Hejdå februari jag kommer inte att sakna dig

Ja, det skulle såklart ha stått ”Hejdå VABruari jag kommer inte att sakna dig!”. För det hände fina saker i februari år 2024 också, men de var undantagen som bekräftade regeln. Tyvärr.

Ibland är tillvaron lite som en parodi på sig självt. Så var min februari i år. Barnen har varit sjuka i omgångar och jag har helt tappat räkningen på i vilken ordning och när. Det spännande är att jag har filat på en forskningsansökan samtidigt och således haft vetenskapliga artiklar strösslade på golvet, liksom inkilat mellan snor och godispapper. Jag har känt mig som den nya forskaren 2.0

En där oddsen är emot mig på något sätt.

Fast just den känslan har jag haft flera gånger i livet och vid det här laget vet jag att det inte behöver vara entydigt negativt.

Hursomhelst, att ha tonåringar i huset innebär att hitta kvarlevor av fest där man minst anar det. Koppar, fat, tomma chipspåsar, ihopknögglade godispapper och ibland: tomma påsar som det står Foodora på.

Att ha småbarn i huset innebär att hitta kvarlevor av lek där man minst anar det. Små nakna dockor av plast invirade i tejp med nya kroppsmålningar och prydligt nerlagda i skolådor. Påbörjade pärlplattor på golvet. Man behöver bara snudda vid dem för att ha att göra.

Vid sjukdom behöver det finnas någon som står tryggt och stadigt och parerar. Inte någon som försöker hinna jobba undan.

Två saker som har fått mig på bättre humör:

Nummer 1. Att läsa Andrev Waldens ”Jävla karlar”. Oj, vilken bra bok. Både sorgligt men också befriande att läsa så ärligt om så många knasigheter, framförallt så många idiotiska pappor, men skildrade med så mycket värme.

Nummer 2. Jag som kom på den alldeles lysande idén att sänka förväntningarna. På precis allt. Oj vad rik jag kände mig plötsligt. Som om jag faktiskt lever mitt drömliv. Jag bor i ett hus med sex underbara barn och en underbar man. Så trivsamt att få leva ett helt eget, unikt liv. Olikt alla andras.

Så om du går igenom en trixig period just nu, prova att göra samma sak. Läs Jävla Karlar och sänk sedan förväntningarna på precis allt.

Och glöm inte att umgås med några som du tycker om!

Med min äldsta dotter Miriam, syster Elin och syster Signe. Lisa och Maja syns inte i bild.

En sak till. Bjud ut några av dina närmaste vänner – gå på en restaurang eller ses hemma! Sänk förväntningarna också på den träffen. Magi. Jag är glad att jag såg till att den här kvällen på restaurang blev av.

Året 2023 – vad hände?

Nytt år nya möjligheter. Innan jag kastar mig in i 2024 vill jag dröja kvar lite vid föregående år. Så lätt hänt att man kastar sig mot nya mål istället för att dröja sig kvar lite vid vad man faktiskt har lyckats åstadkomma. Jag vill njuta lite av vad jag gjorde under 2023. Men min årsresumé kommer mest att handla om vad jag har åstadkommit på ett professionellt plan eftersom mitt privatliv har varit en bergochdalbana av underbart familjeliv, tonårsstrul och skenande bolånekostnader. Eftersom det är svårt att berätta om tonårsstrul utan att lämna ut någon så låter jag bli. Well, here goes.

Året började med en hätsk debatt om Yoga girls vilda graviditet. Jag var inte bekant med termen vild graviditet innan år 2023 och fann den intressant. Termen ”freebirth” var jag däremot bekant med – jag hade skrivit några inlägg här på bloggen om det. De blogginläggen gjorde att jag hamnade långt upp i de svenska sökresultaten på ordet freebirth. Själva termen freebirth är problematisk eftersom den antyder att alla som inte väljer en frifödsel föder i fångenskap. Ändå sväljer vi termen med hull och hår. Varför reagerar ingen på att motsatsen till frihet är fågenskap?

Hursomhelst så blev normen för födande så uppenbart och plågsamt synlig. Den kvinna som inte fogar sig i normen -att föda på sjukhus på sjukhusets villkor – ska exotifieras och målas ut som en halvt galen kvinna. Men ändå så spännande att hon finns! För då kan vi förfasa oss, vuxenmobba henne och klappa oss själva lite på huvudet för att vi inte är lika tokiga som hon. Brottet: hon föder ett barn. På sina egna villkor.

Ungefär så upplevde jag debatten om Rachel Bråthen aka Yogagirls vilda graviditet och stundande frifödsel. Mängder av skribenter och krönikörer fick enkelt stoff till sina krönikor. Rubriker som ”Vild graviditet kan vara din värsta idé” eller ”Föda utan barnmorska måste kallas vansinne” fyllde tidningarna. Clickbait och kvinnor som rackar ner på andra kvinnor. Att Rachel gjorde det val som var rätt för henne var det som om ingen ville förstå. För vi kvinnor är mest till för andra – eller? Och när vi föder barn ska vi rätta oss i ledet och göra som läkarvetenskapen säger åt oss. Hela debatten om Yogagirl var rejält avslöjande, ja det gjorde Rachels val så begripligt. Iallafall för mig.

Nåväl, på grund av mina egna inlägg om freebirth fick jag komma till TV4 och programmet Efter 5. Det var spännande att få vara med i en livesändning för första gången! Här med Eva Nordlund som också deltog.

Jag fick vara med på omslaget av Vårdfokus

Det blev ett fint reportage tycker jag. Media och journalister är alltid ett risktagande – därför blir jag så glad när mitt budskap tolkas och bakas in i tidningen på ett sätt jag känner mig trygg med. Kvinnor som läser mina ord ska känna sig stärkta och kompetenta. Det är vad jag vill iallafall.

Oxveckorna och digital doulautbildning på distans!

