Flitens lampa

Flitens lampa lyser

Flitens lampa
På vår släktgård

Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.

Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.

När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:

-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?

Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.

Barnmroskor

Vad jag har gjort och vad jag gör just nu

Jag har varit med på flera födslar och just avslutat en lite längre jourperiod. Nu är jag jourfri ett tag tills det är dags igen. Min man var borta på konferens hela förra veckan och jag rodde iland det här familjeskeppet på egen hand. Det brukar komma en liten rekyl efter en sådan vecka och den kom idag på morgonen exakt klockan åtta (efter födelsedagsfirandet av vår yngste son). Luften gick ur min ballong kan man säga.

Men i söndags träffade jag de här två på en underbart mysig lunch.

Barnmroskor
Maria och Liisa, barnmorskor

Ibland glömmer jag bort hur mycket jag saknar alla kollegor som jag hade när jag jobbade på Södra BB, men när jag träffar Liisa och Maria blir jag ju påmind.

Jag har masat mig iväg på två ryggpass på Friskis och Svettis för nu måste jag börja bygga några små muskler. Det känns som om min kropp består av cirka en procent muskler och resten av vatten, fett, organ, hud – och hår. Mycket hår.

Jag läser och skriver mest just nu när jag inte lämnar och hämtar mina barn på skola och dagis. Mitt skrivprojekt har svällt och det går framåt – men oj vilket grannlaga jobb det är. Just nu läser jag ”Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning” – det kommer en längre recension av den, förhoppningsvis senare i veckan. Men att den är jättebra kan jag avslöja redan nu.

Jag har upptäckt att min tid inte riktigt räcker till allt jag vill (surprise!) och att jag därför måste prioritera mellan många roliga saker. Familjen kommer först och sedan jobbet. Men så finns det en massa saker jag vill hinna med som liksom befinner sig någonstans i mitten på den familj och jobb- skalan och där är det rätt suddigt och tjockt just nu.

Så mitt i allt försöker jag lära mig att leva mer hållbart, slänga mindre mat och köpa färre saker.

Men idag ska vi fira att vi har haft den sötaste gosse man någonsin kan tänka sig – i sju hela år. Det har inte bara varit lätta sju år, framförallt har det varit några riktigt jobbiga vändor på akuten. Idag vet jag att allvarlig allergi är en sjukdom som man ska ha en viss sorts respekt för. Och jag vet att du inte gillar mina pussar och kramar på samma sätt nu som då, därför tar jag tillfället i akt nu när du inte riktigt hör mig: Jag älskar dig Martin.

På Akademiska sjukhusets barnakut.

Kväll och fönster

Vill inte spilla bort en minut av livet

Just nu är jag inne i en intensiv skriv samt jourperiod för födslar. Det är ett sjå att hålla jämna steg med allt som händer runtom mig i min vardag som fembarnsmamma. Med fyra barn i skolan och ett barn som precis har börjat dagis så har föräldralogistiken nämligen vuxit. Vi har redan bockat av 4 föräldramöten och 3 tandläkartider för terminen. Och helgerna har vi börjat betrakta mer som någon form av arbetsläger än som vilodagar. För det är då det måste städas, handlas, tvättas, plockas, klippas gräs, skjutsas barn till olika aktiviteter. Vardagarna är mer vilsamma.

Jag har börjat förstå att den här perioden med barn inom precis hela spannet från 1 till 15 år, nog på många sätt kommer vara den mest utmanande perioden. Vi har ju alla möjliga åldrar intecknade på en och samma gång. Men det är mäktigt att sitta och äta middag med alla sju familjemedlemmar runt bordet samtidigt. Och vår yngsta mår som allra bäst när hon har alla sina syskon samlade runt sig.

Den jobbigaste känslan för mig är nog känslan av att tiden försvinner lika fort som ett tåg swoshar förbi. Sen blev det kvälle och dags att kollapsa i sängen.

Kväll och fönster
Om kvällen

Jag förstår inte riktigt hur fembarnsmammor som gör karriär också lyckas hålla sitt hem fint och välordnat, som äter nyttigt och tränar 3-4 gånger i veckan. Något av allt detta går nämligen bort – är min erfarenhet. Det blir hela tiden att prioritera någon del av menyn på bekostnad av något annat.

