Heidi gästbloggar!

Hemförlossningsbarnmorskan och ansvaret

Med den här rubriken tänker ni säkert att jag ska prata om vilket enormt ansvar hemförlossningsbarnmorskan har.

Jag ska börja från början. När jag tidigare jobbade som sjuksköterska i telefonrådgivning gav jag ibland råd till människor att åka till akuten, ibland med ambulans. Jag förklarade också varför jag gav detta råd, motiverade mitt råd. Det hände att de människorna då gjorde en annan bedömning. De kunde antingen välja att inte åka in alls, eller så valde de att ta sig in på annat sätt än med ambulans. Ibland gav de mig skäl till varför, andra gånger inte. Det här var för mig inte så problematiskt. Jag känner inte dessa människors kroppar och situationer lika väl som de själva gör. Däremot känner jag till allmänna rekommendationer och vad de är grundade på. Om människor sedan tar ett annat beslut, är det deras rätt att göra det. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag oftast tillit till deras beslut också. Dessutom är det upp till varje människa hur man väljer att bedöma risker och vinster, även om de skulle välja något som enligt mig är riskfyllt.

Jag har märkt att detta inte är oproblematiskt för alla sjuksköterskor. Jag har också sett att några länge försöker övertala. Ibland har jag nästan känt mig ansvarslös för att jag inte gör det.

Om man nu tar det här till hemförlossningar så var jag nyligen engagerad i en diskussion kring om huruvida en kvinna med en viss generell riskfaktor i sin graviditet borde få föda hemma eller inte. En annan barnmorska skrev till henne att hon inte var någon kandidat för hemförlossning. I min värld är det helt upp till kvinnan själv att avgöra. Riskfaktor eller inte.

Det är ju så att de saker som anses som riskfaktorer i ett land, kanske inte gör det i ett annat. Ibland lever vissa rädslor kvar i vården trots att de inte stöds av forskningen. Ibland finns det andra risker man väljer när man väljer att behandla den första risken, eller väljer att föda på sjukhus. Hur dessa risker och fördelar väger mot varandra för just henne, kan bara kvinnan som ska föda själv bestämma. Jag har tillit till att kvinnan också räknar in barnets bästa i sitt beslut.

Så ansvaret, vems är det? Ja det beror på vad vi pratar om. Jag som barnmorska tar ansvar för att ge kvinnan information kring forskningsunderlaget i olika frågor, som de ser ut idag, efter bästa förmåga. Jag tar också ansvar för att göra allt jag kan för att bistå hennes förlossning, som hon har valt födelseplats för. Jag tar ansvar för att göra vad jag kan för att hon och barnet ska må så bra som möjligt.

Ansvaret att bestämma över kvinnans kropp och liv, det tar jag inte. Att hon väljer att föda med mig närvarande innebär inte att hon ger mig rätt att bestämma över henne.

Jag tar också ansvar för att vara så lyhörd jag bara kan. Helena Lindgren med flera, forskar bland annat om lyhördhet och att följa kvinnan, och deras resultat tyder på att det ger mindre förlossningsskador. Octavia Wiseman forskar om infektioner efter förlossningsskador, och har sett att kvinnorna själva har känt på sig att något var fel, långt innan barnmorskan anat det. Så lyhördhet, det lovar jag att öva på hela livet.

Jag tar inte ansvar för att allt alltid kommer att gå precis som tänkt. Det kan ingen göra, varken på sjukhus eller hemma. Ina May Gaskin sa ”Birth is as safe as life gets”.

Så slutsatsen av det hela är: Ja, jag som barnmorska kan tänka mig bistå en kvinna som väljer att föda hemma trots generella riskfaktorer. Nej, denna kvinna behöver inte ta ansvar för att hon då ger hemförlossningar dåligt rykte. Ja, jag tror att vi i Sverige behöver göra kvinnor myndiga, även under en graviditet och förlossning.

Jag avslutar med ett citat av konstnären Teafly:

”My body is not a democracy. It is an empire and I am its dictator. You do not get a vote. There will be no coup d’etat. Rebel forces will not overthrow me. I am in charge of it forever.”

Länk till hennes illustration med denna text:

My body is not a democracy

Jag önskar alla gravida en, inte bara säker, men också glädjefylld förlossning.

Heidi Aalto, barnmorska & konstnär.

