En facebookgrupp om att föda med stöd

Välkommen till Föda med Stöd på Facebook!

Ja, jag har gjort slag i saken och startat en facebookgrupp. Varför? Jo för att jag vill komma närmare dig! Det låter ju verkligen allmänt klyschigt men det stämmer. De senaste åren har jag blivit vän med många,  ja nätverkat och knytit kontakter bara genom att vara aktiv i olika forum på Facebook. Det finns en mängd grupper redan men jag ville ta chansen att skapa en egen grupp där jag får vara med och sätta tonen. Så, nu har jag gjort det! Här är den:

En facebookgrupp om att föda med stöd
På facebook

Ton: Det ska vara en trygg och fredad plats på nätet, men gärna med ett högt tak. För alla som vill diskutera allt det som ryms under paraplyet Föda med stöd (som mer är att betrakta som ett barnmorskeackord i dur). Här är exempel på vad som kan rymmas: trygga eller otrygga födslar, sjukhusfödslar eller hemfödslar, midwifery, vattenfödslar, doulande, graviditet, föräldraskap, klimakteriebesvär, aborter och sex. Ställ en fråga du har eller dela en erfarenhet! Det som inte accepteras är en otrevlig eller arrogant samtalston. Brukar sällan bli konstruktivt då nämligen. Så, du är hjärtligt välkommen med andra ord!

Jag vill också ta tillfället i att presentera en av mina nära kollegor, nämligen Eva Grape Ersson! (För jag jobbar inte ensam, varken med hemfödslarna eller med mina doulauppdrag.) Såhär presenterar Eva Grape Ersson sig själv:

-Jag är i botten socionom med 10 års erfarenhet som kurator och arbete på familjecentral. Jag är också Föda Utan Rädsla – instruktör och doula. Det senaste året har jag även utbildat mig i metoden Aktiv baby. I mitt arbete har jag alltid brunnit för familjer i alla former. Med ödmjukhet, inkänning, lugn och trygghet hoppas jag kunna stötta blivande föräldrar att hitta sin inre styrka.

Medvind Profylax i Enköping
Eva Grape Ersson, Medvind Profylax

Läs mer om Eva på hennes egen hemsida: medvindenkoping.se

Jag och Eva kommer fördjupa vårt samarbete under våren och det känns jättekul! 

En medelhavsdröm

Alltså, vad häftigt det är att vara släkt och nära vän till en proffsfotograf. Jag tänker på min svägerska och barnens faster Lovisa Engblom. Det är hon som har förevigat mig och lilla Hanna vid havet den där stormiga eftermiddagen vid Medelhavet. Vågorna gick höga och saltvattnet stänkte på oss! Det var friskt, kargt, blåsigt och härligt. Lite läskigt också tyckte Hanna för hon ville liksom borra in och ner sig i mig. Just på den här katalanska stranden har våra barn badat många gånger. Havet dånade in mot klipporna när vi tog de här bilderna.

Mor och dotter vid medelhavet

Jag har fått ganska stor respekt för vatten och vågor. Att hålla koll på alla barnen när de badar en varm sommardag samtidigt som alla andras barn också badar, ja det kan göra mig riktigt stressad. Pool är jag jätteglad att vi inte har hemma. Så på det sättet passar det mig ganska bra att vara ensam på en strand där vågorna förvisso går höga men när det enda barnet jag behöver ha koll på är ungen jag har i famnen.

Mor och dotter vid havet

Foto: Lovisa Engblom

 

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ  Föda med Stöd på Bloglovin

En november med fullt ös

Adventsstjärna i fönster. Vinterbild.

Snart är det dags igen! December för ett år sedan.

