märta cullhed engblom

Tack!

Mitt förra inlägg var en ärlig redogörelse över den reaktion som kom när min bok hade gått till tryck. Först euforin och sen fallet. Jag orkade inte sitta inne med alla de där känslorna utan tänkte att det kanske helt enkelt skulle bli bäst att berätta helt ärligt var jag befann mig någonstans. För det finns inget så energikrävande som att försöka behålla någon form av tillkämpad glättighet när det är ångest som trycker på inifrån. Det visade sig vara helt rätt beslut.

Att driva en blogg och ha ett offentligt instagramkonto har ju både sina fördelar och nackdelar. Särskilt när huden är tunn och man helst vill krypa in och gömma sig under en snäcka en liten stund så kan det svida rejält att få in syrliga och inte välmenande kommentarer i sin feed eller i DM. Även om jag vet att det också hör till. Men den andra sidan av myntet – kärleken och värmen som jag känner från er – den kan verkligen bära. Jag fick SÅ fin respons från flera följare efter mitt förra inlägg och det hjälpte mig verkligen att komma vidare. Känslan när jag förstår att jag inte sitter ensam i den här båten är så himla fin. Att många av er förstår precis vad jag har försökt åstadkomma med min bok.

Jag fick det här träffande citatet av Toni Morrisson skickat till mig:

”If there is a book you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.”

Och det av här Franz Kafka:

”Don’t bend; don’t water it down; don’t try to make it logical; don’t edit your own soul according to the fashion. Rather, follow your most intense obsessions mercilessly.”

Jesper skrev en fin kommentar om att försöka att inte fylla ut tiden med så mycket prestation och göranden utan bara att få låta det vara. Bara vara. Den där värmen hjälpte mig vidare och ångesten släppte faktiskt taget mot slutet av veckan. Och under den fanns visst ett helt lager med oförställd glädje. Så, därför har jag ägnat en stor del av den här helgen åt att baka chokladtårtor till nästa helg. På lördag blir det ju boksläppsfest här hemma! Och i övermorgon kommer det första lasset med böcker hit. Jag har hittills fått 50 beställningar på signerade ex som ska skickas till olika ställen runtom i hela Sverige – så min tisdag och onsdag kommer att gå åt till att packa rätt bok till rätt person, skriva adresser och posta bokpaket. Just det känns som ett mycket kärt besvär.

När det känns som att man faller

Okej jag var inte beredd på den här tomheten. Just nu känns det som att jag lider av en liten minidepression. Jag har jobbat så intensivt med mitt bokprojekt, ja alla mina kreativa krafter har gått åt till att få ihop alla trådar som man behöver fånga upp för att det ska kunna bli en bok. Jag klickade på send efter mina och korrekturläsarens sista ändringar och sen fällde jag ihop min laptop. Först kändes det euforiskt, som ett enda stort äntligen! Sen var det som att jag föll handlöst ut i tomma intet.

Det känns som att jag fortfarande faller fritt. Jag känner mig tömd, som att jag nyss har varit havande, fött ett barn och sedan blivit separerad från min bebis. Den tomheten svider och värker i kroppen. Jag kan drömma mardrömmar om att allt jag skrivit blivit helt fel och att orden och meningarna bytt plats och stuvats om till oigenkännlighet utan min vetskap. Alltså vilken ångest.

Jag förstår intellektuellt att det här är en fas som jag bara måste igenom. Kanske finns det inget annat sätt än att bara försöka vara i dessa känslor så gott det går. Jag vet ju att this too shall pass. Men det spelar ingen roll att jag vet, det gör lika ont ändå just nu.

Ibland undrar jag varför jag inte bara gör som alla andra. Varför väljer jag att utsätta mig? Varför väljer jag att ta mig an ett ämne som jag vet är ett getingbo av ignorerad sorg, förvirring, okunskap, faktiskt kunskap, ömma tår, rädslor och fördomar blandad i en salig röra – spetsad med lite kompromisslös ideologi åt båda ytterkanter. Varför försöker jag skriva om födande när jag vet att det rör upp så mycket känslor? Varför stoppar jag inte bara ner mig själv i en box och låtsas som att jag inte finns med min kunskap och mina insikter. Den frågan är öppen.

