Märta Cullhed Engblom

Om att ta sig själv och sin tid på allvar

Efter att ha funderat lite på hur jag ska kunna tjäna några pengar på all den tid jag lägger ner på att skapa innehåll här på bloggen och på mitt instagram fodamedstod så har jag kommit fram till att jag vill prova Bottler. Jag ska berätta mer om vad Bottler är för något alldeles strax. Men först lite om det här med att kunna ta betalt. De inkomstben jag har i mitt eget företag är ju dels mina egna tjänster, det vill säga profylaxkurser, workshops och barnmorske – och doulauppdrag, men även rena konsultuppdrag. Just nu skriver jag texter på uppdrag till exempel, och arbetar timmar som skolsköterska. Jag täljer inte guld med täljkniv om någon nu trodde det. Tvärtom, det har varit en ganska stor utmaning för mig att våga prissätta min expertis. Jag är helt trygg med att jag kan saker, men hur ska man kunna ta betalt för det man älskar att göra? Min passion för det jag gör – att vara med och bidra till trygga förlossningar och allt det som hör till – har ibland ställt sig i vägen för min förmåga att ta betalt. Men när man väl har kommit igång med sitt företagande så blir det så tydligt att man måste lägga sin tid framförallt där man kan tjäna pengar.

Den insikten har varit lite jobbig för mig. För jag lägger väldigt mycket tid på att skriva blogginlägg och skapa inlägg på mitt instagramkonto. Tid som jag verkligen vill lägga eftersom jag tycker det är så lustfyllt och viktigt – det får ju spridning och gör skillnad – men det är tid som jag inte riktigt får igen i pengar. Min blogg skapar ju ett mervärde i mitt företag, den är mitt varumärke, så på det sättet är det ju en investering. Men den är inget eget inkomstben.

Hur gör andra bloggare?

Professionella bloggare tjänar oftast sina pengar på sponsrade samarbeten, de får helt enkelt betalt för att göra reklam för något annat företags produkter eller tjänster. Ju större följar eller läsarskara desto bättre betalt såklart. Att driva stora bloggar och göra bra bloggsamarbeten är ett hantverk som jag har stor respekt för. Clara Lidström underbaraclaras.se och Elin Häggberg teknifik.se är två proffs på det. Det de gör är att de skapar ett stort värde för sina följare – helt gratis! – och lyckas samtidigt ta betalt för det. Imponerande. Jag vet att det ligger många timmar av hårt arbete bakom deras succéer.

Själv blir jag hjärtligt glad när någon av mina barnmorske och influencerkollegor lyckas ta betalt för alla sina timmar av arbete. Barnmorskan Asabea är ett sådant lysande exempel. Hon är en otroligt driven och duktig barnmorska som snabbt har skapat sig en stor följarskara på instagram. Hon bloggar också. När det dyker upp ett betalt samarbete med något företag i hennes flöde så blir jag därför glad – för det betyder att hon värderar sin tid. Jag vet ju nu hur otroligt mycket tid det tar att skapa värdefullt innehåll (eller content som det heter på reklamspråk), svara på frågor, köra livefrågestunder på instagram och så vidare, och så vidare. Bara för att det är roligt också så är det ändå investerad tid – tid som hade kunnat läggas på något annat.

Men inte alla gör sponsrade samarbeten, det finns andra varianter. Patreon är en sådan variant. Emma Philipsson som driver Förlossningspodden är en av dem som nu har börjat med Patreon. Vissa avsnitt hamnar då bakom en betalvägg och för att låsa upp den och få tillgång till alla avsnitt behöver du bli Patreon. Det är ett sätt för till exempel poddare att få sponsringen direkt från sina följare. Ganska smart – men som med allt så finns det fördelar och nackdelar. Att en del innehåll hamnar bakom en betalvägg kanske irriterar någon, och som skapare av innehåll kan jag känna en viss stress inför sådana lösningar. Då måste det där bonusmaterialet komma ut med jämna mellanrum.