Och tänk, tiden går verkligen. Jag som nyss var 30 har redan börjat planera för min 40-årsfest, även om det är ett och ett halvt år kvar. Just för att jag vet att tiden går så känns det viktigare än någonsin att lägga den på saker jag tror på. Jag vill inte spilla bort en minut.

Och apropå att få göra saker som verkligen känns rätt hela vägen – nu på söndag håller jag och Eva vår andra gemensamma profylaxkurs i metoden Föda utan rädsla. Allt som handlar om våra kurser finnes nu på den splitternya gemensamma hemsidan profylaxkurser.se Tanken är att samla allt om oss under ett gemensamt tak.

Men innan dess ska jag hinna peta ner några lökar i trädgården. För snart är september månad till ända och om det ska bli några nya vårblommor i mina rabatter nästa år så gäller det ju att sätta dem nu. För trots att tiden går så längtar jag redan till nästa vår. För nu blir det ju höst och kvälle på riktigt.

Sommar och familjeliv
Foto: Lovisa Engblom

Märta Cullhed Engblom

Veckan som gått – gentle mothering

Inskolningen på dagis har gått över förväntan. Plötsligt har vi ett dagisbarn igen. Det är både otroligt befriande och en gnutta vemodigt. Men nu finns det en chans till ostörda jobbdagar härhemma för mig igen, och åh vad jag behöver det.

Jag och min syster hade ett möte om vårt gemensamma kreativa projekt i torsdags – och jag tänker inte avslöja vad vi kom fram till. Mer än att det är en fröjd att få bolla viktiga saker med henne. Jag inser att alla inte har en så begåvad syster som jag, och att hon och jag är olika varann på precis rätt sätt. Att få vara kreativ ihop med henne är en ynnest.

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Jag har slukat Sara J Buckleys Gentle birth, gentle mothering. Den är ett måste för alla birthworkers. För det råder en så stor förvirring runt förlossningsvården idag. Förordet är skrivet av Ina May Gaskin och det träffar som en pil.

… In these trying times when there is so much fear, ignorance and confusing surrounding childbirth and the decision-making and organization of maternity care.

Frågan om förlossningsvården är komplex och full av nyanser. För det första behöver vi en förlossningsvård som inte är underdimensionerad och där det finns x antal barnmorskor som kan bemanna x antal förlossningsplatser. Sedan behöver vi kunna diskutera själva innehållet i förlossningsvården (det vill säga det innehåll som inte handlar om plats eller personalbrist). Väldigt få är medvetna om hur viktigt det är för kvinnors liv och hälsa med en självständig barnmorskeprofession som äger sitt yrke. Vadå äger sitt yrke?

Jo, barnmorskor är utbildade på avancerad nivå och legitimerade av Socialstyrelsen – vi borde ha mandat att föreslå, besluta om och utföra vård enligt evidens och beprövad erfarenhet. Men barnmorskor lyder i praktiken under en annan profession – vi kan i princip inte utforma vården utan ett godkännande av läkare.

Många tror att ju fler läkare desto bättre vård av alla födande. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Läkare är experter på patologi och på att hantera komplikationer under en förlossning och det är fantastiskt. Men det finns också en alltmer glömd kunskap om hur man från början undviker komplikationer, alltså hur man ser till att undvika den första interventionen på en kvinna som föder barn. För det gäller att undvika intervention nummer 1 för att kunna slippa intervention nummer 2 och 3.

För kvinnors kroppar är inte defekta. De allra flesta kvinnor kan föda sina barn bara de ges rätt förutsättningar för att kunna göra det. Vi behöver börja diskutera mycket mer ingående vilka förutsättningar som måste till för att kvinnor ska kunna föda sina barn så tryggt och säkert som möjligt.

Börja med att läsa Gentle Birth, Gentle mothering – den är författad av en läkare som valde att föda alla sina fyra barn hemma.

Sommar nummer två med fem barn

Ridå. Jag somnade efter att ha skrivit den där rubriken. Min yngsta somnade bredvid mig och vi sov bort en stund av eftermiddagen ihop.

Sommaren började med en renovering som drog ut på tiden. För en bygglovsansökan som åkt fram och tillbaka mellan oss och handläggaren på kommunen fick äntligen sitt svar strax efter sommaravslutningen. Bygglovet var vårt. Tänk att ett litet källarfönster kan generera så mycket ofokuserad energi. Sen gick två veckor av sommaren åt till att köpa målarfärg, MÅLA och stuva runt alla våra saker. Men källarfönstret är fortfarande inte utsågat eftersom de företag som sågar i betong tar vanlig hederlig industrisemester. Så renoveringen kommer fortsätta att spilla över i tid under hösten.