Jag och Eva höll första omgången av Föda med stöd doulautbildning på distans! Såklart är det något speciellt och härligt med att ses och träffas live. Men det är också dyrt och kräver resor fram och tillbaka. En doulautbildning på distans möjliggör för den som ammar, inte vill åka ifrån sin yngsta, bor långt borta, behöver ett billigare alternativ, för den som vill kunna vara mer flexibel osv. Det gick över förväntan bra och en helt ny kull av nya doulor utbildades – och vilket gäng!

Om du vill låta dig inspireras av de som har gått vår utbildning så kan du ladda ner guiden Doulaprenör gratis här:

Doulainspiration!

Vill du kika på doulautbildningen som vi håller i vår ska du klicka här istället:

Till Föda med stöd doulautbildning

Jag blev med en webbutik

Just det, under våren var jag föräldraledig med Nils under lejonparten av tiden. Under de dagar som jag inte sprang efter honom så satt jag och fnulade med min webbutik. Till min hjälp hade jag min bror Josef som kan allt om programmering. Vilken tur för mig! För det är mer jobb än man kan tro bakom dessa digitala versioner av butiker, digitala produkter, onlinekurser… Ord som betallösning, Klarna checkout och gränssnitt behöver läras in. Min hemlighet är att jag inte ger upp. Jag fortsätter trots att saker ibland känns oöverstigliga. Däremot är jag sämst på teknik, att bygga hemsidor och programmering. Så om jag kan få upp en webbutik kan alla det. På riktigt. Jag har iallafall slutat vara rädd för tekniken som krävs. Jag bara gör.

Tanken med att börja sälja lite billigare digitala produkter var ju att få en skalbar inkomstström som inte kräver så mycket mer efter det att produktionen är klar. För i dagsläget gör jag inga betalda samarbeten och tjänar egentligen inga pengar på själva bloggen. Den är en hävstång för mitt varumärke och en plattform där jag finns och syns. Utan den hade jag inte blivit inbjuden till poddar, TV eller fått ge ut min bok. Samtidigt kan man inte äta mat utav enbart ett varumärke så pengar behöver ju komma in någonstans. Och jag älskar att skriva och skapa! Så varför inte prova att skapa några digitala guider?

Lusten att göra kreativa saker är stor hos mig. Att räkna på ROI, return on investment, är inte min starka sida. Men på en höft behöver en guide sälja för ca 20 000 kronor för att täcka produktionskostnaden och den erfarenhet som ligger till grund för själva innehållet. Vi får se när det målet nås!

Min digitala guider hittar du här!

Underbara sommar

Under sommaren blev jag mer aktiv med att skriva brev till alla som finns med på min maillista. Jag har börjat trivas med det formatet. Japp, jag försökte ta semester i några veckor från allt som har med Föda med stöd och onlinebusiness att göra men det var svårt. Eftersom jag och Eva passade på att lägga våra onlinekurser på egen plattform strax innan semestern istället för att hyra in oss hos någon annan var det såklart en hel del jobb med själva flytten. Återigen: betallösning, produktsidor, salespage, checkoutpage…

Den som tror att det är en walk in the park att driva en onlinebusiness har helt fel.

Konjunkturen! Inflationen!

Panik när föräldraledigheten var slut och bolånekostnaderna hade ökat med 8000 i månaden. En familj med 6 hemmavarande barn är ganska känslig för när matpriser stiger uppåt, uppåt samtidigt som räntorna stiger och ja alla kostnader ökar och stiger förutom de pengar som ska komma IN.

Så. Nils fick börja på dagis. Nu skulle jag få tid att jobba mera. Trodde jag. Som vanligt. Haha.

Jodå, inskolningen gick bra även om den tog lite tid. Och jag kunde jobba en del mellan VAB-dagar, tandläkartider och annat som hopar sig i en stor familj.

Vi höll vår doulautbildning på distans igen med ett superfint gäng under hösten! Vi hade tänkt hålla en doulautbildning på plats i Uppsala också med den valde vi att ställa in eftersom det behöver vara en grupp på åtminstone 8-10 personer om det ska löna sig. Under hösten verkar många doulautbildningar ha haft lite svårt att få deltagare till sina utbildningar på plats. Kanske är det en kostnad som en del väljer att dra in på såhär i lite kärvare tider?

Debatten om Yoga Girls freebirth nådde sin kulmen i SVD:s podd

Med SVD:s podd Blenda fick debatten iallafall ett värdigt avslut. Journalisten Julia Wireaus intervjuade mig under sommaren och jag är glad att att just hon var reporter till den dokumentärserien. För även om producenten valde att lägga på ljudeffekter som hämtade ur en skräckfilm när Rachels son föddes fram med navelsträngen runt halsen så räddades det hela upp av hennes insats. Och av Rachel som så ärligt, mjukt och fint berättade om sin resa.

Barnmorskekonferens i Karlstad

Vi var ett gäng barnmorskor som åkte bil från Uppsala till Karlstad. Så roligt att mingla runt bland andra barnmorskor från hela landet och lyssna på föreläsningar. Även om jag blev rejält nerslagen av den statistik som presenterades för oss. 28 % av alla födslar sätts igång idag. Som om 28 % av alla födande behöver sättas igång? Vad är det för skenande utveckling där vi verkar ha tappat bort sunt förnuft? En igångsättning är oftast inte the easy way out. Tvärtom. Att imitera den spontana födseln blir inte lika träffsäkert som den spontana födseln. Det är tur att igångsättning finns som metod och att man kan göra det när nöden så kräver. Men om man tror att ett frikostigt användande av igångsättning inte leder till ökade komplikationer så är man ute och cyklar. Alternativt har fått hybris.

Med författare Maja Larsson som talade på konferensen

Jag skrev några blogginlägg under året som jag är särskilt stolt över.