Så när Bottler dök upp i mitt flöde på instagram blev jag därför glad. Det är en ny prenumerationstjänst där jag kan erbjuda dig som följare att få sponsra min blogg och mitt instagram med 30 kronor i månaden – om du vill! Bottler är alltså en sponsortjänst som till skillnad från Patreon inte villkorar innehållet, det vill säga allt innehåll fortsätter att vara tillgängligt för alla. Man kan se det som en ekonomisk tumme upp, en tumme som i förlängningen kan leda till att de som skapar kan fortsätta lägga ner tid, själ och hjärta på att skapa bra innehåll.

Jag har bestämt mig för att prova! Det är värt ett försök. Så nu finns jag på

bottlercommunity.com/fodamedstod

Så här ser det ut om du klickar dig dit. Och om du väljer att börja sponsra men ångrar dig så går det bra att avsluta närsomhelst. Hur löjligt det än kanske låter så hände det någonting när jag bestämde mig för att prova. Det var som att jag talade om för mig själv att all den tid jag har lagt ner här och på mitt instagramkonto var värt något. Och gissa vilken varm kniv i hjärtat det var att få min första Bottler. Alltså jag kände mig så sporrad att genast sätta mig framför datorn och skapa innehåll i världsklass, trots att endast 30 kronor skiljde mitt nya jag från mitt förra jag. Så nog betyder det någonting.

Jag önskar att fler innehållsskapare ska våga prova denna variant för jag tycker den är sympatisk. Vad tycker du? Kommentera gärna!

En uppdatering av läget: be wise

Söndagsmys!

Det här är vad som har hänt på ett ungefär de senaste veckorna:

  • Jag har varit hemma med sjuka barn till och från i nästan en månad
  • Mitt manus har ändå lyckats lämna mitt skrivbord – yes!
  • Jag har hållit profylaxkurser ihop med Eva, och några privatkurser själv
  • Varit inbjuden att tala om förlossningsvård för centerpartiet i Uppsala tillsammans med Helena Eriksson som är verksamhetschef för bm-mottagningen Hjärtat. (Centerpartiet har verkligen börjat tänka till runt förlossningsvården på ett mycket positivt sätt, hoppas fler partier hakar på)
  • Har varit med på några förlossningar
  • Föreläst på barnmorskeprogrammet i Uppsala om att föda hemma
  • Är nu i full gång med att planera roliga saker som ska hända under våren

Något som har dämpat min glädje över att våren snart kommer vara här är den pandemi som är här. Jag pratar om corona såklart. Alltså, corona är inte som vilken influensa som helst. Dels kan det orsaka svårare infektioner OCH vi har ingen flockimmunitet alls mot detta virus och därför drabbar det oss på ett helt annat sätt. Dödligheten ligger runt 3 % och om 100 000 personer smittas så kommer 3000 att dö. Det är bland annat därför det här skiljer sig från vanlig influensa! För att så många kommer att kunna insjukna. De som får lida värst i denna sjuka verkar vara äldre och redan sjuka. Barn och gravida verkar inte vara de som drabbas värst. Panikartad rädsla är ingen bra drivkraft. Men att disneyfiera verkligheten och påstå att samhällets beredskap är god är bara dumt.

För vem som helst som tänker ett varv till inser att vår beredskap är allt annat än god. Vi har brist på bemannade vårdplatser redan idag inom sjukvården – vi har alltså problem med att vårda och ta hand om de som vi redan idag behöver ta hand om, alltså innan corona. Om sjukvården i ett slag skulle behöva isolera och vårda ett mycket stort antal sjuka i detta virus så skulle läget snabbt bli väldigt problematiskt. Jag förstår faktiskt inte drivkraften bakom att försköna verkligheten här, för jag tror att det skapar mer oro och rädsla än att ge saklig om än krass information.

Låt oss därför hoppas att vi slipper så många smittade! För om vi skulle behöva ta hand om en stor smittspridning skulle vi i Sverige helt enkelt ha svårt att klara den uppgiften. Jag citerar Albert Einstein:

A clever person solves a problem. A wise person avoids it.