Men jag tror att författaren Joyce Carol Oates redan har svarat på varför jag väljer att skriva.

Writing is a consequence of having been ”haunted” by material. Why this is, no one knows.

Det känns faktiskt redan lite bättre nu efter att jag har formulerat det här inlägget. Men du som läser det här och som själv har erfarenhet av det jag tar upp – ge mig gärna tips på hur det går att ta sig an den här fasen som jag befinner mig i just nu. Och när vet man att man är igenom?

Sensommar

Snäckor, tång och bråte

För en vecka sedan gick min bok till tryck. Det var givetvis en otrolig lättnad att äntligen känna att jag har kommit i mål med mitt arbete. Men samtidigt uppstod en känsla av tomhet och vemod, eller kanske självtvivel. Jag förstod med ens vidden av hur modigt det faktiskt är att ha författat en text som på riktigt betyder något. En bok måste ha nerv om den ska kunna få ett liv hos sina läsare. Men just där i det där ”livet” finns också något ömt och sårbart.

Min syster sa någon gång under projektets början att det är så sårbart att vara någon som tänder en egen fackla. Att berätta en historia. Men efteråt blir världen lite större.

Jag förstod nog aldrig hur djupt skrivprocessen skulle komma att påverka mig själv. Men den har verkligen hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar om födande. Och timingen kunde knappast ha varit bättre. Efterfrågan på att föda hemma ökar och ämnet har debatterats i flera stora tidningar den senaste tiden. När Asabea, som har så många följare på instagram, la ut sin fina födelse så hände något. Många blev plötsligt inbjudna att vara med på en hemförlossning hos en vän. Ja för en influencer är ju sina följares digitala vän – eftersom det är själva relationen som är kärnan i ett influencerskap.

Strax därefter kom Karolinska i Huddinge ut med att de ska börja ha hemförlossningar inom projektet Min Barnmorska. Här kan du läsa om det första sjukhuset i Sverige som erbjuder födande kvinnor barnmorskor som kommer: Barnmorskan kan komma

Själv blev jag kontaktad av en journalist och fick utrymme i Aftonbladet att prata hemförlossningar: Hemförlossning så här gör du

Sammantaget känner jag en sådan otrolig glädje över allt detta. Men jag vet också hur mycket arbete, sorg, tårar och besvikelse som det finns på botten i just den här grytan. Det fina är att livet börjar om, igen och igen. Och att saker som en gång var men inte längre är kan bli finfint gödsel.

Föda barn med stöd

Snart är boken Föda barn med stöd här!

Föda barn med stöd
Foto: Anna Tärnhuvud

Jag kan inte titta mig mätt på det här omslaget. Tycker det är så fint! Jag hade nog inte riktigt förstått det där med vad som gör att något blir en bok. Alltså magin som kommer till på slutet när allt knyts ihop och helheten blir större än delarna. Nu förstår jag.

Min ambition har hela tiden varit att försöka formulera budskapet om födandets komplexitet och den delikata uppgiften att ge stöd genom den processen. Visa på hur man genom det subtila kan åstadkomma något genialt – nämligen stärka kvinnans egen förmåga i födandet. Men hur får man till ett bra omslag som sammanfattar det jag vill förmedla? När Cecilia visade mig de vackra foton som hon hade från sin födsel så visste jag. För det finns något så vardagligt och självklart med den här bilden. Samtidigt som den strålar av sublim skönhet. Ett bra bokomslag lyfter bokens innehåll. Det tycker jag verkligen att detta omslag gör! Cecilia är också en av medförfattarna i boken och därför känns det extra fint att just hon pryder omslaget. Helena Maass som var en av barnmorskorna på födseln hörs också i boken. Tillsammans har vi gjort något som jag känner mig väldigt stolt över. Jag hoppas att boken ska hamna i knät på alla som önskar få veta mer om det både vardagliga och sublima i födandet.