Otroligt vad tiden går fort! Snart är det ju redan december! Jag som hade lovat mig själv att jag skulle hinna med att städa, fixa inför advent och hinna med det mesta av julklappsbestyren innan december. Jag har plötsligt fått lite bråttom. Den här sista sjukan tog lite på krafterna, plötsligt känns tillvaron som en uppförsbacke igen (jag som älskar känslan av glid och nedförsbacke). Men vilken fin skräll det var att få publicera min vän Paolas fantastiska inlägg om amningsmönster hos barn förra helgen. Det blev så uppskattat av er läsare! Inlägget delades många, många gånger och blev snabbt ett av mina mest lästa inlägg! På Facebook kom det kommentarer som ”Jag vill också forska om amning!”. Något jag vet att en som har forskat om amning i många år uppskattar att få höra. Och det är inte så dåligt att som forskare få nå ut med sin forskning till en lite större publik av läsare. Jag är väldigt stolt över att jag har lyckats skapa en sådan plattform. Föda med stöd får stadigt fler läsare.

Paola och hennes kollegor var också med i Uppsala Nya Tidning i början av den här veckan:

UNT: De vill sprida sanningar om amning

Och härhemma har vi inte längre någon familjemedlem som är under ett år! Tänk, jag tycker faktisk att det är mysigare och mer lustfyllt att amma en ettåring än en liten nyföding. För nu är anspänningen helt borta. Jag vet att jag inte behöver någonting. Hon är så go och rund och klarar sig gott med att få mat av sin pappa. Och när jag är borta en längre stund så handmjölkar jag ur en skvätt som hon gladeligt dricker upp till kvällen. Det hela känns väldigt avslappnat. Och i tisdags var jag i Stockholm och spelade in en podd! November har varit en intensiv månad.

 

 

 

Spädbarn i mammas famn

Feber och frossa i November

Det börjar bli dags att operera bort halsmandlarna nu. Jag är så trött på att ungefär två veckor av mitt liv varje år försvinner i feber och halsont. Och eftersom jag har haft halsböld en gång (det var inte roligt) så blir jag alltid så rädd och nervös när jag får de här symtomen. Men förhoppningsvis är jag snart frisk, ja jag måste bli det, för det är ju så mycket roligt som händer.

Spädbarn i mammas famn

Några dagar gammal i randigt! Foto: Lovisa Engblom

I helgen fyller vår yngsta dotter Hanna ett år. Tänk att det snart är ett helt år sedan som hon kom. Hon är en sån ljuvlig liten person, och så fäst vid sina fyra syskon. När vår yngste son Martin blir ledsen så blir Hanna också sympatiledsen. Och när hon ibland lyckas få fatt på någon av husets alla mobiler så kommer det stora stjärnor i ögonen – som att komma över en skatt! Mobilens dragningskraft är stor. Hon äter vanlig mat men ammar  också fortfarande. Det är så mysigt att amma ett barn som har blivit lite större, ja som har egen initiativförmåga – och som ibland  serverar sig själv av maten. Ni som inte redan har läst berättelsen om när hon föddes förra året kan göra det här: När hon kom till världen

Bebis 8 månader

Sommarbarn!

På måndag nästa vecka ska jag äta middag med inspirationsgruppen hemma hos Camilla Billström. Vi har brukat anordna inspirationsträffar – workshops och föreläsningar – i samarbete med ABF här i Uppsala. Förhoppningsvis blir det fler inspirationskvällar framöver men själv har jag behövt ta ett steg åt sidan eftersom jag inte hinner med att göra allt jag vill. Jag måste prioritera. Och som en av familjeförsörjarna till den här stora familjen med fem barn (och allt som kommer med det) så måste jag prioritera att göra sådant som ger en inkomst. Jag kan inte lägga för mycket av min arbetstid på ideellt arbete. Men alla barnmorskor som är med i inspirationsgruppen – och allt det vi har gjort – betyder fortfarande jättemycket för mig!

På tisdag ska jag medverka i doulagruppens nystartade podd! Kul.

Och snart är november slut! Det ger mig faktiskt lite lätt ångest. För jag hade tänkt hinna med det mesta av julförberedelserna innan november börjar. Jag vill faktiskt kunna njuta lite av julen! Det blir annars lätt en så hysterisk månad som mest ger mig magknip. Precis som maj månad. Egentligen är det ju förträffliga månader att njuta av, om tiden ges till det. Men den ges aldrig utan äts hela tiden upp av en massa nya saker som råkar hamna på listan. Det gäller att bli medveten om sin egen roll i det där med saker som hamnar på listan. Att ta bort saker från listan är så svårt.