När det kommer till sjukvården önskar jag att vi i Sverige på ett övergripande plan kunde vara lite mer ”wise” och mindre ”clever”. Att vara wise är att tänka strategiskt smart istället för att symtomlindra och göra en massa nya quick fixes hela tiden som inte löser grundproblem. Här ett exempel:

Varför slutar så många barnmorskor och sjuksköterskor att arbeta inom vården?

Det är faktiskt ett av våra grundproblem i Sverige idag. För det går inte att bedriva säker sjukvård utan tillräckligt många sjuksköterskor eller barnmorskor, och om corona sprider sig kommer vi att bli smärtsamt och akut medvetna om det. Bristen på sjuksköterskor och barnmorskor som vill arbeta inom vården har lett till dyr hyrpersonal och andra suboptimala lösningar som vi alla får lida för. Andra åtgärder – som att skaka fram en massa nya utbildningsplatser – löser inte heller grundproblemet eftersom det inte täpper till läckan. Det FINNS sjuksköterskor och barnmorskor men vården lyckas inte behålla dem. Tips till dig som arbetar strategiskt med detta och som har makt att ta beslut: ring upp och djupintervjua varje barnmorska och sjuksköterska som säger upp sig frivilligt från en avdelning. Fråga en öppen fråga: varför slutar du? Vad skulle kunna få dig att stanna kvar? Lyssna ordentligt på svaret och lägg sedan pussel. Be wise.

Förutom att just detta lägger lite sordin på min grundkänsla så mår jag bra! Jag är glad. Och igår hade jag världens mysigaste dag med min vän Paola och några av alla våra barn. Det är lyx att kunna kombinera jobb med mysigt onsdagshäng.

Onsdagsmys!
hemförlossning

När saker får vara viktiga på riktigt

För en vecka sen hade jag och min syster vår kanske sista (eller näst sista) träff med just det manusprojekt som jag har ägnat mig åt i mer än ett år nu. Fast det hela började för 19 år sen. Det är alltså ett 19-årigt projekt i den meningen att jag aldrig hade kunnat skriva detta utan de 19 år som jag just har levt. Och jag menar verkligen att varenda år av de 19 åren har behövts, jag hade inte kunnat få ur mig detta för två år sedan, eller ens ett år sedan. Varje månad fram tills nu har behövts. Jag har läst en hel del böcker under samma tidsrymd – och de har varit viktiga allihop. För läsandet är som själva marken för skrivandet. Moa Martinsons böcker har betytt mycket för mig. Jag är så enormt tacksam att hon fick tid och rum att skriva sina böcker. För det är verkligen ingen självklarhet. Hennes gestaltningar av kvinnors levda erfarenheter i ett mycket fattigare Sverige har borrat sig ner djupt och blivit en klangbotten som jag har kunnat ta spjärn ifrån i mitt arbete. På det sättet äger ord och storytelling en magisk kraft.

Ibland är det bara bra när projekt får ta sin tid. Allt måste inte spottas fram i ett evigt flöde av dagssländor som hinner dö och bli bortglömda så fort kvällen kommer. Det känns nästan som en motståndshandling att låta något få växa fram sakta men säkert. Kanske som att vara gravid och gå in i vecka 42 idag – för att gå och vänta på att föda sitt barn är också att få uppleva en kraft som går bortom just tid och rum. Det är något större som inte så lätt låter sig fångas i en burk.

Idag är dagen efter dagen efter en förlossning, och den dagen (dagen efter) brukar jag alltid vara rejält trött. För jag ger av alla mina krafter på ett ovillkorat sätt när jag bistår vid födslar, ja det är som att ta sats och springa ett känslomässigt maraton. Samtidigt finns det inget mer njutbart än att få vara med på något så på riktigt viktigt. Livet känns för kort för att inte vara med om viktiga saker som betyder något på riktigt.

Bild från en viktig födsel under hösten.