  • Den teknokratiska modellen för födande
  • Vem är expert på det fysiologiska födandet?
  • Maktdynamiken och hierarkin inom förlossningsvården

The Positive Birth Calendar 2023

Under oktober och november arbetade jag med årets omgång av The Positive Birth Calendar! Så många tankeväckande och fina inlägg. Jag älskar kalendern och älskar att jag har skapat det forumet för inlägg om födande. Om du inte ännu har läst årets inlägg så har du en guldgruva att gräva ur.

Här finns alla inlägg med det senaste först: The Positive Birth Calendar 2023

Men i år blir det tyvärr ingen kalender. Av krassa ekonomiska skäl. För mig är det en månads obetalt heltidsjobb. Däremot vet jag att kalendern kommer komma tillbaka ett annat år! Men eftersom min tid inte är oändlig så MÅSTE jag börja prioritera.

Under december 2023 prioriterade jag att skriva på en forskningsplan. Den är inte helt klar ännu men jag har filat på syfte och frågeställningar. Och det var oväntat jätteroligt. Jag har djupdykt i artiklar om obstetriskt våld och respektfull vård och vi får se vad det blir av det hela.

Jag har två andra hemliga skrivprojekt på gång som jag inte vill berätta så mycket mer om eftersom det drar energi och laddning ur projekten.

Mina barn och min familj är iallafall det finaste som finns. På julafton fick jag en bild av dem allihopa samlade. Enda gången på hela året som jag lyckas med det konststycket!

Med det stänger jag mitt eget 2023 och ser fram emot ett eget 2024.

Det naturliga sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa post partum

Av Eva Lyberg

Vi skriver december 1999. Jag, Eva Lyberg, är då psykologstudent och nyfödd mamma. Nu, 24 år senare, är jag soloprenör-psykologen som dedikerat mitt yrkesliv till att stödja våra minsta och deras föräldrar, särskilt mammorna, att skapa trygga anknytningsrelationer. Du hittar mig på Insta @mammapsykologi eller webben.

Tillbaka till -99. Efter åtta års längtan har jag mitt alldeles egna barn i mina armar! Med stor tillit till mig själv har jag närmat mig den här tiden! Längtat. Tänkt och trott att allt bara faller på plats sen, när den lilla är i min famn. Amningen. Hur jag ska göra när han gråter. Och framför allt vet jag att jag kommer jag känna mig så lycklig!!!

Nu sitter jag där, ny i mammalandet. Efter resan jag köpt biljett till och sen lagt allt fokus på att själva resan ska bli bra. Tänkt att landet jag ska till är soligt och varmt och bara födandet går bra kommer det andra naturligt sen. Har sett andra där. Som sett lyckliga ut. Som om deras hjärtan upplysts av en inre sol, mammasolen! Åh, som jag längtat dit!

Men. Det är inte riktigt som jag tänkt. Amningen strular. Jag vet inte alltid hur jag ska trösta så han blir lugn. Och jag känner mig sååå ensam… Medan jag hör röster eka: ”Passa på att njuta nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka!”

Och som så många kvinnor före och samtidigt och efter undrar jag: ”Vad är det för fel på mig? Som inte njuter? Känner jag ens mammakärlek, så som den ska kännas?”

Hur blev det så?

HUR DET ÄR TÄNKT FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR

Tänk dig livet i flocken. Det liv människor levt största delen av den tid vi funnits! Redan långt innan hon blir mamma är hon omgiven av andra som väntar och har små barn. Hon ser och lär av det hon ser. Eftersom vi lär mycket genom rollmodeller. När hon sen är den väntande och nyblivna modern blir hon hållen av de andra, erfarna. Som är där för henne, runt henne, hos henne när hon behöver.

Vi som gärna lutar oss mot anknytningsteorin pratar om det som att andra är den trygga basen och säkra hamnen (vilket jag kallar den stabila famnen).

Anknytningssystemet har vi hela livet! Det aktiveras när vi känner oss osäkra och oroliga. Så som en nybliven mamma HELT NATURLIGT kan göra! Darrande inför den stora uppgift hon står inför – att få en ny människa att överleva (den lilla behöver fler anknytningspersoner än en, men här fokar jag på mammans inre upplevelse).

Då finns de där, de andra. Stöttar och visar väg när hon är rådvill. Jagar och lagar mat. Håller elden varm. Håller henne sällskap. Aldrig ensam. För en ensam mamma med en nyfödd skulle inte klara många dagar själva, utanför flocken.

Kan du se bilden av den nyblivna mamman med sin nyfödda, omgivna av en flock?
Vad väcker det för känsla, i dig?

HUR DET ÄR FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR HÄR OCH NU

Byt bilden i ditt inre och se i stället en kvinna med en nyfödd. Ensam. I en lägenhet, ett hus. Någonstans i Sverige. Inte ensam en liten stund, utan en hel dag. Efter att också ha varit ensam en hel dag igår. Och ska vara imorgon. Vad väcker det för känsla, i dig?

Och vad händer i henne?

  • Den urgamla människohjärnan är konstant orolig av att hon är den enda vuxna som kan säkra den lillas skydd.
  • Den osäkra nyblivna mamman, som ska vara den trygga basen och stabila famnen för den lilla, har ingen att luta sig mot själv, ingen som lugnar henne.
  • Orossystemet som är starkt aktiverat hos en nybliven mamma får därför fritt spelrum
  • Frånvaron av vuxna att prata med, utbyta blickar med, få en lugnande kram av, ekar tomt.
  • Ingen ser alla gånger hon tröstar, byter, matar, lyfter, vyssjar vilket spelar roll för utvecklingen av hennes mammasjälvkänsla

Nu kanske du tänker att de flesta nyblivna mammor är ju faktiskt inte ensamma hela tiden. Nej, kanske inte. Men många är ensamma större delen av tiden med den lilla.

VAD GÖR DET MED DEN NYBLIVNA MAMMAN?

