Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.

Värmen och semestern fortsätter!

Efter Åland gjorde vi ett snabbstopp hemma i Uppsala innan vi drog vidare. Gräset hade inte vuxit en centimeter på de två veckorna. Torrt, varmt och gult var det. Men blommorna har klarat sig förvånansvärt bra, även om bladen var gula och törstade efter vatten. Tänk att vi har vindruvor i trädgården – vindruvsklasarna har nu börjat få färg. Jag gick runt i hela trädgården och vattnade och vattnade. På kvällen satte jag på ett Sommar i P1( Fatima Bremmers om Ester Blenda Nordström – vet ni att boken ”Ett jävla solsken” är slutsåld på en massa ställen? Och på Bollnäsbiblioteket är boken reserverad hela 43 gånger ) och plockade hela krusbärsbusken på sina små, söta krusbär medan min man försökte hinna ikapp med tvätten i källaren. De svarta vinbärsbuskarna fick jag hjälp av barnen att plocka. Med så fina bärbuskar vill jag inte att någonting ska förgås. Nu ligger bären och väntar på att bli sylt i frysen hemma!

Värmen inne i huset var dock olidligt kvävande. Hjälp! Just det där att man inte kommer undan den någonstans förutom i källaren. Eftersom den här rekordvarma sommaren säkert kommer följas av fler rekordvarma somrar på grund av klimatförändringarna så känner jag att vi måste ha en plan. Några  fläktar är nödlösning nummer 1. Jag vet att de är slutsålda på alla möjliga ställen men jag kommer stå först i kön när det finns några på lager igen. I min varmaste stund började jag allvarligt fundera på air condition. Herregud, aldrig hade jag väl trott att de tankarna skulle börja förfölja mig i Uppsala av alla ställen! När vi var klara med tvätt, vattning och bärplockning så packade vi bilen för avfärd till släktgården i Hälsingland. Men då kom regnet. Ja det öste ner som ett förprogrammerat vattenfall från himlen. Jag förlorade sikten i förarsätet och vindrutetorkarna hann liksom inte med. Det kändes lite apokalyptiskt på något sätt – var det dags för Noas Ark nu?

På vägen upp till Hälsingland såg vi hus som hade satts i brand av blixtar under skyfallet.

Här uppe i Hälsingland är det lite lättare att uthärda värmen. Men det är speciellt att bada i en älv som vanligtvis brukar vara för kall för en vuxenbadkruka – nu är den ljummen som en inomhuspool. Svartblankt  25-gradigt vatten. Nätterna är fortfarande lite av en utmaning. På Åland semestrade vi med mina föräldrar, syskon och familjer. Nu semestrar vi med min mans föräldrar, syster och familj. Våra barn är så löjligt lyckligt lottade eftersom de är bortskämda med en stor och ganska jämnårig kusinskara på båda sidor.

Kusiner i hängmattan!

Eftersom det är min svägerska Lovisa Engblom som tar proffsfoton till den här bloggen så passar det att ha en fotosession. Här finns så rolig rekvisita, vackra miljöer och det norrländska ljuset. Ni kommer få se resultatet här på bloggen i sinom tid!

På stranden började vi prata om hipsters som har egna höns i Brixton, London – och det satte igång en snurr av tankar hos mig. Höns! Så nu har jag lånat några böcker om höns på Bollnäsbibblan. Det är bara en romantisk dröm som jag vill suga lite lite på, det kommer inte att bli verklighet – jag lovar. För när jag började läsa om kvalster och löss på höns kände jag att det drog ihop sig i magen. Nej tack, det räcker med de löss som barnen får i håret ibland. Bara tanken på att behöva smörja in sex höns med lusmedel…

Gå in och läs ett viktigt inlägg som jag publicerade på mitt instagramkonto  för två dagar sedan om samtycke inom vården och vad den svenska patientlagen säger. Det blev delat flera gånger och fick en lång, fin kommentarstråd. Det finns inget så fint som när ett inlägg ger resonans hos er läsare och följs av initierade kommentarer.