Kruxet är att logistiken växer i takt med att barnaskaran växer. Att ha tonåringar och mindre barn samtidigt bidrar till ännu mer logistik. För det känns viktigt att alla blir nöjda. Renoveringen av vårt hus ingår på sätt och vis i samma logistik: det känns viktigt att alla barn får egna rum som de kan trivas med.

Men sen kom vi då äntligen iväg, först på en tur till skärgården och sedan till vår släktgård i Hälsingland. Där infann sig faktiskt den riktiga semesterkänslan. Att se klassiker som ”The Shining”, ”The Others” och ”Fucking Åmål” med de stora barnen under sena sommarkvällar som gärna fick dra ut på tiden. Mmm, njut.

Vi gjorde ett snabbt stopp hemma efter tre veckor borta. Och jag blir alltid så kär i mitt hem när jag har varit borta ett tag. Vill ta tag i allt möjligt, sy upp gardiner, rensa kyl och frys – sortera skor. Men jag hann ju inte så långt för morgonen därpå bar det av till Fiskebäckskil. Sveriges unga akademi som Stefan är med i höll i ett sommarläger för gymnasieungdomar – och vi var en av flera medföljande familjer. Så sommarlovets sista dagar spenderade vi i löjligt pittoreska Fiskebäckskil. Barnen har fångat krabbor och badat i havet. Vi alla har sett brännmaneter på nära håll.

Brännmanet
Som en brännande sol i gelé

Nu gör vi ett stopp hos vänner på vägen hem. Och jag försöker beta av alla mail om skolstart, tider på fritids, dagisinskolning, nya fröknar, föräldramöten och hänglås som ska tas med på höstens första skoldag. Jag längtar efter att få komma hem till vår mycket överskådliga veckotavla – för just nu snurrar informationen mest runt i sina egna omloppsbanor, som viktlösa bråten i rymden.

Pittoreska Fiskebäckskil
Fiskebäckskil: pittoresk sommarstad i Bohuslän

Jag längtar också lite efter att de här första veckorna av höstterminen ska dra förbi. Den där första koppen kaffe. Ni vet när alla barnen är i sina respektive klasser på sina respektive skolor och vår yngsta är inskolad på dagis. Då när jag kan slå upp min laptop och börja jobba ostört, höra träden susa utanför fönstret och slås av hur vacker hösten kan vara.

Bohuslän

Nu tar jag sommarlov!

Vi åker på semester tio år tillbaka i tiden

Efter att ha läst Katarina Gospic bok Hjärnbalans är jag riktigt sugen på lite digital detox. Jag vill vrida klockan tillbaka en sisådär tio år och åka på semester såsom den såg ut innan vi fick våra smartphones. Då – när vi kunde äta lunch och gå på toaletten utan att stirra ner i en telefon. När vi inte bara var närvarande med våra fysiska kroppar utan även härvarande. Jag tror att det kan vara rätt befriande att slippa ta del av alla andras flöden och uppdateringar. Spelar det någon roll vad alla andra gör när vi njuter av den egna semestern med familjen? Måste vi fota sönder sommarbuffén eller skåla tio gånger för att få till den perfekte boomerangen till instagram? Ja ibland är det ju jätteroligt att göra det. Och jag älskar att scrolla igenom alla flöden. Men jag tror att det – också – ibland kan ta udden av det liv vi faktiskt lever här och nu in real life.

De flesta av oss som har blivit beroende kollar mobilen var tionde minut. Att det stör vår koncentrationstid är uppenbart och ja vi riskerar att slösurfa upp vår potential. Det vill jag inte riskera.

Här citerar jag en faktaruta rakt ur boken som jag nyss läst:

Några tankeväckande fakta kopplade till vår digitala vardag

  • Antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige har ökat med cirka hundra procent de senaste tio åren
  • Vi har förlorat förmågan att fokusera. Guldfiskminnet har blivit en realitet även hos människor
  • Spädbarns känslomässiga utveckling riskerar att stagnera om föräldrarna stirrar ner i sina mobiler

I höst kommer det att hända så mycket roligt att jag knappt kan bärga mig. Men just för att jag vill kunna stå där redo och påfylld med ny energi så behöver jag ta semester. Det är lätt att vara klok åt andra men svårare att lyda sina egna råd men jag ska faktiskt på riktigt försöka vara klok åt mig själv den här sommaren.

