Sommar och arbetslov!

När man är en ganska stor familj med fem barn i åldersspannet 2-16 år så är det lätt hänt att hemmet känns som en stor sambandscentral av något slag. Och hushållsarbetet ett aldrig sinande sisyfosarbete förstås. Högar av tvätt som jag knappast kunnat föreställa mig innan, och lika stora mängder disk. Jag är faktiskt inte särskilt huslig av mig och enda anledningen till att jag lyckats skriva en bok i denna röra är att jag har förmågan att stänga av. Jag kan tona ut från allt det praktiska som har med hemmet att göra och bara gå in i mitt arbetsflow. Det underlättar faktiskt när man ska få till långa sjok text med en massa barn runt sig – men ibland är jag kanske för bra på att tona ut, för det gäller ju att tona in igen innan hemmet blir alldeles för nergånget.

För det går fort i en familj med tre tonåringar. Jag vet inte hur många konstiga och klibbiga röror i kaffekoppar jag fått bekanta mig med senaste tiden, disk som står undandgömd på de mest konstiga ställen, halvätna chipspåsar med tillhörande dipp under någons säng. Och plötsligt har något av de mindre barnen ritat med kladdkritor på pianot eller byggt en koja av någon säng med alla leksaker som de lyckades hitta just då. Sammantaget så blir det ganska rörigt.

Men samtidigt som jag ofta befinner mig mitt i familjens epicentrum så kan de större barnen kännas så förfärligt långt borta i vardagen. Något hände när de fick sina mobiltelefoner. Ja, förutom att man ofrivilligt blev förälder till tre smartphones (alltså jag hatar det) så kan de också alltid tona ut och fly in i sina bubblor. När tonårsrummet blir en grotta med en lysmask som ligger raklång i sängen.

Det är så lätt att man går förbi varann där i vardagen utan att riktigt få syn på varann. Sen blir det semester. Ja ni fattar. Då ska alla plötligt umgås hela dagarna och liksom få syn på varann igen. Det blir sällan helt friktionsfritt. För oss började semestern på det mest dramatiska sätt med att vår mellanson som har en mycket allvarlig allergi råkade få i sig några bitar av fel choklad. Det blev ambulansfärd till barnakuten och några riktigt jobbiga timmar där innan vi kunde få åka hem igen. Min stressnivå gick upp och har inte riktigt lagt sig än. Det där ständiga hotet lurandes i vassen blir en förkroppsligad stress.

Nu befinner vi oss sen en vecka tillbaka på vår släktgård i Hälsingland och sakta men säkert har vi kommit in i något som man kan kalla för semesterlunk. Men det spretar ofta eftersom barnen är i så olika åldrar och vill göra olika saker. Att lyckas få dem helt tillfredsställda samtidigt är nästan omöjligt – alltid är det någon som drar det kortaste strået. Men det går förvånansvärt bra ändå. Vi har inget playstation här och har börjat reglera mobilanvändningen för de äldre eftersom de inte alls lyckas med det själva.

Häslingland
Foto: Lovisa Engblom

För jag känner mig så sorgsen över att läsningen går förlorad i det där snabba kickarna som barnen får med sina smartphones. Det är you-tubeklipp hit och dit, tik tok och snapchat. Mycket är nonsens. En del är bra. Fine. Men så MYCKET och på bekostnad av annan koncentration. Sommaren när jag var 13 läste jag om Jane Eyre för andra gången på semestern. Jag läste Pride and Prejudice på engelska och så har det fortsatt. Jag har alltid läst mycket. Därför blir jag lite bekymrad över att det är så få tonåringar idag som har den där ron i kroppen att försjunka i en bok. Läser era tonåringar?

Missförstå mig inte, jag älskar också min smartphone och lägger ner en hel del tid på sociala medier. Men det tränger inte ut allt och läsningen är något av det bästa jag vet. Belöningen som kommer av att läsa är bara en annan, lite mer lågmäld, än den man får av de korta klippen. För mig får de läsa precis vad de vill bara det är en bok. Jag gav löftet att de skulle få 100 kronor per utläst bok i sommar och en av tonåringarna är nu uppe i 400 kronor medan de två andra så gott som har ignorerat min utfästelse. Nåja, jag har iallafall försökt.