Som du säkert redan räknat ut skapar det här stor stress i den nyblivna mamman. För den kvinna som upplevt förlossningen traumatiskt kommer ytterligare en stressfaktor till. Detta på grund av det viktigaste för en person som varit med om ett trauma är inte att ”prata ut/igenom” det som hänt utan att vara omgiven av trygga andra. Som anknytningsteorins pappa John Bowlby sa: ”Det är tydligt att människor som blir rädda inte i första hand vill springa från något utan TILL någon.” Att efter ett trauma bli lämnad mycket ensam är som att strö salt i traumasåret i stället för det balsam en trygg omgivning innebär.

Men även utan trauma får den ovalda ensamheten flera negativa biverkningar. Vad jag ser är att de flesta kvinnor som hamnar i det inte blir arga på hur vi skapat vårt samhälle. Sällan undrar de varför alla andra lyser med sin frånvaro.

I stället vänder hon blicken mot sig själv med frågan: ”Vad är det för fel på mig?”. Vilket ger näring till en negativ mammasjälvbild.

I frånvaron av andra får hennes hjärna fritt spelrum när rädslofantasier och negativa tankar loopar. Näring för oro och ångest som kan ta form av tvångstankar och vaken-mardrömmar.

Hon gör allt hon kan för sin lilla men har svårt att slappna av (helt rimligt!) vilket gör att den varma mammakänslan som kommer när lugnet och oxytocinet fyller henne ofta saknas. För henne känns det som hon inte älskar sitt barn och hon undrar, igen, vad det är för fel på henne som känner så.

Oro, ångest och negativ mammasjälvbild som hänger i ett tag är som näring för depression. När det händer denna tid i livet kallar vi det ofta ”förlossningsdepression”.  Men sanningen är att deppigheten sällan beror på förlossningen, betydligt oftare på ensamheten och utsattheten den leder till.

SÅ VAD SKA VI GÖRA?

Mitt ganska självklara svar blir: vi ska inte lämna nyblivna mammor ensamma.

OCH vi behöver
* förbereda väntande föräldrar på hur viktigt det är med sällskap post partum (tänk fjärde trimestern som riktlinje) och stödja dem att planera för det.
* skapa platser där nyblivna mammor kan hitta sällskap utöver den egna flocken.
* stödja nyblivna mammor i vad de kan göra här och nu för för att minska ensamhet och känslan av ensamhet.

På mammapsykologi gör jag det bl a genom att skapa community för mammor i olika former.

Vad vi alla kan göra är att prata om det. Och show up för nyblivna mammor i vår närhet.

Självklart ska vi screena och hjälpa kvinnor som mår psykiskt dåligt post partum med deras egna lidande.

Men vi behöver också lyfta blicken högre och förstå varför så många mår så dåligt den här tiden i livet.

Och nej, mammalivet är inget lyckoland. Den myten behöver vi nedmontera.
Men det ska heller inte vara ett ensamt ångestland…

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Hemsida:    evalyberg.se

Instagram @mammapsykologi


Mottagning i Visby: Kopparviksgatan 11

Postadress:  Psykolog Eva Lyberg AB, Snäckbacken 38 B, 621 41 Visby

Vill du bli uppdaterad och inspirerad? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev.

Nyfiken på mina böcker? Länk till smakprov: 

”Sex efter trauma. Från rädsla till njutning.”


”Anknytning och samspel i Barnhälsovården”. 

Superfullmånefödsel

Av Cornelia Andersson

När jag fick förfrågan av Märta/ Föda med Stöd att skriva i hennes kalender blev jag glad. Jag började genast fundera på vad jag skulle skriva om: vad det är att vara barnmorska, vikten av förtroende, tillit och trygghet, informerat samtycke, att stärka kvinnan i hennes intuition istället för att inge onödig oro, de skilda världarna mellan sjukhus och hemförlossning, mitt arbete som hembarnmorska etc. Det finns så mycket kring barnafödande jag skulle kunna prata om i evigheter. Då jag är mitt uppe i en flytt fick det bli min förlossningsberättelse, som jag redan har nedskriven och lite om min väg in i barnmorskeyrket.

Jag föddes i ett gult hus vid Dellensjön i Hälsingland

Min mor hade varit och besökt grannen som fick en dotter dagen innan och på promenaden hem kände hon att något var på gång. Sent på kvällen satt mina fyra syskon nere i köket och väntade otåligt. Pappa som var läkare var nervös då mamma snart krystat i två timmar och för att barnmorskan inte visste vad de skulle göra. Mamma följde sin intuition och gick ner på huk. ”Så kan du inte sitta, barnet kommer slå i golvet” sa barnmorskan. Mamma satt kvar. Jag föddes och min mor tog emot mig, stoppade mig under armen och hoppade upp i sängen som en ”lejonmamma”. Mamma kände sig så stark, att hon fått föda helt själv, förbunden med kroppen och födandet, att hon fått föda på ”riktigt”. Det är så jag fått det berättat för mig, hur jag kom till världen.

Jag vid fem minuters ålder.

Min mamma blev legitimerad barnmorska fem år efter att hon födde mig. Hon arbetade både som barnmorska på sjukhus och som hembarnmorska. Ibland fick jag följa med när det inte fanns barnvakt. Många har frågat om det inte var traumatiskt för mig att vara med på förlossning. Inte det minsta, jag var helt lugn, det var liksom inget konstigt, det var en naturlig händelse i livet. Ibland var jag trött och la mig att sova innan barnet fötts och ibland satt jag stilla bredvid och bara såg på. Det var spännande att få se de små liven födas. Första gången jag var med när ett barn föddes var jag 8 år gammal.

Vid födsel på sjukhus när jag var 8 år!

Nästan 20 år senare var det min tur att ta emot barnmorskeemblemet vid Uppsala Universitet.

Jag har ofta svårt att bestämma mig och tvivlar på mina beslut men när jag sökte barnmorskeutbildningen fanns inga tvivel på att jag hade valt rätt yrke. Det kändes rätt och lätt. Kan hända hade det att göra med det naturliga mötet med födande under min uppväxt eller så kom det via navelsträngen? Det som var tufft att se som barnmorska var hur verkligheten skilde sig från litteraturen. T.ex att lugn och ro är A & O under förlossning men hur så många olika faktorer under graviditet och förlossning inte är roingivande i ett medikaliserat system där mätinstrument styr mer än kvinnans känsla, behov och intuition.

