappadagar hela vägen. Jo i nödfall. Men det blir så väldigt ansträngt –  då är det skönt att få några handtag! De har hjälpt oss att hämta stora barn på dagis och betat av en och annan handdisk härhemma. Helt enkelt funnits här med sina omsorger och omtankar. För det är jag så tacksam.

Foto: Lovisa Engblom

Doulor och barnmorskor – sida vid sida

I tidskriften Midwifery går det att läsa A qualitative study of volunteer doulas working alongside midwives at births in England.

Syftet med studien var att undersöka doulors och födande kvinnors upplevelser av doulastöd under födseln i relation till barnmorskans roll. Forskarna intervjuade 19 doulor och 16 mammor som hade fått stöd av just en doula under födseln. På så sätt kunde tre övergripande teman tas fram. Under dessa huvudteman togs även några underteman fram:

  1. Doulan som ett komplement till barnmorskan. Fysiskt och känslomässigt stöd, kontinuerlig närvaro, kvinnocentrerat stöd,  doulan försäkrar sig om att kvinnan gör sig förstådd och att hon förstår. Doulan skapar ett team runt den födande.
  2. Doulan som en kollega. Sedd som en arbetspartner, samarbetar för att hjälpa barnmorskan och – doulan som identifierar sig med barnmorskan.
  3. Doulan som en utmaning för barnmorskan. Förvirring rörande doulans roll, försvarare av det informerade valet och ibland försök till att balansera viss behandling/intervention som ses som ”disempowering” i sammanhanget.

Det är en intressant studie eftersom den försöker fånga och sätta ord på det där subtila samspelet mellan barnmorskor och doulor som äger rum i föderummet. För med handen på hjärtat – visst finns det barnmorskor som har känt sig en aning obekväma runt en doula någon gång? Personkemin kanske inte stämmer eller så känns det hela aningen pretentiöst om det är en ”känd” doula som medverkar, barnmorskan har plötsligt någon annans ögon på sig – någon som har all tid i världen att studera saker som händer i föderummet. Och med samma hand på hjärtat – visst finns det doulor som har känt sig en aning obekväma runt en barnmorska någon gång? Där det kanske upplevs som om barnmorskan har en helt egen agenda skild från det team som kvinnan/partnern och doulan utgör.

Just därför är det viktigt att studera och diskutera detta. Doulor är nämligen ett fenomen som växer! Till gagn för så många födande. Författarnas slutsats är också att doulor kan spela en stor och viktig roll för att förbättra kvinnor förlossningsupplevelser genom att erbjuda ett fysiskt och känslomässigt stöd som kompletterar barnmorskans roll – särskilt i den fragmenterade sjukhusmiljö där kvinnor inte erbjuds kontinuerlig vårdkedja under graviditeten och kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln; så kallad caseload. Och särskilt till de kvinnor som inte själva har ett så stort stödjande nätverk runt sig. De flesta doulor i studien var medvetna om doulauppdragets möjligheter och begränsningar – men ibland uppstod ändå oklarheter om den egna rollen i förhållande till barnmorskans roll. Det behöver tydliggöras på vilket sätt doulor kan stötta födande kvinnor eftersom det underlättar ett bra och effektivt samarbete mellan barnmorskan och doulan i föderummet.

 

Empowerment

Filmvisning på doulahelg!

Det var en ny upptäckt  för mig att Facebook plockar bort blogginlägg med bilder som är nakna på ett konstnärligt, fint (i mina ögon) och äkta sätt. Där den gravida kroppen får vara ett landskap snarare än ett objekt som ska värderas. För mig är det helt obegripligt att våld, krig, halshuggningar, porr och sex får visas på Facebook men att bilder av gravida och födande (även där inget som helst kön visas – men väl naken hud) väcker sådan anstöt att de plockas bort med motiveringen ” Vi har tagit bort det här inlägget eftersom det liknar skräppost och inte följer våra communityregler”

Det finns ett kvinnoförakt i det. Riktiga kroppar som ser ut som många kvinnokroppar gör och som inte är sexualiserade – blir just därför ytterst provocerande. Ja vissa dagar förundras jag mer än andra över hur mycket förakt det finns för kvinnor i världen.

