Privatkurs Föda utan rädsla

Sammanfattning av mitt år 2019!

Privatkurs Föda utan rädsla
Gott nytt år! Foto: Lovisa Engblom

Det är lätt att bli lite matt när man läser en del bloggares årskrönikor där det verkar som om den ena fullträffen efter den andra avlöst varann i ett pärlband av succéer. Spontant så känner jag att 2019 har varit ett rörigt år och att jag är glad att det nu är över. Låter kanske lite trist men jag tror att många barnmorskor med mig kan känna igen sig i en slags professionell vilsenhet. Det är så otroligt svårt att komma åt att bedriva relationsbaserad midwifery – alltså continuity of care och one to one. Det finns många öppningar till att jobba inom centraliserad förlossningsvård, och det har jag också gjort, inhopp här och där. Men för att det ska fungera behöver man stanna på ett ställe och jobba där över en längre tid. Själv har jag kommit till en rätt desillusionerad plats där jag känner att det inte längre är värt mödan. Att jag ger upp. Arbetsvillkoren för barnmorskor har inte blivit bättre på de 10 år som jag har varit barnmorska och det är med en hel del sorg jag kan konstatera att den energi jag hade då – och den förhoppning om att saker faktiskt kunde förändras till det bättre inom en rätt snar framtid – varken energin eller förhoppningarna finns där längre hos mig.

Foto: @monetnicolebirths

Fysiologiska födslar (alltså de där inga interventioner är nödvändiga utan där det handlar om att stödja en naturlig process) är utrotningshotade, och de barnmorskor som har erfarenhet och kunskap om dem är också utrotningshotade. Det är en skrämmande utveckling eftersom förändringen aldrig kan komma från nyutbildade barnmorskor enbart. De seniora, lyhörda barnmorskorna måste statuera goda exempel och vara de förebilder som behövs, även ute i klinik. Men de blir allt färre. Tyvärr utarmas kompetensen idag på många förlossningsavdelningar – och ibland ersätts barnmorskor rakt av av andra professioner, tex av sjuksköterskor. Taskshifting. Själv tror jag det i hög grad beror på att vi inte värderar det känslomässiga arbete som behöver göras i ett förlossningsrum. Födandet är nämligen en process som gynnas av att ett känslomässigt arbete har gjorts och det är bland annat därför som relationsbaserad vård är så outstanding. Som Jonna Bornemark skriver:

”En överdriven pedantisk rationalisering utgår från att allt går att stoppa in i ett antal färdiga boxar, men livet är rörligt, ständigt lite annorlunda och specifikt – och det är just denna känslighet inför det levande som omdömet har, men inte manualen.”

Subjektiva bedömningar kan aldrig ersättas av PM, manualer och stelbenta direktiv som att de alltid ska vara två barnmorskor på slutet i varje förlossningsrum. Vem kan veta på förhand om processen gynnas av att det är två på slutet? Kanske kan det någon gång vara bra med två i början, någon gång bra med två i slutet och någon gång bra med två där i halvlek.

Vi snurrar in oss i konstiga rutiner som det inte finns evidens för men ignorerar i hög grad de saker som det faktiskt FINNS evidens för. Som kontinuerligt stöd och kontinuerlig vård av iallafall en barnmorska. Min barnmorska i Huddinge är dock ett lysande exempel på motsatsen, och det undantag som bekräftar regeln. Jag hoppas innerligt att det blir början på en ny trend i Sverige.

Föda utan rädsla och profylaxkurser

Jag gick Föda utan rädslas instruktörsutbildning under april månad och ångrar det inte en sekund. För Föda utan rädsla bygger på en genuin insikt om födandets inneboende dynamik, uppvärderar kvinnans egen kompetens i födandet och bidrar samtidigt med ett knippe egna strategier att ta till för att hantera födandet. Tillsammans med sjukvården blir det till något helgjutet.

Under Föda utan rädslas instruktörsutbildning

Under hösten intensifierade jag och Eva vårt samarbete och började hålla profylaxkurser i Uppsala. Vi började även snickra ihop vår egen gemensamma hemsida: www.profylaxkurser.se

Märta och Evas ger profylaxkurser
Det här blev vår gemensamma logga!

