Vad händer i mitt liv?

doula och barnmorska i uppsala

Stort barn!

Jo, jag har klarat av en vecka själv med barnen medan min man var på konferens i Pisa. Det kanske låter tufft men nja; våra tre äldsta har blivit ganska stora och kan faktiskt hjälpa till en hel del. Att vara själv med fyra barn som alla är under 8 år – det var värre. Mina stora barn kanske inte diskar efter sig så som jag skulle önska att de gjorde, men de kan bidra med energi och vara den där draghjälpen som behövs när de små tär på tålamods och energibanken. Men visst är det tråkigt att vara ensam förälder! Jag har hunnit tänka att det inte är servicejobbet som är värst – att bli själv med disk, tvätt, matlagning – det går ju ganska mycket av sig själv vid det här laget. Det är den andra biten som gör att man längtar efter att bli två igen. Det där att inte bli avlöst, att inte ha en annan vuxen runtomkring, någon som delar alla bördor OCH glädjeämnen på ett helt naturligt och jämlikt sätt. Att vara själv med vuxenperspektivet.

Jag tänker ibland på jobbet det innebär att från början vara ensamstående med sina barn. Även om man har nära anhöriga och mormödrar och farföräldrar som hjälper till titt som tätt.  Att inte vara två vuxna om den där gråtrista men också emellanåt så ljuvliga vardagen – det fyller mig med en alldeles särskild förundran och respekt.

Vad annat? Jag har uppdrag ända fram till mars och det känns fint att få det förtroendet av blivande föräldrar! Tack. Samtidigt är jag på gång för fullt med mitt skrivprojekt och är nästan klar med transkriberingen av mitt och Helena Maass samtal. Hon sa så mycket kloka saker och jag vill inte missa ett enda av hennes värdefulla ord om födande. Det tar sin rättmätiga tid.

Det ska firas födelsedagar också. Idag fyller ett av våra mellanbarn år och bli mycket större än vad han någonsin varit förut. Så roligt! Presenterna beställde jag på nätet och fick dem hemskickade, det är liksom min nya giv. Även om småbutiker kan vara jättemysiga att strosa i så är jag trött på att ta bilen till köpcentrum och bocka av checklistan. Så som det så ofta blir ändå.

Jag är också på gång med förändringar här på min hemsida, jag vill nämligen att det ska bli ännu mer spännande, intressant och viktigt – och inbjuda till ännu mera läsning!  Det är ett ständigt pågående och mycket lustfyllt projekt som kanske inte alltid går så fort som jag skulle vilja. Nu till exempel behövs jag på annan plats. Jag ska avsluta dagen med att bygga ihop ett leksakskök åt födelsedagsbarnet.

 

 

 

Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 

Märta Engblom Birth Support

Märta Engblom Birth Support

Tada! Min nya logga blev klar den här veckan och jag tycker att den blev jättefin! Skapad av Anki Edenström på Formgårda designbyrå. Ni kanske undrar över det nya namnet Märta Engblom Birth Support? Min verksamhet heter så nu. Svenska är ett mycket vackert språk men Märtas förlossningsstöd var lite väl krångligt att skriva och uttala. Det blev alldeles för lätt Märtas förlossningsdöd (inte bra!) i munnen och funkar inte alls på engelska. Min hemsida och blogg kommer fortsätta att heta Föda med stöd, för det är ju precis det som är poängen. Jag brinner för att fler ska få uppleva hur det är att föda med ett ovillkorat, kontinuerligt stöd.

Och så har jag upptäckt hur roligt och kreativt det är att skapa något eget. Ordet entreprenör har ingen bra klang alls i Sverige för här ska man vara lagom och helst inte sticka ut åt något håll. Det gäller kvinnor i allra högsta grad. Men om man vill arbeta som hembarnmorska eller barnmorskedoula så finns det inget alternativ, då måste man starta eget företag! Sticka ut gör man ju då vare sig man vill eller inte. För mig började det som ett måste men har utvecklats till en passion. Det finns en tydlig drivkraft (ett tydligt därför) bakom allt jag gör. Och en sak lovar jag, lyskraften ligger inte i en fin logga eller ett fint skal utan det är själva innehållet som gör skillnaden. En logotyp eller ett varumärke måste laddas med något, annars blir det ganska intetsägande.

 

 

 

Intermittent askultation eller kontinuerlig CTG?

En dosa på magen?

Ni vet de där dosorna på magen som registrerar både värkar och barnets hjärtljud? Det verkar vara helt okej – iallafall om man tittar på utfall för mor och barn – att inte köra den rutinmässiga intagningskurvan, också kallat doortest  (cardiotocografi ) på friska gravida som kommer in till förlossningen. Det finns god evidens för att det är lika säkert att enbart lyssna intermittent på barnets hjärtljud under förlossningen. En längre CTG-registrering kan fortfarande bli nödvändig, men då på indikation, det vill säga först när något avviker från det normala.