Födande kvinnors kroppar är ett slagfält för debatt, åsikter, meningsskiljaktigheter och olika förhållningssätt. I stora delar av världen begås regelrätta övergrepp på födande kvinnor. De kanske tvingas föda på rad på plåtbritsar i trånga utrymmen, behöver ligga ner under hela värkarbetet och får utstå onödiga och smärtsamma vaginalundersökningar; samt onödiga medicinska interventioner som klipp eller sugklockor -kanske för att någon behöver träna mer på att lägga en sugklocka just den dagen. Våld, slag och hot förekommer rutinmässigt under många förlossningar världen över.

I ljuset av det så är Sverige ett mycket bra land att föda barn i. Men här anses inte kvinnor vara autonoma nog att göra  ett informerat val och till exempel välja plats att föda på. Kvinnor vet helt enkelt sällan sitt eget bästa när det kommer till födande.

Jag har haft förmånen att dela helgen med ett helt gäng aspirerande doulor på Föda utan rädslas doulautbildning. Kvinnor som brinner för att få hjälpa födande kvinnor och deras partners till trygga födslar. Vi har tränat på närvaro, stöd, kontakt – att vara den person som håller kvinnans space! Det kanske just är att inte vilja så mycket åt kvinnan som är kärnan i doulandet. Att vara den som bara finns där, trygg och grundad i sig själv utan att ta en massa plats på kvinnans bekostnad. Empowerment. Inte empowerment till doulan, barnmorskan, läkaren eller undersköterskan. Utan till den födande kvinnan.

Vi såg filmen Orgasmic birth tillsammans som handlar just om kvinnor som föder på egna villkor – på ställen där de känner sig trygga. Det kan vara på sjukhus eller hemma.

Vi får se vad Facebook tycker om det här blogginlägget! Kanske plockas det bort med motiveringen att det liknar skräppost och inte följer Facebooks communityregler.

 

Behövs doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Doulor må vara ett lite nyare fenomen i Sverige men i andra västländer, som i NordAmerika och England, är det en mycket vanligare företeelse. Ett mer etablerat begrepp. Såhär skriver barnmorskan Ina May Gaskin under rubriken Hire a doula:

”The evidence in favor of doulas comes from more than eleven carefully designed studies: Quite simply, hiring one cuts in half the odds of you having a forceps or vacuum-extractor delivery ( tång och sugklocka). That’s not all! Having a doula also shortens labor by greatly reducing stress, pain and anxiety. In the typical U.S birthing unit, the doula you bring with you may be the only person whose sole responsibility is to make you more comfortable and help your labor as effectively as possible. ”

De studier som Ina May refererar till är inte gjorda under svenska förhållanden och förlossningsvård skiljer sig markant mellan olika länder. Det vet vi. Men som svensk förlossningsvård är uppbyggd idag, med stora centraliserade förlossningsavdelningar där barnmorskor ofta har hand om flera födslar samtidigt och ges väldigt liten reell möjlighet att jobba inom alternativa vårdformer som innebär kontinuitet innan, under och efter födseln – som hemfödslar och caseload med kontinuerligt stöd av barnmorska – så är mitt svar ett solklart JA! Doulor behövs mer än någonsin.

Doulaeffekten bygger på detta:

  • Den personliga relation som doulan bygger med paret redan under graviditeten. Fokus är enbart på att vara ett trygghetsskapande stöd; ett slags ankare, någon som finns där genom hela processen.
  • Kontinuerligt känslomässig och fysiskt stöd genom hela förlossningen. Det kan innebära att följa med paret från hemmet till sjukhuset och sedan stanna kvar över flera personal och skiftbyten på sjukhuset.
  • Stöd även efter förlossningen.
  • Doulor jobbar ofta fristående och finns där enbart för paret – oberoende och självständiga från någon förlossningsklinik – det är också en poäng.