Följ Heidi på www.zerafiasstickning.wordpress.com

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Barnmorskorna i släkten

Susanne och Märta, lika som bär.

I helgen var det släktträff på min pappas sida. Det var hela nio år sen förra släktträffen. Då – för nio år sedan – var mitt tredje barn bara några månader gammal; hon ammade eller bars runt på och storasyskonen var busiga småtroll. Men jag hann iallafall prata några ord med Susanne. Då berättade jag om mina planer på att vidareutbilda mig till barnmorska, min lilla jänta som jag bar på armen skulle bara bli lite större först. Och Susanne berättade att hon slutat på förlossningen i Göteborg och börjat arbeta inom mödravården. Det kändes mil bort för mig då,  det här att få arbeta som barnmorska.

Nu, när vi ses igen efter nio år så är vi både barnmorskekollegor och släkt! Och har hur mycket som helst att prata om. Det visar sig att Susanne arbetade på en av Göteborgs ABC-enheter innan den avdelningen lades ner år 1998. Jag – som har arbetat på Södra BB – och fått förmånen att arbeta och lära känna flera av de barnmorskor som arbetade på SÖS ABC-enhet blir plötsligt alldeles starstruck*. Barnmorskor i Sverige med erfarenhet av ABC-kliniker växer inte på träd ( ni borde K-märkas!). ABC står för alternative birth center och var ett alternativ till gängse vård; det är de här klinikerna som var barnmorskeledda födelsekliniker. Södra BB och BB Sophia var inte barnmorskeledda utan en modifierad variant där det gick bra att få både epidural och oxytocindropp! Det går inte att få på renodlade ABC-kliniker. Däremot är vattenfödslar vanliga på ABC.

Susanne har själv bistått vid ungefär 20 vattenfödslar! Nu arbetar hon på Varbergs förlossning. En av de populära kliniker som kvinnor från andra län gärna åker till för att föda. Jag hoppas vi ses snart igen – gärna innan de nio åren har gått och det är dags för nästa släktträff.

*Fotnot: Varför kan man bli starstruck av att träffa en ABC-barnmorska? Jo, för att det i dessa personalgrupper ofta finns en stor samlad kunskap och erfarenhet av att bistå vid normala födslar. The art of midwifery är ständigt närvarande och kunskapen hålls vid liv när man arbetar utan EDA-pumpar, värkförstärkande dropp och ctg utan får öva mer på att vara närvarande hos den födande, lyssna in, bistå vid vattenfödslar och använda sig av sitt barnmorskehantverk fullt ut. Det blir en i sammanhanget unik förvärvad kunskap – en slags spetskompetens. Inte att blanda ihop med en förlossningsläkares spetskompetens eller en obstetriksjuksköterskas (som är USA:s motsvarighet till barnmorskor på sjukhus). Alla kompetenser är viktiga och behövs i förlossningsvården.

 

Samma barnmorska – före, under och efter?

Foto: Lovisa Engblom

Vad betyder continuity of care? Kontinuitet i vården? Vad betyder caseload? Team midwifery?

Först och främst, när vi barnmorskor pratar eller forskar om kontinuitet i vården under graviditet, förlossning och eftervård så syftar vi på vård som ges i så hög utsträckning som möjligt av samma barnmorska (caseload) eller samma team av barnmorskor (team midwifery) under graviditet, förlossning och eftervård. Nästan ingen vård i Sverige är organiserad så trots att vårdformen har ett starkt stöd i forskning.

Skillnaden mellan caseload och team midwifery är antalet barnmorskor som tar hand om kvinnorna och därmed nivån av kontinuitet som man kan förvänta sig. Vid caseload har en och samma barnmorska hand om ett litet antal kvinnor, kanske fyra i månaden, och står själv för all vård. När den barnmorskan behöver ha ledigt så täcker en kollega upp , troligtvis någon som arbetar på ett liknande sätt. Sannolikheten för kvinnan att få föda med en barnmorska som hon redan känner är 88% med caseload, alltså väldigt hög. Vid team midwifery är fler barnmorskor inblandade, kanske 6-10 stycken – alla jobbar enligt ett schema där jourer delas upp i teamet. Fördelen för barnmorskorna är att det går att vårda fler kvinnor och ha hand om fler födslar samtidigt. Den gravida får bekanta sig med flera barnmorskor i teamet och vet att hon kommer ha någon av dem hos sig under födseln.