Själv ska jag redigera min kommande bok en sista gång. Det är roligt men tar såklart en hel del tid. Och för att jag ska få loss den tiden behöver jag ta bloggsemester i några veckor! Två till tre veckor kommer jag att ta uppehåll härifrån och bara gå in i min redigeringsbubbla. Ja förutom familjen förstås. Och sommaren som inte kan vänta. Men jag kommer tillbaka med besked mot slutet av juli! För jag älskar ju den här bloggen. En underbar sommar önskar jag dig.

Vi ses på andra sidan!
Märta cullhed engblom

Det blir en bok!

Märta cullhed engblom

Det här fotot tog jag när jag klev på tåget hem till Uppsala igår. Okej, det blev suddigt och inte direkt något proffsfoto men visst ser jag glad ut? Det liksom blänker och spritter i ögonen på mig. Hela dagen igår var också som en enda varm kram, solen, ljuset, värmen – Stockholm och Söder i sommarskrud. Jag var rädd att det skulle vara trångt och svettigt inne på Stockholms central men det var lagom glest och inga långa köer alls. Så begav jag mig till Söder där jag satt i samtal med min förläggare i någon timme. Vi samtalade om det som ska bli min bok. Nu är det alltså klart och påskrivet – I HÖST KOMMER MIN BOK UT!

Ni som har följt mig i verkliga livet och här på bloggen vet att resan till dagen igår var lång. Alltså om jag hade vetat på ett ungefär exakt hur mycket jobb det är att få ihop en bok så vet jag inte om jag hade gett mig in i det i första taget. Jag har jobbat med text och manus under en längre tid (parallellt med allt annat), pitchat olika manusidéer hos förlag och slutligen, med hjälp av min syster, fått den där helt egna vinkeln in i manusprojektet. Ja, hon tryckte på precis rätt knappar och det satte igång en kreativ process som jag är så glad åt. Att vara inne i den processen har varit underbart. Och arbetssamt. Jag har läst, läst, läst och skrivit och skrivit. Arbetat om, skrivit nytt, läst mera. Så blev det till slut ett färdigt manus att skicka in.

Nu börjar nästa fas. Jag ska ägna en stor del av min sommar åt att redigera och finslipa manus. Strukturen sitter där men det finns alltid kanter och meningar att slipa och putsa på. Men det känns faktiskt bara roligt. Jag som redan har trampat och svettats i den långa uppförsbacken tänker nu passa på att njuta av nedförsbacken.

Om det är något jag har upptäckt under den här resans gång så är det att storytelling äger en magisk kraft. Information i all ära men om du berättar en historia så når du längre. Information glöms så lätt bort medan gripande historier fastnar.

Jag vill helt enkelt nå lite djupare än vad man hinner på ett blogginlägg. Samtidigt är det den här bloggen som på många sätt har tagit mig hit och för det är jag så tacksam. Därför vill jag också säga TACK till dig som läser det jag skriver. Du betyder faktiskt allt.

Klarblå himmel och midsommar

svensk midsommarafton
Drömmiga midsommartårtor

Klarblå himmel en svensk midsommarafton? Inte ett enda moln syntes till, nej det var som om tiden stod still. Plötsligt kändes det mer som en kalasvarm dag i Spanien än en midsommarafton i Hälsingland. Jag har ju alla svenska småsnåla, kyliga midsommaraftnar som jag upplevt så färskt i minnet! Ständigt med det där hotet om regn i luften. Men inte i år. I år besannades alla förhoppningar och vi kunde duka upp buffén utomhus. Det blev verkligen en midsommardröm – se bara hur tårtorna bjuder ut sig för kameran.