Det var givet för mig att börja arbeta med hemförlossningar som färdig barnmorska vilket jag gjorde vid sidan av mitt arbete på förlossningen på sjukhus. Min mor skolade in mig och vi blev arbetskollegor. Vi har ett mycket fint samarbete, mor och dotter, där den ena säger vad den andra tänker. Intuition.

Efter fem år som barnmorska, under den tiden bistått ca 50 kvinnor i hemmet och nästan det tiodubbla på sjukhus var det min tur att få erfara detta mirakel i min kropp, av att vänta barn och att föda.

Höggravid vid Dellensjön, 10 dagar innan födsel.

Det var givet för mig att jag ville föda hemma då både jag och barnet var friska

Jag njöt av andra halvan av graviditeten då jag under första halvan drabbades av hyperemisis. Jag kände mig inte tung eller trött på graviditeten, men jag visste att snart, skulle jag behöva ta avsked av den. Det som då skulle komma, var något jag såg så fram emot! Jag längtade med stark kärlek att få möta mitt barn. Jag visste att barnet skulle komma när hon/han var redo.

Efter en dagsutflykt med bad i havet och fotografering i skymningen med superfullmåne drog förlossningen igång. Det var det häftigaste, kraftfullaste jag varit med om i hela mitt liv.

När vi skulle lägga oss kl. 00:30 i vecka 40+0 kände jag lite mensmol. Detta var något annat än bara spänd livmoder som jag känt i några veckor. Vi blev så glada men lade oss för att sova då detta kunde ta lång tid. Jag hade extra mycket halsbränna och rapar men lyckades somna. I sömnen kände jag att sammandragningarna kom igen och igen. Plötsligt kom en stark sammandragning och en till och med den tredje gick vattnet 02:05 och min man vaknade. Jag fick en skrattattack. -Var det nu MITT vatten som gick? Detta var på riktigt! Det var äntligen MIN tur att få föda barn och snart skulle JAG få möta MITT barn. Skrattet övergick i glädjetårar. Styrkan i sammandragningarna eskalerade och de kom tätt, så jag bad min man klocka en stund. Vi klockade i 40 min och appen upprepade ”Åk till sjukhus”. Jag sa: ”varför står det inte ring till sjukhuset eller din hembarnmorska?”. Jag kollade och såg till min förvåning att mina sammandragningar var längre än 1 min och pauserna bara 1-2 min. Det blev starkare och starkare och jag tänkte detta kommer gå fort eftersom det eskalerat så snabbt sedan första känning. Efter ett par timmar i sängen gick jag till duschen och kände snart att jag ville kräkas.

Jag var ambivalent till att undersöka mig själv vaginalt för att se hur långt jag kommit i förlossningsarbetet, för att eventuellt bli besviken på resultatet. Men jag gjorde det ändå. Jag trodde jag skulle känna en liten öppning på livmodertappen, men kände ingen öppning, sträckte bak för att nå livmodertappen men nådde inte. Jag blev inte besviken trots att detta resultat skulle betyda att jag var i tidigt skede (latensfasen). Innerst inne visste jag nog att det inte stämde. Jag upplevde själv att mitt röstläge ändrades. Sammandragningarna var nu så starka att jag bad min man ringa barnmorskan (min mor) och hon kom 10 min senare kl. 04:10. Efter en stund på huk i duschen gick jag till sängen för att vila, det blev inte mycket vila, jag kräktes vatten och återgick till duschen för att skölja av mig. Min syster fick komma för att hjälpa med uppsättningen av poolen. Jag undersökte mig själv vaginalt igen; jag hade känt fel tidigare. Varför jag inte hade nått livmodertappen var för att där inte var någon. Nu kände jag ordentligt och kände barnets huvud och inga kanter vilket jag berättade för mamma. Alltså var jag helt öppen (retraherad).

Strax efter 05:00 gick jag i poolen och kort därefter ville hela min kropp krysta. Jag behövde inte ta i, det var min kropp som tryckte på. Jag hängde med och försökte hantera och möta kraften. Jag hade min hand på barnets huvud hela tiden under krystningsskedet och kände hur huvudet kom närmare för varje sammandragning för att sedan slinka helt tillbaka innanför blygdläpparna i pausen. Äntligen fick jag lite längre pauser emellan sammandragningarna.

Vattentrappan porlade och musiken spelade i högtalarna. En vän/kollega filmade och fotade utan att jag tänkte på det. Min syster höll min hand och min älskade partner tryckte på mina höfter och gav mig kyssar. Mor satt bredvid poolen och jag lade nästan inte märke till henne. Jag visste att hon var där och trodde på mig, det var så tryggt. Det var fantastiskt att få föda självständigt! Det var häftigt att få uppleva födandet som utbildad barnmorska. Jag uppdaterade omgivningen om att barnet kom längre ut vid varje krystimpuls. Det var starkt och kraftfullt så jag höll emot med handen för att det inte skulle gå för fort och för att vävnaden långsamt skulle tänjas.

Jag kände mig så trygg! Jag var inte rädd, jag visste varför det gjorde ont, jag litade på kroppen. Jag bad om total tystnad och stillhet när barnet skulle födas (det är lätt att alla blir glada och hjälpsamt exalterade mot slutet nämligen). Musiken spelade dock i bakgrunden och så kom den där låten, som jag dansat cirkeldans till så många gånger under graviditeten tillsammans med min syster, mor och flera andra kvinnor. ”Ederlezi” heter låten och de sjunger ”Daje” som betyder mamma. Det blev ett magiskt ögonblick, att just den låter spelades precis när jag skulle föda fram mitt barn. Min mor och syster blev tårögda, min mor ställde sig upp och dansade, jag försökte sjunga med men tappade rösten av glädjetårar.