Till våren kommer vi hålla profylaxkurser både i Uppsala och Västerås – och det är något av det jag verkligen ser fram emot under 2020. Att träffa så många blivande föräldrar är så väldigt roligt! Vi ska även sjösätta vår workshop Aktiv förlossning och spåna vidare på andra samarbeten.

Kreativt skrivande

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Min syster (som är ett riktigt proffs) och jag har också intensifierat vårt samarbete under året och träffats för att spåna text ihop. En stor del av mitt 2019 har nämligen gått åt till att jobba med text och det ska bli vansinnigt spännande att ta den processen några avgörande steg vidare under 2020.

Mina barn håller på att bli stora!

Snart har vi tre tonåringar i huset och den renovering av huset som skulle ha varit färdig för länge sen drog ut på tiden. Bitvis har det varit rätt ordentligt rörigt hemma och jag har ibland undrat om vi inte tog oss lite vatten över huvudet när vi köpte hus – men efter några turer och en stor dos frustration har alla barnen alldeles snart sina alldeles egna rum. Hurra! We did it. Att hitta ett hus som rymmer så många rum när budgeten inte är obegränsad är lite klurigt, men vi har lyckats. Trädgården är i stort behov av en uppryckning och ett av mina löften inför nästa år är att ägna den lite mer av min kärlek.

Kaprifol

Våra två små en härlig morgon i maj

Att ha fem barn i ett sådant stort ålderspann kan vara lite av en utmaning, mest härligt förstås, men ibland tröttsamt. När de små äntligen har lagt sig måste vi ibland gå upp och hyssja på de stora som lyssnar på alldeles för hög musik i köket.

Det har hänt så mycket under året som gått och det här är mest ett litet axplock av allt. Men något som jag lyckats bättre med år 2019 än år 2018 är faktiskt träningen, för jag har kommit igång med att träna lite mer på riktigt. Mina tafatta försök har bytts ut till lite mer regelbundna vanor, och det är något jag är rätt stolt över! Så planen är såklart att fortsätta på den banan.

För att summera, på ett professionellt plan är jag rätt desillusinerad just nu vad gäller vissa områden som rör min barnmorskeprofession. Men jag kommer inte sluta att jobba och engagera mig för födande kvinnor, för där har jag ju så mycket kunskap. Lyssna förresten gärna på när jag gästade förlossningspodden under året, det var en höjdpunkt!

Gäst hos Förlossningspodden

På ett privat plan ser det ljust ut, mycket ljust. Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla! Så hoppas jag att vi får tillfälle att ses eller höras under det år eller varför inte det decennium som nu kommer – 2020.

Amning som engagerar! De bästa blogginläggen om amning år 2019

Det är helt otroligt att år 2019 snart har passerat. Jag skrev ju nyss en sammanfattning av år 2018 här på bloggen – vad har hänt? Mycket har hänt, och under tiden har ett år till gått. Jag älskar att bloggen lever vidare, och att den får nya läsare hela tiden. Något som jag har lärt mig är att amning är ett ämne som engagerar och de blogginlägg som jag publicerar här om amning – de får nästan alltid stor spridning. Kanske beror det en hel del på att de jag har haft så eminenta amningsgästbloggare? Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och driver bloggen Babybaby.se var först ut här på Föda med stöd år 2019 när hon skrev om att barn inte använder bröstet som ”napp”. För vad kom egentligen först? Bröstet eller nappen? Bröstet såklart.

Paola Oras, som är barnmorska och forskar om amning och hud mot hud har skrivit två gästinlägg här på bloggen i år. Det första inlägget handlade om hur lågt prioriterad amning är som hälsofråga, och att det lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin. Det är en industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett, och den är helt okänslig för konjunktursvängningar. Här finns alltså pengar att tjäna! Sedan några decennier går amningen i Sverige ner, och den bristande myndighetsövervakningen av barnmatsindustrin kan vara en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer.

Hennes andra blogginlägg handlar om hur vi har tagit hand om våra småbarn i Sverige under de senaste 300 åren. Det har förändrats över tid, och de råd som ”experterna” har gett oss under denna tid har också förändrats.

Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Vill du skriva det bästa blogginlägget om amning år 2020 här på Föda med stöd? Välkommen att maila mig på info@fodamedstod.se

God fortsättning!

Julfint!