Att nyansera bilden av hur födandet kan se ut driver mig. För det är slående vilken glitch det finns i kunskap när det gäller födandet, och den finns hos de flesta av oss. Det är därför saker som ”finska greppet”kan segla upp och bli en gemensam frälsare. Vi behöver halmstrån att gripa tag i i vår kollektiva förvirring. För mig framstår det nu som så tydligt att vi har tappat bort en kompass i födandet, och det är kvinnans egen förmåga. Hur kan vi stärka den delen av födandet? Det har jag ägnat några av mina viktiga år till att på riktigt, och hands on, ta reda på. Vad jag har kommit fram till? Att vi överskattar våra kunskaper om födandet, by far. Samt att vi underskattar kvinnans egen kunskap. Jag har också kommit fram till hur viktigt det är att jobba med empowering, fast på riktigt. Alltså bortom klatchiga citat eller ihåliga fraser som ”du kan föda” utan någon egentlig substans bakom orden. Vi behöver lära oss hur man ger kvinnor riktig trygghet, snarare än en illusion av trygghet. Att vara med kvinnor som föder barn. Midwifery. Men vad innebär det egentligen? Mitt korta svar: Det är delikat.

Det längre svaret kommer.

En snäcka

Ömsom flyt. Ömsom kaos.

Ett snäckhus

Den här renoveringshysterin som vi lever i måste ändå vara ett modernt påfund. Hur kan vi tycka att det är en lyx att unna oss nya renoveringar stup i kvarten? Jag är renoveringstrött. Ja så in i själen trött på förflyttningar, omrokader och den där väntan som aldrig tar slut. Väntan på att det ska bli klart. Det blir ju aldrig klart.

Vi flyttade till vårt nya bättre begagnade hus för snart två år sen, och vår renovering har framförallt handlat om funktion. Vi behöver fler rum och vi har behövt fixa till sånt som är gammalt! Men allt det som funkar behöver vi ju inte byta ut bara för att det finns en massa nytt att köpa. Nu är renoveringen i princip klar och jag längtar efter att få komma i ordning. För att göra fint och inreda är ju roligt, det är själva renoveringen som är otroligt plågsam tycker jag. En vardag som redan kräver en hel del behöver liksom inte en ständigt pågående renovering ovanpå allt det andra. Något som har varit roligt mitt i stöket är iallafall att barnens farfar har kommit och bott över hos oss i flera vändor för att hjälpa till.

Samtidigt. Hemmet är viktigt. Hur man väljer eller inte kan välja att ha det runt sig, det påverkar oss. Hur vi organiserar våra liv spelar roll. Nu menar jag inte hur man får ett instagramvänligt hem utan mer ett levnadsvänligt hem. En planlösning till exempel. Det spelar roll när man är en stor familj. Jag är jätteglad att vi har en stor källare och många små rum, snarare än en öppen planlösning där allt flyter omkring och det inte går att stänga dörren om sig. Av alla våra boenden så är det här funkisboendet från 70-talet det klart bästa. Om vi bara får komma ur de här renoveringsbojorna ett tag så att vi hinner njuta lite mer. Innan det blir dags att ta tag i nästa projekt.

För just nu känner jag ett uppdämt behov efter att bli färdig med nåt av alla mina projekt. Få till nåt slags avslut. När det ligger trådar ute till höger och vänster så kan man ibland bli lite snurrig. Mitt skrivprojekt går iallafall framåt, och imorgon ska jag träffa min syster igen för att se hur vi kan jobba vidare med just det. Att hålla på med text och skapa struktur i en stor samling meningar och ord kan också vara som att renovera, fast på ett mer metafysiskt plan. Det sväller över åt alla håll och kanter. När det känns som att man har det. När det känns som att man tappar det. Ömsom flyt. Ömsom kaos.

Privatkurs Föda utan rädsla

Sammanfattning av mitt år 2019!