Så kom den sista krystningen kl. 07:00 och jag släppte igenom både huvudet och kroppen och tog emot mitt barn och lyfte upp det för att välkomna. Barnet skrek direkt och huden skiftade till rosa. Vid det ögonblicket kände jag mig som världens starkaste och ville visa upp vår son för hela världen! Jag kände att jag hade gjort det helt själv!

Livet som smyger sig på

Att åldras är något som kommer smygande. Tills en dag då man plötsligt och oåterkalleligen befinner sig på den andra sidan.

För inte alltför längesen behövde jag visa leg varje gång jag handlade på systemet. Sen glesade plötsligt dessa tillfällen ut. Jag behövde inte visa leg varje gång längre, bara ibland. Nu behöver jag aldrig visa leg mer och det innebär att jag har kommit över till den andra sidan.

Det är samma med så många andra saker. Tvåårstrots, mjölktänder och tonårsstrul. När man är mitt i något jobbigt ligger det nära till hands att tro att det alltid kommer vara jobbigt. Men så går tiden och omärkt så glesar det jobbiga ut tills det inte är ett bekymmer längre.

Under höstlovet åkte vi till Bror Hjorts hus och barnen fick måla i målarverkstaden

Där satt jag i några minuter på en stol och förundrades över att tiden har gått så fort! Tänkte hur fint det är att alla mina yngre barn kan måla själva. Snart kanske ingen av dem vill följa med och måla längre.

Jag fick en lätt euforisk känsla av att höstlovet flöt på så bra. Tänkte WOW är det här vad som väntar? Harmoni? Sen blev i princip hela familjen sjuk och allt blev jobbigt igen. Tji fick jag.

Det har tagit oss nästan två veckor att hämta igen från den senaste sjudomssvackan. Städa, handla ikapp, komma tillbaka till rutiner. Men nu verkar vi vara över på den andra sidan.

Igår åt jag lunch med Elisabeth Jubelin som är doula och fotograf. Hon gick vår doulautbildning under våren och tog en så fin bild på mig.

Att tiden gör något med oss är nog bra. Tänk om jag inte hade omprövat en enda sak sedan jag var 22 år? Vad odrägligt det hade varit.

Ibland slår det mig att själva förgreningen av livet ofta är så skild från ursprungsidén om samma liv. Och att det är precis det som gör livet så storslaget.

Rushing transitions eller att hasta sig igenom alla övergångar

Varför måste vi hasta oss igenom alla övergångar? Min lille Nils har börjat på förskolan och det har varit en process. Stundtals har jag fått nippror av otålighet och tänkt att det här kommer ju aldrig gå vägen… Så löjligt såhär i efterhand. För varför skulle det inte gå vägen? Klart det gör. Men det krävs tålamod. Och lite tid.

Nu går lämningarna jättebra och vips så är han över på den andra sidan.

Det har hjälpt mig att tänka på hur ett helt normalt födande ofta hanteras. Vi litar inte på att det ska gå vägen och hastar oss därför igenom många övergångar. Snabbspolar framåt i processen. Snabbspolar bakåt, eller framåt. Trycka på startknappen, eller nej, vänta, STOPP. Stanna. Inte nu. Men NU.

Varför har vi – jag tänker på vården- blivit i det närmast besatta att av försöka kontrollera och styra alla övergångar?

Idag är nästan var tredje förlossning i Sverige en igångsatt förlossning. På kort tid har antalet induktioner ökat dramatiskt, och trenden visar inga tecken på att avta. År 2011 så sattes 14.1 % av alla förlossningar igång. Tio år senare – år 2021 – så hade den siffran stigit till 26,1 % (socialstyrelsen). Det är en häpnadsväckande ökning.

På kort tid har vi alltså anammat en väldigt medicinsk approach till barnafödande.

Men någonstans går det helt i linje med hur vi lever våra liv där vi hastar oss igenom övergång efter övergång.

Själva övergången i sig tillmäts inget värde utan anses ofta jobbig, bråkig och kanske farlig.

Att befinna sig i det där mellanlandet – i det liminella tillståndet mellan världar där födande kvinnor befinner sig – tillskrivs inget eget värde. Vi skyndar gärna framåt. Över på en sida där vi tror oss vara mer säkra.

Men finns det en sådan ”säker” sida av livet? Består inte livet till stor del av just övergångar, eller transitions. Och kan inte en del av livets själva behållning vara att öva upp en vördnad inför den ovisshet och kraft som finns om vi orkar med att känna hur det känns där i övergången. I det land där vi lämnar något bakom oss och samtidigt ser något ta form framför oss. Kan det finnas något att hämta där som inte går att finna någon annanstans.

I brottet mellan då och nu. I själva transformationen och omformningen.

Jag är övertygad om att det är där livet levs som mest. Att det är själva övergångarna som definierar oss som människor.

Nu ska jag läsa ”The Rites of Passage” av Arnold Van Gennep. Ett antropologiskt mästerverk. Sen ska jag hämta lille Nils på förskolan.

När liten blir stor!

Så blev det dags att skola in mitt sista och yngsta barn på dagis. Ja för det blir inga fler barn från mig. Ändå så kan jag inte längre föreställa mig familjen utan vår minsting Nils. Han är nu en så självklar och omistlig del av familjen. Vet ju att det fungerar så, men det svindlar ändå när jag försöker tänka bort honom ur ekvationen. Jag är SÅ glad över att han kom till oss.

Ändå så sörjer jag inte alls att han nu börjar skolas in på dagis (vet att det heter förskola idag, ordet dagis hänger kvar från 80-talet) utan tvärtom så njuter jag av att det nu blir lite lugnare hemma. Lite mer koncentrationstid för mig, några timmar att jobba på, och så en chans att hinna med hemmet. Utan att känna sig helt utmattad och som om man hela tiden ligger steget efter.

