Kreativ arbetsdag med förberedelser inför workshops och profylaxkurser vt 2020

Jag och Eva träffas en gång i månaden för att jobba ihop oss. Själv tycker jag att det är ett såå mysigt och trevligt upplägg. Varannan gång ses vi hemma hos mig och då är det jag som bjuder på lunch och kaffe, och varannan gång tar jag bilen till Evas hus och då är det hon som bjuder på lunch och kaffe. Jag tycker alltid att det är urmysigt att komma hem till Evas hus, få kika på hönsen och bli bjuden på lunch i hennes (deras) 60-talskök. Igår la vi till en fem kilometer lång promenad innan lunchen.

Kreativt julpyssel i stugan

Vi har både kort och långsiktiga planer för vårt samarbete och det är väldigt fint att få spåna på alla de där idéerna som bubblar med någon som har precis samma driv och lust att hitta nya infallsvinklar på saker. Igår planerade vi för det som blir vårt nya koncept för våren 2020 – workshopen Aktiv förlossning. Det är en lite kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just rörelse och aktivitet, och den kommer gå bra att köpa separat eller i paket med profylaxkursen Föda utan rädsla som vi också erbjuder. Läs mer om våra och vårens kurser här: profylaxkurser.se

Trötthet i december

Annars har jag fått känna på decembertröttheten. När mina professionella uppdrag och åtaganden för höstterminen tog slut så kom den plötsligt och drabbade mig. I den tröttheten så känns tillvaron som att försöka dra runt saker i seg kola. Det är ingen rolig känsla direkt men kanske är det inte så konstigt. Jag har jobbat så fokuserat och målmedvetet med några projekt under en längre tid nu och det är möjligt att när saker verkligen börjar ta form såpass att jag slappnar av litegrann – ja då kommer räkningen. Rekylen. Tröttheten.

Vilken tur att jag har semester och ledighet inplanerad i jul. För december (och maj) är ett kraftprov när man har många barn. Det är ett pärlband av julavslutningar, adventsmarknader, luciafiranden – och tomteverkstad. För helt utan julklappar vill mina barn visst inte bli. Men jag lovar, det blir jul i år också. Och ikväll blir det glögg och pepparkakor med barnmorskeförbundet i Uppsala. Vi kanske ses där?

Yttre palpation, barnmorska

Att kunna ett hantverk där känslor spelar roll

Paus mitt i rusningstrafiken på väg till Stockholm pga signalfel på spåret

December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

  • Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
  • Om EVA-studien, klipp och bristningar
  • En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
  • Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
  • Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
  • Är det livsfarligt att föda barn?
  • Om tidig hemgång efter förlossningen
  • Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
  • Varför är vi så rädda för att föda hemma?
  • Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Yttre palpation, barnmorska
Att kunna ett hantverk
Foto: Lovisa Engblom

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.

nyfödd

Årets julklapp – attention and vitality

Från veckans återträff!

Tiden då det gick att spontanplanera julen är för länge sedan förbi för mig. Men även om julen är en logistik med mycket som måste gå i lås såhär innan året tar slut så ser jag ändå fram emot julen i år. Jag kommer vara jourfri och ledig från jobb. Välbehövligt. Och mitt manus som snart är finputsat och färdigt kommer lämna mig strax efter jul. Jag har en känsla av flow just nu, alltså på ett kreativt plan. Det är en flyktig känsla som sällan är beständig men när den infinner sig, åh jag blir alldeles lycklig och får en impuls att vilja spara den på burk. Jag kan bäst beskriva det som en behaglig känsla av balans i livet. När jag möter exakt det motstånd jag behöver för att kunna ta mig framåt.