Jag hoppas att du har hittat en bok att läsa i sommar. Själv vill jag rekommendera Ulla Waldenströms blogg som finns på sidan Bevisadnytta.se om du inte har hittat till den än. Den är fantastiskt bra och förtjänar mycket uppmärksamhet. Det här inlägget om den forskning som finns runt hemfödslar är ett måste: https://www.bevisadnytta.se

Jag citerar slutsatsen hon kommer fram till här:

Bästa forskningsevidens i dagsläget pekar på att hemförlossning är ett säkert alternativ för friska omföderskor som uppfyller villkoren i ovanstående riktlinjer för hemförlossning i Region Stockholm. För förstföderskor är däremot risken högre än vid sjukhusförlossning när det gäller barnet. För båda grupperna gäller att hemförlossning sannolikt minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka vid vaginal förlossning. Risken för skulderdystoci och akut stor blödning hos mamman behöver studeras närmare.


Att föda hemma är inte kriminellt. I Sverige väljer 0,1% av kvinnorna detta alternativ. Med rätten att föda hemma följer också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan avvägningar göras mellan psykologiska, kulturella och medicinska för- och nackdelar. Sjukvårdens ansvar är att ge saklig information, visa respekt och ge bästa möjliga vård om en kvinna med påbörjad hemförlossning behöver överföras till sjukhus.

Jag hoppas också att ni redan har hittat till mitt instagram fodamedstod som börjar bli riktigt fint. Och du som vill är hjärtligt välkommen att vara med i min facebookgrupp Föda med stöd.

En glad sommar önskar jag dig. Om två veckor är jag tillbaka här på bloggen igen. Tills dess låter jag tankarna (och kroppen) vandra.

Foto: Lovisa Engblom

Snart, semester in real life

Det har hunnit bli ganska många guldknoppar på förlossningen i år!

Nu har jag jobbat mitt sista arbetspass på förlossningen i sommar. Snart ska jag ta riktig semester. Alltså, semester även från den här bloggen. Det har inte hänt sedan jag öppnade min dator i december 2016 och började skriva på den. Riktigt stora livsstilsbloggare som lever på sina bloggar tar aldrig semester från dem. De skriver varje dag, året runt. Det här är inte en sån blogg och det känns ganska skönt.

Jag har precis som så många av er ägnat alldeles för mycket oreflekterad tid åt mina sociala medier de senaste åren. Alldeles för mycket. Jag har slösurfat tomma kalorier som har ätit upp min tid. Att börja se sitt sociala medier-liv som ett jobb (om än ett väldigt roligt jobb) är en enorm befrielse faktiskt. För då kan man välja att ta ledigt! Pausa. Fundera mer noggrant över vad som är värt att lägga tid på. Min blogg är definitivt nummer ett för mig. Den är ju min kanal, den jag äger. Att skapa innehåll på andras kanaler (Facebook och Instagram till exempel) är aldrig lika bra för jag har ju ingen som helst kontroll över dem. De ägs av andra.

Jag har börjat läsa Katarina Gospic bok Hjärnbalans. Den är bra och jag rekommenderar den till alla som vill börja nyktra till lite från sitt galopperande digitala liv. Uttrycket tomma surfkalorier har hon gett mig. För det är viktigt att förstå hur det faktiskt påverkar ens koncentration, det här att behöva kolla sin mobil en gång var sjunde minut.

Att läsa böcker är en av mina största njutningar och jag vet att allt det klickvänliga och lättsmälta på nätet äter upp mångas koncentration. Så ett tips – försök att inte gå i den fällan i sommar! Försök att lägga undan mobilen. Ibland. För vips så har sommaren passerat medan du satt med näsan i mobilen.

