Barnmorska och doula för fler trygga födslar

Barnmorska och doula med min bebis

Foto: Lovisa Engblom

Föda barn i trygghet

Jag arbetar för att fler ska få uppleva hur det är att föda barn i trygghet. Att vara trygg under en förlossning har ingenting med själva förlossningssättet att göra. För mig finns det ingen motsättning mellan sjukhusfödslar, hemfödslar, kejsarfödslar, högriskfödslar eller vattenfödslar. Trygghet handlar inte om vilken smärtlindring som används under förlossningen. Det handlar om att få både ett medicinsk och ett omvårdande stöd. Stöd, närvaro och tid.

För två år sen var jag med som doula eller stödperson för första gången på en födsel. Då hade jag arbetat som barnmorska inom förlossningsvården under fem intensiva år och hunnit vara med på hundratals födslar. Ändå var det en sådan aha-upplevelse att bara vara med som stöd (det är inte så bara nämligen). Jag började ta fler doulauppdrag, var med på min första hemfödsel och kom att fastna helt för det arbetssätt som kallas för caseload på barnmorskespråk. Det är när man lär känna ett par redan under graviditeten och får den stora äran att följa med på resan. Jag är jour veckorna runt det beräknade förlossningsdatumet och är med som ett stöd under hela förlossningen. Sedan träffas vi efteråt. Man glömmer aldrig familjerna som man har bistått. Jag kommer ihåg alla födslar, alla ansikten, alla namn; ja alla föräldrar och bebisar som jag har fått lära känna på det viset.

Hur konceptet barnmorskedoula föddes

För de allra flesta äger en stor bit av förlossningen rum i hemmet – för att sedan avslutas på sjukhus. Jag brukar komma hem och vara med som ett stöd först hemma och sedan på sjukhuset, om det inte är en planerad hemfödsel förstås. Som utbildad doula och barnmorska har jag många möjligheter att bistå en födande kvinna. Jag kan undersöka och göra kvalificerade bedömningar på mor och barn, om det behövs. Konceptet kallar jag för barnmorskedoula eftersom jag även tar ett medicinskt ansvar inom ramen för min legitimation när jag bistår den födande i hemmet.

Min förhoppning är att det i framtiden kommer finnas fler möjligheter att få vara barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning till eftervård. Men som barnmorska har det varit enormt berikande att kasta mig ut i doulavärlden och upptäcka hur många olika möjligheter det finns att stötta födande par på. Här. Nu. Idag.

 

 

Märta Engblom Birth Support

Märta Engblom Birth Support

Snart är våren här! Ja, även om det känns som att den dröjer just idag. För mig är mars både vemod och vår. Jag födde mitt tredje barn en marsdag när himlen var grå och snön fortfarande låg kvar. Minns att jag hade hoppats att snön skulle ha tinat lagom till hennes födelsedag men så blev det inte. I år är det min kusin som har fått barn i mars  – en underbar liten dotter! Det blir mars för min syster också. Och än ligger snön kvar och ruvar. Det är så spännande alltihop, jag tror jag smäller av!

Alla årets månader är fina födelsedagsmånader. Men de är olika. Att fira födelsedag mitt i högsommar och semestertider, ja det vet min äldsta son hur det är! Vi har firat honom på Åland, på Gotland, i Hälsingland och i Värmland. Det är nästan alltid kusiner och sysslingar med på kalaset och det är tacksamt att bjuda alla på kaffe och tårta mitt i sommaren. Maj är kanske den svåraste månaden att hinna med ett stort kalas, då måste man nästan stå på kö för att få hålla sitt eget barns kalas eftersom det är så många (och så mycket) som ska firas! Tycker inte att jag gör så mycket annat än skjutsar runt till barnkalas i maj. På hösten brukar det vara lite lugnare på kalasfronten; men i vår familj har vi lyckats pricka in en hel darttavla med kusiner just i november. Ett kusinkalaskluster. Men det är ett kärt bekymmer.

Föda med stöd; Märtas förlossningsstöd

Och jag har något roligt att berätta, i mitten av augusti är det dags – från och med vecka 34 kommer jag börja vara med på födslar igen! Det ser jag så fram emot. Nej, Hanna kommer inte börja på dagis men hennes pappa och jag kommer hjälpas åt att ta hand om henne under hela nästa år. Till en början kommer jag att prioritera uppdrag i Uppsala med omnejd. Så om du är nyfiken, gå in och titta under fliken BOKA och skriv gärna till info@fodamedstod.se

Märta Engblom Birth Support

Foto: Lovisa Engblom

Lilla julafton

För ungefär precis ett år sedan så snickrade ihop den här hemsidan och började skriva blogg! Det är jag väldigt glad för. Inte visste jag då att det skulle börja växa till något stort – det där oansenliga  fröet som jag petade ner. Och då menar jag inte stort i någon annan bemärkelse än att det för mig skulle komma att bli en väldigt meningsfull syssla. Att driva och skriva en blogg tar  mycket tid i anspråk – fråga min familj! Men jag ser det som en väldigt rolig och kreativ del av mitt företagande. Min blogg är nischad, ja det är en barnmorskeblogg  – ingen livsstilsblogg. Jag delar inte ut recept på kakor även om jag varvar mer personliga blogginlägg med rena debattinlägg eller populärvetenskapliga/ begripliga inlägg om forskning. Uppslag har jag hur många som helst av! I mitt huvud finns en kö av blogginlägg som bara väntar på att få bli utsläppta.