Mina föräldrar sparar aldrig på julkrutet, och i år firade vi jul hemma hos dem. Vilken oändlig lyx att bli bjuden på saffransbullar, pepparkakor, fudge, leverpastej och hemgjord sydafrikansk korv. Allt hemgjort förstås, alltid. Själv har jag sänkt ribban några snäpp lite här och lite där, helt enkelt för att orka med allt det andra som kommer med att vara just förälder. Men om det är något jag uppskattar med julen så är det att det kan få vara lite fint. Det är trevligt att få ha det fint runt sig! Känslan av högtidlighet uppskattar jag också, att allt inte bara är en vardagsgråtrist sörja utan att ljusen tänds, julduken lyser röd och hyacinterna doftar gott. För på det hela taget har november och december i år har varit tunga och mörka månader. Fy.

Julböckerna har jag redan satt tänderna i . Och Milli Hills ”Give birth like a feminist” som jag köpte åt mig själv som en tidig julklapp hann jag läsa ut på juldagen. Den behövde jag, och den är så bra (den handlar inte om att feminister föder barn på särskilda sätt utan den handlar om att syna även denna del av vår verklighet med ett par lite starkare och mindre immiga glasögon).

Men just den boken väcker en hel del sorg också som är svår att vifta bort. Jag kan ännu inte sätta ord på den sorgen nu, men att den kommer upp känner jag.

Annars är mellandagarna den oas som jag ska försöka vila i. Igår tog jag en promenad hem från annandagsfirandet i stan (där julgranen hade bytts ut mot en jultall) med Stina Wollters vinterprat i lurarna. Jag uppskattar så hennes reflektioner om den skapande människan. För jag tror att det är just så, att många av oss vuxna bär på ett helt register av kreativitet och skaparlust som alldeles för sällan får komma till uttryck. Vår mellanson fick en stor skaparlåda i julklapp med diverse pennor och målarfärg eftersom han ritar så många bedårande teckningar – och barns ”barnsliga” teckningar beskriver ju ofta verkligheten så på pricken. Hur han sysselsätter sig själv med olika kreativa pyssel är en fröjd att få iaktta.

Tonåringarna slukas så lätt av sina mobiler, och det är inte riktigt samma fröjd att bli vittne till som mamma. Men ett brädspel som gick hem hos tonåringarna (och lockade dem ur mobildvalan) var spelet ”Säg det med andra ord”. Det har vi redan hunnit spela flera gånger under julen – ett hett tips!

Jag ska snart till att sammanfatta året här på bloggen, privat såväl som professionellt. Om det blir innan eller efter nyår vet jag inte än. På söndag styr vi nämligen kosan norrut mot Hälsingland och det blir där vi firar in det nya året i år. Snart 2020, kan man tänka sig.

Kreativ arbetsdag med förberedelser inför workshops och profylaxkurser vt 2020

Jag och Eva träffas en gång i månaden för att jobba ihop oss. Själv tycker jag att det är ett såå mysigt och trevligt upplägg. Varannan gång ses vi hemma hos mig och då är det jag som bjuder på lunch och kaffe, och varannan gång tar jag bilen till Evas hus och då är det hon som bjuder på lunch och kaffe. Jag tycker alltid att det är urmysigt att komma hem till Evas hus, få kika på hönsen och bli bjuden på lunch i hennes (deras) 60-talskök. Igår la vi till en fem kilometer lång promenad innan lunchen.

Kreativt julpyssel i stugan

Vi har både kort och långsiktiga planer för vårt samarbete och det är väldigt fint att få spåna på alla de där idéerna som bubblar med någon som har precis samma driv och lust att hitta nya infallsvinklar på saker. Igår planerade vi för det som blir vårt nya koncept för våren 2020 – workshopen Aktiv förlossning. Det är en lite kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just rörelse och aktivitet, och den kommer gå bra att köpa separat eller i paket med profylaxkursen Föda utan rädsla som vi också erbjuder. Läs mer om våra och vårens kurser här: profylaxkurser.se

Trötthet i december

Annars har jag fått känna på decembertröttheten. När mina professionella uppdrag och åtaganden för höstterminen tog slut så kom den plötsligt och drabbade mig. I den tröttheten så känns tillvaron som att försöka dra runt saker i seg kola. Det är ingen rolig känsla direkt men kanske är det inte så konstigt. Jag har jobbat så fokuserat och målmedvetet med några projekt under en längre tid nu och det är möjligt att när saker verkligen börjar ta form såpass att jag slappnar av litegrann – ja då kommer räkningen. Rekylen. Tröttheten.