Ja det var bara det. Hoppas ni andra har det bra i novemebermörkret! Jag har förresten startat ett nytt instagramkonto som heter birthfolks, gå gärna in och följ: @birthfolks

Där samlar och postar jag fina gravid och förlossningsbilder som instagram svämmar över av.

 

Ett dekorativt och vackert höstlöv

Höststöket och höstfärgerna!

Spansk gatskylt i Torredembarra

Alltså, vilken (höst)vacker spansk gatskylt!

I söndags kväll kom vi hem från Spanien. Då var vi lyckliga men rätt möra efter vad som kändes som en riktigt  lååång hemresa. Det är meckigt att förflytta sig med en så stor familj och när man väl är på väg hem igen vill man ju bara just hem. Väntetider på flygplatser äger mer av någon slags charm (det finns förväntan i luften) på vägen dit, till resmålet –  men inte på vägen hem. Då har all luft redan pyst ut ur semesterballongen.

Gågata i den spanska staden Torredembarra

Höstfärger på en gågata i Torredembarra!

Vi var också trötta efter lördagens drama då ett av våra barn fick en svår allergisk reaktion efter spår av nötter i glassen. Det blev först ett ingripande av oss, sedan ambulans och så en dag på ett sjukhus i staden Tarragona (närmaste storstad). Att ha ett barn med en svår allergi är som att ha ett litet bombhot hängande över sig och precis när man har sänkt garden lite och slappnat av – då slår det till. Svåra allergier är verkligen inte att leka med och jag behöver väl knappast nämna att det är jobbigt att vara förälder när något sådant händer. Känslan när ambulansen åker iväg med ens eget barn inuti. Den här gången var det pappa Stefan som fick följa med. Han är bättre på att prata spanska än vad jag är och ambulanspersonalen var inte så bekväma med engelskan. Men de var proffs! Jag blir alltid rörd av att se sjukvård in action, särskilt när den fungerar som det är tänkt. Proffsig sjukvård utan gränser. Jag kände hela tiden att mitt barn var i goda händer och DEN känslan är helt oslagbar. Allt gick bra och vårt barn kom åter till vårt semesterresidens med sin pappa på lördagkvällen, pigg och bara en aning kortisonspeedad. Slutet gott allting gott. Men vi var rätt trötta när vi somnade i Sverige på söndag kväll, efter hemresan.

På måndag morgon var det bara att kliva upp tidigt och påbörja en ny intensiv arbetsvecka. Först  åkte jag till mitt jobb som skolsköterska och det blev två intensiva jobbdagar med hörselkontroller och vaccinationer av skolbarn! Och så igår jobbade jag mitt första pass som barnmorska på Huddinge förlossning. KUL! Och väldigt trevligt att få återse så många kära barnmorskekollegor som har börjat arbeta där. Ni vet väl att det händer jättemycket roligt på Huddinge förlossning just nu! Projektet med barnmorskor hela vägen har precis sjösatts och det är Så Himla Roligt!

Ett dekorativt och vackert höstlöv

Höstlöv solo!

Men i mitt lilla liv längtar jag nu efter mera ordning. Jag vill att det ska vara rent och städat i alla hörn så att jag kan gå loss med både adventspynt och adventsmys. Det är liksom inte lika roligt att pynta om det inte först är rent och städat. Ett städat och fint hem är ju en så stor del av själva myset! Smutstvätt, kartonger, disk, vissna blommor och en översvämmad sopsortering drar liksom ner mysfaktorn. Och jag inser att vi ligger efter på just den punkten. Eller rättare sagt jag ligger efter på den punkten. Min man är faktiskt exemplarisk när det gäller att kombinera föräldraledighet med hushållsarbete. Allt det här äppelmoset till exempel, det har han kokat när jag har jobbat! Hela förrådet är nu fullt.

Äppelmos i glasburkar

Hemlagat äppelmos en masse!