På Irland har några forskare jämfört utfallet för mor och barn vid förlossningar med enbart intermittent askultation kontra förlossningar där man har registrerat CTG under en längre stund i början av förloppet. Friska gravida med förväntat normala födslar som samtyckt till att delta randomiserades till antingen det ena eller det andra. Totalt 3034 kvinnor deltog i studien och resultatet visar ingen skillnad i antal kejsarsnitt/vaginala födslar eller påverkade barn. Däremot var det vanligare att de som fick den längre registreringen i början av förlossningen också ”fastnade” i kontinuerlig CTG-registrering under resten av förloppet.

Det är intressant att ett rutinmässigt doortest med CTG har blivit en sådan institution på förlossningsavdelningar – trots att de enligt vetenskaplig evidens inte har någon bevisad positiv effekt på den friska, okomplicerade graviditeten.

länk till ABSTRACT finns här!

 

Fredagsmys

Vi hade vänner från Tyskland på besök förra veckan som berättade att de tagit traditionen fredagsmys med sig från Sverige när de flyttade tillbaka till Tyskland. Tänk att fredagsmys har blivit en sådan institution. Och det kommer från en reklamkampanj för chips. SNACKA om lyckad reklamkampanj!

Fredagkvällar med barn, ja de kan bli lite hursomhelst är min erfarenhet. Just förväntningarna på fredagsmys i kombination med en allmän trötthet efter veckan som varit är förrädisk. Spretiga fredagkvällar med mat som blir alldeles för sen och chips som äts upp för fort av halva skocken barn – två som råkar få för lite chips – någon som just har missat sin speltid på datorn, bråk, trötthet. Att enas om en film som hela familjen ska se är svårt när åldersspannet är så stort. Ofta vill de stora barnen se en film som de små barnen är för små för. Och när klockan börjar närma sig nio är jag ofta för trött för att se den där mastodontfilmen.

Men ibland blir det ju precis hur mysigt som helst. Och då det är inte chipsen som gör myset. Även om skålen med chips för all del kan bidra en liten millimeter till myset. Att äta ihop. Prata om något intressant som engagerar fler i familjen, få höra någon berätta en spännande spontanhistoria – DET är mysigt. Och det händer ibland. På måndagar, lördagar eller söndagar. Ibland även på fredagkvällar. Just idag har jag faktiskt haft det lite mysigt på tu man hand med Hanna. Vi gick och hämtade ut mitt företags redovisning för år 2017 (som ska sparas i sju år har jag lärt mig). Check! Jag gick och köpte ett friskis och svettis kort. Hjälp! Nu måste jag börja träna pass igen. Den här gången har det varit svårt att komma igång med träningen igen, men det finns ju andra fembarnsmammor som hinner träna har jag förstått. Och så har jag köpt ett antal glasburkar som ska fyllas med mera äppelmos. Det har blivit en riktig äppelfabrik härhemma och fruktflugorna bara älskar det.

Och så har jag pysslat med mina nyinköpta vårlökar. Radat upp påsarna med Apeldoorn, Tulipa Angelique, Pink Promise och Tulipa Salmon Impression på bordet. Funderat över var i trädgården jag ska plantera lökarna.  Runda mulliga tulpanlökar. Som stora feta nötter ser de ut.

Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.

Värmen och semestern fortsätter!

Efter Åland gjorde vi ett snabbstopp hemma i Uppsala innan vi drog vidare. Gräset hade inte vuxit en centimeter på de två veckorna. Torrt, varmt och gult var det. Men blommorna har klarat sig förvånansvärt bra, även om bladen var gula och törstade efter vatten. Tänk att vi har vindruvor i trädgården – vindruvsklasarna har nu börjat få färg. Jag gick runt i hela trädgården och vattnade och vattnade. På kvällen satte jag på ett Sommar i P1( Fatima Bremmers om Ester Blenda Nordström – vet ni att boken ”Ett jävla solsken” är slutsåld på en massa ställen? Och på Bollnäsbiblioteket är boken reserverad hela 43 gånger ) och plockade hela krusbärsbusken på sina små, söta krusbär medan min man försökte hinna ikapp med tvätten i källaren. De svarta vinbärsbuskarna fick jag hjälp av barnen att plocka. Med så fina bärbuskar vill jag inte att någonting ska förgås. Nu ligger bären och väntar på att bli sylt i frysen hemma!

Värmen inne i huset var dock olidligt kvävande. Hjälp! Just det där att man inte kommer undan den någonstans förutom i källaren. Eftersom den här rekordvarma sommaren säkert kommer följas av fler rekordvarma somrar på grund av klimatförändringarna så känner jag att vi måste ha en plan. Några  fläktar är nödlösning nummer 1. Jag vet att de är slutsålda på alla möjliga ställen men jag kommer stå först i kön när det finns några på lager igen. I min varmaste stund började jag allvarligt fundera på air condition. Herregud, aldrig hade jag väl trott att de tankarna skulle börja förfölja mig i Uppsala av alla ställen! När vi var klara med tvätt, vattning och bärplockning så packade vi bilen för avfärd till släktgården i Hälsingland. Men då kom regnet. Ja det öste ner som ett förprogrammerat vattenfall från himlen. Jag förlorade sikten i förarsätet och vindrutetorkarna hann liksom inte med. Det kändes lite apokalyptiskt på något sätt – var det dags för Noas Ark nu?