Sommar i Hälsingland

Vi åkte alltså upp till Hälsingland för att fira midsommar eftersom min vän Paola och hennes familj har en släktgård där bara en liten Hälsingebit bort från vår egen! Och varje sommar brukar vi försöka passa på att ses. Det är så fint att leva i symbios med en annan familj i några sommardagar och känna hur allting blir ett enda flow av barn, lek, middagar och kaffe med långa samtal i skuggan av ett parasoll. Åh, de dagarna plockar man upp som små pärlor åt sig själv.

För det är inte självklart enkelt att umgås med en familj som vår eftersom vi är så många! Men min erfarenhet är att det brukar gå väldigt smidigt att para ihop sig med en annan stor familj där alla redan är inne i familjeflowet. Och just så blev det den här gången.

Alltså, Hälsingland är så löjligt vackert om sommaren. Och vilken tur för oss att vi åker tillbaka om en liten vecka. Jag måste bara hinna njuta av mina rosor som blommar för fullt härhemma! Underbart är kort i Sverige och nu när sommaren äntligen har kommit så gäller det ju att frossa. Och det gör jag verkligen, ja jag har total njutbonanza just nu.

Instagram fodamedstod

Maj som en marängsviss i solsken

Tulpanernas kronblad har redan börjat lossna. Hela trädgården laddar nu för juni och jag undrar ännu en gång – vart tar maj vägen? Min mamma som nyss gått i pension berättade för mig att årets maj kanske var hennes bästa någonsin. Alltså trots Covid-19. Just för att hon har sluppit majhetsen och stressen som har plågat henne varje år när hon har arbetat. Det säger ganska mycket tycker jag. Och för varje år tänker jag någon gång i början av året att det HÄR våren ska det bli annorlunda, den HÄR våren ska jag ta det lite lugnare och bara gå och påta i trädgården hela maj…

Sen säger det bara sviss. Och plötsligt är maj borta. I trädgården finns det nu en massa halvfärdiga projekt och hemmet ser fortfarande ut som om det befinner sig i något av 10 utvecklingsstadier. Listan på saker att bocka av är lång. Att barnen snart ska ha sommarlov ser jag fram emot med en viss skräckblandad förtjusning. Du som är förälder vet.

Ändå har jag fullt av storslagna planer. Jag verkar vara svår att hejda på den punkten. Den här bloggen tycker jag till exempel har tagit sig på ett fint sätt under våren och jag är väldigt förtjust i de inlägg som jag har skrivit ihop med er, mina följare. Du som inte redan har läst dem, missa inte de här: Ocensurerat om krystfasen och Vad är grejen med att föda i vatten-om vattenförlossningar i Sverige

Jag vill skriva fler sådana inlägg eftersom jag tycker att det uppstod något där, när jag använder min berättarröst ihop med era berättelser. Och du som inte har hittat till mitt instagram än, kom dit också! Jag finns här @fodamedstod Instagram är väldigt relationsskapande och jag har faktiskt fått vänner som betyder mycket för mig via den plattformen. Sen har jag ett gäng digitala vänner som jag aldrig träffat IRL men som jag ändå bollar viktiga saker ihop med. Det är ett community helt enkelt, och tjusningen med Instagram storys är att det går att berätta saker på ett väldigt lättillgängligt sätt. Så jag kommer fortsätta skapa små storys för att kunna nå ut till fler. Missa inte de storys som redan ligger i mina sparade höjdpunkter.

Instagram fodamedstod

Min plan är att satsa mer på bloggen men även på instagram framöver. Det som jag gör här känns för viktigt för att slarva bort och jag tycker det är SÅ vansinnigt roligt. Samtidigt som det är ett arbete som just nu går väldigt bra att kombinera med min storfamilj. Men nu måste jag åka och göra ärenden. Medan jag köper ingredienser till dagens bjudmiddag, går till en optiker för att få nya glasögon och försöker få ihop alla mina lösa jobbtrådar så smälter maj bort som en marängsviss i solsken. Men god var den.

