Ovillkorat stöd spelar roll

 

Foto: Lovisa Engblom

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Barnmorskorna i släkten

Susanne och Märta, lika som bär.

I helgen var det släktträff på min pappas sida. Det var hela nio år sen förra släktträffen. Då – för nio år sedan – var mitt tredje barn bara några månader gammal; hon ammade eller bars runt på och storasyskonen var busiga småtroll. Men jag hann iallafall prata några ord med Susanne. Då berättade jag om mina planer på att vidareutbilda mig till barnmorska, min lilla jänta som jag bar på armen skulle bara bli lite större först. Och Susanne berättade att hon slutat på förlossningen i Göteborg och börjat arbeta inom mödravården. Det kändes mil bort för mig då,  det här att få arbeta som barnmorska.

Nu, när vi ses igen efter nio år så är vi både barnmorskekollegor och släkt! Och har hur mycket som helst att prata om. Det visar sig att Susanne arbetade på en av Göteborgs ABC-enheter innan den avdelningen lades ner år 1998. Jag – som har arbetat på Södra BB – och fått förmånen att arbeta och lära känna flera av de barnmorskor som arbetade på SÖS ABC-enhet blir plötsligt alldeles starstruck*. Barnmorskor i Sverige med erfarenhet av ABC-kliniker växer inte på träd ( ni borde K-märkas!). ABC står för alternative birth center och var ett alternativ till gängse vård; det är de här klinikerna som var barnmorskeledda födelsekliniker. Södra BB och BB Sophia var inte barnmorskeledda utan en modifierad variant där det gick bra att få både epidural och oxytocindropp! Det går inte att få på renodlade ABC-kliniker. Däremot är vattenfödslar vanliga på ABC.

Susanne har själv bistått vid ungefär 20 vattenfödslar! Nu arbetar hon på Varbergs förlossning. En av de populära kliniker som kvinnor från andra län gärna åker till för att föda. Jag hoppas vi ses snart igen – gärna innan de nio åren har gått och det är dags för nästa släktträff.

*Fotnot: Varför kan man bli starstruck av att träffa en ABC-barnmorska? Jo, för att det i dessa personalgrupper ofta finns en stor samlad kunskap och erfarenhet av att bistå vid normala födslar. The art of midwifery är ständigt närvarande och kunskapen hålls vid liv när man arbetar utan EDA-pumpar, värkförstärkande dropp och ctg utan får öva mer på att vara närvarande hos den födande, lyssna in, bistå vid vattenfödslar och använda sig av sitt barnmorskehantverk fullt ut. Det blir en i sammanhanget unik förvärvad kunskap – en slags spetskompetens. Inte att blanda ihop med en förlossningsläkares spetskompetens eller en obstetriksjuksköterskas (som är USA:s motsvarighet till barnmorskor på sjukhus). Alla kompetenser är viktiga och behövs i förlossningsvården.

 

En vård utan människor i bild

Ella Bohlin försäkrar idag på SVD debatt, apropå förlossningskrisen,  att vi ska aldrig hamna i det här läget igen. 

Hon använder sig av ett slugt retoriskt grepp när hon öppnar debattartikeln med att berätta om barnmorskan Petra som inte hann byta mensskydd under sitt arbetspass. Snyft. Sedan fortsätter debattartikeln på precis samma sätt som de tidigare – ingenting som vi inte har hört förut presenteras. Hur många gånger ska man i en tidning få återanvända samma förslag på politiska lösningar och presentera dem som nyheter?

En rad om att vi barnmorskor behöver bli fler för att arbetsmiljön ska förbättras är alldeles för lamt. HUR ska vi bli fler? Det är det verkligt intressanta. Men här missas målet gång på gång. Ett löfte om en födande – en barnmorska skulle på sikt kunna få erfarna barnmorskor tillbaka till förlossningsvården.  Ellas svar är återigen att antalet utbildningsplatser ska utökas, mjukstart för nya barnmorskor och fler förlossningsrum. Såhär replikerar en barnmorska som är verksam som lärare på ett av landets lärosäten för barnmorskor:

 Fler utbildningsplatser? Var? Varken KI eller Sophiahemmet kan idag utbilda det antal de fått i uppdrag av regeringen pga att det saknas platser för den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Det saknas barnmorskor som kan handleda dem som utbildar sig. Huddinge iordningställer fler rum i samma takt som deras barnmorskor lämnar skeppet. De kan ju inte ens ha alla nuvarande rum i bruk pga brist på personal. Planen känns allt annat än verklighetsförankrad.

Bilden som fick illustrera debattartikeln i SVD var talande. Inte en människa i bild. Dagens förlossningsvård kan lika gärna levandegöras med en bild av en apparat, några sladdar och en lustgasslang.

Det världsfrånvända: en del av problemet

Foto: Lovisa Engblom

Chefläkare Johan Bratt uttalade sig i Dagens medicin med anledning av förlossningskrisen: Så ska Stockholm säkra sommarens förlossningar. 

Åtgärderna som lanserades som nyheter var inga nyheter.