Igår postade jag manusbunten till min redaktör med de sista korrfelen som ska rättas till. Så nu ligger inte manuset på mitt bord längre! Det är faktiskt helt otroligt. Snart går det till tryckeriet och sen – sen släpps den. Släppdatum kommer vi meddela under veckan som kommer. Och så fort den släpps kommer jag lägga upp en länk här på min sida för dig som vill att boken ska bli din!

Jag planerar givetvis att ha releasefest. Men den behöver vara Coronaanpassad. Eftersom enbart min egen familj består av sju personer så tänker jag nog satsa på två fester. Att få fira denna milstolpe känns viktigt. I fredags fick jag frågan vad jag ska göra nu när boken är klar. Bra fråga. Men jag lovar att jag har fullt med planer som jag bara väntar på att få sätta i verket.

Rapport från en annorlunda sommar

Den här sommaren blev inte som tänkt. Egentligen skulle vi ha varit på Åland just nu men den resan blev inställd eftersom Åland tillhör Finland och ja – Corona kom emellan. Men sommaren började ju med att jag skrev på ett förlagsavtal om en bok. Och det visade sig innebära att min semester till stor del brann inne.

Nåja, så farligt är det inte. Semester för mig är när jag lyckas försjunka i romaner och jag har hunnit läsa ut ett antal böcker. ”Testamente” av Nina Wähä till exempel. En fantastisk roman! Åh, det är inte ofta man kommer över så bra böcker. Men just för tillfället sitter jag mest och intensivredigerar på mitt eget manus. Det är ett jobb som snart är klart och det känns så konstigt. Min bebis liksom. Som så länge har varit nästan bara min och som snart ska få komma ut och möta världen. Det är inte utan att jag börjar bli lite nervös. För vem är jag egentligen? Varför kom jag på att jag skulle skriva en bok?

Joyce Carol Oates förklarar det såhär:

”Writing is a consequence of having been haunted by material. Why this is, no one knows.”

Ja, det är helt enkelt mitt ”stoff” som har letat efter en passande form. Och den här formen passar, jag lovar. Det som är så fantastiskt roligt är att min syster ska ge ut en bok om Sylvia Plath nästan samtidigt. Vad är oddsen för det liksom? Att man ger ut en bok samtidigt som sin syster. Känns som om något drömmigt går i uppfyllelse.

Förutom att resan till Åland brann inne och sommaren blev till ett skrivläger så har jag kommit på att jag ska använda tiden till att måla om. Mina barn har därför fått kliva över målarburkar, presenning och kladdiga penslar i snart två veckor nu. Jag har lyssnat på mängder av ” Allvarligt talat”, Sommar i P1″ och igår P3:s musikdokumentär om Britney Spears. Alltså, det här ÄR verkligen en annorlunda sommar. Jag befarar att det också blir en annorlunda höst, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.

Hur är din sommar?

Sommar och arbetslov!

När man är en ganska stor familj med fem barn i åldersspannet 2-16 år så är det lätt hänt att hemmet känns som en stor sambandscentral av något slag. Och hushållsarbetet ett aldrig sinande sisyfosarbete förstås. Högar av tvätt som jag knappast kunnat föreställa mig innan, och lika stora mängder disk. Jag är faktiskt inte särskilt huslig av mig och enda anledningen till att jag lyckats skriva en bok i denna röra är att jag har förmågan att stänga av. Jag kan tona ut från allt det praktiska som har med hemmet att göra och bara gå in i mitt arbetsflow. Det underlättar faktiskt när man ska få till långa sjok text med en massa barn runt sig – men ibland är jag kanske för bra på att tona ut, för det gäller ju att tona in igen innan hemmet blir alldeles för nergånget.

För det går fort i en familj med tre tonåringar. Jag vet inte hur många konstiga och klibbiga röror i kaffekoppar jag fått bekanta mig med senaste tiden, disk som står undandgömd på de mest konstiga ställen, halvätna chipspåsar med tillhörande dipp under någons säng. Och plötsligt har något av de mindre barnen ritat med kladdkritor på pianot eller byggt en koja av någon säng med alla leksaker som de lyckades hitta just då. Sammantaget så blir det ganska rörigt.