Den här boken ska jag själv snart sätta tänderna i:

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson
första amningen

Ett absolut värde att föda barn

Första amningen

Influencers som lägger upp sina förlossningsvideos – wow. En ny genre som är här för att stanna. Själv skulle jag aldrig drömma om att lägga upp min förlossninsgvideo på youtube eftersom den är privat. Om man delar något med så många andra så bjuder man också in dem till sitt förlossningsrum. Man bjuder generöst in andra till att tycka, tänka och fundera över en händelse som på djupet haft makt att förändra det egna livet. Man bjuder också in andra till att kritiskt reflektera över allt som händer i rummet. Just det här tycker jag är riktigt häftigt. För om vi lite försiktigt och mycket ödmjukt kan ta emot den här bollen med förlossningsvideos så kanske det kan leda till att vi nu mera öppet kan diskutera vår egen förlossningskultur. Ni minns väl filmen Födelsen med Gudrun Schyman och barnmorskan Signe Jansson från Ystad lasarett? Om ni inte har sett den så gör det, den finns här: filmarkivet.se/fodelsen

Den förlossningsvideo som på sista tiden har väckt tankar är influencern Kenzaz förlossningsvideo. Känslan som fastnar hos mig är hur utelämnad hon är. Till allt. Till sjukhuset, personalen, förlossningsförloppet och till smärtan.

Doulan Gamze Berglund la upp en jättefin reflektion på sitt instagramkonto efteråt som jag citerar ifrån här:

Det är inte meningen att vi ska föda våra barn i outhärdlig smärta och panik.

Jag vill berätta att det är skillnad på ont och ont. Det är skillnad när dina känslor får ta lika mycket plats i födslorummet som din kropp.

Att föda barn är inte bara något kroppsligt, det är också något själsligt, men det pratas bara om våra trasiga kroppar. Vi måste sträva efter att hålla våra kroppar så hela som möjligt, men också vårt inre. Vi är inte det ena eller det andra. Vi är alltihop och vi måste få bli sedda i vår helhet förlossningen igenom. Först därefter kan vi börja prata om hur det är att föda barn.

Vilka ord vi använder oss av när vi pratar om födande spelar roll. Om det är något jag är fullkomligt allergisk mot så är det när jag hör ordet produktion i samband med förlossningsvård.

Vi måste upp i produktion!

Ord som kapacitetstak och produktion hör inte hemma när vård av människor diskuteras. Faktiskt inte. Det finns andra bättre ord att använda. Verksamhetsplanering till exempel. För orden påverkar oss och vår syn på människor som föder. Tro inget annat. Kvinnor som föder barn reduceras väldigt lätt till att handla om något annat – nämligen statistik. Men det är ett absolut värde att föda barn. Inte ett relativt. Precis på samma sätt som det är ett absolut värde att dö.

Hur vill du dö? Själv vill jag dö på ett värdigt sätt i ett eget rum med människor som har tid för just mig. Med människor som inte behöver springa iväg. Med människor som låter mina känslor ta lika mycket plats som min kropp.

Sommarblomma

Ärligt om bloggen och företaget

Jag mår kymigt. Igår ville min huvudvärk inte släppa taget trots behandling och vila. Som ett tungt, molande extrahuvud att gå runt och bära på. Jag somnade ifrån den tillfälligt då när Hanna sov sin eftermiddagslur men sen vaknade jag till samma huvud. Idag är det lite bättre med huvudet men istället är det min kropp – den känns som en säck med sirap. De stora barnen är med sin farmor och farfar i skärgården nu och tanken var att jag skulle jobba några dagar innan vi också ansluter i skärgården. Det gick sådär.

När jag har varit borta och jobbat blir min yngsta som ett klängigt litet apdjur på mig. Det är som om hon vill ta igen allt uteblivet gos och alla uteblivna amningsstunder med råge. Såklart alldeles underbart charmigt på sitt sätt, men när jag inte mår bra och huvudvärken inte vill släppa taget kan det bli lite mycket att också behöva vara någons klängranka. Någon som inte har ett endaste syskon att leka med plötsligt. Ni anar inte hur tomt det blir härhemma när de fyra stora barnen lämnar huset!

Nåväl. Idag vill jag ta tillfället att berätta lite om mina planer för bloggen. Min hemsida och blogg är ju en del i mitt stora projekt med att på egen hand – fristående från någon institution – nå ut till fler med det som jag nu har börjat sammanfatta med ett ord: förlossningshälsa. Det är ett stort begrepp som jag önskar att fler ska börja tänka till runt. Min yttersta drivkraft i allt det här är att fler kvinnor ska få en värdig vård i samband med sina förlossningar.