En dag i paradiset

En dag i paradiset

En dag i paradiset

Igår, fredag, var en sån där dag som jag längtat efter utan att veta om det. Solen och värmen svepte med sig en del av min Coronaångest och i några timmar var jag bara i nuet. Alltså i känslan av att allt är möjligt och att ingenting är överhängande och farligt. Jag och Stefan påtade några timmar i trädgården härhemma, hällde gödsel på rabatterna, klippte gräset och fäste upp några grenar till rosenbuskarna medan barnen hoppade på grannens studsmatta. Sen åkte vi ut till mina föräldrar. Och deras trädgård slår ju vår egen. Alltid. Så är det bara.

tulpaner i maj

Maj är nog min favoritmånad ändå. Det finns så mycket förväntan i luften, som om hela trädgården kraftsamlar och förbereder sig för juni.

gullvivor

Mamma har sparat en hel tårtbit av gräsmattan där ängsblommor ska få blomma fritt! Just nu blommar det fullt av gullvivor och förgätmigej på ängen.

blå blom

Vi blev bjudna på morfars hemlagade bullar med äppelkompott i och två plåtar gick åt i ett nafs.

Sen åt vi middag på verandan tills det blev kyligt och barnen började tjafsa med varann. Då var det dags att åka hem igen. Men åh vilken dag!

en dag i paradiset

Just nu vet vi inte om vi kommer iväg på vår semesterresa i sommar, men med en trädgård att påta i och en familj som man håller kär så gör det ju inte SÅ mycket.

När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

Relationer tar tid. Det insikten kommer ikapp förr eller senare, att just den där tiden inte kan rationaliseras bort. För ger man inte en relation av sin tid så skrumpnar den ihop förr eller senare. Och har man som jag bildat en stor familj och fött fem barn så ÄR det klokt att prioritera familjelivet och barnen framför att utföra en massa andra stordåd. Det har jag alltid tänkt. Samtidigt som jag har jag haft den här brinnande drivkraften att arbeta med kvinnor och för födandet. Både hands on men även genom att inspirera, engagera och sprida kunskap.

I många år hade jag ork till allt. Min energi var till synes o-ändlig. Sen visade det sig att den inte var det längre. Men jag fortsatte ändå. Ungefär så kan man sammanfatta min resa med skiftjobb inom vården och en familj på tillväxt, som sen byttes ut mot en mer frilansande tillvaro och stor familj i ett stort hus.

Igår när jag läste en intervju med Gunhild Stordalen som själv valt att inte få några barn (just eftersom hon vill lägga sin tid på att förändra världen istället) så slog det mig hur mycket jag egentligen har åstadkommit under de här åren.

”Jag är oändligt imponerad över kvinnor som både gör karriär och är småbarnsmödrar. I den meningen är jag lyckligt lottad som bara har mig själv att tänka på.”

Då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att jag är rätt trött ibland? Inte för att jag är med och förändrar världen men för att jag jobbar engagerat, driver ett företag och är mamma till fem barn. För jag vill verkligen understryka att ekvationen inte går ihop. Egentligen är det inte alls imponerande att brinna i båda ändarna samtidigt, slå knut på sig själv och försöka visa för världen att det omöjliga är möjligt när det inte är det. Snacka om att skapa stress åt sig själv och andra!

Tiden med barnen är kort och det är vansinnigt jobbigt att försöka göra karriär samtidigt. Det ger energi till viss del att göra saker som inte har med barnen och hushållet att göra och som alltid handlar det ju om att hitta den där berömda balansen. Få tillvaron att gå ihop så att den inte bara känns som en enda stretch.

Men om det är något jag faktiskt skulle önska av fler föräldrar så är det att visa att det omöjliga är omöjligt. Att det inte går att ha ett städat hem utan städhjälp, en fantastisk blomstrande karriär och vara en närvarande mamma samtidigt. Jag tänker visa vägen. Den här bloggen till exempel, den tar mycket tid av mig, och jag älskar den. Jag har arbetat med den i tre år och den växer sakta men säkert. Samtidigt har jag inte betraktat tiden jag lägger här som jobbtid utan som någon slags fritid jag egentligen inte har. Nu får det vara slut med det. Den här underbara bloggen är en del av mitt jobb. Precis som mitt instagramkonto. Jag tänker börja värdera tiden jag lägger här på ett helt annat sätt från och med nu. Just för att det inte finns någon gratistid. Gratistiden är ju tid som tas från annat, från mina relationer, från mina barn.