Privatkurs Föda utan rädsla
Gott nytt år! Foto: Lovisa Engblom

Det är lätt att bli lite matt när man läser en del bloggares årskrönikor där det verkar som om den ena fullträffen efter den andra avlöst varann i ett pärlband av succéer. Spontant så känner jag att 2019 har varit ett rörigt år och att jag är glad att det nu är över. Låter kanske lite trist men jag tror att många barnmorskor med mig kan känna igen sig i en slags professionell vilsenhet. Det är så otroligt svårt att komma åt att bedriva relationsbaserad midwifery – alltså continuity of care och one to one. Det finns många öppningar till att jobba inom centraliserad förlossningsvård, och det har jag också gjort, inhopp här och där. Men för att det ska fungera behöver man stanna på ett ställe och jobba där över en längre tid. Själv har jag kommit till en rätt desillusionerad plats där jag känner att det inte längre är värt mödan. Att jag ger upp. Arbetsvillkoren för barnmorskor har inte blivit bättre på de 10 år som jag har varit barnmorska och det är med en hel del sorg jag kan konstatera att den energi jag hade då – och den förhoppning om att saker faktiskt kunde förändras till det bättre inom en rätt snar framtid – varken energin eller förhoppningarna finns där längre hos mig.

Foto: @monetnicolebirths

Fysiologiska födslar (alltså de där inga interventioner är nödvändiga utan där det handlar om att stödja en naturlig process) är utrotningshotade, och de barnmorskor som har erfarenhet och kunskap om dem är också utrotningshotade. Det är en skrämmande utveckling eftersom förändringen aldrig kan komma från nyutbildade barnmorskor enbart. De seniora, lyhörda barnmorskorna måste statuera goda exempel och vara de förebilder som behövs, även ute i klinik. Men de blir allt färre. Tyvärr utarmas kompetensen idag på många förlossningsavdelningar – och ibland ersätts barnmorskor rakt av av andra professioner, tex av sjuksköterskor. Taskshifting. Själv tror jag det i hög grad beror på att vi inte värderar det känslomässiga arbete som behöver göras i ett förlossningsrum. Födandet är nämligen en process som gynnas av att ett känslomässigt arbete har gjorts och det är bland annat därför som relationsbaserad vård är så outstanding. Som Jonna Bornemark skriver:

”En överdriven pedantisk rationalisering utgår från att allt går att stoppa in i ett antal färdiga boxar, men livet är rörligt, ständigt lite annorlunda och specifikt – och det är just denna känslighet inför det levande som omdömet har, men inte manualen.”

Subjektiva bedömningar kan aldrig ersättas av PM, manualer och stelbenta direktiv som att de alltid ska vara två barnmorskor på slutet i varje förlossningsrum. Vem kan veta på förhand om processen gynnas av att det är två på slutet? Kanske kan det någon gång vara bra med två i början, någon gång bra med två i slutet och någon gång bra med två där i halvlek.

Vi snurrar in oss i konstiga rutiner som det inte finns evidens för men ignorerar i hög grad de saker som det faktiskt FINNS evidens för. Som kontinuerligt stöd och kontinuerlig vård av iallafall en barnmorska. Min barnmorska i Huddinge är dock ett lysande exempel på motsatsen, och det undantag som bekräftar regeln. Jag hoppas innerligt att det blir början på en ny trend i Sverige.

Föda utan rädsla och profylaxkurser

Jag gick Föda utan rädslas instruktörsutbildning under april månad och ångrar det inte en sekund. För Föda utan rädsla bygger på en genuin insikt om födandets inneboende dynamik, uppvärderar kvinnans egen kompetens i födandet och bidrar samtidigt med ett knippe egna strategier att ta till för att hantera födandet. Tillsammans med sjukvården blir det till något helgjutet.

Under Föda utan rädslas instruktörsutbildning

Under hösten intensifierade jag och Eva vårt samarbete och började hålla profylaxkurser i Uppsala. Vi började även snickra ihop vår egen gemensamma hemsida: www.profylaxkurser.se

Märta och Evas ger profylaxkurser
Det här blev vår gemensamma logga!

Till våren kommer vi hålla profylaxkurser både i Uppsala och Västerås – och det är något av det jag verkligen ser fram emot under 2020. Att träffa så många blivande föräldrar är så väldigt roligt! Vi ska även sjösätta vår workshop Aktiv förlossning och spåna vidare på andra samarbeten.