Vilken tur att jag har semester och ledighet inplanerad i jul. För december (och maj) är ett kraftprov när man har många barn. Det är ett pärlband av julavslutningar, adventsmarknader, luciafiranden – och tomteverkstad. För helt utan julklappar vill mina barn visst inte bli. Men jag lovar, det blir jul i år också. Och ikväll blir det glögg och pepparkakor med barnmorskeförbundet i Uppsala. Vi kanske ses där?

Yttre palpation, barnmorska

Att kunna ett hantverk där känslor spelar roll

Paus mitt i rusningstrafiken på väg till Stockholm pga signalfel på spåret

December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

  • Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
  • Om EVA-studien, klipp och bristningar
  • En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
  • Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
  • Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
  • Är det livsfarligt att föda barn?
  • Om tidig hemgång efter förlossningen
  • Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
  • Varför är vi så rädda för att föda hemma?
  • Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Yttre palpation, barnmorska
Att kunna ett hantverk
Foto: Lovisa Engblom

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.

nyfödd

Årets julklapp – attention and vitality

Från veckans återträff!

Tiden då det gick att spontanplanera julen är för länge sedan förbi för mig. Men även om julen är en logistik med mycket som måste gå i lås såhär innan året tar slut så ser jag ändå fram emot julen i år. Jag kommer vara jourfri och ledig från jobb. Välbehövligt. Och mitt manus som snart är finputsat och färdigt kommer lämna mig strax efter jul. Jag har en känsla av flow just nu, alltså på ett kreativt plan. Det är en flyktig känsla som sällan är beständig men när den infinner sig, åh jag blir alldeles lycklig och får en impuls att vilja spara den på burk. Jag kan bäst beskriva det som en behaglig känsla av balans i livet. När jag möter exakt det motstånd jag behöver för att kunna ta mig framåt.

Att möta för mycket motstånd, besvikelser eller till och med rena misslyckanden är sällan uppbyggligt. Det resulterar ofta i en känsla av att det inte är jag själv som styr mitt liv utan att jag är ett offer för omständigheter. Den där offerkoftan är trång och stickig. I hate it. Så för att jag ska kunna åstadkomma någonting här i världen så behöver jag ta av mig den och sätta mig själv i förarsätet. En av mina favoritförfattare, Susan Sontag, säger det så bra:

Do stuff. be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Jag läser om hennes dagbok ”As conciousness is harnessed to flesh” just nu. Läsandet är helt vitalt för mig som person och jag tar mig liksom inte framåt i livet utan det. Själv önskar jag mig egentligen bara böcker i julklapp. Den här hösten har jag grottat ner mig i all populärvetenskaplig facklitteratur om födande som jag lyckats få tag på så just nu ser jag mer fram emot att få läsa andra böcker (tips: Silvia Avallones nya eller något av Nina Bouraoui) Men det finns två böcker om födande som jag GÄRNA läser och det är Pia Höjebergs första skönlitterära roman: Hanna och Barnsängskriget och så Give birth like a feminist av Milli Hill. Se där, två julklappstips. Den där fåniga mobillådan som har föreslagits som årets julklapp ger jag inte mycket för. Jag tycker verkligen att det vore fint om vi kunde sluta slösurfa bort tid på våra mobiler men jag tror liksom inte att mobillådan will do the trick åt oss.

Men jag tror absolut på att lägga undan mobilerna oftare och fundera lite på vad det är som driver oss framåt och som skiljer ut oss människor från vandrande soffpotatisar.

Pay attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Fortsätt vara ivrig på livet du fina

Vemod och väntan

Snart är det december och dags att göra ett bokslut över året som varit. Vart tog tiden vägen? Den senaste veckan har jag upplevt både starka känslor av glädje men också ett vemod. Studien SWEPIS resultat svepte förbi och gav upphov till diskussioner i mina olika forum. Någon ställde frågan:

Jag som alltid fött på målsnöret, och är så tacksam att mitt barn kom och att jag fick föda honom av egen kraft. Skulle någon alltså tvinga mig till en igångsättning nu?