Jag har ett nytt och fantastiskt roligt projekt på gång. Och den här gången tänker jag göra det till en del av mitt jobb från start. Visa andra att ekvationen inte går ihop. Visa att tid som ges bort är tid som tas någonstans ifrån. Mina barn och min familj är viktigast och kommer komma först, alltid. Och med det vill jag rikta en uppmaning till alla andra småbarnsföräldrar – försök inte att slå knut på er själva! För föräldraskapet kommer att ta ut sin rätt förr eller senare. Så, stay close to home. Och ni som kan, välj ett jobb som går att kombinera med små barn. Jag tänker visa vägen.

Tittut!
påsk2020

En påsk med förbehåll

En annorlunda påsk!

Påsken blev inte som vanligt i år. Det mesta firande vi slog till på ägde rum utomhus, påpälsat med tjocka kappor, vantar och jackor. Även om annorlunda också kan vara bra så längtar jag så det svider efter mera vanlighet. Vanlig vardag. Tänk att det går att sakna vanlig vardag så mycket! Allt som jag så obrytt tog för givet saknar jag idag. Jag saknar att gå på svettiga Friskis och Svettispass med 50 andra flåsandes i nacken. Jag saknar att få krama om mina nära och kära. Jag saknar att inte behöva vara på min vakt hela tiden. Den där bollen av rädsla i magen när ett av barnen plötsligt får ett hostanfall – jag saknar tiden när hostanfall inte var så mycket att oroa sig över.

Även om den där oron inte har gått att skaka av sig helt så har jag lyckats försjunka då och då. Just nu läser jag Nina Wähäs roman Testamente, och det är en fullständigt lysande roman. Få saker har en så lugnande effekt på mig som riktigt bra romaner, då när magin uppstår och karaktärerna börjar leva sina liv också i mig.

Jag har även processat andra saker under påsken, och om du vill läsa om det så får du gå in på mitt instagram.com/fodamedstod för jag orkar inte ta upp det här igen. Inte just idag iallafall.

Även om det är en del som känns lite tungt just nu så finns det annat som känns väldigt ljust. Du som läser och följer den här bloggen och bidrar med input till mitt instagramkonto till exempel, du är just en sådan ljuspunkt. Några av er har valt att börja sponsra Föda med stöd via bottlercommunity och till er vill jag rikta ett varmt TACK. Det krävs lite mod att bryta ny mark och det finns inget så belönande som när jag märker att det finns en grupp där ute som verkligen FATTAR GREJEN med det jag gör. Det kommer mer till er från mig, jag lovar.

På fredag kommer det ett gästinlägg här på bloggen som jag är väldigt glad åt att få publicera! Men nu ska jag gå och sova en stund trots att vårsolen skiner så fint här utanför, trött som jag är efter en jobbnatt.

Märta Cullhed Engblom

Om att ta sig själv och sin tid på allvar

Efter att ha funderat lite på hur jag ska kunna tjäna några pengar på all den tid jag lägger ner på att skapa innehåll här på bloggen och på mitt instagram fodamedstod så har jag kommit fram till att jag vill prova Bottler. Jag ska berätta mer om vad Bottler är för något alldeles strax. Men först lite om det här med att kunna ta betalt. De inkomstben jag har i mitt eget företag är ju dels mina egna tjänster, det vill säga profylaxkurser, workshops och barnmorske – och doulauppdrag, men även rena konsultuppdrag. Just nu skriver jag texter på uppdrag till exempel, och arbetar timmar som skolsköterska. Jag täljer inte guld med täljkniv om någon nu trodde det. Tvärtom, det har varit en ganska stor utmaning för mig att våga prissätta min expertis. Jag är helt trygg med att jag kan saker, men hur ska man kunna ta betalt för det man älskar att göra? Min passion för det jag gör – att vara med och bidra till trygga förlossningar och allt det som hör till – har ibland ställt sig i vägen för min förmåga att ta betalt. Men när man väl har kommit igång med sitt företagande så blir det så tydligt att man måste lägga sin tid framförallt där man kan tjäna pengar.