Men samtidigt som jag ofta befinner mig mitt i familjens epicentrum så kan de större barnen kännas så förfärligt långt borta i vardagen. Något hände när de fick sina mobiltelefoner. Ja, förutom att man ofrivilligt blev förälder till tre smartphones (alltså jag hatar det) så kan de också alltid tona ut och fly in i sina bubblor. När tonårsrummet blir en grotta med en lysmask som ligger raklång i sängen.

Det är så lätt att man går förbi varann där i vardagen utan att riktigt få syn på varann. Sen blir det semester. Ja ni fattar. Då ska alla plötligt umgås hela dagarna och liksom få syn på varann igen. Det blir sällan helt friktionsfritt. För oss började semestern på det mest dramatiska sätt med att vår mellanson som har en mycket allvarlig allergi råkade få i sig några bitar av fel choklad. Det blev ambulansfärd till barnakuten och några riktigt jobbiga timmar där innan vi kunde få åka hem igen. Min stressnivå gick upp och har inte riktigt lagt sig än. Det där ständiga hotet lurandes i vassen blir en förkroppsligad stress.

Nu befinner vi oss sen en vecka tillbaka på vår släktgård i Hälsingland och sakta men säkert har vi kommit in i något som man kan kalla för semesterlunk. Men det spretar ofta eftersom barnen är i så olika åldrar och vill göra olika saker. Att lyckas få dem helt tillfredsställda samtidigt är nästan omöjligt – alltid är det någon som drar det kortaste strået. Men det går förvånansvärt bra ändå. Vi har inget playstation här och har börjat reglera mobilanvändningen för de äldre eftersom de inte alls lyckas med det själva.

Häslingland
Foto: Lovisa Engblom

För jag känner mig så sorgsen över att läsningen går förlorad i det där snabba kickarna som barnen får med sina smartphones. Det är you-tubeklipp hit och dit, tik tok och snapchat. Mycket är nonsens. En del är bra. Fine. Men så MYCKET och på bekostnad av annan koncentration. Sommaren när jag var 13 läste jag om Jane Eyre för andra gången på semestern. Jag läste Pride and Prejudice på engelska och så har det fortsatt. Jag har alltid läst mycket. Därför blir jag lite bekymrad över att det är så få tonåringar idag som har den där ron i kroppen att försjunka i en bok. Läser era tonåringar?

Missförstå mig inte, jag älskar också min smartphone och lägger ner en hel del tid på sociala medier. Men det tränger inte ut allt och läsningen är något av det bästa jag vet. Belöningen som kommer av att läsa är bara en annan, lite mer lågmäld, än den man får av de korta klippen. För mig får de läsa precis vad de vill bara det är en bok. Jag gav löftet att de skulle få 100 kronor per utläst bok i sommar och en av tonåringarna är nu uppe i 400 kronor medan de två andra så gott som har ignorerat min utfästelse. Nåja, jag har iallafall försökt.

Själv ska jag redigera min kommande bok en sista gång. Det är roligt men tar såklart en hel del tid. Och för att jag ska få loss den tiden behöver jag ta bloggsemester i några veckor! Två till tre veckor kommer jag att ta uppehåll härifrån och bara gå in i min redigeringsbubbla. Ja förutom familjen förstås. Och sommaren som inte kan vänta. Men jag kommer tillbaka med besked mot slutet av juli! För jag älskar ju den här bloggen. En underbar sommar önskar jag dig.

Vi ses på andra sidan!
Märta cullhed engblom

Det blir en bok!

Märta cullhed engblom

Det här fotot tog jag när jag klev på tåget hem till Uppsala igår. Okej, det blev suddigt och inte direkt något proffsfoto men visst ser jag glad ut? Det liksom blänker och spritter i ögonen på mig. Hela dagen igår var också som en enda varm kram, solen, ljuset, värmen – Stockholm och Söder i sommarskrud. Jag var rädd att det skulle vara trångt och svettigt inne på Stockholms central men det var lagom glest och inga långa köer alls. Så begav jag mig till Söder där jag satt i samtal med min förläggare i någon timme. Vi samtalade om det som ska bli min bok. Nu är det alltså klart och påskrivet – I HÖST KOMMER MIN BOK UT!