Det ligger så mycket i just den formuleringen. Dels att det kan finnas tacksamhet över att få föda av egen kraft. Och sedan, känslan av att det kanske är någon annan som bestämmer över den egna kroppen. Jag tror att kvinnor i vårt samhälle är vana vid att andra bestämmer över deras kroppar och det är just därför som upplevelsen av att faktiskt bli respekterad och få lyssna in den egna kroppen under födandet kan vara så otroligt stark och empowering.

En annan uttryckte det såhär:

Vore det inte enklare för alla om man flyttade ut graviditeten utanför kvinnokroppen? Eftersom man då kan se till att produkten levereras som den ska på överenskommen tid.

Det finns verkligen någonting sorgligt med att alltmer börja ställa barnets behov och den födande kvinnans behov mot varann. För där drar den födande kvinnan alltid nitlotten, och det är så lätt att börja tänka på hon som ska föda ut barnet som en jobbig krångelmaja. Jobbigt att hon tänker och tycker egna tankar – att hon vill vara med och bestämma.

Svaret är att vi måste bli bättre på att individualisera förlossningsvården eftersom alla är olika. Det innebär att väga in alla aspekter av vad forskningen visar är bäst för mor och barn, men även väva in kvinnans egna behov och önskemål. För även om du är en av dem som bär ett barn som ligger med stjärten före så kan du fortfarande ha alla möjligheter till en spontan vaginal födsel. Eller så kanske du önskar ett kejsarsnitt. Det går utmärkt att individualisera vården vid sätesfödslar. Och det går utmärkt att individualisera vården för kvinnor med förväntat normala födslar.

Snart jul

Att december närmar sig innebär att jag börjar räkna ner. Jag har ett projekt som jag snart är färdig med, något som jag redan har berättat om, och det kommer få flyga iväg och lämna boet i början av januari. Tills dess lever jag med just den fågelungen ett tag till. Här är en annan ljuvlig på tillväxt som jag fick gosa med i veckan.

Bebisgos
yoga för gravida, gravidyoga

Gravidyoga och att bara vara

Grvidyoga, yoga för gravida
Gravidyoga

Först vill jag bara säga att jag har fått så fin respons efter min medverkan i förlossningspodden. Det gör mig verkligen glad. Jag kommer åka tillbaka till Emma och förlossningspodden om ett tag för att spela in ett bonusavsnitt. Men just nu utbildar jag mig inom gravidyoga. Nej, jag är ingen yogi och kan inte göra perfekta solhälsningar. Men vilken tur att yogan inte handlar om att göra perfekta solhälsningar.

Gravidyoga är ett så ypperligt tillfälle för den gravida kroppen att bara få vara. Med allt som är. Med tröttheten, illamåendet, huvudvärken, med slöheten, rädslan eller med lyckan och den där puttrande glada känslan av tillförsikt. Gravidyoga är ett ställe där görandet får maka på sig lite för varandet. Att ta sig till yogan är nog av ett görande – väl där går det bra att släppa och bara vara. Själv minns jag gravidyogan under min andra graviditet med en alldeles särskild värme. Hur det blev ett rum för mig att släppa alla prestationer och framförallt, där gravidmagen inte var i vägen.

Det känns fint om jag i framtiden kan få bjuda in gravida till just det. Men då måste jag göra om det till mitt. Alla nya kunskaper måste liksom processas och bakas om till något eget innan det går att bjuda in andra till det.

Det här senaste året har jag börjat med så många nya saker, jag har utbildat mig till profylaxinstruktör, börjat hålla kurser, skapat workshops, utbildat mig inom gravidyoga. Jag känner att nästa år får bli ett lite lugnare år på den fronten – ett år som får handla mer om att förvalta det jag redan har.

Doulapodden

Ljus i november

Jag håller på att tina upp efter höstlovets bakslag och mammaleda (se mitt förra blogginlägg). Idag känns det hoppfullt igen, förkylningen börjar släppa och jag har riktningen framåt klar för mig. Just den där riktningen, åh den är så viktig. Utan att ha något där framme, ett mål, är det så svårt att njuta av nuet. Då blir vardagen mest en salig röra. Jag kommer framförallt att hålla på med mitt skrivprojekt hela den här perioden fram till jul. Men jag har också klämt in en gravidyogalärarutbildning! Den går av stapeln under nästa vecka och det blir ett fint avbrott i vardagen. Jag vill veta – vad har ni för erfarenheter av gravidyoga? Skriv GÄRNA och berätta.