Och att tvätten blir tvättad i det här hushållet är inte min förtjänst, så mycket kan jag säga. Men under helgen som kommer så ska det här huset bli höststädat! Att vara ute och flänga är trevligt men det är nästan som allra bäst att få komma hem igen och börja pyssla om. Hösten är ju också bästa tiden för att pyssla och boa här inne. När den mest intensiva trädgårdssäsongen är över, löven har börjat gulna och det börjar blir mörkt om kvällarna. Då är det dags att tända en brasa här inne. Eller prova att bada bastu för första gången.

Två dekorativa höstlöv

Vackra höstlöv!

 

 

Slottet på kullen

Halloween, mysrys och spanskt oväder!

Oväder i Spanien

Slottet i Altafulla

Igår onsdag vaknade vi till oväder. Regnet öste ner och en stor blixt slog ner någonstans i närheten (på taket kändes det som). Spanskt oväder. Bonusfarfar och två av barnen som var ute och promenerade fick ta skydd från regnet i Spökhusets ruiner. En riktigt mysrysig halloweenstämningen sänkte sig över byn.

Spökhuset i Spanien

Interiör från Spökhusets ruiner.

Barnen gick loss med Halloweensminket men det blev ingen ”trick or treat” i grannskapet. Hur säger man trick or treat på spanska? Det kunde vi aldrig lista ut. Jag, Hanna, Lovan och farmor Stina tog en promenad ner till stranden och vågorna istället. De var mäktigt! Hela havet som ett enda stort fyrverkeri av skum som dånade in mot klipporna, vi sveptes nästan med. Lovan tog proffsbilder av mig och Hanna (kanske blir det några till bloggen!) med den mäktiga naturen som bakgrund. Hanna blev bara liite förskräckt av det dånande havet och vågornas salta stänk. Själv kände jag livet i mig.

Havet i Torredembarra

Lovan och havet

Det blev riktigt kyligt till kvällen, men oss gick det ingen nöd på. Vi åt pulled pork, cole slaw och picklad rödlök till middag. Till efterrätt blev det en vansinnigt god (och mycket mäktig) LA fudge-tårta.

Men inatt sov jag och Hanna som krattor. Vi är båda två förkylda och allmänt krassliga. Fast idag när vi vaknade var ovädret som bortblåst. Solen lyser nu klar på himlen – det är ett helt ljuvligt försommarväder. Byn och slottet i Altafulla badar i sol, vi har promenerat till och från Torredembarra stad allihop och just nu badar barnen i havet.

Slottet på kullen

Slottet i sol!

Så vi njuter.

Systrar i Spanien

Äldst och yngst i syskonskaran!

Rapport från ett höstlov i Spanien!

Det regnade när vi kom fram. Martin var lite fundersam för det brukar ju alltid vara sol när vi landar i Barcelona. Skulle det verkligen bli bad i havet? Nja. Jag märkte att han såg fundersam ut där i bilen. Det blev bad! Men inte första kvällen för det var mörkt som under ett grytlock när vi äntligen kom fram till huset. Alla var trötta efter två försenade plan och allmän höstlovshysteri på Arlanda flygplats. Alltså, det är rätt meckigt att resa med många barn. Även om allting går som planerat så är det meckigt. Boardingpass, väskor och alla fötter och armar som liksom ska fösas åt ett och samma håll. Jag somnade gott efter den långa resdagen med Hanna tätt intill mig.

När vi vaknade söndag morgon så smattrade regnet mot fönsterrutorna. Vi åt frukost och undrade – skulle det bli något bad?

Torredembarra, Spanien

Höstmorgon i Spanien

Efter lunch tittade solen fram och det var som att trycka på en knapp! Solstolarna, armpuffarna, badkläderna och surfbrädorna rotades fram på ett litet ögonblick. Tänk, vi lyckas nästan fylla stranden på egen hand nu! Inte en människa syntes till förutom vi, jo några ungdomar som satt på klipporna och hängde. De spanade på oss – vi,  de galna höstbadarna! Alla barnen kom i, förutom Hanna förstås. Hon sov gott i vagnen.