Det är väldigt få barnmorskor i Sverige som kan jobba på det här sättet. Men det är absolut inte omöjligt! Hembarnmorskor arbetar enligt samma principer. Den relation man bygger med paret under graviditeten är en förutsättning för själva hemfödseln. Tillit, trygghet och förtroendekapital är nödvändiga i sammanhanget. Kvinnor som föder hemma får sedan kontinuerligt stöd av minst en men oftast två barnmorskor som kan vara närvarande fullt ut. Hembarnmorskan står ofta även för eftervården i hemmet.

Det här sättet att arbeta går att överföra till sjukhusförhållanden och riskgravidtiteter och då kallas det för caseload. Barnmorskan träffar och tar hand om paret under graviditeten, har jour runt beräknad förlossning och finns sedan med under hela födseln. I Sverige idag finns det väldigt få sådana här projekt men förhoppningsvis kommer vi att få se fler inom en snar framtid!

Ett nationellt beslut om en barnmorska per födande kvinna skulle göra en enorm skillnad för förlossningsvården i Sverige idag. Det skulle innebära en helt annan trygghet för gravida kvinnor och locka tillbaka många barnmorskor till förlossningsvården. Ja det skulle lösa upp en stor knut och på sikt kunna vända en negativ spiral med brist på barnmorskor och brist på bemannade förlossningsplatser. Om skattepengar ska gå till att finansiera fler barnmorskor eller doulor så är mitt självklara svar: barnmorskor.

Men även om ett sådant beslut fattades så utesluter det inte på något sätt det stöd doulor kan ge till födande kvinnor. Vi barnmorskor ska nog vara ganska försiktiga med att underskatta den trygghetsskapande effekt doulan kan ha på förlossningsförloppet. För även om barnmorskan tillåts vara närvarande i förlossningsrummet och då också får tid att ge ett omvårdande känslomässigt stöd så är det fortfarande flera  av doulapunkterna som inte uppfylls. Men det innebär ju inte att barnmorskor ska bytas ut mot doulor! Doulan kan inte göra sitt jobb på ett bra och tillfredsställande sätt utan en barnmorska.

Hur födande kvinnor väljer att göra är en sak. Många skulle nog känna sig väldigt nöjda med ett löfte om en närvarande barnmorska på sjukhuset och då välja att inte anlita en doula. Gott så. Det är upp till var och en att besluta om. Men alla  vi som arbetar med födande – vår kompass måste alltid vara att ha den födande kvinnans bästa för ögonen. I dagsläget innebär det fler barnmorskor. Och doulor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Beskedet som rörde upp känslor!

Foto: Lovisa Engblom

Igår lanserade Ella Bohlin hälso- och sjukvårdsnämndens beslut att alla gravida som saknar nätverk ska erbjudas stöd av doula från och med 2018! Landstinget ska alltså gå in och subventionera ett doulastöd till den som saknar en partner att ha med på sin födsel. Det blev jubel i många doulatrådar och nätverk. Dels för att födande kvinnor behöver stöd i större utsträckning – och allt, även en tumvante  mer stöd känns som ett steg i rätt riktning. Men också för att det upplevdes som en klockren bekräftelse på det viktiga jobb doulor gör!

Som förslaget är utformat med stöd till en kvinna som saknar nätverk så tycker jag att det är ett bra förslag. En doula istället där det inte finns någon partner med i bilden – är ju jättebra – som princip. Även om vi ännu inte vet någonting om förslagets utformning.  Men i Ella Bohlins lansering av förslaget så blandade hon in svepande formuleringar om att det här kommer bidra till att fler kan känna en ökad trygghet i ett landsting där förlossningsrädslan har ökat mer än i övriga delar av landet. Förlossningsrädslan i SLL har tydligen ökat från 6 procent under 2010 till 8 procent under 2016. Detta var Ella Bohlin bekymrad över och svaret var doulor till kvinnor utan nätverk.

Men är doulor till kvinnor utan nätverk svaret på en allmänt ökad förlossningsrädsla?

