Nora eller Brinn Oslo brinn

Så kom sommaren igen

Så kom sommaren. Vi firade nationaldagen hos släkt i Virsbo utanför Västerås med kusiner, sysslingar, mostrar och morbröder. Värmen kändes tropisk och barnen tog sitt första dopp för året. Långhelgen började alltså på bästa sätt, med en jourperiod som just avslutats, värme, fest och några dagar ledigt med familjen. Inga jobbmöten eller jobbmiddagar inplanerade för mig eller Stefan. En helt blank kalender i några dagar. Det är mycket ovanligt i den här familjen ska jag säga.

Och hela våren har jag längtat efter att få tid till att påta i trädgården. Alltså att få försjunka. Inte bara ta några spadtag sådär med stressen lurandes i magen, eller klippa gräsmattan i sista sekunden innan den liksom svämmar över alla kanter och grässtråna behöver huggas av med något riktigt vasst. För en trädgård behöver ju lite kärlek och omsorg om man inte vill att den ska växa igen alldeles. Min ambition är att vår trädgård ska få det. Även om den också gärna får vara sådär härligt på gränsen till för lummig.

Lummig trädgård Uppsala
Mitt favoritställe

Men vår källarrenovering behöver också sina omsorger, så dagen igår började på Bauhaus där vi letade väldigt oromantiska saker som lampsocklar och annat att fästa lampsladdar i taket med. Vår 12-åring som är väldigt förtjust i djur, hittade ett litet bihotell. Vår sexåring ville inte vara sämre så han fick också med sig ett eget fjärilshotell. Men han döpte ganska snabbt om det till fjärilsfängelse och behandlade det inte riktigt med samma omsorg som sin storebror – familjens biolog. Sofia fick med sig ett litet apelsinträd och vår femtonåring fick äntligen sin utlovade födelsedagscykel.

Bihotell Uppsala
Bihotellet

När vi kom hem var vi redan svettiga, men då var tanken att trädgårdsdagen skulle börja. Jag ryckte ogräs och klippte gräs. Hanna tultade runt och blev rädd för vattenslangen som rörde sig misstänkt likt en orm, ryckigt och liksom oförutsägbart. De stora barnen cyklade, solade och dråsade. Åh vad skönt det var sen när kvällssvalkan kom. Mysigt att efter middagen gå ner i det svala vardagsrummet i källaren och titta på ett avsnitt av en bra serie. Idag ska jag flytta ner min motionscykel till källaren eftersom den inte kommer bli cyklad på annars.

Nora eller Brinn Oslo brinn
Sommarläsning

Jag har börjat läsa min först sommarbok: Nora eller Brinn Oslo brinn. Den är underbar. Och idag är planen att köpa några perenner som jag längtar efter, nämligen röd solhatt. Jag har redan gjort plats åt dem i en av våra rabatter. Om bara sommaren får fortsätta på ungefär samma sätt som dagen som var så är jag lycklig.

Dikten här nedan fick jag skickad till mig av min kollega Florence och den sätter fingret på precis det där. Hundra sommardagar av Alf Henrikson.

Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Vår sommar i Hälsingland förra året

Informerat val i praktiken

Stort tack till Helena Lindgren, Eva Nordlund och Mia Ahlberg för en bra debattartikel i SVD: Skapa en ny modell för hemförlossningar

Varför får ovetenskapliga argument användas för att lägga ner en vårdform för hemfödslar – utan att något alternativ tar vid? Själv blir jag stundom otroligt frustrerad över de osakliga argumenten om säkerheten som så ofta kommer upp. Vi vet ju att saker kan hända vid förlossningar. Men de faktiska utfallen vid planerade hemfödslar? Och forskningen? Varför tillåts inte den spela roll i detta sammanhang? Självfallet finns det dåliga exempel från både hemfödslar och sjukhusförlossningar. Och att man kan känna och tycka olika om hemfödslar beroende på vad man får uppleva varje dag i sin profession – det kan jag verkligen förstå. Men det mest objektiva vi har är forskningen, och det är den vi behöver förhålla oss till. För det handlar om att kvinnor i Sverige idag har rätt att göra informerade val baserade på vetenskaplig grund. Så här skriver artikelförfattarna:

Forskning kan möjliggöra att vi lyfter blicken från enskilda situationer, med dåliga exempel från både sjukhusvård och hemförlossningar, till att se utfallen på gruppnivå – hur vanligt är en enskild företeelse på populationsnivå? Den sammanlagda forskningen är idag enig om slutsatsen: För friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning är det lika säkert att föda hemma som på sjukhus. För omföderskor är förutsättningarna för en spontan, vaginal förlossning och ett välmående barn större vid en hemförlossning jämfört med en sjukhusförlossning.

Och jag kan bara hålla med om den här slutklämmen:

Vi vill se en vårdmodell som ger kvinnor möjligheten att föda hemma med en erfaren och kvalificerad barnmorska som kan bistå förlossningen och en god kommunikation med den högspecialiserade vård som ges vid svenska sjukhus. Detta kan organiseras på olika sätt och den kompetens och erfarenhet som redan finns i Stockholm bör tas tillvara.

För mig handlar den här frågan om att ingen annan än kvinnan äger kvinnans kropp – och därmed hennes födande. Vi kan rekommendera alla att föda på sjukhus om vi vill, även om det inte har stöd i forskningen. Men vi kan också respektera de kvinnor som efter noggrant övervägande kommer fram till att de gärna vill föda hemma, genom att erbjuda dem en fungerande vårdform för det.

Jag vill få njuta av juni

Många små strumpor på tork i trädgården

För ett år sedan flyttade vi in i vårt stora hus och jag slapp fortsätta romantisera trångboddhet. Vi hade passerat alla stadier av dela av barnrum med skynken eller möblera enligt valfri compact living modell. I en stor familj handlar det så mycket om att kunna gå ifrån någonstans för att samla sig, få lite ro eller helt enkelt bara få sitta på toaletten ifred. Att aldrig få ha det där privata utrymmet utan hela tiden behöva kompromissa om allt, det blir i längden ganska ansträngande. Både tonåringar, föräldrar och bebisar kan behöva stunder av avskildhet. Så det var tur att vi hittade det här bättre begagnade huset.

Men där började vår nästa resa. För att bo i en bostadsrättsförening innebär ju också fördelen att det går att kontakta en vaktmästare om vatten läcker in. Och så smidigt att källsortera och slänga alla sopor i ett väl omhändertaget soprum. Villalivet innebär en högre grad av autonomi och självständighet om man säger så. Jag gillar det skarpt. Men jag förnekar inte att det kollektiva också har sina fördelar.

För nu är vi själva med tak, väggar, golv, trädgård, och sopor som behöver tas omhand. Och att renovera tar sin tid – även om vi har lejt ut stora delar av upprustningen till hantverkare. Just eftersom hushållet ska fortsätta snurra medan saker byter plats med varann, nya väggar kommer till och ett barn kan förflyttas från ett rum till ett annat. Om jag bara hade en magisk trollstav som kunde flytta på saker och ting men det har jag inte. Just nu har vi vårt provisoriska linneskåp i en blå ikeakasse i bastun.

Vår kaprifol

Vår trädgård är en tröst. Så inbjudande vacker och klorofyllig såhär i början av juni. Även om den också kan bli ett dåligt samvete när den inte hinns med så är det iallafall väldigt tacksamt att börja påta i den. För att inte tala om vilken njutning det är att få påta. Jorden, luften, gräset och doften. Perenner med så djupa rötter att de liksom klarar sig själv, bara man håller undan lite ogräs. Alltså, de bjuder så oändligt generöst av sin prakt och fägring. Tack.

För maj gick fort i år med. Ja, som ett skenande tåg. Varje år känns det som att jag kastas av i farten och det tar ett tag att landa på fötter. Jag förstår inte varför den ljuvligaste månaden av dem alla vara så fullproppad med måsten? Men nu är maj månad över och juni är här.

Jag har köpt en bok som jag vill läsa. Den heter Nora eller Brinn Oslo brinn

I år vill jag njuta av juni.