Tänk efter före

Skugga och solhatt är ett måste i värmen.

Så kom regnet till Åland. Det blev några hett efterlängtade spridda skurar. Aldrig har jag väl uppskattat regn så mycket som nu! Värme kan bli ett långsamt gift som sipprar in under huden när det inte finns någonstans att ta skydd från den. Vi är ju inte vana vid så höga temperaturer som håller i sig så länge. Men den där fuktiga kvalmigheten som liksom hade tagit oss i besittning var som bortblåst när regnet väl kom. Tänk. Luften blev klar och lätt att andas, som kristall istället för hetvägg.

Bad, bad och bad.

Det är så förfärligt med bränderna på fastlandet; snart ska vi fortsätta semestern i Hälsingland är det tänkt. Just där bränderna rasar. Sorg. Tänk att få sin mark, sin skog, sitt hus – sitt hem – förstört i lågorna. Getingarna trivs iallafall  och frodas i värmen. Och algerna förstörde ”vår” badplats i två dagar då vattnet blev en enda oaptitlig rabarbersoppa. Ja gentemot naturen är vi människor ganska små och enfaldiga har det visat sig. Åh, vad det vore fint om vi kunde dra någon liten kollektiv lärdom av det innan vi står där återigen – handfallna och efterkloka.

Snart har jag läst ut Mor gifter sig och jag vill inte att boken ska ta slut. Även om det blir jättefint att få sätta tänderna i nästa bok. Jag har nämligen förälskat mig i proletärflickan Mia och trivs med att få se världen genom hennes ögon. Jag har fått nya uppslag till blogginlägg! Vad sägs om hemfödslar då och nu? Något som återkommer i diskussionen om hemfödslar är ju att barnadödligheten har gått ner så fint sedan födslarna flyttade in på sjukhusen för gott på 40 -talet. Fast det är inte hela sanningen. Själv skulle jag vilja ge en stor eloge till mödravården. Mödravården har spelat en enormt stor roll för kvinnors och barns hälsa i Sverige. Den har i många fall varit helt avgörande. Den är fortfarande helt avgörande för kvinnors och barns hälsa. Att upptäcka saker i tid och förebygga ond bråd död är nämligen något av det bästa man kan göra för andra människor. Det finns heller inget så otillfredsställande som när katastrofen redan är ett fullbordat faktum och man blir satt att lösa upp i oredan. I efterhand går det nästan alltid att se hur misstag i ett tidigt skede  hjälpte till att leda fram till det oundvikliga – men att olyckan hade kunnat att förhindra. Om någon hade fått en chans att tänka efter före.

 

 

 

Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!

 

 

Ta det långsamt!

Det finns något djupt tillfredsställande med att koka sylt på egna bär. Att göra någonting långsamt som tar tid (och som inte uppenbarar sig på en skärm två nanosekunder efter att man har klickat sig fram). I måndags besökte vi min syster och hennes familj som har fått det så fint på sitt sommarställe. Fascinerat tittade jag på när min syster gick ut i landet och grävde fram potatisar. Trots att mina föräldrar sedan länge är trädgårdskonstnärer och odlare av rang – ja jag är uppvuxen med hemmagjord sylt och en frys full av skatter från det egna landet – så var det först nu som jag drabbades av odlarmagin. Jag vill ha en egen potatisåker. Det sägs att just potatis ska vara svårt att misslyckas med.

Skatter från jorden

När vi kom hem såg vi ut var i vår trädgård som man skulle kunna sätta potatisar i jorden. Och kokade flera liter sylt på våra röda vinbär. Nu är ett hyllplan i matkällaren full av glasburkar med hallon och röda vinbärssylt. Jag visste inte att en buske kunde ge så oändligt mycket sylt!

Egen potatisåker!