Att möta för mycket motstånd, besvikelser eller till och med rena misslyckanden är sällan uppbyggligt. Det resulterar ofta i en känsla av att det inte är jag själv som styr mitt liv utan att jag är ett offer för omständigheter. Den där offerkoftan är trång och stickig. I hate it. Så för att jag ska kunna åstadkomma någonting här i världen så behöver jag ta av mig den och sätta mig själv i förarsätet. En av mina favoritförfattare, Susan Sontag, säger det så bra:

Do stuff. be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Jag läser om hennes dagbok ”As conciousness is harnessed to flesh” just nu. Läsandet är helt vitalt för mig som person och jag tar mig liksom inte framåt i livet utan det. Själv önskar jag mig egentligen bara böcker i julklapp. Den här hösten har jag grottat ner mig i all populärvetenskaplig facklitteratur om födande som jag lyckats få tag på så just nu ser jag mer fram emot att få läsa andra böcker (tips: Silvia Avallones nya eller något av Nina Bouraoui) Men det finns två böcker om födande som jag GÄRNA läser och det är Pia Höjebergs första skönlitterära roman: Hanna och Barnsängskriget och så Give birth like a feminist av Milli Hill. Se där, två julklappstips. Den där fåniga mobillådan som har föreslagits som årets julklapp ger jag inte mycket för. Jag tycker verkligen att det vore fint om vi kunde sluta slösurfa bort tid på våra mobiler men jag tror liksom inte att mobillådan will do the trick åt oss.

Men jag tror absolut på att lägga undan mobilerna oftare och fundera lite på vad det är som driver oss framåt och som skiljer ut oss människor från vandrande soffpotatisar.

Pay attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Fortsätt vara ivrig på livet du fina

Vemod och väntan

Snart är det december och dags att göra ett bokslut över året som varit. Vart tog tiden vägen? Den senaste veckan har jag upplevt både starka känslor av glädje men också ett vemod. Studien SWEPIS resultat svepte förbi och gav upphov till diskussioner i mina olika forum. Någon ställde frågan:

Jag som alltid fött på målsnöret, och är så tacksam att mitt barn kom och att jag fick föda honom av egen kraft. Skulle någon alltså tvinga mig till en igångsättning nu?

Det ligger så mycket i just den formuleringen. Dels att det kan finnas tacksamhet över att få föda av egen kraft. Och sedan, känslan av att det kanske är någon annan som bestämmer över den egna kroppen. Jag tror att kvinnor i vårt samhälle är vana vid att andra bestämmer över deras kroppar och det är just därför som upplevelsen av att faktiskt bli respekterad och få lyssna in den egna kroppen under födandet kan vara så otroligt stark och empowering.

En annan uttryckte det såhär:

Vore det inte enklare för alla om man flyttade ut graviditeten utanför kvinnokroppen? Eftersom man då kan se till att produkten levereras som den ska på överenskommen tid.

Det finns verkligen någonting sorgligt med att alltmer börja ställa barnets behov och den födande kvinnans behov mot varann. För där drar den födande kvinnan alltid nitlotten, och det är så lätt att börja tänka på hon som ska föda ut barnet som en jobbig krångelmaja. Jobbigt att hon tänker och tycker egna tankar – att hon vill vara med och bestämma.

Svaret är att vi måste bli bättre på att individualisera förlossningsvården eftersom alla är olika. Det innebär att väga in alla aspekter av vad forskningen visar är bäst för mor och barn, men även väva in kvinnans egna behov och önskemål. För även om du är en av dem som bär ett barn som ligger med stjärten före så kan du fortfarande ha alla möjligheter till en spontan vaginal födsel. Eller så kanske du önskar ett kejsarsnitt. Det går utmärkt att individualisera vården vid sätesfödslar. Och det går utmärkt att individualisera vården för kvinnor med förväntat normala födslar.

Snart jul

Att december närmar sig innebär att jag börjar räkna ner. Jag har ett projekt som jag snart är färdig med, något som jag redan har berättat om, och det kommer få flyga iväg och lämna boet i början av januari. Tills dess lever jag med just den fågelungen ett tag till. Här är en annan ljuvlig på tillväxt som jag fick gosa med i veckan.