Ni som har följt mig i verkliga livet och här på bloggen vet att resan till dagen igår var lång. Alltså om jag hade vetat på ett ungefär exakt hur mycket jobb det är att få ihop en bok så vet jag inte om jag hade gett mig in i det i första taget. Jag har jobbat med text och manus under en längre tid (parallellt med allt annat), pitchat olika manusidéer hos förlag och slutligen, med hjälp av min syster, fått den där helt egna vinkeln in i manusprojektet. Ja, hon tryckte på precis rätt knappar och det satte igång en kreativ process som jag är så glad åt. Att vara inne i den processen har varit underbart. Och arbetssamt. Jag har läst, läst, läst och skrivit och skrivit. Arbetat om, skrivit nytt, läst mera. Så blev det till slut ett färdigt manus att skicka in.

Nu börjar nästa fas. Jag ska ägna en stor del av min sommar åt att redigera och finslipa manus. Strukturen sitter där men det finns alltid kanter och meningar att slipa och putsa på. Men det känns faktiskt bara roligt. Jag som redan har trampat och svettats i den långa uppförsbacken tänker nu passa på att njuta av nedförsbacken.

Om det är något jag har upptäckt under den här resans gång så är det att storytelling äger en magisk kraft. Information i all ära men om du berättar en historia så når du längre. Information glöms så lätt bort medan gripande historier fastnar.

Jag vill helt enkelt nå lite djupare än vad man hinner på ett blogginlägg. Samtidigt är det den här bloggen som på många sätt har tagit mig hit och för det är jag så tacksam. Därför vill jag också säga TACK till dig som läser det jag skriver. Du betyder faktiskt allt.

Klarblå himmel och midsommar

svensk midsommarafton
Drömmiga midsommartårtor

Klarblå himmel en svensk midsommarafton? Inte ett enda moln syntes till, nej det var som om tiden stod still. Plötsligt kändes det mer som en kalasvarm dag i Spanien än en midsommarafton i Hälsingland. Jag har ju alla svenska småsnåla, kyliga midsommaraftnar som jag upplevt så färskt i minnet! Ständigt med det där hotet om regn i luften. Men inte i år. I år besannades alla förhoppningar och vi kunde duka upp buffén utomhus. Det blev verkligen en midsommardröm – se bara hur tårtorna bjuder ut sig för kameran.

Sommar i Hälsingland

Vi åkte alltså upp till Hälsingland för att fira midsommar eftersom min vän Paola och hennes familj har en släktgård där bara en liten Hälsingebit bort från vår egen! Och varje sommar brukar vi försöka passa på att ses. Det är så fint att leva i symbios med en annan familj i några sommardagar och känna hur allting blir ett enda flow av barn, lek, middagar och kaffe med långa samtal i skuggan av ett parasoll. Åh, de dagarna plockar man upp som små pärlor åt sig själv.

För det är inte självklart enkelt att umgås med en familj som vår eftersom vi är så många! Men min erfarenhet är att det brukar gå väldigt smidigt att para ihop sig med en annan stor familj där alla redan är inne i familjeflowet. Och just så blev det den här gången.

Alltså, Hälsingland är så löjligt vackert om sommaren. Och vilken tur för oss att vi åker tillbaka om en liten vecka. Jag måste bara hinna njuta av mina rosor som blommar för fullt härhemma! Underbart är kort i Sverige och nu när sommaren äntligen har kommit så gäller det ju att frossa. Och det gör jag verkligen, ja jag har total njutbonanza just nu.