Att vi känner fröknarna på förskolan sen många år tillbaka och har skolat in alla våra sex barn här bidrar ju såklart till att det inte känns så svårt.

Det har ändå varit en speciell process för honom, går ju inte att komma ifrån. Att byta sommarlov och häng med hela familjen dygnet runt till nya rutiner och en helt ny grupp människor att lära känna. Märks på tröttheten efteråt. Jag förstår honom fullständigt. Det här blir en rejäl utvecklingskurva för honom.

Men. Så. Inom räckhåll nu kommer det finnas lite mer tid för mig att jobba på. Vågar knappt tro att det är sant. Jag är så van vid att jobba med barn runt mig att det känns som en nästan omåttlig lyx att få jobba utan barn. Låter kanske skruvat men ribban höjs ju för varje barn. Det jag tänkte var helt otänkbart innan har nu blivit vardag. Och när man driver ett företag så går det ju inte att pausa helt. Vissa uppgifter måste ju bara göras. Jag kan inte riktigt förstå att det fanns en tid när jag tyckte det var slitigt att ta hand om mig själv enbart…

En utmaning för mig nu blir att inte direkt lägga på för mycket utan att försöka ta det liite lugnt såhär i början. Men cashen behöver ju tjänas in på något sätt! Så en annan utmaning blir att ta beslut baserade på siffror och inte enbart på känslor. Jag har blivit bättre där. En nödvändig utvecklingskurva för mig!

Och det bästa ligger framför oss nu. September. I love. Min bästa månad.

Lyckan att komma hem

Det bästa med semester borta är ändå att få komma hem… I förrgår kände jag den där pirrande sockerdrickan i kroppen när vi svängde in vid vårt hus. Den prunkande oklippta trädgården med de ståtliga stockrosorna i full blom. En brevlåda med reklamblad och några fönsterkuvert från försäkringskassan låg och väntade. Grönt och vildvuxet i trädgården. Vårt röda hus som såg så härligt bedagat ut. Det är en sällsam lycka både att få åka bort och sen att få återvända hem.

Vi har haft en fantastisk semester i Hälsingland. Men det är ändå en lågintensiv stress att semestra med ett så litet barn som Nils. Det är den där strängen av ständig uppmärksamhet som inte får gå av. Och att knöla ner familjen i sängarna på torpet blir aldrig riktigt lika bekvämt som hemma. På nätterna har jag ibland balanserat på kanten till sängen och de där surrande flugorna som lyckas ta sig in genom fönstret är inte så jättekul klockan fem på morgonen. Obs, det är inte synd om mig!

Det intressanta är att sommar i så hög grad har kommit att definieras av de böcker jag väljer att läsa. Och i år började jag läsa Diamant Salihus båda böcker. Förskräckligt bra ju. Men den där otäcka socialrealismen med gängvåld och skjutningar kröp inunder skinnet på mig.

En annan bok som jag ännu inte har läst ut är Hagitude av Sharon Blackie. Vilken bok! Den handlar om att åldras som kvinna i vår kultur. Äntligen fick jag läsa en skildring av åldrande som grabbade tag i mig ordentligt. Jag är nämligen lite trött på den tillkämpade hurtigheten som präglar många böcker som riktar sig till kvinnor i klimakteriet. Nej jag är inte i klimakteriet än men förhoppningsvis kommer den tiden till mig också. Och jag vill inte ha fler välmenta råd om att gå ned i vikt och äta rätt. Jag vill ha grymma gestaltningar istället. Det fick jag i den här boken.

Årets sommardebatt om hemfödslar har varit en tragikomisk följetong att ta del av

Det brukar börja med en frilansskribent som skriver ut alla sina känslor om fenomenet och sen blottar sin okunnighet. Så blev det också i år. Det är nämligen relativt ofarligt att blotta sin okunnighet om hemfödslar i vårt samhälle eftersom så många är okunniga. Att ha fel i grupp är enkelt. Om alla tänker och tror lika kan det ju inte vara fel eller hur?

Jo det kan det.

För den som är intresserad av lite mer fakta om hemfödslar så rekommenderar jag Barnmorskeförbundets replik i Expressen. Den kan du läsa här:

https://www.expressen.se/debatt/det-ar-normalt-att-foda-barn-hemma/

Själv känner jag en viss trötthet. Nivån på debatten är låg och det är ju ett tecken på att vi inte har kommit så långt. Det är mycket jobb kvar att göra helt enkelt.

Jag måste tillbaka till skrivbordet.

digitala guider föda med stöd

Välkommen till Föda med stöd webbutik!

Det här inlägget innehåller reklam för min webshop

Idag slår jag upp portarna till min egen webbutik! Vem har inte drömt om att ha en egen affär? Det gjorde jag när jag var liten. Jag tillverkade mina egna små knöggliga alster av frystejp och bokmärken som jag radade upp prydligt på ett bord som jag hade placerat strax utanför vår lägenhetsdörr – sen satte jag igång att skrika för full hals: KOM OCH KÖP!! Eko i det tomma trapphuset. Jag fick sitta en bra stund och ropa innan en vänlig tant råkade komma förbi. Hon var ju bara tvungen att köpa något av mina alster.

Spola fram tiden 37 år. Swoosh. Nästan alla har iphone och nu går det att bygga sin egen butik helt digitalt. Fler och fler handlar också på nätet. Idén att skapa den här digitala butiken föddes när jag själv klickade hem en digital guide. Jag behövde veta något, googlade och vips – där fanns det jag behövde i form av en digital produkt. Det var så smidigt och enkelt. På några sekunder var guiden min.

Visst, det mesta finns ju på nätet och man kan googla och hitta en massa bra texter, en här och en där. Men ibland vill man ju ha saker samlat, kurerat och liksom färdigpackat i något aptitligt. Det tar tid att googla runt efter ledtrådar och sen foga ihop dem på egen hand. Som ett oändligt pusselregn av information.