Fler undersköterskor och assistenter ska avlasta barnmorskor bland annat med att bädda sängar och fylla på matvagnar, samt likartade arbetsuppgifter. Erfarna chefer går in och arbetar mer operativt med vårduppgifter. Vidare erbjuds nyckelpersoner som tar extrapass och flyttar semestrar extra ersättning. En nyhet är att det går att arbeta halva extrapass.
– Vi ökar också samordningen mellan koordinator för att hjälpas åt vid toppar. Det gäller även vid planerade kejsarsnitt och igångsättningar, säger Johan Bratt.

Johan Bratts intention var god. Precis som andra chefläkare, chefbarnmorskor och politiker av olika kulörer så är jag övertygad om att ingen önskar den här situationen i förlossnings- och BB-vården. Men min känsla är denna: Om man i stridens hetta inte har något riktigt vettigt att komma med så kan det vara bättre att vara tyst.

Barnmorskor på landets förlossningsavdelningar bistår vid födslar. Syr bristningar. Gör kvalificerade bedömningar av mor och barn under hela förlossningsarbetet. Precis som förlossningsläkare. Barnmorskor tar ett medicinskt ansvar för mor och barn. Det ansvaret följer av de kvalificerade bedömningarna som hen får tillåtelse att göra utifrån sin barnmorskelegitimation. Precis som förlossningsläkare tar ett medicinskt ansvar för mor och barn utifrån sin legitimation. Ansvar kan komma att utkrävas av båda parter vid felbedömningar.

Vidare så hjälper barnmorskor gärna till att bädda en säng om det är lugnt på avdelningen – men det är inte en stående arbetsuppgift. Barnmorskor behöver således inte mer hjälp med  utdelning av matbrickor eller städning av rum – det, och mycket mer, görs redan idag av undersköterskor. Vi behöver alltså hjälp av fler som kan förlösa, suturera, samt göra kvalificerade bedömningar av mor och barn under pågående förlossningsarbete. Fler som kan hjälpa till att ta det medicinska ansvaret helt enkelt. Vi som kan göra det är nämligen för få.

Alla som arbetar inom förlossningsvården sliter otroligt hårt tillsammans och gör allt för att födande kvinnor ska få ett så bra omhändertagande som det bara är möjligt under rådande omständigheter. Förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor jobbar tätt ihop redan idag.

Att gång på gång återanvända idéer och förslag som redan har prövats men inte fungerat;  extraersättningar, allmosor för flyttade semsterveckor, fler som ska utföra okvalificerade uppgifter osv – det löser ingen kris. För de familjer som drabbas av krisen, samt de barnmorskor, läkare och undersköterskor som dagligen lider under det hårda trycket så kan det tvärtom upplevas som ett förminskande.  Det världsfrånvända blir då en del av själva problemet.

 

 

Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.

Svar från KD och Etik

I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!

Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.

Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.

 

Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett  fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:

Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.

Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en  bra struktur och organisering runt förlossninsgvården –  som främjar detta.

Barnmorskereplik i Aftonbladet

Läs vår replik i Aftonbladet här: Nej alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Det är ett svar på den här debattartikeln: Sluta tvinga kvinnor till att föda vaginalt.

Här ett utdrag ur vår replik:

”Ja, Fredrik Lundgren. Kvinnors autonomi ska respekteras. Kvinnor har rätt till sjukvårdens fulla stöd och ska inte känna sig tvingade att föda vaginalt när oöverstigliga hinder finns. Hon har rätt till vår kunskap och tid för att utifrån hennes egna förutsättningar få arbeta med sina rädslor och få en så trygg och säker födsel som möjligt.”

 ”Alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Många kvinnor lider stort av sin rädsla och oro för att inte få komma in när det är dags, att inte bli lyssnad till och att inte få tillräckligt stöd av en närvarande barnmorska under födseln.
Vad som behövs är en garanterad plats och stöd av en närvarande barnmorska.
Att framhålla kejsarsnitt som en enkel lösning är onyanserat och oansvarigt. Ta i stället tag i det massiva systemfel i vården där barnmorskor arbetar underbemannat i en överbelastad vård.
Där enheter stängs trots skriande behov. Där kvinnor hålls hemma under pågående värkarbete oskäligt länge, tvingas åka både utanför län och land för att föda och där eftervården bantas bort.
Den enskilda faktorn som ger störst skillnad för en trygg och säker födsel är en närvarande barnmorska.
Det Fredrik Lundgren, är evidensen vi ska arbeta efter.
En barnmorska – en födande!”
Ann Ljungblom, leg. barnmorska
Gudrun Abascal, leg. barnmorska och tidigare vårdchef på Danderyds sjukhus, BB Stockholm och BB Sophia
Mia Ahlberg, leg. barnmorska och ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
Åsa Andersson, leg. barnmorska
Sylvia Arkelid, leg. barnmorska
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska
Karin Durén, leg. barnmorska
Marie Ekborn, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge
Fakhri Hasmedi, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Ingegerd Hildingsson, professor reproduktiv hälsa Institutionen för Kvinnor och Barns hälsa, Uppsala Universitet
Helena Lindgren, leg. barnmorska och docent, Karolinska Institutet
Ulrika Nordenback, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maj Rydström, leg. barnmorska och ordförande i Stockholms Barnmorskesällskap och för övriga styrelsen.
Maria Sahlin, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maria Wigbrant, leg. barnmorska
Sofia Östergren Sjögren, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge

Taskshifting?

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.