Bebisgos
yoga för gravida, gravidyoga

Gravidyoga och att bara vara

Grvidyoga, yoga för gravida
Gravidyoga

Först vill jag bara säga att jag har fått så fin respons efter min medverkan i förlossningspodden. Det gör mig verkligen glad. Jag kommer åka tillbaka till Emma och förlossningspodden om ett tag för att spela in ett bonusavsnitt. Men just nu utbildar jag mig inom gravidyoga. Nej, jag är ingen yogi och kan inte göra perfekta solhälsningar. Men vilken tur att yogan inte handlar om att göra perfekta solhälsningar.

Gravidyoga är ett så ypperligt tillfälle för den gravida kroppen att bara få vara. Med allt som är. Med tröttheten, illamåendet, huvudvärken, med slöheten, rädslan eller med lyckan och den där puttrande glada känslan av tillförsikt. Gravidyoga är ett ställe där görandet får maka på sig lite för varandet. Att ta sig till yogan är nog av ett görande – väl där går det bra att släppa och bara vara. Själv minns jag gravidyogan under min andra graviditet med en alldeles särskild värme. Hur det blev ett rum för mig att släppa alla prestationer och framförallt, där gravidmagen inte var i vägen.

Det känns fint om jag i framtiden kan få bjuda in gravida till just det. Men då måste jag göra om det till mitt. Alla nya kunskaper måste liksom processas och bakas om till något eget innan det går att bjuda in andra till det.

Det här senaste året har jag börjat med så många nya saker, jag har utbildat mig till profylaxinstruktör, börjat hålla kurser, skapat workshops, utbildat mig inom gravidyoga. Jag känner att nästa år får bli ett lite lugnare år på den fronten – ett år som får handla mer om att förvalta det jag redan har.

Doulapodden

Ljus i november

Jag håller på att tina upp efter höstlovets bakslag och mammaleda (se mitt förra blogginlägg). Idag känns det hoppfullt igen, förkylningen börjar släppa och jag har riktningen framåt klar för mig. Just den där riktningen, åh den är så viktig. Utan att ha något där framme, ett mål, är det så svårt att njuta av nuet. Då blir vardagen mest en salig röra. Jag kommer framförallt att hålla på med mitt skrivprojekt hela den här perioden fram till jul. Men jag har också klämt in en gravidyogalärarutbildning! Den går av stapeln under nästa vecka och det blir ett fint avbrott i vardagen. Jag vill veta – vad har ni för erfarenheter av gravidyoga? Skriv GÄRNA och berätta.

Innan höstlovet drabbade oss hann jag med att gästa doulapodden igen. Det blir nog ett ganska intressant avsnitt även om jag känner att det blev slip of the tounge fler än en gång eftersom jag sa saker som jag sällan vågar säga. En podd är ganska avslöjande eftersom det är ett forum där man faktiskt får prata till punkt. Som sådant är det rätt unikt skulle jag vilja säga. Och doulapodden är en guldgruva. Förlossningspodden (oh my) är också en guldgruva – och om allt går vägen så är tanken att jag ska gästa den podden nästa vecka. Så är jag på jour igen. November har faktiskt fortfarande chansen att bli en riktigt bra månad.

Doulapodden
Strax efter min medverkan i doulapodden, i deras fina doulastudio

Igår började jag läsa Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och blev helt fast. Andra böcker jag är bra sugen på att börja läsa är Silvia Avallones nya Där livet är fullkomligt och Ian McEwans Maskiner som jag. Bara vetskapen om att de finns där gör mig till en lyckligare människa. Det är sant. Planen är att ta ett två veckors jullov över helgerna – det och några böcker känns som en sån där fin sak att se fram emot.