Under våren har jag därför skapat tre digitala guider

Guiderna jag har skapat går att köpa var för sig eller ihop som ett paket. Min tanke är att fortsätta skapa nya sådana här guider som ska kunna köpas enskilt eller ihop till ett billigare pris. Som en härligt uppdaterad variant av teckningar, bokmärken och frystejp i tomt trapphus!

Positiva affirmationer inför födseln, Fjärde trimestern och Guide till amning första veckan

Ibland är det svårt att ha koll på vad det kan vara bra att ha koll på. Det vet jag eftersom jag själv har famlat mig fram som nybliven förälder. Och visst finns det ofta bra information att få tag på men den har en tendens att rinna ut lika snabbt som den rinner in eftersom tonaliteten är opersonlig och den magiska ingrediensen: att berätta en historia, ofta saknas. Vi människor vill bli berörda av andra människor. Det är så vi fungerar helt enkelt.

Klicka här för att komma till min webbutik

Nu tar jag semester från bloggen i tre veckor!

Ja, det har varit en intensiv termin med många projekt på gång och mycket att rodda med familjen. Så med öppnandet av Föda med stöd webbutik tar jag nu semester i några veckor! Den 27 juli kommer jag vara tillbaka här på bloggen, peppad och redo för en ny bloggsäsong!

Du som kikar in här för första gången har en skattkista av äldre blogginlägg att se fram emot. Ja, en sommar räcker knappt för att läsa sig igenom alla inlägg.

En UNDERBAR sommar önskar jag dig!

Om sommar, Sofia Wood och mod

Sommarlov är både en befrielse och en boja. När jag var ett barn i skolåldern så var sommarlov enbart en fröjd: en befrielse från den inrutade skolvardagen. Ett äventyr! Lovet böljade sig fram och jag fick vara med och forma innehållet.

Som mamma till många är långa sommarlov något tudelat. Underbart och jobbigt i samma andetag. Det är frukost som aldrig försvinner från köksbordet. Saftklet som klibbar på golvet. Bråk om badringar. Oboy. Tomma mjölkpaket, långa kvällar, tidiga mornar, blöta handdukar, badkläder, myggbett som kliar, solhattar som försvinner.

Det är mäktigt. Och det tröttar ut.

För mig är sommar lika med tid att läsa. Och kanske är det just det jag saknar mest nu när Nils fortfarande är så liten. Att jag inte hinner sjunka in i läsningen. När texten jag läser väl drabbar mig så måste jag lägga undan boken för att avvärja något eller bara hålla jämna steg.

Några av mina allra finaste sommarminnen är böcker jag läst på olika platser.

Gotland, spöregn och sträckläsning av Jane Eyre. Vilken 13-åring läser Jane Eyre idag?

Åh jag har så många fina läsminnen från olika sommarplatser. Från solstolar, soffor, sommarsängar… och ja från en och annan hängmatta.

Jag hoppas ändå, i ett inlägg lite längre fram i sommar kunna dela med mig av de böcker jag försöker hinna läsa. Det är nämligen så bra och läsvärda allihop!

Men nu. Några reflektioner. Jag läste nyss om Sofia Wood i DN, hur influencerskapet inte har gjort henne särskilt lycklig utan tvärtom fått henne att längta efter mer mening. Så nu gör hon delvis halt och sadlar om till sjuksköterska. Måste säga att det är beundransvärt att hon gör slag i saken och börjar läsa till sjuksköterska med siktet inställt mot att bli barnmorska! Heja dig Sofia Wood!!

Samtidigt kände jag en sån bottenlös sorg när jag läste reportaget i DN. Den där längtan efter mening och viljan att göra gott. Den hade jag också då för 22 år sedan när jag började läsa till sjuksköterska. Men drömmen om att bli sjuksköterska och sen barnmorska, det romantiska skimret och den där fantastiskt fina längtan som brann innanför bröstet, den är nu helt uppbrunnen. Det är aska och total desillusion där innanför. Jag kan inte uppbåda en endaste bit av drömmen jag hade för den är borta. Nermalen av det kompakta motstånd som finns gentemot barnmorskor som inte enbart vill vara obstetriska sjuksköterskor.

Barnmorskor som vill bistå kvinnor tryggt i hemmen. Barnmorskor som inte vill vara tvungna att använda vår tids lyckoamuletter: CTG. Barnmorskor som inte vill lura förstföderskor att en igångsättning på rutin i vecka 41 är nödvändig utan tvärtom något som kan skada dem för livet.

Istället känner jag idag en nyvunnen entusiasm inför mitt entreprenörsskap. Här brinner en låga som bara blir starkare. För den kunskap jag sitter på kan ingen ta ifrån mig. Det är en mäktig insikt. Om jag förvaltar den väl.

Jag får ofta frågan varför jag inte forskar

Svaret är: för att det tar tid. Och för att jag inte vill bli inlåst inom akademin.

Jag vet att forskning är kopplat till status och knytblus. Och ett visst mandat. Men jag vill hävda att jag forskar ( även om det kanske retar gallfeber på någon som faktiskt forskar).

Men jag har ett prövande förhållningssätt till verkligheten och den – verkligheten – har överraskat mig flera gånger. Fått mig att byta åsikt. Fått mig att förstå hur lite jag vet. Hur fel jag har haft om mycket.

Jag vill lyssna på riktigt till kvinnor som föder – eller som har fött. Och den mesta kunskap jag har fått om födande har jag fått från kvinnor jag har följt och som jag har lyssnat till. Den plattform jag har byggt upp har gett mig en stor och unik möjlighet att inleda samtal med många gravida och födande över hela Sverige. Även med barnmorskor och doulor. Jag för dagligen samtal med dessa kvinnor och skulle inte vilja byta ut denna tillgång mot något annat just nu.

När jag är modig så leder det till att andra också vågar vara modiga. Och mod är något som kan få liv när det finns ett hopp. Att befinna sig på en plats med nerbrunnen aska är ingen bra plats. Jag har bytt plats och här växer det nu drömmar i mitt nya växthus.