Om inte semestern är en tid då man hinner försjunka och fördjupa sig i något som tar tid, som går långsamt framåt – när ska man då göra det? Jag har börjar packa ner semesterböckerna inför vår avresa till Åland nu på söndag. Högtidligt väljer jag ut de böcker som ska få bli lästa av mig i sommar. Som att noggrant välja sorter av godis i en butik när man var liten. Vilka världar vill jag besöka i sommar? För riktigt bra böcker flyttar in i mig och bor där – för alltid. Det är faktiskt magi. När karaktärer och klangbottnar stannar kvar. Jag har liksom alltid med mig Mrs Dalloway, Linn Ullman, Mrs Ramsay, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Elsie Johansson, Moa Martinson, Joyce C. O, Silvia Avallone, Sofi Oksanen, Ian McEwan. För att nämna några.

Filmer kan ju också stanna kvar som en referens och klangbotten. Om man som förälder tröttnar på att de stora barnen sitter framför sina smarta mobiler HELA tiden så kommer här ett tips för mer bokläsning: Den där spännande filmen eller serien som barnet velat se – Harry Potter, Game of Thrones, Twilight, Hungergames, Sagan om Ringen, Cirkeln – utlova en filmkväll när boken är läst! Våra stora barn har slukat böckerna och sett filmerna först efteråt.

Förresten, jag har tagit årets första riktiga dopp – underbart!

 

 

 

 

Sommar, sommar, sommar

Äsch, jag som hade tänkt hinna allt möjligt både i bloggvärlden och in real life. För jag har flera blogginlägg som står på kö och väntar på att bli skrivna. Det finns uppslag, det finns ambition, det finns lust att skriva! Jag har  till exempel några doktorsavhandlingar som ligger på hög nu och som jag – faktiskt – vill få tid att fördjupa mig i för att kunna skriva längre blogginlägg om. Men som mamma befinner jag mig i punktmarkeringsåldern med min yngsta dotter, den period som jag berättade om i ett av inläggen, och det är helt enkelt svårt att komma till som intellektuell och tänkande med en liten i den åldern. Samtidigt vill jag inte fastna i en känsla av frustration för egentligen har jag så mycket att vara tacksam över. Så, en del inlägg får helt enkelt vänta. Det måste få vara okej.

Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprogram i P1 och blev berörd. Katarina berättade (bland allt annat viktigt) hur hon slets mellan samhällets förväntningar på att vara mamman med stort m och den egna lusten att skriva så fort hennes lille son hade somnat. Det där känner jag igen. Får man vara en mamma som har ett eget driv där bakom? Ett driv som inte handlar om att hemmet ska vara fläckfritt och städat. Får man längta efter den där stunden då man får fortsätta fördjupa sig i sina egna jobbprojekt? Går det att vara en bra mamma samtidigt? Svaret är ja.

Men sommarprogrammet handlade framförallt om Katarinas enträgna och folkbildande arbete med att lyfta och debattera mäns våld mot kvinnor. Jag har läst flera av Katarinas böcker och det spår som grep tag i mig mest den här gången var när hon lyfte samhällets osmakliga fixering vid mördade kvinnokroppar. För den finns ju där – eller hur? Snaskiga och makabra detaljer om exakt hur en kvinna har blivit mördad. Kim Wall till exempel. Hon reducerades snabbt till en samling kroppsdelar i en vidrigt makaber sexualsadistisk saga, istället för att bli ihågkommen som den journalist hon var. Uppdraget hon var ute på. Katarina pekar också på sambandet mellan den makabra inspirationen till våldsdåd som finns att hitta på nätet ( var mans egendom) och saker som sedan händer i det verkliga livet. Det är riktigt otäckt tycker jag.

Har ni sett hur fint det blev på min hemsida efter uppgraderingen? Alltså jag är stolt. Till höger finns det nu en pil, tryck på den och vips så har du en samling av några väl valda blogginlägg. De inlägg som jag hoppas att alla som hamnar på min hemsida trillar över någon gång. Tryck på pilen och botanisera bland mina utvalda inlägg – kanske ligger det ett och väntar på dig där nu i sommar?