På eftermiddagen kom solen.

Barn som badar på en strand i Spanien.

Våra badande barn!

Det var succé förstås, att få bada loss bland vågorna. Själv var jag en badkruka som inte kom i vattnet. Kanske har vår varma Sverigesommar satt sina spår i mig? Jag har nog gått och blivit bortskämd med badtemperaturer på 27 grader i älven. Men jag njöt av stunden och de värmande solstrålarna.

Mina fötter på stranden.

På kvällen åt vi lamm med ugnsrostade grönsaker och pumpapaj till efterrätt. Också det blev succé! Men sen kom natten och då var det slut på idyllen. Ett av våra stora barn insjuknade med feber, huvudvärk och kräkningar. Natten utvecklades till ett litet barmhärtige samariten -lopp mellan våra barn och deras olika krämpor. Astma, magknip och feberfrossa på en och samma natt. Så när morgonen kom kände jag mig som en riktig rugguggla. Kallt var det också och jag ångrade att inte raggsockor, mysbyxor och ylletröjor hade kommit med i packningen.

När ett sjukdomsutbrott kommer är det inte så mycket annat att göra än att vänta ut det och ta nya tag så fort det går. Idag på förmiddagen tog vi en liten promenad förbi det ödehus som i familjen går under namnet  Spökhuset. Ett passande namn såhär i Halloweentider.

Spökhuset!

Efter lunch tog vi en promenad in till Torredembarra stad allihop. Men glömde alldeles bort att siestan fortfarande lever i allra högsta grad här i Katalonien – inte en affär var öppen. Jo glassbaren. Så det blev glass i stora lass till barnen innan vi strosade hemåt. Solen sken på oss och var väldigt förlåtande där när vi promenerade hemåt hela klanen.  Men nu på kvällen har det blivit kallt igen och vi skruvar upp alla element på högsta värmegraden. Kanske tänder vi till och med en brasa i den öppna spisen ikväll? Sen hoppas vi på en god natts sömn.

 

 

 

 

Höstlov i Spanien!

Från vår Spaniensemester förra året!

Snart, snart sätter vi oss i bilen och kör mot Arlanda. Vi ska semestra i Spanien på höstlovet i år – vilka lyckostar vi är! Farmor och bonusfarfar är redan på plats. De brukar hinna med att fälla ner sängarna (vi blir 13 personer som ska husera ihop)  fylla kylen med lite ätbart och köra fram bilen. Sen kommer vi med alla barnen. Och då blir det inte en lugn stund.

Vi landar i Barcelona och åker vidare längs kusten till en by som heter Torredembarra. Barnen brukar vilja bada i havet direkt. Alltså innan vi hinner packa upp våra kläder eller bädda sängarna. Men efter deras premiärdopp är semestern liksom på rull. Sen rullar det bara på och vips så har den lilla veckan gått. Alltså gäller det att passa på medan det hela varar! I min väska har jag packat ner Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (Jag älskar Selma! Körkarlen läste jag på en av våra Spaniensemestrar) och så ska jag läsa klart Ett jävla solsken. Jag har inte så stora förhoppningar om att hinna läsa ostört eftersom vi har lilla Hanna med oss. Det blir Spanienpremiär för den lilla skrottan och jag vet att vi kommer få ränna efter henne mest hela tiden. Just 1-2 årsåldern brukar som bekant innebära en hel del punktmarkering.

Innan vi åker vill jag puffa lite för mitt alldeles egna personliga nyhetsbrev! Jag kommer börja skicka ut ett brev ungefär var sjätte vecka med ännu lite mer av det som finns här inne på födamedstöd. Fast mer exklusivt. Gå in på födamedstöd.se och anmäl dig för en prenumeration vet jag!

Armpuffar, astmamedicin, badkläder och blöjor är nedpackade till barnen. Själv har stuvat ner några sommarklänningar till mig. Höstlovssemestern kan börja.