Så vad är fördelarna med att ha samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård? I den här översiktsartikeln (Cochrane review) har man jämfört vanlig vård under graviditet, förlossning och eftervård med olika midwife-led continuity models. Resultatet visar att kvinnor som får vården med kontinuitet har större chans att få en spontan vaginal/ normal födsel.

  • Färre epiduralbedövningar
  • Färre instrumentella förlossningar eller klipp i mellangården
  • Fler spontana födslar
  • Färre prematura födslar

Man såg tydligt att kvinnorna hade en mycket större chans att föda med en barnmorska de redan hunnit lära känna! Författarnas slutsats är att alla kvinnor bör erbjudas barnmorskevård med kontinuitet. Det finns klara fördelar – inga nackdelar – för de födande kvinnorna.

Men vill kvinnor i Sverige ha den här vården? Idag har jag läst en forskningsartikel av Ingegerd Hildingsson och övriga författare som har undersökt just det. Swedish women’s interest in models of midwifery care – Time to consider the system? Det är en prospektiv studie som har undersökt hur 758 kvinnor ser på vårdmodeller där man får ha samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. Reslutatet visar att en majoritet av kvinnorna, över 50%, ville ha just det. Författarnas slutsatser är att vårdmodeller som erbjuder kontinuitet med en känd barnmorska kan vara extra betydelsefullt för kvinnor med förlossningsrädsla. Varianter av caseload eller team midwifery är säkra och kostnadseffektiva vårdformer. De ökar kvinnans chans att få en normal förlossning med en positiv förlossningsupplevelse.

 

 

 

 

En vård utan människor i bild

Ella Bohlin försäkrar idag på SVD debatt, apropå förlossningskrisen,  att vi ska aldrig hamna i det här läget igen. 

Hon använder sig av ett slugt retoriskt grepp när hon öppnar debattartikeln med att berätta om barnmorskan Petra som inte hann byta mensskydd under sitt arbetspass. Snyft. Sedan fortsätter debattartikeln på precis samma sätt som de tidigare – ingenting som vi inte har hört förut presenteras. Hur många gånger ska man i en tidning få återanvända samma förslag på politiska lösningar och presentera dem som nyheter?

En rad om att vi barnmorskor behöver bli fler för att arbetsmiljön ska förbättras är alldeles för lamt. HUR ska vi bli fler? Det är det verkligt intressanta. Men här missas målet gång på gång. Ett löfte om en födande – en barnmorska skulle på sikt kunna få erfarna barnmorskor tillbaka till förlossningsvården.  Ellas svar är återigen att antalet utbildningsplatser ska utökas, mjukstart för nya barnmorskor och fler förlossningsrum. Såhär replikerar en barnmorska som är verksam som lärare på ett av landets lärosäten för barnmorskor:

 Fler utbildningsplatser? Var? Varken KI eller Sophiahemmet kan idag utbilda det antal de fått i uppdrag av regeringen pga att det saknas platser för den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Det saknas barnmorskor som kan handleda dem som utbildar sig. Huddinge iordningställer fler rum i samma takt som deras barnmorskor lämnar skeppet. De kan ju inte ens ha alla nuvarande rum i bruk pga brist på personal. Planen känns allt annat än verklighetsförankrad.

Bilden som fick illustrera debattartikeln i SVD var talande. Inte en människa i bild. Dagens förlossningsvård kan lika gärna levandegöras med en bild av en apparat, några sladdar och en lustgasslang.

Det världsfrånvända: en del av problemet

Foto: Lovisa Engblom

Chefläkare Johan Bratt uttalade sig i Dagens medicin med anledning av förlossningskrisen: Så ska Stockholm säkra sommarens förlossningar. 

Åtgärderna som lanserades som nyheter var inga nyheter.

Fler undersköterskor och assistenter ska avlasta barnmorskor bland annat med att bädda sängar och fylla på matvagnar, samt likartade arbetsuppgifter. Erfarna chefer går in och arbetar mer operativt med vårduppgifter. Vidare erbjuds nyckelpersoner som tar extrapass och flyttar semestrar extra ersättning. En nyhet är att det går att arbeta halva extrapass.
– Vi ökar också samordningen mellan koordinator för att hjälpas åt vid toppar. Det gäller även vid planerade kejsarsnitt och igångsättningar, säger Johan Bratt.