Igår åkte vi och köpte syltburkar av glas och flera kilo syltsocker eftersom vi har bestämt oss för att ta vara på bären som tynger ner de fantastiska bärbuskarna i trädgården. Och äppelträden som redan är fulla av myriader små omogna äpplen – de kommer att anfalla oss efter semestern och vi vill helt enkelt vara förberedda. Nu när vi har ett kallförråd att förvara sylt och äppelmos i (och fem barn som äter) så känns det dumt att inte ta vara på det som trädgården faktiskt ger. Den första satsen sylt  svängde jag ihop igår på röda vinbär och hallon. Den var löjligt god.

 

 

Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.

Vilket midsommarfirande!

Ekeby by

Igår gjorde vi som vi brukar och åkte till Ekeby by för att fira midsommar med familj och vänner. Vädret var en svensk midsommarklassiker; hotet om regn som ligger i luften (regnkläder? paraply?) och vindar som blåser kyligt – marken redan våt av gårdagens regn. Fast igår blåste det faktiskt mer friskt än kärvt och molntäcket sprack till slut upp i ett befriande solsken.  Själva det traditionella firandet har mina barn inte riktigt förstått sig på. Ärligt talat så har jag inte heller varit särskilt drivande i att föra traditionen vidare med ringdans till små grodorna, tre små gummor eller vi äro musikanter. Prästens lilla kråka däremot – den brukar jag kunna göra med ett litet barn i famnen.

Jag, Hanna och morfar

Så för mina barn är det framförallt fika och bullar på en filt i det gröna som är ett måste. Och kanske en och annan fiskdamm. Eller varför inte ett chokladhjul? Vår yngste son hade otur med både fiskdamm (leksaken gick sönder direkt) och chokladhjul (han vann inte). Firandet höll på att kantra alldeles men som tur var gick morfar in som en räddare i nöden och köpte hela fem lotter i chokladhjulet. Till slut blev det en stor chokladkaka i vinst och firandet kunde fortsätta.

Efter kaffet i Ekeby tog jag en promenad med Hanna in till Vänge där mina föräldrar och våra vänner bor. Stannade en stund vid min gamla skola. Den har renoverats om och jag vet inte om det finns så mycket kvar av den byggnad som stod där på 80-talet när jag började i första klass. Det traditionsenliga familjefirandet i Vänge innebär att gå runt från hus till hus (sammanlagt tre olika familjers hus) och således äta förrätt, huvudrätt och efterrätt på olika ställen. Igår var inget undantag. Dagen till ära så hade vi fint sällskap av en amerikanska, ja hon kom med flyg direkt från Tennessee   – det var första gången i Europa och Sverige för henne! Jag glömde fråga vad hon tyckte om sill, matjes, västerbotten och nubbe. Och snapsvisorna. Men hon såg ut att trivas.

Efter förrätten fortsatte festen i ett enormt partytält. Där intogs grillspett en masse. De stora barnen tjafsade bara lite och Hanna blev bara lite gnällig och trött.

En av höjdpunkterna var ett japanskt samurajsvärd.

Festen slutade sent på kvällen hos mina föräldrar som har upphöjt efterrätten till något sublimt. Ingen kan göra crepes suzette, marängpavlova, jordgubbar och chokladtryfflar  till ett sådant nummer! Komplett med skönsång, champagne, kaffe i blå blom och blomster från trädgården. Barnen knoppade av en efter en medan firandet fortsatte till långt in på natten.

Midsommartårtan!