Nedräkning

Vinteräpple

Vinteräpplet Ingrid Marie

Det blev inga torkade äpplen i år men hur mycket must och äppelmos som helst. I helgen stod jag och vek kläder i sovrummet medan Stefan och David plockade ner och lindade in våra sista äpplen i silkespapper. Det ska visst gå lika bra med tidningspapper, men de får inte ligga hud mot hud med varann! Och viktigast av allt – de ska förvaras på något svalt ställe. Förhoppningsvis blir det färsk frukt över hela vintern. Vackert röda är de.

Själv är jag inne i en intensiv jobbperiod och försöker hinna med att beta av saker som står på min lista. Eller jag har flera listor. Som skolsköterska handlar det mycket om att få saker att klaffa inför de kommande vaccinationsdagarna på skolan. Vaccinationer är en av de viktigaste och mest tidskrävande uppgifterna för en skolsköterska. Det där nålsticket som oftast går på någon sekund kräver sin rigorösa administration både före och efter. Samtyckesblanketter ska lämnas ut och hämtas in, akutläkemedel (om någon drabbas av en allergisk reaktion till exempel) och vaccin behöver beställas. Förrådet måste ses över. Finns det plåster? Sprutor? Datumet för vaccinationen ska sättas i samråd med lärare och en annan sköterskekollega.  Och på själva dagen behöver vaccinet först ordineras i journalen, sedan ska personnummer, batch och lotnummer in i både journalen och det nationella vaccinationsregistret. Det är lite pill liksom. Men vi är alltid två skolsköterskor som hjälps åt under vaccinationsdagarna och det brukar faktiskt bli riktigt mysiga dagar.

Som barnmorska och i mitt eget företag handlar det just nu om att få en struktur. Jag har många uppdrag och jourperioder framför mig och nu behöver det hela göras hanterbart, inte bara för mig utan för min familj. För det blir lätt förvirrat. Givetvis har jag tystnadsplikt och det innebär att jag inte kan dela med mig av information hursomhelst. Men samtidigt är ju min man högst delaktig, ja han är ju faktiskt också jour under mina jourperioder eftersom han måste hålla ställningarna härhemma när jag åker iväg! Tanken är att jag ska komma på kodnamn för mina olika uppdrag, skriva ner de beräknade datumen för födslarna (och jourperiodens längd, från och med datum – till och med datum) på färggranna lappar. Jag ska sedan sätta upp dem på någon anslagstavla – eller  varför inte hänga upp dem på ett snöre? Som en slags adventskalender, fast med olika lappar istället för 24 paket. När uppdraget är slut tar jag helt enkelt bort en av  lapparna, så försvinner de undan för undan medan nya kommer till. Det kommer att underlätta, för då kan vi prata om mina uppdrag och peka på lapparna. Tanken är att det ska bli mer överskådligt än vad det är nu.

Men närmast i tiden handlar det om att räkna ned och få upp barnen på mornarna, få iväg dem till skolan de här sista dagarna så att vi snart kan börja packa väskorna.  På lördag bär det nämligen av! Mot Spanien! Eller närmare bestämt Katalonien och en by som heter Torredembarra. Vi blir sex vuxna och åtta barn på resan – om man räknar med den lilla som ännu inte är född. Det är samma by och samma hus som vi har bott i under flera år på våra Spaniensemestrar. Men aldrig på ett höstlov. Det ska bli så mysigt!

Time management – hur får jag tiden att räcka till?

Time management

Ja det undrar jag ibland. Det enkla svaret är att tiden faktiskt inte räcker till. Nej, den räcker inte på långa vägar till allt det jag drömmer och fantiserar om att göra. Jag måste helt enkelt välja vad som är viktigt för mig. Välja vad just jag vill lägga tiden på. Det är svårt! Under perioder av mitt liv har jag försökt trycka in så mycket så möjligt på kort tid, allt enligt devisen ”vill man så går det”. Men efter ett tag så sitter man där med en massa lösa trådar och en oförmåga att njuta eftersom man hela tiden har bråttom att hinna med nästa punkt på listan. Ingenting blir roligt. Allt blir bara en enda stor stress.