Profylaxkurs i Uppsala

Att börja hålla profylaxkurser

Det här inlägget innehåller reklam och information om mina egna tjänster

Profylaxkurs i Uppsala
Märta och Eva i Uppsala. Foto av Lovisa Engblom

Jag är så glad att äntligen få ta det här steget och börja hålla Föda utan rädslas profylaxkurser! För även om jag har haft förlossningsförberedelser med många par och är van vid den formen, så är det ännu ett steg jag just har tagit, det här att börja kalla det för profylaxkurser. Även om ordet profylax inte betyder något annat än just förberedelse i någon form. Men att få hålla det i ett så tydligt format – ja som ett koncept – och även hålla kurser i grupp! Det ska bli så otroligt roligt. Nervöst, spännande, utmanande och just roligt.

Det känns tryggt att jag inte ger mig ut på isen helt själv, utan att jag ska börja hålla kurser med Eva som redan har varit instruktör i metoden Föda utan rädsla i flera år. Överhuvudtaget är det roligt att vara två om att göra något. Ja fint att få dela både roliga och jobbiga saker ihop. Det är ändå mycket av en solodans, det här att ha ett eget företag och vara sin egen chef. Och det som sätts ut i världen och bubblar där ovanför ytan är ju bara en liten krusning av något som innebär så mycket mer jobb än man kanske kan ana. Att få upp ett fungerande bokningssystem på hemsidan till exempel (bara att få upp en hemsida är mycket för den som ligger i startgroparna), skriva avtal, synka datum och kalendrar, fixa lokal, ha koll på logistiken, tänka koncept, strategi och tja -marknadsföring. Men det är så roligt och kreativt. Så otroligt roligt. Och det tycker jag syns på bilderna som min kära svägerska aka Lovisa Engblom har tagit av oss.

Jag och Eva kommer även att ta en del doulauppdrag ihop. Just nu erbjuder jag två varianter av doulauppdrag: Birth Support Barnmorskedoula eller Birth Support Doula. De skiljer sig åt på några punkter och de skiljer sig en hel del åt i pris. Mitt barnmorskedoulauppdrag tar jag ihop med en barnmorskekollega. Då är man garanterad en legitimerad barnmorska som doula med allt vad det kan innebära (en möjlighet till kvalificerade medicinska bedömningar och ansvar vid latensfas i hemmet till exempel). Men det trygghetsskapande stödet vid födslar behöver man ju inte vara barnmorska för att kunna ge och därför tar jag också doulauppdrag ihop med doulakollegor. Då är man inte garanterad en barnmorska som doula – men det kan ju bli precis lika bra för det! Men jag är alltid barnmorskedoula, eftersom jag alltid bär med mig min barnmorskelegitimation i allt jag gör. Hänger ni med?

Bokningssystemet för profylaxkurser är iallafall uppe, och det går bra att anmäla sig till höstens profylaxkurser nu under fliken profylaxkurs

Om du hellre är intresserad av att boka en privatkurs med mig så är du välkommen att maila din förfrågan till info@fodamedstod.se

Privatkurs Föda utan rädsla

Maj

En morgon i maj

Det har varit tyst på bloggen i några dagar eftersom maj alltid lyckas överraska mig med att inte bjuda på så många lediga stunder. Vi hade kalas här i helgen och i vår källare håller två tonårsrum på att ta form, bit för bit. Det blir så fint så! Men just nu är det ganska dammigt av spackel och skräpigt av saker som har behövt maka på sig inför renoveringen. Vår bastu är full av allt undanstoppat bråte.

Hus som byggdes på 60 och 70-talet med stora gillestugor och bastu har verkligen potential om man ser till att utnyttja alla de ofta outnyttjade utrymmen som de ruvar på. Alltså, man ska inte se ner på stora källarutrymmen. Man ska se till att ta dem i anspråk istället, göra fint och vackert. Inte låta dem gro igen. Nej, det måste in ljus, luft, fina tapeter och något vackert för ögat. Inte bara skojtokiga knashobby-projekt som platsar på en ungdomsgård.