Kreativt skrivande

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Min syster (som är ett riktigt proffs) och jag har också intensifierat vårt samarbete under året och träffats för att spåna text ihop. En stor del av mitt 2019 har nämligen gått åt till att jobba med text och det ska bli vansinnigt spännande att ta den processen några avgörande steg vidare under 2020.

Mina barn håller på att bli stora!

Snart har vi tre tonåringar i huset och den renovering av huset som skulle ha varit färdig för länge sen drog ut på tiden. Bitvis har det varit rätt ordentligt rörigt hemma och jag har ibland undrat om vi inte tog oss lite vatten över huvudet när vi köpte hus – men efter några turer och en stor dos frustration har alla barnen alldeles snart sina alldeles egna rum. Hurra! We did it. Att hitta ett hus som rymmer så många rum när budgeten inte är obegränsad är lite klurigt, men vi har lyckats. Trädgården är i stort behov av en uppryckning och ett av mina löften inför nästa år är att ägna den lite mer av min kärlek.

Kaprifol

Våra två små en härlig morgon i maj

Att ha fem barn i ett sådant stort ålderspann kan vara lite av en utmaning, mest härligt förstås, men ibland tröttsamt. När de små äntligen har lagt sig måste vi ibland gå upp och hyssja på de stora som lyssnar på alldeles för hög musik i köket.

Det har hänt så mycket under året som gått och det här är mest ett litet axplock av allt. Men något som jag lyckats bättre med år 2019 än år 2018 är faktiskt träningen, för jag har kommit igång med att träna lite mer på riktigt. Mina tafatta försök har bytts ut till lite mer regelbundna vanor, och det är något jag är rätt stolt över! Så planen är såklart att fortsätta på den banan.

För att summera, på ett professionellt plan är jag rätt desillusinerad just nu vad gäller vissa områden som rör min barnmorskeprofession. Men jag kommer inte sluta att jobba och engagera mig för födande kvinnor, för där har jag ju så mycket kunskap. Lyssna förresten gärna på när jag gästade förlossningspodden under året, det var en höjdpunkt!

Gäst hos Förlossningspodden

På ett privat plan ser det ljust ut, mycket ljust. Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla! Så hoppas jag att vi får tillfälle att ses eller höras under det år eller varför inte det decennium som nu kommer – 2020.

Amning som engagerar! De bästa blogginläggen om amning år 2019

Det är helt otroligt att år 2019 snart har passerat. Jag skrev ju nyss en sammanfattning av år 2018 här på bloggen – vad har hänt? Mycket har hänt, och under tiden har ett år till gått. Jag älskar att bloggen lever vidare, och att den får nya läsare hela tiden. Något som jag har lärt mig är att amning är ett ämne som engagerar och de blogginlägg som jag publicerar här om amning – de får nästan alltid stor spridning. Kanske beror det en hel del på att de jag har haft så eminenta amningsgästbloggare? Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och driver bloggen Babybaby.se var först ut här på Föda med stöd år 2019 när hon skrev om att barn inte använder bröstet som ”napp”. För vad kom egentligen först? Bröstet eller nappen? Bröstet såklart.

Paola Oras, som är barnmorska och forskar om amning och hud mot hud har skrivit två gästinlägg här på bloggen i år. Det första inlägget handlade om hur lågt prioriterad amning är som hälsofråga, och att det lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin. Det är en industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett, och den är helt okänslig för konjunktursvängningar. Här finns alltså pengar att tjäna! Sedan några decennier går amningen i Sverige ner, och den bristande myndighetsövervakningen av barnmatsindustrin kan vara en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer.

Hennes andra blogginlägg handlar om hur vi har tagit hand om våra småbarn i Sverige under de senaste 300 åren. Det har förändrats över tid, och de råd som ”experterna” har gett oss under denna tid har också förändrats.

Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Vill du skriva det bästa blogginlägget om amning år 2020 här på Föda med stöd? Välkommen att maila mig på info@fodamedstod.se

God fortsättning!

Julfint!