Innan höstlovet drabbade oss hann jag med att gästa doulapodden igen. Det blir nog ett ganska intressant avsnitt även om jag känner att det blev slip of the tounge fler än en gång eftersom jag sa saker som jag sällan vågar säga. En podd är ganska avslöjande eftersom det är ett forum där man faktiskt får prata till punkt. Som sådant är det rätt unikt skulle jag vilja säga. Och doulapodden är en guldgruva. Förlossningspodden (oh my) är också en guldgruva – och om allt går vägen så är tanken att jag ska gästa den podden nästa vecka. Så är jag på jour igen. November har faktiskt fortfarande chansen att bli en riktigt bra månad.

Doulapodden
Strax efter min medverkan i doulapodden, i deras fina doulastudio

Igår började jag läsa Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och blev helt fast. Andra böcker jag är bra sugen på att börja läsa är Silvia Avallones nya Där livet är fullkomligt och Ian McEwans Maskiner som jag. Bara vetskapen om att de finns där gör mig till en lyckligare människa. Det är sant. Planen är att ta ett två veckors jullov över helgerna – det och några böcker känns som en sån där fin sak att se fram emot.

Christina Cullhed konst

Höstlov med grisen i säcken

Höstlov kan bli alldeles underbara och helt klaustrofobiska. För tre år sedan var vi på resa i Skottland och Edinburgh vid just den här tidpunkten och det var ett av de höstlov som har gått till historien som helt underbart. Det var då. Höstlovet år 2019 kvalar lätt in som ett av de sämsta i historien. Det började med att jag kom på att jag glömt att anmäla fritids för vår mellanson, varpå han bedyrar att han vill gå på fritids! Det brukar ju vara tvärtom, att när skolan tar uppehåll och barnen är anmälda till fritids så vill barnen inte gå till fritids utan vill vara hemma istället. Men denna gång, när jag själv lyckades trassla till det, ja då ville han minsann inte alls vara hemma. Men så blev det.

Och samtidigt blev lilla Hanna jättesjuk. Fem långa dagar med hög feber, hosta och en tröttgnällighet som har fått mammaledan att anta nya höjder. En tanke som jag har tänkt är att få berättar om den leda man kan behöva utstå som förälder. För mitt i denna gå och bära på ett litet skrott så blev jag själv sjuk med feber. Och allt detta medan våra tonårsbarn har levt sitt eget höstlovsliv och vänt på dygnet. Att själv vara sjuk och bli fast inne i ett hus med en liten sjukling, en lagom uttråkad sjuåring och tre nästan tonåringar som knappt varit kontaktbara förrän klockan 12 på förmiddagen, åh det har varit rätt jobbigt. Jag har försökt skicka iväg sjuåringen och våra tonåringar på egna små turer ute, men ingen har nappat. Igår ledsnade jag själv rejält på att vara fast härinne och fick med mig tre barn i bilen, alltid något. Men vår favoritpark var stängd för ombyggnad och när vi väl kom fram till en annan högst lekbar park så vägrade sjuåringen att ta på sig sin vinterjacka och stod mest och tjurade och frös en lång stund innan han kom loss litegrann. Sen fikade vi på stan.

Jag tröstar mig med att vi samtidigt har haft flyt på andra fronter här i livet. Bland annat så kommer vi äntligen bli med nya källarfönster och den här omrokaden som är tänkt där två tonåringar ska husera i källaren medan lilla Hanna ska få eget rum häruppe, den blir nu av. Finally. Och idag har min mamma vernissage på sin utställning Bugs and Blooms på Galleri Uppsala. Som den här fjärilen känner jag mig knappast just nu men den lyser onekligen upp november med sin prakt.

Christina Cullhed konst
Bugs and Blooms på Galleri Uppsala

Vad gäller jobb så får jag väldigt många förfrågningar om doulauppdrag i Stockholm just nu, och det är jätteroligt men samtidigt tråkigt eftersom jag känner att jag måste tacka nej. Jag behöver prioritera doulauppdrag i Uppsala en tid framöver men tar mer än gärna emot bokningar av privata profylaxkurser eller konsultationer (förlossningsförberedande samtal) i Stockholms län.