Johan Bratts intention var god. Precis som andra chefläkare, chefbarnmorskor och politiker av olika kulörer så är jag övertygad om att ingen önskar den här situationen i förlossnings- och BB-vården. Men min känsla är denna: Om man i stridens hetta inte har något riktigt vettigt att komma med så kan det vara bättre att vara tyst.

Barnmorskor på landets förlossningsavdelningar bistår vid födslar. Syr bristningar. Gör kvalificerade bedömningar av mor och barn under hela förlossningsarbetet. Precis som förlossningsläkare. Barnmorskor tar ett medicinskt ansvar för mor och barn. Det ansvaret följer av de kvalificerade bedömningarna som hen får tillåtelse att göra utifrån sin barnmorskelegitimation. Precis som förlossningsläkare tar ett medicinskt ansvar för mor och barn utifrån sin legitimation. Ansvar kan komma att utkrävas av båda parter vid felbedömningar.

Vidare så hjälper barnmorskor gärna till att bädda en säng om det är lugnt på avdelningen – men det är inte en stående arbetsuppgift. Barnmorskor behöver således inte mer hjälp med  utdelning av matbrickor eller städning av rum – det, och mycket mer, görs redan idag av undersköterskor. Vi behöver alltså hjälp av fler som kan förlösa, suturera, samt göra kvalificerade bedömningar av mor och barn under pågående förlossningsarbete. Fler som kan hjälpa till att ta det medicinska ansvaret helt enkelt. Vi som kan göra det är nämligen för få.

Alla som arbetar inom förlossningsvården sliter otroligt hårt tillsammans och gör allt för att födande kvinnor ska få ett så bra omhändertagande som det bara är möjligt under rådande omständigheter. Förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor jobbar tätt ihop redan idag.

Att gång på gång återanvända idéer och förslag som redan har prövats men inte fungerat;  extraersättningar, allmosor för flyttade semsterveckor, fler som ska utföra okvalificerade uppgifter osv – det löser ingen kris. För de familjer som drabbas av krisen, samt de barnmorskor, läkare och undersköterskor som dagligen lider under det hårda trycket så kan det tvärtom upplevas som ett förminskande.  Det världsfrånvända blir då en del av själva problemet.

 

 

Summering av Norgeveckan

Foto: Lovisa Engblom

Hemma igen! Summering av min jobbvecka i Norge: Det var verkligen ett äventyr. Jag hade lite otur eftersom avdelningen jag skulle till i princip hade lagts ner/slagits ihop med en annan avdelning. Så det var stressigt och mycket att göra på avdelningen för alla och så även för mig. Förutom stressen det innebär  att vara på ett nytt ställe i ett nytt land. Introduktionen hanns inte  riktigt med. Så jag fick fråga mig fram och  efter några dagar satt det norska datasystemet i händerna. Jag fick ta emot många gutter och piker! Jag fick även se läkarna använda tång istället för sugklocka – hjälp. Jag fick också åka till skattetaten i Oslo och stå i kö för att få mitt norska skattekort.

Efter mina jobbpass var jag så trött så trött och sov mest. Ackompanjerad av det lilla knytt som växer i mig och som precis har börjat sparka. Kontakten med bemanningsföretaget gick väldigt smidigt – över förväntan. Det kändes som att de verkligen var måna om att jag skulle ha det bra. Nästa gång vore det roligt att åka med en kollega från Sverige. För det kommer definitivt bli fler resor till Norge! Även om det finns många likheter med den svenska förlossningsvården så upplevde jag det som mer självklart med en jordmor – en födande. Det sågs verkligen som något avvikande när en jordmor fick ha flera födande samtidigt. I Sverige, och särskilt i storstäderna, så är det ju mer regel att barnmorskor har fler än en födande kvinna att ta hand om. Och det finns inget politiskt beslut om en födande – en barnmorska att luta sig emot. Det finns det i Norge. Heja!

Den första resan som bemanningspersonal i ett nytt land är värst men nu är stigen upptrampad inför nästa resa. Så på återseende Norge! Men nu är det skönt att vara hemma. Jag ser fram emot att vara med som doula på några sommarfödslar här hemma i Sverige innan den riktiga sommarsemestern börjar.

 

Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.

Svar från KD och Etik

I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!

Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.

Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.

 

Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett  fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:

Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.

Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en  bra struktur och organisering runt förlossninsgvården –  som främjar detta.