Mina föräldrar sparar aldrig på julkrutet, och i år firade vi jul hemma hos dem. Vilken oändlig lyx att bli bjuden på saffransbullar, pepparkakor, fudge, leverpastej och hemgjord sydafrikansk korv. Allt hemgjort förstås, alltid. Själv har jag sänkt ribban några snäpp lite här och lite där, helt enkelt för att orka med allt det andra som kommer med att vara just förälder. Men om det är något jag uppskattar med julen så är det att det kan få vara lite fint. Det är trevligt att få ha det fint runt sig! Känslan av högtidlighet uppskattar jag också, att allt inte bara är en vardagsgråtrist sörja utan att ljusen tänds, julduken lyser röd och hyacinterna doftar gott. För på det hela taget har november och december i år har varit tunga och mörka månader. Fy.

Julböckerna har jag redan satt tänderna i . Och Milli Hills ”Give birth like a feminist” som jag köpte åt mig själv som en tidig julklapp hann jag läsa ut på juldagen. Den behövde jag, och den är så bra (den handlar inte om att feminister föder barn på särskilda sätt utan den handlar om att syna även denna del av vår verklighet med ett par lite starkare och mindre immiga glasögon).

Men just den boken väcker en hel del sorg också som är svår att vifta bort. Jag kan ännu inte sätta ord på den sorgen nu, men att den kommer upp känner jag.

Annars är mellandagarna den oas som jag ska försöka vila i. Igår tog jag en promenad hem från annandagsfirandet i stan (där julgranen hade bytts ut mot en jultall) med Stina Wollters vinterprat i lurarna. Jag uppskattar så hennes reflektioner om den skapande människan. För jag tror att det är just så, att många av oss vuxna bär på ett helt register av kreativitet och skaparlust som alldeles för sällan får komma till uttryck. Vår mellanson fick en stor skaparlåda i julklapp med diverse pennor och målarfärg eftersom han ritar så många bedårande teckningar – och barns ”barnsliga” teckningar beskriver ju ofta verkligheten så på pricken. Hur han sysselsätter sig själv med olika kreativa pyssel är en fröjd att få iaktta.

Tonåringarna slukas så lätt av sina mobiler, och det är inte riktigt samma fröjd att bli vittne till som mamma. Men ett brädspel som gick hem hos tonåringarna (och lockade dem ur mobildvalan) var spelet ”Säg det med andra ord”. Det har vi redan hunnit spela flera gånger under julen – ett hett tips!

Jag ska snart till att sammanfatta året här på bloggen, privat såväl som professionellt. Om det blir innan eller efter nyår vet jag inte än. På söndag styr vi nämligen kosan norrut mot Hälsingland och det blir där vi firar in det nya året i år. Snart 2020, kan man tänka sig.

Kreativ arbetsdag med förberedelser inför workshops och profylaxkurser vt 2020

Jag och Eva träffas en gång i månaden för att jobba ihop oss. Själv tycker jag att det är ett såå mysigt och trevligt upplägg. Varannan gång ses vi hemma hos mig och då är det jag som bjuder på lunch och kaffe, och varannan gång tar jag bilen till Evas hus och då är det hon som bjuder på lunch och kaffe. Jag tycker alltid att det är urmysigt att komma hem till Evas hus, få kika på hönsen och bli bjuden på lunch i hennes (deras) 60-talskök. Igår la vi till en fem kilometer lång promenad innan lunchen.

Kreativt julpyssel i stugan

Vi har både kort och långsiktiga planer för vårt samarbete och det är väldigt fint att få spåna på alla de där idéerna som bubblar med någon som har precis samma driv och lust att hitta nya infallsvinklar på saker. Igår planerade vi för det som blir vårt nya koncept för våren 2020 – workshopen Aktiv förlossning. Det är en lite kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just rörelse och aktivitet, och den kommer gå bra att köpa separat eller i paket med profylaxkursen Föda utan rädsla som vi också erbjuder. Läs mer om våra och vårens kurser här: profylaxkurser.se

Trötthet i december

Annars har jag fått känna på decembertröttheten. När mina professionella uppdrag och åtaganden för höstterminen tog slut så kom den plötsligt och drabbade mig. I den tröttheten så känns tillvaron som att försöka dra runt saker i seg kola. Det är ingen rolig känsla direkt men kanske är det inte så konstigt. Jag har jobbat så fokuserat och målmedvetet med några projekt under en längre tid nu och det är möjligt att när saker verkligen börjar ta form såpass att jag slappnar av litegrann – ja då kommer räkningen. Rekylen. Tröttheten.