På vägen upp till Hälsingland såg vi hus som hade satts i brand av blixtar under skyfallet.

Här uppe i Hälsingland är det lite lättare att uthärda värmen. Men det är speciellt att bada i en älv som vanligtvis brukar vara för kall för en vuxenbadkruka – nu är den ljummen som en inomhuspool. Svartblankt  25-gradigt vatten. Nätterna är fortfarande lite av en utmaning. På Åland semestrade vi med mina föräldrar, syskon och familjer. Nu semestrar vi med min mans föräldrar, syster och familj. Våra barn är så löjligt lyckligt lottade eftersom de är bortskämda med en stor och ganska jämnårig kusinskara på båda sidor.

Kusiner i hängmattan!

Eftersom det är min svägerska Lovisa Engblom som tar proffsfoton till den här bloggen så passar det att ha en fotosession. Här finns så rolig rekvisita, vackra miljöer och det norrländska ljuset. Ni kommer få se resultatet här på bloggen i sinom tid!

På stranden började vi prata om hipsters som har egna höns i Brixton, London – och det satte igång en snurr av tankar hos mig. Höns! Så nu har jag lånat några böcker om höns på Bollnäsbibblan. Det är bara en romantisk dröm som jag vill suga lite lite på, det kommer inte att bli verklighet – jag lovar. För när jag började läsa om kvalster och löss på höns kände jag att det drog ihop sig i magen. Nej tack, det räcker med de löss som barnen får i håret ibland. Bara tanken på att behöva smörja in sex höns med lusmedel…

Gå in och läs ett viktigt inlägg som jag publicerade på mitt instagramkonto  för två dagar sedan om samtycke inom vården och vad den svenska patientlagen säger. Det blev delat flera gånger och fick en lång, fin kommentarstråd. Det finns inget så fint som när ett inlägg ger resonans hos er läsare och följs av initierade kommentarer.

Tänk efter före

Skugga och solhatt är ett måste i värmen.

Så kom regnet till Åland. Det blev några hett efterlängtade spridda skurar. Aldrig har jag väl uppskattat regn så mycket som nu! Värme kan bli ett långsamt gift som sipprar in under huden när det inte finns någonstans att ta skydd från den. Vi är ju inte vana vid så höga temperaturer som håller i sig så länge. Men den där fuktiga kvalmigheten som liksom hade tagit oss i besittning var som bortblåst när regnet väl kom. Tänk. Luften blev klar och lätt att andas, som kristall istället för hetvägg.

Bad, bad och bad.

Det är så förfärligt med bränderna på fastlandet; snart ska vi fortsätta semestern i Hälsingland är det tänkt. Just där bränderna rasar. Sorg. Tänk att få sin mark, sin skog, sitt hus – sitt hem – förstört i lågorna. Getingarna trivs iallafall  och frodas i värmen. Och algerna förstörde ”vår” badplats i två dagar då vattnet blev en enda oaptitlig rabarbersoppa. Ja gentemot naturen är vi människor ganska små och enfaldiga har det visat sig. Åh, vad det vore fint om vi kunde dra någon liten kollektiv lärdom av det innan vi står där återigen – handfallna och efterkloka.

Snart har jag läst ut Mor gifter sig och jag vill inte att boken ska ta slut. Även om det blir jättefint att få sätta tänderna i nästa bok. Jag har nämligen förälskat mig i proletärflickan Mia och trivs med att få se världen genom hennes ögon. Jag har fått nya uppslag till blogginlägg! Vad sägs om hemfödslar då och nu? Något som återkommer i diskussionen om hemfödslar är ju att barnadödligheten har gått ner så fint sedan födslarna flyttade in på sjukhusen för gott på 40 -talet. Fast det är inte hela sanningen. Själv skulle jag vilja ge en stor eloge till mödravården. Mödravården har spelat en enormt stor roll för kvinnors och barns hälsa i Sverige. Den har i många fall varit helt avgörande. Den är fortfarande helt avgörande för kvinnors och barns hälsa. Att upptäcka saker i tid och förebygga ond bråd död är nämligen något av det bästa man kan göra för andra människor. Det finns heller inget så otillfredsställande som när katastrofen redan är ett fullbordat faktum och man blir satt att lösa upp i oredan. I efterhand går det nästan alltid att se hur misstag i ett tidigt skede  hjälpte till att leda fram till det oundvikliga – men att olyckan hade kunnat att förhindra. Om någon hade fått en chans att tänka efter före.

 

 

 

Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!