Christina Cullhed konst

Höstlov med grisen i säcken

Höstlov kan bli alldeles underbara och helt klaustrofobiska. För tre år sedan var vi på resa i Skottland och Edinburgh vid just den här tidpunkten och det var ett av de höstlov som har gått till historien som helt underbart. Det var då. Höstlovet år 2019 kvalar lätt in som ett av de sämsta i historien. Det började med att jag kom på att jag glömt att anmäla fritids för vår mellanson, varpå han bedyrar att han vill gå på fritids! Det brukar ju vara tvärtom, att när skolan tar uppehåll och barnen är anmälda till fritids så vill barnen inte gå till fritids utan vill vara hemma istället. Men denna gång, när jag själv lyckades trassla till det, ja då ville han minsann inte alls vara hemma. Men så blev det.

Och samtidigt blev lilla Hanna jättesjuk. Fem långa dagar med hög feber, hosta och en tröttgnällighet som har fått mammaledan att anta nya höjder. En tanke som jag har tänkt är att få berättar om den leda man kan behöva utstå som förälder. För mitt i denna gå och bära på ett litet skrott så blev jag själv sjuk med feber. Och allt detta medan våra tonårsbarn har levt sitt eget höstlovsliv och vänt på dygnet. Att själv vara sjuk och bli fast inne i ett hus med en liten sjukling, en lagom uttråkad sjuåring och tre nästan tonåringar som knappt varit kontaktbara förrän klockan 12 på förmiddagen, åh det har varit rätt jobbigt. Jag har försökt skicka iväg sjuåringen och våra tonåringar på egna små turer ute, men ingen har nappat. Igår ledsnade jag själv rejält på att vara fast härinne och fick med mig tre barn i bilen, alltid något. Men vår favoritpark var stängd för ombyggnad och när vi väl kom fram till en annan högst lekbar park så vägrade sjuåringen att ta på sig sin vinterjacka och stod mest och tjurade och frös en lång stund innan han kom loss litegrann. Sen fikade vi på stan.

Jag tröstar mig med att vi samtidigt har haft flyt på andra fronter här i livet. Bland annat så kommer vi äntligen bli med nya källarfönster och den här omrokaden som är tänkt där två tonåringar ska husera i källaren medan lilla Hanna ska få eget rum häruppe, den blir nu av. Finally. Och idag har min mamma vernissage på sin utställning Bugs and Blooms på Galleri Uppsala. Som den här fjärilen känner jag mig knappast just nu men den lyser onekligen upp november med sin prakt.

Christina Cullhed konst
Bugs and Blooms på Galleri Uppsala

Vad gäller jobb så får jag väldigt många förfrågningar om doulauppdrag i Stockholm just nu, och det är jätteroligt men samtidigt tråkigt eftersom jag känner att jag måste tacka nej. Jag behöver prioritera doulauppdrag i Uppsala en tid framöver men tar mer än gärna emot bokningar av privata profylaxkurser eller konsultationer (förlossningsförberedande samtal) i Stockholms län.

Flitens lampa

Flitens lampa lyser

Flitens lampa
På vår släktgård

Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.

Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.

När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:

-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?

Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.

Barnmroskor

Vad jag har gjort och vad jag gör just nu

Jag har varit med på flera födslar och just avslutat en lite längre jourperiod. Nu är jag jourfri ett tag tills det är dags igen. Min man var borta på konferens hela förra veckan och jag rodde iland det här familjeskeppet på egen hand. Det brukar komma en liten rekyl efter en sådan vecka och den kom idag på morgonen exakt klockan åtta (efter födelsedagsfirandet av vår yngste son). Luften gick ur min ballong kan man säga.

Men i söndags träffade jag de här två på en underbart mysig lunch.

Barnmroskor
Maria och Liisa, barnmorskor

Ibland glömmer jag bort hur mycket jag saknar alla kollegor som jag hade när jag jobbade på Södra BB, men när jag träffar Liisa och Maria blir jag ju påmind.

Jag har masat mig iväg på två ryggpass på Friskis och Svettis för nu måste jag börja bygga några små muskler. Det känns som om min kropp består av cirka en procent muskler och resten av vatten, fett, organ, hud – och hår. Mycket hår.