Instagram fodamedstod

Maj som en marängsviss i solsken

Tulpanernas kronblad har redan börjat lossna. Hela trädgården laddar nu för juni och jag undrar ännu en gång – vart tar maj vägen? Min mamma som nyss gått i pension berättade för mig att årets maj kanske var hennes bästa någonsin. Alltså trots Covid-19. Just för att hon har sluppit majhetsen och stressen som har plågat henne varje år när hon har arbetat. Det säger ganska mycket tycker jag. Och för varje år tänker jag någon gång i början av året att det HÄR våren ska det bli annorlunda, den HÄR våren ska jag ta det lite lugnare och bara gå och påta i trädgården hela maj…

Sen säger det bara sviss. Och plötsligt är maj borta. I trädgården finns det nu en massa halvfärdiga projekt och hemmet ser fortfarande ut som om det befinner sig i något av 10 utvecklingsstadier. Listan på saker att bocka av är lång. Att barnen snart ska ha sommarlov ser jag fram emot med en viss skräckblandad förtjusning. Du som är förälder vet.

Ändå har jag fullt av storslagna planer. Jag verkar vara svår att hejda på den punkten. Den här bloggen tycker jag till exempel har tagit sig på ett fint sätt under våren och jag är väldigt förtjust i de inlägg som jag har skrivit ihop med er, mina följare. Du som inte redan har läst dem, missa inte de här: Ocensurerat om krystfasen och Vad är grejen med att föda i vatten-om vattenförlossningar i Sverige

Jag vill skriva fler sådana inlägg eftersom jag tycker att det uppstod något där, när jag använder min berättarröst ihop med era berättelser. Och du som inte har hittat till mitt instagram än, kom dit också! Jag finns här @fodamedstod Instagram är väldigt relationsskapande och jag har faktiskt fått vänner som betyder mycket för mig via den plattformen. Sen har jag ett gäng digitala vänner som jag aldrig träffat IRL men som jag ändå bollar viktiga saker ihop med. Det är ett community helt enkelt, och tjusningen med Instagram storys är att det går att berätta saker på ett väldigt lättillgängligt sätt. Så jag kommer fortsätta skapa små storys för att kunna nå ut till fler. Missa inte de storys som redan ligger i mina sparade höjdpunkter.

Instagram fodamedstod

Min plan är att satsa mer på bloggen men även på instagram framöver. Det som jag gör här känns för viktigt för att slarva bort och jag tycker det är SÅ vansinnigt roligt. Samtidigt som det är ett arbete som just nu går väldigt bra att kombinera med min storfamilj. Men nu måste jag åka och göra ärenden. Medan jag köper ingredienser till dagens bjudmiddag, går till en optiker för att få nya glasögon och försöker få ihop alla mina lösa jobbtrådar så smälter maj bort som en marängsviss i solsken. Men god var den.

En dag i paradiset

En dag i paradiset

En dag i paradiset

Igår, fredag, var en sån där dag som jag längtat efter utan att veta om det. Solen och värmen svepte med sig en del av min Coronaångest och i några timmar var jag bara i nuet. Alltså i känslan av att allt är möjligt och att ingenting är överhängande och farligt. Jag och Stefan påtade några timmar i trädgården härhemma, hällde gödsel på rabatterna, klippte gräset och fäste upp några grenar till rosenbuskarna medan barnen hoppade på grannens studsmatta. Sen åkte vi ut till mina föräldrar. Och deras trädgård slår ju vår egen. Alltid. Så är det bara.

tulpaner i maj

Maj är nog min favoritmånad ändå. Det finns så mycket förväntan i luften, som om hela trädgården kraftsamlar och förbereder sig för juni.

gullvivor

Mamma har sparat en hel tårtbit av gräsmattan där ängsblommor ska få blomma fritt! Just nu blommar det fullt av gullvivor och förgätmigej på ängen.

blå blom

Vi blev bjudna på morfars hemlagade bullar med äppelkompott i och två plåtar gick åt i ett nafs.

Sen åt vi middag på verandan tills det blev kyligt och barnen började tjafsa med varann. Då var det dags att åka hem igen. Men åh vilken dag!

en dag i paradiset

Just nu vet vi inte om vi kommer iväg på vår semesterresa i sommar, men med en trädgård att påta i och en familj som man håller kär så gör det ju inte SÅ mycket.