 

 

 

Uppgradering pågår

Före under eller efter utbrändheten? Foto: Lovisa Engblom

Mitt blogginlägg om före, under eller efter utbrändheten slog an en sträng – många kände igen sig i min beskrivning.  Det jag ville få fram i mitt ursprungliga inlägg var att det är helt okej att vara en individ med egna behov och flera lojaliteter, även lojaliteten till den egna kroppen och livet som bor där. Ja det är inte bara okej utan faktiskt helt nödvändigt.  I en stor organisation där allting snurrar ganska snabbt är det lätt att känna sig som den mest oviktiga personen att ta hänsyn till. Men ingenting snurrar bättre av att du som arbetstagare går in i väggen.

Arbetsgivare och chefer inom vården har ett uppdrag och det är att få verksamheter att gå ihop, ett pussel som är ganska otacksamt att försöka lägga;  svårare och svårare för varje år eftersom bristen på bemannade vårdplatser hela tiden blir större. Plats finns ju men det är ganska ointressant. Det är bemanningen som är det intressanta. Just nu verkar det vara bristen på specialistsjuksköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor som är det verkliga problemet och det är inte en utmaning, det är ett problem. Utmaningar syftar till att sporra kreativitet medan problem behöver lösas på bästa sätt. Jag tror att de flesta vårdchefer gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som är dem givna.

Själv är jag föräldraledig och sommarlovet är här. Med fem barn hemma är det mycket logistik och många viljor att ta hänsyn till. Allting gungar och det är väldigt lätt att tappa bort sig själv som mor. Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag? I ett nyinköpt begagnat hus med trädgård är det mycket som ska fixas –  varenda liten vardagssak som man brukar ta för givet behöver ordnas av en människa. Abonnemang, fast telefon, tv, sophämtning, lamporna i taket. Ingen lampa hänger upp sig själv och ingen tv går på av sig själv – det är en väldans massa krångel som ligger bakom. Det är supportärenden, mailkonversationer och fix som kan få vem som helst att tappa fotfästet. Just det där att det inte finns någon backup som bara tar över hushållet under tiden. Nej allt ska installeras och fixas mellan de vanliga måltiderna, disken och tvätten som bara fortsätter att produceras, helt ohämmat.

Bara för mycket!

Jag gjorde misstaget att äta för mycket jordgubbar och tårta i helgen, ja det var själva jordgubbarna som var problemet. För jordgubbar är en klassiker som kan ge små ammande bebisar magknip och Hanna hade ont i magen två nätter i rad och min nattsömn blev därefter –  sopig, urkass! Humöret följde med rakt in i dimman. Söndag kväll, mitt bland stök och disk tänkte jag att nu köper jag en fribiljett från familjemiddagen och åker och kränger några pizzor. Sagt och gjort. Men vi bor närmare staden nu och den här pizzerian hade minsann en betalparkering som jag helt missade, det var ju generöst med parkeringsplatser och tomt på bilar! Så när vi kom ut med sex pizzakartonger låg en fet böter och väntade på oss. Då ville jag gråta. Det blev dyraste pizzan i stan.

Inatt fick jag sova gott. Som att vända på en sten. Nu är den mjuka sidan upp.

Josef Cullhed!

Kanske har en och annan av er läsare uppmärksammat att det händer saker på min hemsida och blogg? Just nu är min hemsida en exakt spegling av det verkliga livet. Det händer saker. Roliga saker. Men vägen dit kan vara lite guppig, ja som en riktig berg och dalbana. Jag har tur för min käre bror Josef både kan och jobbar med sånt här,  han är ett geni – det är han som är hjärnan bakom min hemsida. Nu har vi suttit och klurat ihop hur det kan bli bättre, mer användarvänligt. Mer visuellt och proffsigt helt enkelt. Så håll ut och stay tuned under den här uppgraderingen! Om du vill veta mer om Josefs genidrag, kolla in hans hemsida boostcontent.com

En annan sak kom till mig i morse. En dagsutflykt som jag bara måste göra. Snart! Nästa vecka. Med min man, min äldsta dotter och min yngsta. För jag längtar så det värker efter mer kultur i mitt liv; och att bara få glömma flytt, bredbands-installation och lamphängning för en dag.