Den insikten har varit lite jobbig för mig. För jag lägger väldigt mycket tid på att skriva blogginlägg och skapa inlägg på mitt instagramkonto. Tid som jag verkligen vill lägga eftersom jag tycker det är så lustfyllt och viktigt – det får ju spridning och gör skillnad – men det är tid som jag inte riktigt får igen i pengar. Min blogg skapar ju ett mervärde i mitt företag, den är mitt varumärke, så på det sättet är det ju en investering. Men den är inget eget inkomstben.

Hur gör andra bloggare?

Professionella bloggare tjänar oftast sina pengar på sponsrade samarbeten, de får helt enkelt betalt för att göra reklam för något annat företags produkter eller tjänster. Ju större följar eller läsarskara desto bättre betalt såklart. Att driva stora bloggar och göra bra bloggsamarbeten är ett hantverk som jag har stor respekt för. Clara Lidström underbaraclaras.se och Elin Häggberg teknifik.se är två proffs på det. Det de gör är att de skapar ett stort värde för sina följare – helt gratis! – och lyckas samtidigt ta betalt för det. Imponerande. Jag vet att det ligger många timmar av hårt arbete bakom deras succéer.

Själv blir jag hjärtligt glad när någon av mina barnmorske och influencerkollegor lyckas ta betalt för alla sina timmar av arbete. Barnmorskan Asabea är ett sådant lysande exempel. Hon är en otroligt driven och duktig barnmorska som snabbt har skapat sig en stor följarskara på instagram. Hon bloggar också. När det dyker upp ett betalt samarbete med något företag i hennes flöde så blir jag därför glad – för det betyder att hon värderar sin tid. Jag vet ju nu hur otroligt mycket tid det tar att skapa värdefullt innehåll (eller content som det heter på reklamspråk), svara på frågor, köra livefrågestunder på instagram och så vidare, och så vidare. Bara för att det är roligt också så är det ändå investerad tid – tid som hade kunnat läggas på något annat.

Men inte alla gör sponsrade samarbeten, det finns andra varianter. Patreon är en sådan variant. Emma Philipsson som driver Förlossningspodden är en av dem som nu har börjat med Patreon. Vissa avsnitt hamnar då bakom en betalvägg och för att låsa upp den och få tillgång till alla avsnitt behöver du bli Patreon. Det är ett sätt för till exempel poddare att få sponsringen direkt från sina följare. Ganska smart – men som med allt så finns det fördelar och nackdelar. Att en del innehåll hamnar bakom en betalvägg kanske irriterar någon, och som skapare av innehåll kan jag känna en viss stress inför sådana lösningar. Då måste det där bonusmaterialet komma ut med jämna mellanrum.

Så när Bottler dök upp i mitt flöde på instagram blev jag därför glad. Det är en ny prenumerationstjänst där jag kan erbjuda dig som följare att få sponsra min blogg och mitt instagram med 30 kronor i månaden – om du vill! Bottler är alltså en sponsortjänst som till skillnad från Patreon inte villkorar innehållet, det vill säga allt innehåll fortsätter att vara tillgängligt för alla. Man kan se det som en ekonomisk tumme upp, en tumme som i förlängningen kan leda till att de som skapar kan fortsätta lägga ner tid, själ och hjärta på att skapa bra innehåll.

Jag har bestämt mig för att prova! Det är värt ett försök. Så nu finns jag på

bottlercommunity.com/fodamedstod

Så här ser det ut om du klickar dig dit. Och om du väljer att börja sponsra men ångrar dig så går det bra att avsluta närsomhelst. Hur löjligt det än kanske låter så hände det någonting när jag bestämde mig för att prova. Det var som att jag talade om för mig själv att all den tid jag har lagt ner här och på mitt instagramkonto var värt något. Och gissa vilken varm kniv i hjärtat det var att få min första Bottler. Alltså jag kände mig så sporrad att genast sätta mig framför datorn och skapa innehåll i världsklass, trots att endast 30 kronor skiljde mitt nya jag från mitt förra jag. Så nog betyder det någonting.