För två år sedan startade jag min verksamhet och började samtidigt blogga här på Födamedstöd. Det var – och är – fantastiskt roligt. Det jag visste var att jag ville skriva, få uttrycka mig ocensurerat i min profession och få forma något eget. Skapa mig en egen (barnmorske)plattform helt enkelt. Jag såg det inte som ett jobb eller som något som skulle komma att konkurrera med mina andra åtaganden. Det var bara något jag ville göra! Samtidigt befann jag mig i en period när jag frilansade på flera ställen, både som sjuksköterska och barnmorska. Jag kunde inte förstå varför tiden inte räckte till! Kalendern såg ju alltid så tom ut. Till en början.

Heltidsjobb att blogga

Idag vet jag att en ambitiös blogg är ett heltidsjobb, lätt. Allt innehållsskapande – om det ska hålla en viss kvalité – tar otroligt mycket tid, engagemang och kreativitet i anspråk. Det är inte gratis på långa vägar. Jo, kanske gratis att konsumera – men inte att skapa. Eftersom jag har drivkraften och engagemanget (men inte alltid tiden) så har det blivit krockar ibland. För mig gick det att köra enbart på känsla ett tag. Men insikten har hunnit ikapp mig – den att jag måste välja vad som är viktigt. Jag kan inte engagera mig överallt utan en tanke på vad det kostar av min egen tid.

Jag vill inte sluta jobba som barnmorska eller skolsköterska för att kunna blogga på heltid. Men jag kan heller inte fortsätta låtsas som om jag har två-tre liv liksom staplade på varann.

  • Jag arbetar som skolsköterska och har en fast tjänst på 30 %. Det är ett roligt, självständigt och meningsfullt jobb som samtidigt ger en viss trygghet och stabilitet i tillvaron. Det går också bra att kombinera med familjen, barnen och min egen verksamhet.
  • Jag tar uppdrag som hembarnmorska och barnmorskedoula. Det är det jag får inkomster ifrån i mitt eget företag. Det – och att författa texter.
  • Jag tycker det finns en poäng med att hålla sig a jour och up to date som barnmorska och vill därför fortsätta jobba på sjukhus. Jag ska jag nu börja arbeta så smått på Huddinge förlossning efter höstlovet.
  • Jag har en familj med fem barn. Det tar ganska mycket tid.

Bloggen och skrivandet gör jag utöver allt som jag räknade upp här ovan. Och jag tycker INTE om när kvalitén på något av det jag gör blir lidande. Det gör mig enormt frustrerad. Vare sig det handlar om uppdrag, texter eller att prata med barnen och lyssna på deras funderingar.Därför har jag nu kommit fram till att jag hellre tackar nej till förfrågningar jag får än tar på mig för mycket. Så när jag tackar nej till ett uppdrag så är det ett friskhetstecken – omvänt så blir det då också ett större värde på mitt JA till att ta mig an något. Och jag har kommit fram till att två blogginlägg i veckan är den publiceringstakt som jag kan hålla här på Föda med stöd. Ett mer personligt inlägg och ett matigare inlägg som kanske kräver lite mer engagemang och förarbete. Jag vill också börja skapa inlägg som lever längre. Allt enligt devisen bra och mer sällan än ofta och halvbra.

Hänger ni med? Jag känner mig lycklig över att jag äntligen har förstått att jag måste välja. Ingen kan göra allt. Ändå är jag ganska kapabel som person och orkar mycket. Men att hoppa på varje nyck eller vända mig om och springa så fort någon ropar på mig, nej, den tiden är nog förbi. För barn tar tid. Och mitt bästa tips och råd till er som funderar på hur ni ska få ihop jobb, liv, drömmar och småbarnsår är:

Stay close to home!

Min dröm är att få fortsätta på den här inslagna vägen. Vara varsam med min tid och välja noga vad jag lägger den på. Samtidigt som jag – kanske lite saktare – men säkert och mycket mer långsiktigt bygger den här plattformen. Och alla ni som får ett rungande JA av mig – be happy!

 

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ Föda med stöd på Bloglovin!