Utmaningen för oss är att få till ett boende som fungerar bra för både vuxna, småbarn och tonåringar – att bo i samtidigt – utan att vi driver varandra till vansinne. Jag tror vi håller på att lyckas. I källaren kommer det snart finnas två bra tonårsrum, ett fint gästrum och ett inbjudande teverum, ett förråd, en stor tvättstuga med dusch och bastu. Och så en toalett. Det är mycket funktion för en källare.

I trädgården blommar mina tulpaner – lökarna som jag petade ner i september. Men jag hinner inte riktigt njuta av dem för imorgon tar jag ett tidigt morgontåg till Stockholm och är med på den första av fyra kursdagar med Susanna Heli och hennes Föda utan rädsla. Det kommer bli intensivt men åh, bästa sortens egentid.

Trampcykel

Autocorrect: överlev!

Trampcykel
Den ljuvliga och kämpiga tiden!

Passa på att sova när barnet sover.

Gå och lägg dig när barnet går och lägger sig. Anpassa ditt schema efter barnet.

Använd bärsjal – eftersom du då får händerna fria kan du till exempel steka pannkakor eller diska med ungen i bärsjalen.

Ta en lång promenad varje dag så kommer du må bättre.

Om du ska jobba – amma i lunchpausen. Eller pumpa ut på flaska till någon annan att ge. Det finns inget som hindrar dig från att jobba heltid med en 6-månaders bebis hemma.

Ibland blir jag så trött på alla förment goda råd. Jag har säkert gett dem själv, också i all välmening. Men idag skulle jag vilja kryssa över alla dessa råd med en stor överstrykarpenna och skriva med stora bokstäver: ÖVERLEV

Det är lite mera rått men illustrerar lite mer äkta vad jag känner just nu.

För tiden med ett barn på sådär 9 månader till 2 års ålder är en pärs på många sätt. Missförstå mig inte, en unge i den åldern är något av det ljuvligaste och gulligaste som går att ha så nära inpå sig. Men det är en tid som innebär en hel del prövningar. Själv har jag både levt och överlevt den här tiden snart fem gånger.

Under vissa dagar fungerar absolut ingenting. De är kämpiga! Långpromenaden som blir ett rumphugget varv runt kvarteret för att min goa näktergal vill gå själv och sedan skriker i högan sky när det inte blir som hon vill. Jag som försöker följa efter i hasorna – men som snart blir tvungen att rädda henne från alla farligheter som ruvar runt hörnen. Bilar till exempel.

Alla de goda föresatserna och att hela tiden få ge upp sina planer.

Maten som serveras och sedan slängs ner på golvet så att det hela tiden ser ut som om någon har mixat en smoothie från barnstolen. Give up liksom.

Inte konstigt att man sitter och slöscrollar på sin mobil ibland. Jag menar ofta.

Jag som precis hade börjat längta efter vitt, ljust och fräscht. Eller iallafall lite vitt och lite fräscht. Någon gång ibland. Rådet att bara släppa allt som har med städning att göra är väldigt väl menat, jag vet. Men dumt. Jag har prövat att släppa och vet vad som händer. Det blir stökigt. Jättestökigt. Jätte, jätte, jättestökigt. Finns liksom ingen gräns åt det hållet. Det finns bara en gräns för vilken nivå av ordning man orkar hålla. Oordningen finns det ingen gräns eller botten för – där är det bråddjupt. Och ju längre ner man sjunker, desto jobbigare blir det att ta sig upp.

Om du som fembarnsförälder vill hinna något annat än att städa så gäller det att börja lära sig att inte låta sig distraheras. Jag har blivit ganska bra på det.

Det ÄR nästan aldrig städat men ofta har det varit städat nyss. Eller så väntar hela huset spänt på att det ska bli städat. Snart. Vi lever mittemellan dessa två poler. Var någonstans på skalan vi befinner oss beror på så mycket. En sak vet jag: det går att ta sig från städat till jättestökigt i ett jehuj eftersom det inte längre finns någon fördämning eller tröghet i systemet som håller emot.



Vårens kull med kattungar

Påsklov eller påsklovskänslan

Påskris  och påskkärringar
Mitt påskris med två bestämda påskkärringar!

Eller påsklov och påsklov. Själv kan jag inte säga att jag har fått påsklov riktigt än. Men nästan alla barnen har det. De tre stora är helt enkelt för stora för fritids eller fritidsklubb. Och vår yngsta har inte börjat på dagis än. Men mellansonen har fritids i några dagar till medan jag ska jobba. SEN blir det påsklov på riktigt.

Ibland går veckan i ett så rasande högt tempo att man knappt vet i vilket land man befinner sig när man vaknar upp lördag morgon. Så var det för mig igår. Det tog några timmar innan jag kunde göra mig loss från den där veckostressen. Just den här helgen var det iallafall inga kalas som behövde in i schemat och ingen teateruppvisning som förra helgen. Skönt. Då var det bara städningen, tvätten, disken, trädgården och matlagandet kvar.

Under lördagen fick jag iallafall ihop ett påskris med fjädrar, påskkulor och påskkärringar i granna fjädrar. Och i källaren rotade jag fram lådan som det står påsk på. Där hittade jag några tuppar, prydnadsägg och en stor gul kyckling som nu får sitta och ruva i köksfönstret ett tag.

Narcisser
Påskliljor i trädgården

I trädgården har några påskliljor slagit ut! Lökar som jag petade ner i höstas på läsidan där det är varmt, soligt och vindstilla.

Idag när solen stod högt på himlen åkte jag ut med en skock barn till mina föräldrar i Vänge – för hemma hos mormor och morfar finns det nu några alldeles färska kattungar!

Vårens kull med kattungar
Vårens kull med kattungar

De har inte börjat försöka ge sig iväg från kattlådan ännu utan ligger med sin mamma i en stor mjuk och varm kattgrop.

Alltså, det är så ljuvligt söta.

Blommor i fönstret

Påskriset, kattungarna, solen och vårblommorna fick mig att känna lite påsklovskänsla trots allt. Nu orkar jag jobba några dagar till.

Rosa tulpaner

Vårrusig

Rosa tulpaner

Jag hinner inte allt jag skulle vilja! I fredags till exempel, var det releasefest för The positive Birth Story Podcast, och jag hoppades in i det längsta att jag skulle få till att komma iväg. Hade varit roligt att mingla runt med så många barnmorskor och andra härliga människor! Men jag fick lov att prioritera förberedelserna inför vårt släktkalas. Vår mellandotter har ju fyllt 11 år och igår bjöd vi hit vår närmsta släkt på fest! Det var riktigt mysigt och härligt. Jag slås av hur många barn och kusiner vi har ihop – huset som fylls till bredden av liv när de kommer. Underbart. Och de växer så fort allihop! Våra minsta börjar också hitta sin plats i myllret. Hans och Hanna har funnit varann lite mer – igår hjälptes de åt att kasta gästernas skor nerför trappan, bland annat.

I trädgården börjar våren synas, snödroppar, skilla och krokus blommar nu. Det är så fint att se våren komma sådär lite i etapper. Först en sorts blommor. Sedan en till, som olika stämmor i en orkester. Och jag har fullt av trädgårdsplaner som jag väntar på att få sätta i verket. Vår trädgård är ju full av underbara rosor men jag vill ha mera solhatt i rabatterna. Det är en underbar perenn som blommar sent och står sig länge, länge i rabatten. Fjärilar brukar älska att landa på dess knoppar. Så det blir ett projekt. Sen vill jag måla vårt uterum i rött, just nu är det 70-talsbrunt. Och trädörren som leder rakt ut till trädgården på baksidan vill jag måla alldeles ockragul. Någonstans tänker jag få in en hälsingeblå ton som det röda och ockragula kan spegla sig mot. Alltså!

Men just nu håller jag på att sortera de sista flyttlådorna i källaren. Snart, snart har jag gått igenom alla lådor och slängt det jox som har hängt med alldeles för länge. När det väl är klart kan jag börja med att rensa fjolårets vissna blommor från rabatterna.