Jag läser och skriver mest just nu när jag inte lämnar och hämtar mina barn på skola och dagis. Mitt skrivprojekt har svällt och det går framåt – men oj vilket grannlaga jobb det är. Just nu läser jag ”Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning” – det kommer en längre recension av den, förhoppningsvis senare i veckan. Men att den är jättebra kan jag avslöja redan nu.

Jag har upptäckt att min tid inte riktigt räcker till allt jag vill (surprise!) och att jag därför måste prioritera mellan många roliga saker. Familjen kommer först och sedan jobbet. Men så finns det en massa saker jag vill hinna med som liksom befinner sig någonstans i mitten på den familj och jobb- skalan och där är det rätt suddigt och tjockt just nu.

Så mitt i allt försöker jag lära mig att leva mer hållbart, slänga mindre mat och köpa färre saker.

Men idag ska vi fira att vi har haft den sötaste gosse man någonsin kan tänka sig – i sju hela år. Det har inte bara varit lätta sju år, framförallt har det varit några riktigt jobbiga vändor på akuten. Idag vet jag att allvarlig allergi är en sjukdom som man ska ha en viss sorts respekt för. Och jag vet att du inte gillar mina pussar och kramar på samma sätt nu som då, därför tar jag tillfället i akt nu när du inte riktigt hör mig: Jag älskar dig Martin.

På Akademiska sjukhusets barnakut.

Kväll och fönster

Vill inte spilla bort en minut av livet

Just nu är jag inne i en intensiv skriv samt jourperiod för födslar. Det är ett sjå att hålla jämna steg med allt som händer runtom mig i min vardag som fembarnsmamma. Med fyra barn i skolan och ett barn som precis har börjat dagis så har föräldralogistiken nämligen vuxit. Vi har redan bockat av 4 föräldramöten och 3 tandläkartider för terminen. Och helgerna har vi börjat betrakta mer som någon form av arbetsläger än som vilodagar. För det är då det måste städas, handlas, tvättas, plockas, klippas gräs, skjutsas barn till olika aktiviteter. Vardagarna är mer vilsamma.

Jag har börjat förstå att den här perioden med barn inom precis hela spannet från 1 till 15 år, nog på många sätt kommer vara den mest utmanande perioden. Vi har ju alla möjliga åldrar intecknade på en och samma gång. Men det är mäktigt att sitta och äta middag med alla sju familjemedlemmar runt bordet samtidigt. Och vår yngsta mår som allra bäst när hon har alla sina syskon samlade runt sig.

Den jobbigaste känslan för mig är nog känslan av att tiden försvinner lika fort som ett tåg swoshar förbi. Sen blev det kvälle och dags att kollapsa i sängen.

Kväll och fönster
Om kvällen

Jag förstår inte riktigt hur fembarnsmammor som gör karriär också lyckas hålla sitt hem fint och välordnat, som äter nyttigt och tränar 3-4 gånger i veckan. Något av allt detta går nämligen bort – är min erfarenhet. Det blir hela tiden att prioritera någon del av menyn på bekostnad av något annat.

Och tänk, tiden går verkligen. Jag som nyss var 30 har redan börjat planera för min 40-årsfest, även om det är ett och ett halvt år kvar. Just för att jag vet att tiden går så känns det viktigare än någonsin att lägga den på saker jag tror på. Jag vill inte spilla bort en minut.

Och apropå att få göra saker som verkligen känns rätt hela vägen – nu på söndag håller jag och Eva vår andra gemensamma profylaxkurs i metoden Föda utan rädsla. Allt som handlar om våra kurser finnes nu på den splitternya gemensamma hemsidan profylaxkurser.se Tanken är att samla allt om oss under ett gemensamt tak.

Men innan dess ska jag hinna peta ner några lökar i trädgården. För snart är september månad till ända och om det ska bli några nya vårblommor i mina rabatter nästa år så gäller det ju att sätta dem nu. För trots att tiden går så längtar jag redan till nästa vår. För nu blir det ju höst och kvälle på riktigt.

Sommar och familjeliv
Foto: Lovisa Engblom