Jag önskar att fler innehållsskapare ska våga prova denna variant för jag tycker den är sympatisk. Vad tycker du? Kommentera gärna!

En uppdatering av läget: be wise

Söndagsmys!

Det här är vad som har hänt på ett ungefär de senaste veckorna:

  • Jag har varit hemma med sjuka barn till och från i nästan en månad
  • Mitt manus har ändå lyckats lämna mitt skrivbord – yes!
  • Jag har hållit profylaxkurser ihop med Eva, och några privatkurser själv
  • Varit inbjuden att tala om förlossningsvård för centerpartiet i Uppsala tillsammans med Helena Eriksson som är verksamhetschef för bm-mottagningen Hjärtat. (Centerpartiet har verkligen börjat tänka till runt förlossningsvården på ett mycket positivt sätt, hoppas fler partier hakar på)
  • Har varit med på några förlossningar
  • Föreläst på barnmorskeprogrammet i Uppsala om att föda hemma
  • Är nu i full gång med att planera roliga saker som ska hända under våren

Något som har dämpat min glädje över att våren snart kommer vara här är den pandemi som är här. Jag pratar om corona såklart. Alltså, corona är inte som vilken influensa som helst. Dels kan det orsaka svårare infektioner OCH vi har ingen flockimmunitet alls mot detta virus och därför drabbar det oss på ett helt annat sätt. Dödligheten ligger runt 3 % och om 100 000 personer smittas så kommer 3000 att dö. Det är bland annat därför det här skiljer sig från vanlig influensa! För att så många kommer att kunna insjukna. De som får lida värst i denna sjuka verkar vara äldre och redan sjuka. Barn och gravida verkar inte vara de som drabbas värst. Panikartad rädsla är ingen bra drivkraft. Men att disneyfiera verkligheten och påstå att samhällets beredskap är god är bara dumt.

För vem som helst som tänker ett varv till inser att vår beredskap är allt annat än god. Vi har brist på bemannade vårdplatser redan idag inom sjukvården – vi har alltså problem med att vårda och ta hand om de som vi redan idag behöver ta hand om, alltså innan corona. Om sjukvården i ett slag skulle behöva isolera och vårda ett mycket stort antal sjuka i detta virus så skulle läget snabbt bli väldigt problematiskt. Jag förstår faktiskt inte drivkraften bakom att försköna verkligheten här, för jag tror att det skapar mer oro och rädsla än att ge saklig om än krass information.

Låt oss därför hoppas att vi slipper så många smittade! För om vi skulle behöva ta hand om en stor smittspridning skulle vi i Sverige helt enkelt ha svårt att klara den uppgiften. Jag citerar Albert Einstein:

A clever person solves a problem. A wise person avoids it.

När det kommer till sjukvården önskar jag att vi i Sverige på ett övergripande plan kunde vara lite mer ”wise” och mindre ”clever”. Att vara wise är att tänka strategiskt smart istället för att symtomlindra och göra en massa nya quick fixes hela tiden som inte löser grundproblem. Här ett exempel:

Varför slutar så många barnmorskor och sjuksköterskor att arbeta inom vården?

Det är faktiskt ett av våra grundproblem i Sverige idag. För det går inte att bedriva säker sjukvård utan tillräckligt många sjuksköterskor eller barnmorskor, och om corona sprider sig kommer vi att bli smärtsamt och akut medvetna om det. Bristen på sjuksköterskor och barnmorskor som vill arbeta inom vården har lett till dyr hyrpersonal och andra suboptimala lösningar som vi alla får lida för. Andra åtgärder – som att skaka fram en massa nya utbildningsplatser – löser inte heller grundproblemet eftersom det inte täpper till läckan. Det FINNS sjuksköterskor och barnmorskor men vården lyckas inte behålla dem. Tips till dig som arbetar strategiskt med detta och som har makt att ta beslut: ring upp och djupintervjua varje barnmorska och sjuksköterska som säger upp sig frivilligt från en avdelning. Fråga en öppen fråga: varför slutar du? Vad skulle kunna få dig att stanna kvar? Lyssna ordentligt på svaret och lägg sedan pussel. Be wise.