Carolinaparken

Efter void – vår!

Idag var startskottet för MIN egen vår. Den kom efter två veckors konvalescens och en liten minidepression som följde därefter, ja när jag kände mig bättre rent fysiskt efter operationen. Nu har jag äntligen kommit igång igen! Två dagar som skolsköterska på skolan följdes av en dag med min syster Elin. Vi har spånat, pratat och planerat. Jag håller ju på med ett kreativt skrivprojekt lite on top of everything else och min syster är oumbärlig i den processen. Hon är ett proffs helt enkelt.

Carolinaparken
Elin i Engelska parken

Det är nämligen lätt att krångla till saker! Eftersom det är väldigt lätt att tro att det är avancerade julgranspynt med kristyr man ska försöka lämna över till världen, när det kanske är själva granen som är intressant. Men jag håller på att ta mig in till själva granen i det här projektet. Bilden av det ensamma geniet som skapar stordåd på sin kammare är förlegad. Nej, det är ett kreativt och långt gånget samarbete – ett teamwork helt enkelt – att skapa någonting. Den här hemsidan till exempel, som jag själv tycker har blivit riktigt fin, den är produkten av ett samarbete mellan mig och flera andra kreativa personer. Jag gillar den skarpt!

Igår var det premiär för vår nya tradition, nämligen den att gå ut och äta på restaurang jag och min man Stefan med våra födelsedagsbarn! Det är nämligen lite av ett pussel att umgås med barnen sådär på tre man hand, eftersom de är så många. Vi umgås ju oftast med dem i flock. Men det är fint att få ge ett barn i taget av vår odelade uppmärksamhet. Så igår premiäråt vi på Pinchos med vår Sofia som just har fyllt 11 år! Stort grattis till dig – och oss! Snart får vi boka bord på en restaurang igen eftersom Sofias syster Miriam och vår äldsta dotter fyller 15 år. Det är bara en liten vecka kvar.

Om en grå vecka i mars

Nu kliar det verkligen i hela mig efter att få komma igång igen! Komma igång med allt möjligt! Med att äta mat som vanligt, med att jobba, med att fortsätta sortera flyttlådorna inför renoveringen av källaren, med att vara en lite mer pigg och alert mamma som orkar läsa godnattsagor, med författandet av det där långa blogginlägget om förlossningens olika faser, eller blogginlägget med tips på hur man kan fördriva tiden under en lång latensfas, eller det om smärtan under en förlossning… Men allt det där får vackert vänta. Jag är faktiskt inte frisk än.

De här två veckorna har varit en enda lång studie i de olika faserna av postoperativ smärta. Dagarna efter halsoperationen kändes det som om jag hade läget under hyfsad kontroll. Alltså, det gjorde ont men inget som inte gick att hantera. Efter fem dagar tog det en vändning åt helt fel håll. Helgen blev svår. Jag vaknade strax efter midnatt två nätter i rad med stark genombrottssmärta. Det kändes som om mina öron höll på att explodera. Usch vad hjälplöst att inte kunna lindra smärtan med de läkemedel man har till sitt förfogande. Jag vände mig till öron/näsa/hals och fick ett nytt recept på medicin utskrivet men inom mig sjönk modet när jag behövde hämta ut mer smärtlindring en vecka efter operation.

Att ligga alldeles stilla i ett tyst rum med en halsduk av ull virad runt öronen har hjälpt. Men smärtan har varit svårare att hantera mitt i det allmänna surret och med barnen runt mig.

Idag, nu på eftermiddagen, precis när solen sprack upp, så kändes det som om jag fick min gamla röst tillbaka. Tack! Jag har faktiskt gått och varit rädd för att behöva låta som en 17-åring med körtelfeber för resten av livet. Och missade jag inte att ta alvedon med en timme prick? Ett GOTT tecken för en som har suttit och räknat ner timmarna tills nästa dos i en vecka nu. Ja det finns hopp! Nästan alltid. Eller vad säger ni mina kära små skrott?

Småkusiner!