I en tid av brist på förlossningsplatser och brist på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården som den ser ut idag – där arbetet har kommit att bli mer av en förlossningsteknikers arbete (eftersom vi måste springa mellan flera födande) än ett där vi som barnmorskor får använda hela vårt verktyg och faktiskt vara midwifes – vilket innebär att göra många av de uppgifter som en doula också kan göra – ja då kändes det plötsligt som ett tunt förslag. Som om någon ville dela ut paraplyer i ett hus där taket läcker.

Taskshifting är populärt hos politiker  och arbetsgivare inom landstinget som inte ser hur de ska kunna locka tillbaka sjuksköterskor och barnmorskor som har lämnat vården. Vi vet att det inte råder brist på utbildade inom dessa yrkesgrupper – de vill bara inte jobba inom slutenvården i tillräckligt hög utsträckning. Eftersom arbetsvillkoren inte är tillräckligt attraktiva! Så istället för att göra dem mer attraktiva är det såklart frestande att byta ut legitimerade barnmorskor mot till exempel sjuksköterskor på förlossnings och BB-avdelningar. Eller legitimerade sjuksköterskor mot undersköterskor. Det görs redan idag. Eller varför inte barnmorskor mot doulor? Det var det som många barnmorskor såg komma inbäddat i det här förslaget. Och jag tror att det gjorde många doulor besvikna. Varför kunde inte barnmorskor bara vara glada för de födande kvinnorna och för doulornas skull? Jag kan förstå det.

Barnmorskor har kämpat i åratal för att få gehör för en barnmorska per födande kvinna – utan att lyckas. Därför blev det bitterljuvt att höra om det här förslaget där det snabbt drogs växlar om att nästa steg är en landstingssubventionerad doula till alla födande kvinnor.

Låt oss därför vara väldigt försiktiga och hålla isär saker. Första steget inom SLL måste vara att utreda varför förlossningsrädslan har ökat och åtgärda orsaken till det.

Alla kvinnor som föder behöver en utbildad barnmorska som kan ge både ett medicinskt och ett omvårdande stöd – vilket inte alla får i Sverige idag. Gärna ett kontinuerligt stöd som finns med både innan, under och efter födseln. Det är och måste vara steg nummer ett. Subventionerade doulor till alla istället för eller innan det finns en barnmorska till alla födande skulle bli ett sätt för landstinget att slippa jobba mot målet en barnmorska per födande kvinna; vilket i förlängningen kan innebära ett stort taskshifting där barnmorskans roll undermineras. Det vore inte särskilt lyckosamt varken för födande, barnmorskor eller doulor.

Att vi skulle få den oerhörda lyxen med en barnmorska per födande kvinna och en landstingssubventionerad doula tror jag tyvärr är en utopi. Förslag inom landstinget fungerar ofta som krocket där ett initiativ slår ut ett annat – patient och personalgrupper ställs mot varann dagligdags. Även om det är olyckligt att så görs. Därför tror jag inte det är att måla fan på väggen att tro att doulor kan bli ett bra sätt att spara in på barnmorskor. Vad det i förlängningen skulle kunna innebära? Ja en ännu mer läkarstyrd förlossningsvård där barnmorskor blir obstetric nurses och omvårdnad,  stöd och trygghet ges av doulor. Det finns en poäng med en barnmorskeprofession som kan ge stöd till födande OCH peta i den medicinska handläggningen. Jag säger inte att vi barnmorskor alltid är bäst på att ge känslomässigt stöd till födande – en del doulor är helt klart fantastiska på att vara det trygghetsskapande stödet – men eftersom doulor inte får ta något medicinskt ansvar  så kan vi inte ersätta barnmorskor.

Det borde inte behöva bli några som helst intressekonflikter här –  jag vet att vi barnmorskor och vi doulor i slutändan vill samma sak för födande kvinnor!  Ändå kommer motsättningar mellan  kvinnor som vill stötta kvinnor som ett brev på posten när system är såriga och bräckliga – det ingår i strukturen. Låt oss därför inte hamna i den fällan! Det sår bara split och gagnar ingen av oss.

 

 

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Barnmorskedoula

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur