Flyttfåglar

Med vind i seglen mot nya huset.

Vissa dagar är sådär äppelblommigt ljuvliga. Igår var en sådan dag. Vi fick nycklarna till vårt nya hus! Efter månader av planering, längtan, drömmar, visningar och samtal med banken så kom då äntligen befrielsen. Så mycket som ligger inbakat i den där nyckelknippan. Som att efter några månader värpa ur sig ett hus. Här hemma har vi levt som i en void de senaste veckorna med halva bohaget nerpackat och bortstädat sedan visningen (och försäljningen) av radhuset. Nu äntligen får vi sätta tänderna i det vi drömt om – ett eget hus!

Vi åkte direkt från mäklarkontoret till det tomma huset. Trädgården dignade av blommande syrener, äppelträd och bärbuskar men inne i huset ekade Hannas joller mellan de tomma väggarna. När möblerna inte finns där så ser man ju precis vilka väggar som är i behov av renovering och vilka som kan sparas på. All ommålning och tapetsering får ske efter att vi har flyttat in! För snart är det dags för de nya ägarna att ta över ”vårt” radhus.

Kimchibakade ägg på Primaten dagen till ära.

Att bo i ett hus med en stor källare är nytt för mig. Och som av en händelse möttes jag av en stor spindel i tvättstugan i källaren och det var lite mer än vad jag hade hoppats på. Den får gärna gå och gömma sig nånstans där jag slipper se den. Bastu är också alldeles nytt. Ja ni hör ju vilken årgång det är på huset! Det är årgången med trä, mexitegel och lätt sluttande tak. Alltså, det är lite nostalgi. Jag vet att dagens hustrend är öppna planlösningar, enorma arkitektritade fönster och absolut ingenting som kan kallas för källare; men det finns faktiskt en hel del fynd att hitta när man letar begagnade hus. Vi har hittat ett sådant fynd! Jag vet att det kommer att passa oss utmärkt.

Det ekar tomt mellan väggarna än så länge.

Men även om det är spännande och roligt med något nytt så är det ändå lite vemodigt att lämna vårt snart före detta område i Uppsala. Det som har varit hemma större delen av barnens liv.  Ett av barnen kände också sorgen komma igår kväll och behövde stanna upp och gråta en stund. För än så länge finns det ju bara ett ställe som är hemma. Men jag ska göra så gott jag kan för att barnen ska känna sig så mycket hemma som det går på onsdag kväll, det som blir vår första natt i det nya, bättre begagnade huset.

 

Flyttkaos

Nästan som vårt nya hem.

Syrenerna blommar i lila och försommaren bjuder ut sig. Men jag har pollenallergi och lätt huvudvärk. Det är så jobbigt att flytta! Ja, jo jag vet att det finns andra saker här i livet som är jobbiga och så mycket värre. Men det är svårslaget rörigt att flytta med fem barn. Blomkrukor, böcker, kläder, smutstvätt, koppar och smör. Allt ska flyttas på. Packas och plockas upp. Och när vi väl har flyttat på allt så behöver vi fort bädda sju sängar och se till att rafsa fram kläder och något att äta frukost på. Jag är bara så glad att Hanna inte har börjat krypa än. För sist vi flyttade var vår minsta precis nio månader och vi behövde barrikadera trappan med fåtöljer innan vi lyckades få upp en barnsäker grind. Dagarna innan grinden var på plats var jobbiga vill jag minnas.

Här är några saker jag kommer att uppskatta med vårt nya hus:

  • Att kunna parkera bilen direkt på uppfarten och lasta av matkassarna precis utanför husdörren. Det kan bli tröttsamt att behöva gå ständiga vändor från parkeringen till radhuset med matkassar, instrument, sovande barn och bebisar i omgångar.
  • Att barnvagnen kan stå under tak ute och inte behöver komma in i hallen och samsas.
  • Tre toaletter!! Say no more.
  • Vi återtar vardagsrummet och teverummet flyttar ner till källaren. Tonåringarna kan sitta och se på sina såpor ifred och vi kan lyssna på klassisk musik ifred (eller varför inte på något intelligent radioprogram) i vardagsrummet på övervåningen. Just nu liknar vårt vardagsrum mer en ungdomsgård med ständiga rester av mellanmål, fika, bananskal, röror och koppar med klet. Soffkuddarna som alltid hamnar någon annanstans och teven som alltid visar en annan tablå än min egen.
  • Att barnen får egna rum. Jag gör mig inga illusioner om att allt syskonbråk kommer att upphöra, men jag tror faktiskt att det kommer bli lugnare.

 

 

 

Hemma

Så var vi hemma igen. Dags att tända av från den underbara konferenskarusellen och komma tillbaka till vardagen. Jag har redan varit inne och spanat på nästa konferens – den nordiska barnmorskekonferensen som hålls i Reykjavik 2019: länk finns här. 

Jag tycker att det gick förvånansvärt bra att ha med min Hanna, även om det innebar att jag missade några föreläsningar. Det gjorde liksom ingenting för en konferens är så mycket mer. Men med det sagt, även om det gick bra att ha med sig min lilla bebis på konferensen så var det en anspänning. Att alltid ha koll på bebis, vagn, blöjförråd och solhatt, få kånka på vagnen i trappor och svettas kopiöst under bärsjalen. Tröttheten kommer ikapp som ett efterskalv. Det vill säga, nu är den här. För här hemma är det ingen rast eller ro. Maj går snart in i sin slutspurt och på måndag får vi nycklarna till vårt nya hus! Det betyder att vi kommer leva i ett flyttkaos en tid framöver och jag orkar inte riktigt omfamna den tanken. Samtidigt som det är vansinnigt spännande.

 

 

 

Nu åker vi!

Nu har jag packat ner blöjor, små ombyten, solhatt och bärsjal. Snart åker vi iväg mot våren i Stockholm och Hornstull! Jag känner mig ganska trygg med att dra iväg på konferens med Hanna för hon är en så lugn och go bebis. Ändå vet jag ju av erfarenhet att allt kan hända, hon kan bli sjuk, börja skrika, plötsligt bli ovanligt mammig. Det får bli helt på hennes villkor. Jag längtar iallafall efter att mellan föreläsningar och workshops  få mingla runt och återse kära barnmorskekollegor. Det är halva nöjet.

Äppelträdet i vår trädgård blommar. Men om en liten vecka så lämnar vi radhuset och äppelträdet för då får vi nycklarna till vårt nya hus! Det känns så spännande. Och lite läskigt. Jag är iallafall oändligt tacksam över att vi beslutade oss för att inte köpa ett renoveringsobjekt. Badrum, toalett och kök, allt är fräscht och vi behöver inte börja med att renovera våtrum. Lite tapetsering känns som en baggis i jämförelse. Och visst finns det möjligheter till ombyggnad/ utbyggnad – men ingenting som behöver göras just, just nu. Lite har jag lärt mig på mina tio år med familj i radhus.

Njutpromenad

Jag vaknade tidigt idag. Skrev klart en artikel och skickade iväg. Nu inväntar jag korrekturläsning och bearbetning av texten, rättar texter som jag redan fått tillbaka, och… passar på att njuta av våren. Det brukar infinna sig en dag varje vår då det är dags att kliva ur idet och möta världen där den bjuder sig. Idag var den dagen. Jag tog en lång vårpromenad med Hanna i vagnen. Men  först tvekade jag lite, min kropp är inte riktigt vad den än gång var (det fanns muskler på kroppen en gång i tiden, som hjälpte till att bära den). Jag skulle behöva styrketräna mig tillbaka till någon slags form, men det finns gränser för vad jag hinner med. Och orkar. Men en promenad behöver inte vara snabb och med pulspower i för att vara bra, man kan ju faktiskt gå en promenad som bara är en njutpromenad.

Jag stannade till ibland, fotade en lada i vårskrud och hittade videung som slagit ut i blom. Hanna somnade inte först utan försökte få fatt på sina fötter, sen slumrade hon till, vaknade, blev sur. Vi tog en amningspaus vid ICA Väst i Flogsta och jag passade på att handla grädde, mjölk och hallon. På hemvägen ringde Hannas storasystrar varsin gång i fallande ordning och det blev bestämt att barnens kusin skulle följa med hem från skolan. Jag fastnade i telefonen en stund, läste och svarade på några mail, fortsatte promenera. Den sista biten hem sov Hanna gott i vagnen. Jag tror att det här var en av mina bästa promenader – någonsin. Jag är trött på nyttopromenader! Njutpromenader är min nya grej.

En barnmorska tack!

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

 Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 

#Birthmatters

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.

 

Alla hjärtans dag

Foto: Lovisa Engblom

Igår på semmeldagen fyllde jag år! Jag blev väckt av min familj med frukost på sängen och hembakad semla – och några väl valda presenter; ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och Annie Leibovitz Portraits 2005-2016 (en tegelsten till bok som visst flygits hem från London)! Barnen hade också några egentillverkade saker till mig. Möjligen tyckte min yngste son att det var lite magert på presentfronten men jag blev barnsligt glad.

Mor gifter sig på Virginia Woolfs skrivbord i Annie Leibovitz portraits!

Under dagen fortsatte vårt husletande och  vi kom efter moget övervägande  fram till att vi inte ska köpa ett objekt där tiden har stått stilla sedan 1970. Där knappt någon renovering alls har skett – skulle ha kunnat fungera som scenografi  i ett avsnitt av Historieätarna. Som stor fembarnsfamilj gäller det nämligen att välja sina stressorer med omsorg. Vill man leva i ett renoveringskaos i tre år? Sitta på Bauhaus och amma i ett halvår? Bli väckt av hantverkare varje morgon och förbanna sin egen inkompetens på just det området.

Nej jag vill inte det. Vi väljer att lägga vår energi på en massa annat roligt som redan är too much och att renovera ett hus riskerar att på riktigt bli too much. Som idag, jag har ammat, gått promenad och skrivit på ett riktigt roligt projekt. Barnen. Och ett nytt uppslukande jobb. Det känns som helt rätt saker att lägga energi på!

 

 

Plommon och granatäpplen

När jag började bygga min hemsida och blogg för lite mer än ett år sedan så visste jag att jag ville ha riktiga proffsbilder till. Eller original content som det heter på mediaspråk. För det finns jättefina bildbanker på nätet som erbjuder proffsfoton gratis – jag har själv använt mig av sådana ibland när jag behövt en passande bild till något inlägg. Men det går inte att jämföra med bilder där man får vara en del av själva processen när de blir till. Min vän och barnens faster Lovisa är fotograf; vi har skapat ett kreativt rum som det är riktigt roligt att vara i. Igår hade det blivit dags för en ny fotosession och den här gången fick min yngste son Martin och lilla Hanna vara med! Martin ville inte vara med på bild men han ville gärna äta av frukten som vi fotade.

Sist vi fotade bilder till bloggen så var jag mäktigt höggravid. Nu behövde vi ta amningspauser och jobba i mellanrummen. Vi passade på att ta några amningsbilder men fortsatte också på våra organiska äventyr. Det är roligt att hitta former och landskap – associationer – i växter, blommor, snäckor, vatten, frukt…. eller varför inte avbilda en höggravid kropp som ett sådant landskap? Men eftersom Facebook censurerar bilder på kroppar som visar för mycket hud så är det svårt att använda sig av sådana former. Då får det bli något som är garanterat ofarligt. En persika?

Alltså den koncentration och det fokus vi lyckades uppbåda under vår plåtning av plommon – den var mäktig. Jag fick förklara för min son som hela tiden försökte norpa åt sig av frukten:

Vi gör faktiskt konst här!

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.