Vilken tur att jag har semester och ledighet inplanerad i jul. För december (och maj) är ett kraftprov när man har många barn. Det är ett pärlband av julavslutningar, adventsmarknader, luciafiranden – och tomteverkstad. För helt utan julklappar vill mina barn visst inte bli. Men jag lovar, det blir jul i år också. Och ikväll blir det glögg och pepparkakor med barnmorskeförbundet i Uppsala. Vi kanske ses där?

Yttre palpation, barnmorska

Att kunna ett hantverk där känslor spelar roll

Paus mitt i rusningstrafiken på väg till Stockholm pga signalfel på spåret

December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

  • Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
  • Om EVA-studien, klipp och bristningar
  • En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
  • Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
  • Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
  • Är det livsfarligt att föda barn?
  • Om tidig hemgång efter förlossningen
  • Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
  • Varför är vi så rädda för att föda hemma?
  • Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Yttre palpation, barnmorska
Att kunna ett hantverk
Foto: Lovisa Engblom

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.

nyfödd

Årets julklapp – attention and vitality

Från veckans återträff!

Tiden då det gick att spontanplanera julen är för länge sedan förbi för mig. Men även om julen är en logistik med mycket som måste gå i lås såhär innan året tar slut så ser jag ändå fram emot julen i år. Jag kommer vara jourfri och ledig från jobb. Välbehövligt. Och mitt manus som snart är finputsat och färdigt kommer lämna mig strax efter jul. Jag har en känsla av flow just nu, alltså på ett kreativt plan. Det är en flyktig känsla som sällan är beständig men när den infinner sig, åh jag blir alldeles lycklig och får en impuls att vilja spara den på burk. Jag kan bäst beskriva det som en behaglig känsla av balans i livet. När jag möter exakt det motstånd jag behöver för att kunna ta mig framåt.

Att möta för mycket motstånd, besvikelser eller till och med rena misslyckanden är sällan uppbyggligt. Det resulterar ofta i en känsla av att det inte är jag själv som styr mitt liv utan att jag är ett offer för omständigheter. Den där offerkoftan är trång och stickig. I hate it. Så för att jag ska kunna åstadkomma någonting här i världen så behöver jag ta av mig den och sätta mig själv i förarsätet. En av mina favoritförfattare, Susan Sontag, säger det så bra:

Do stuff. be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Jag läser om hennes dagbok ”As conciousness is harnessed to flesh” just nu. Läsandet är helt vitalt för mig som person och jag tar mig liksom inte framåt i livet utan det. Själv önskar jag mig egentligen bara böcker i julklapp. Den här hösten har jag grottat ner mig i all populärvetenskaplig facklitteratur om födande som jag lyckats få tag på så just nu ser jag mer fram emot att få läsa andra böcker (tips: Silvia Avallones nya eller något av Nina Bouraoui) Men det finns två böcker om födande som jag GÄRNA läser och det är Pia Höjebergs första skönlitterära roman: Hanna och Barnsängskriget och så Give birth like a feminist av Milli Hill. Se där, två julklappstips. Den där fåniga mobillådan som har föreslagits som årets julklapp ger jag inte mycket för. Jag tycker verkligen att det vore fint om vi kunde sluta slösurfa bort tid på våra mobiler men jag tror liksom inte att mobillådan will do the trick åt oss.

Men jag tror absolut på att lägga undan mobilerna oftare och fundera lite på vad det är som driver oss framåt och som skiljer ut oss människor från vandrande soffpotatisar.

Pay attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Fortsätt vara ivrig på livet du fina