Något av det absolut roligaste med bloggen är nätverkandet – alla de kontakter som jag får en anledning att knyta. Att till exempel få publicera välformulerade gästinlägg är en fröjd! Det är också, givetvis, genom min hemsida och blogg som jag får förfrågningar om uppdrag. Den barnmorska som bara fick veta hur meningsfullt det är att jobba med caseload! Att få följa ett par under graviditeten och sedan få bli uppringd mitt i natten när det är dags för förlossning, det är precis hur roligt och meningsfullt som helst. Det där pirret i magen när telefonen ringer och det är dags att ge sig av. Det är lilla julafton.

Att jag dessutom skulle få mitt femte barn det här året visste inte ens jag när jag började blogga. Efter två veckor av misströstan, feber, såriga bröstvårtor och amningsstrul så har jag nu vaknat två dagar i rad och bara känt mig SÅ glad. Och tacksam för allt det jag har. Det är en ganska härlig känsla.

När febern gav vika kunde vi komma iväg på adventsfika. Här samsas fyra generationer i soffan.

 

 

Helt istället för styckevis och delt

Idag är det en hel del födslar som sätts igång på förlossningsavdelningar. Av olika anledningar. De födslarna brukar innebära ganska många timmar på sjukhus eftersom förlossningen både sätts igång och avslutas innanför sjukhusets dörrar. De flesta kvinnor som föder på det sättet har inte en tillstymmelse till värk när de kliver in på förlossningsavdelningen. Kanske en hel mängd andra krämpor – men ingenting som kan kallas för förlossningsarbete. Kroppen eller barnet har inte tryckt på knappen åt dem. Det får läkarna eller barnmorskorna på förlossningen göra.

Sen finns det den andra gruppen som går hemma och avvaktar spontan förlossningsstart. Vissa går och väntar vad som kan upplevas som oanständigt länge och får komma in på  överburenhetskontroll när 42 veckor har gått av graviditeten. Det är rätt jobbigt att behöva vänta så länge. Men för de allra flesta som tillhör den här gruppen så sätter faktiskt födseln igång av sig själv. Oftast i hemmet. Kanske på natten när resten av familjen sover.

För mig har det kommit att bli missvisande att säga att så gott som alla ”föder” på sjukhus i Sverige. Jag skulle säga att de flesta förlossningar avslutas på sjukhus i Sverige. För en stor bit av förlossningsförloppet äger faktiskt rum i hemmet – innan kvinnan har kommit in till sjukhuset. En mycket större bit än många tror. Och den biten är varken oviktig eller struntsamma. Tvärtom. Den biten är själva förutsättningen för att barnet sedan ska kunna komma ut på sjukhus. Ibland är det helt avgörande för en födsel hur man handlägger det tidiga skedet av förlossningsförloppet. När är det dags att åka in till sjukhuset? Det kan vara tiotusenkronorsfrågan för en förstföderska och hennes partner. Vissa får åka in både en och två gånger innan de slutligen släpps över tröskeln till ett förlossningsrum. Om man kommer in med värkar så ska de gärna vara regelbundna och lagom långa – ha någon effekt på modermunnen och öppningsgraden. Inga latensfaser brukar få uppta förlossningsrum i onödan.

Omföderskor har kanske lite mer bråttom in och vissa kommer faktiskt in för tidigt. I studier har man sett att det kan vara direkt ogynnsamt att komma in för tidigt till förlossningen som omföderska eftersom man riskerar att utsättas för onödiga ingrepp och interventioner. Klåfingrighet helt enkelt. Men sen finns det de som inte blir riktigt trodda på. Förstföderskor med snabba förlopp tillexempel. Som kanske får höra att det aldrig är dags att åka in. Särskilt när det är fullt på förlossningsavdelningar kan den medicinska bedömningen färgas av platsläget.  Till slut kommer de in och hinner knappt över tröskeln innan barnet tittar ut.

Idag finns det väldigt få broar mellan hem och sjukhus när det är dags att föda. Och än värre blir det när det råder brist på förlossningsplatser. Jag kan ibland undrar över rimligheten i att alla ska  känna sig tvingade att avsluta sina födslar på sjukhus när man behöver mota så många i grind. Hålla födande hemma längre än de själva känner sig bekväma med. Det finns otaliga exempel på födslar där värkarbetet har fått pågå inne på Mc Donalds, på en promenad eller  en parkeringsplats –  och sedan har sjukhuset bjussat på hyggliga 20 minuter innan barnet tittar ut. Den stora merparten av födseln har ju då ägt rum någon annanstans än på sjukhuset! På Mc Donalds är det ingen som lyssnar på fosterljud eller kan erbjuda stöd och omvårdnad till den som föder. Istället för känslor av lugn och trygghet så dominerar  då ofta känslan av stress, rädsla och frustration.

När födande väl kommer över tröskeln till förlossningen – hur få minuter som än återstår av födseln – så tenderar minnet av biten som ägde rum innan sjukhuset att blekna som ett moln i fjärran. Som om innan aldrig har ägt rum. Som om allt faktiskt satte igång och blev ”på riktigt” när födseln väl hamnade innanför sjukhusets väggar.

Vad skulle det kunna innebära för vården av födande om vi började tänka i andra banor?

Kanske är tiden nu mogen att börja fundera över en födsel som en helhet. Inte som något upphackat i delar där det finns delar som väger tyngre än andra. Där vissa delar är viktiga och andra närmast oviktiga.  Ingen förlossning blir hel utan dess beståndsdelar. För en kvinna som föder så är det ett skeende, ett förlopp. Seglatsen till Söderhavsön har en början och ett slut,  vissa passager må vara mer intensiva än andra – men det är en resa.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Barnmorskedoula

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.