Förutom att just detta lägger lite sordin på min grundkänsla så mår jag bra! Jag är glad. Och igår hade jag världens mysigaste dag med min vän Paola och några av alla våra barn. Det är lyx att kunna kombinera jobb med mysigt onsdagshäng.

Onsdagsmys!
hemförlossning

När saker får vara viktiga på riktigt

För en vecka sen hade jag och min syster vår kanske sista (eller näst sista) träff med just det manusprojekt som jag har ägnat mig åt i mer än ett år nu. Fast det hela började för 19 år sen. Det är alltså ett 19-årigt projekt i den meningen att jag aldrig hade kunnat skriva detta utan de 19 år som jag just har levt. Och jag menar verkligen att varenda år av de 19 åren har behövts, jag hade inte kunnat få ur mig detta för två år sedan, eller ens ett år sedan. Varje månad fram tills nu har behövts. Jag har läst en hel del böcker under samma tidsrymd – och de har varit viktiga allihop. För läsandet är som själva marken för skrivandet. Moa Martinsons böcker har betytt mycket för mig. Jag är så enormt tacksam att hon fick tid och rum att skriva sina böcker. För det är verkligen ingen självklarhet. Hennes gestaltningar av kvinnors levda erfarenheter i ett mycket fattigare Sverige har borrat sig ner djupt och blivit en klangbotten som jag har kunnat ta spjärn ifrån i mitt arbete. På det sättet äger ord och storytelling en magisk kraft.

Ibland är det bara bra när projekt får ta sin tid. Allt måste inte spottas fram i ett evigt flöde av dagssländor som hinner dö och bli bortglömda så fort kvällen kommer. Det känns nästan som en motståndshandling att låta något få växa fram sakta men säkert. Kanske som att vara gravid och gå in i vecka 42 idag – för att gå och vänta på att föda sitt barn är också att få uppleva en kraft som går bortom just tid och rum. Det är något större som inte så lätt låter sig fångas i en burk.

Idag är dagen efter dagen efter en förlossning, och den dagen (dagen efter) brukar jag alltid vara rejält trött. För jag ger av alla mina krafter på ett ovillkorat sätt när jag bistår vid födslar, ja det är som att ta sats och springa ett känslomässigt maraton. Samtidigt finns det inget mer njutbart än att få vara med på något så på riktigt viktigt. Livet känns för kort för att inte vara med om viktiga saker som betyder något på riktigt.

Bild från en viktig födsel under hösten.

Att nyansera bilden av hur födandet kan se ut driver mig. För det är slående vilken glitch det finns i kunskap när det gäller födandet, och den finns hos de flesta av oss. Det är därför saker som ”finska greppet”kan segla upp och bli en gemensam frälsare. Vi behöver halmstrån att gripa tag i i vår kollektiva förvirring. För mig framstår det nu som så tydligt att vi har tappat bort en kompass i födandet, och det är kvinnans egen förmåga. Hur kan vi stärka den delen av födandet? Det har jag ägnat några av mina viktiga år till att på riktigt, och hands on, ta reda på. Vad jag har kommit fram till? Att vi överskattar våra kunskaper om födandet, by far. Samt att vi underskattar kvinnans egen kunskap. Jag har också kommit fram till hur viktigt det är att jobba med empowering, fast på riktigt. Alltså bortom klatchiga citat eller ihåliga fraser som ”du kan föda” utan någon egentlig substans bakom orden. Vi behöver lära oss hur man ger kvinnor riktig trygghet, snarare än en illusion av trygghet. Att vara med kvinnor som föder barn. Midwifery. Men vad innebär det egentligen? Mitt korta svar: Det är delikat.

Det längre svaret kommer.