För att jag ska kunna fortsätta att arbeta med bloggen så måste jag också samtidigt kunna försörja mig. Att skapa riktigt bra och bearbetade blogginlägg om graviditet eller förlossning är något av det absolut roligaste jag vet. Det är också något som jag är ganska bra på. Men det kräver sin koncentrationstid och just koncentrationstiden är hårdvaluta nu.

Affärsmodellen för stora bloggare/ entreprenörer som når ut till många är ofta att göra betalda samarbeten med andra företag. Ni vet de där inläggen som är sponsrade. Jag har all förståelse i världen för att bloggare (ofta kvinnor) måste ta betalt för tiden de lägger på att skapa bra och kvalitativt innehåll. Det finns liksom inte gratis. Och vi måste börja värdera kvinnors tid och arbete mer.

Själv har jag börjat få förfrågningar om reklamsamarbeten men har tackat nej till allt hittills. Till allt. Varför? För att jag är rädd att det skulle urholka min trovärdighet och inte alls hjälpa mig att driva mina hjärtefrågor framåt. Samtidigt måste jag ju få min inkomst någonstans ifrån. Att kunna ta betalt är också att i någon mån värdera sig själv och det jobb man gör. Så nu har jag landat i att jag med jämna mellanrum tänker göra reklam för mina egna tjänster här på bloggen. Kanske var åttonde inlägg. De inläggen tänker jag märka upp noga så att ni läsare lätt kan se skillnad på ett vanligt inlägg och ett inlägg som handlar om de tjänster jag erbjuder i mitt företag. Vad tror ni om det upplägget?

Sommarblomma

Kattungar och sommarpirr

Jag befinner mig i en sommar som pågår varje dag just nu. Ibland hinner jag inte riktigt med hur dagarna liksom flyter ihop med varann – där den ena dagen omärkt går in i den andra innan jag riktigt har hunnit släppa taget om dagen som var. I köket byggs det upp berg av nya diskar hela tiden. Ändå är barnen ofta hungriga, fastän vi åt nyss. Jag försöker hinna med att leva lite mellan inköp av mat, alla pareringar och alla tallrikar som behöver skrapas av innan de går att sätta in i diskmaskinen. Det går helt okej skulle jag säga.

Vår 15-åring har fått ett sommarjobb hos min systers familj. Hon matar deras två katter när de är på Gotland. Därför ser man inte henne så mycket. Eftersom hon nästan alltid är borta och matar en katt.

Vår yngsta dotter ser man däremot nästan hela tiden, ja för hon följer efter mig som en liten kattunge. Nästan varje steg jag tar är intressant och hon vill gärna hjälpa mig att skrapa bort matrester från tallrikarna innan de ska stoppas i diskmaskinen. När jag är ute och påtar i trädgården vill hon gärna hjälpa till att hälla kompost över våra rosor och bara ibland försöker hon smita och vandra ut i världen på egen hand. Men tänk, jag lyckas fånga henne varje gång.

Jag lyssnade på Stinas sommarprat i P1 häromdagen samtidigt som jag hade gett mig sjutton på att få upp upp varenda legobit från min sons golv. Det var min bästa förmiddag – hittills – på hela sommarlovet. För vilket vackert sommarprat, och vad behagligt det plötsligt blev att plocka lego från golvet. Sommarpratet innehöll bara väsentligheter om livet – och om döden. Därför var det väldigt befriande att lyssna på.

Men att lyssna på Isabella Löwengrip som jag gjorde igår efter att ha packat bilen full med badkläder, handdukar och barn för att åka till Wik – det var inte riktigt samma upplevelse. Tänk att efteråt kände jag mig mer tom än påfylld. Varför? Jo, för att jag tror att livet framförallt handlar om våra relationer. Vi är som lyckligast när vi får vara i och fördjupa våra relationer med andra människor. Och framgång blir så platt utan relationer.

Förra veckan hälsade vi på hemma hos min älskade farmor och fick avnjuta en bohusländsk äggost som min faster hade gjort dagen till ära. Jag tänker att den här sommaren blir den första sommar där jag prövar att göra min egen äggost. Ibland behövs det inte så mycket för att man ska få uppleva det där sommarpirret i magen.

Hanna blev till sin stora förtjusning visad farmors hela samling av prydnadselefanter!