Om bröstmjölk och eftervärkar

Om första tiden efter förlossningen

Om första tiden efter förlossningen
Om första tiden efter förlossningen

Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.

Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.

Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen

Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.

  1. Latensfasen är förlossningens första fas.
  2. Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
  3. Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
  4. Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.

Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?

Att bli lämnad ensam under förlossningen

Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.

Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.

Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar

Om bröstmjölk och eftervärkar
Hud mot hud och närhet
Foto: Lovisa Engblom

När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.

Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.

Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen

Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:

  • Mjölkstockning
  • Såriga bröstvårtor
  • Infektion inuti livmodern
  • Svår bristning i underlivet efter förlossningen
  • Smärta från ett klipp i underlivet
  • Svår smärta efter ett kejsarsnitt

Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.

De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.

När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet

Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.

Om bristningar i underlivet och avslag
Den fantastiska bäckenbotten!

En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.

Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.

Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största

För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.

Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagis under den här perioden.

Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.

Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.

förlossningen spelar roll, känslomässig anpassning
#birthmatters

Frågor och svar med Robin Lim

Frågor och svar med Robin Lim

Ida Nyström och jag hann ses och jobba ihop några gånger På BB Stockholm för många år sen. Idag är Ida verksam som barnmorska framförallt i Norge. Men hon hon har också rest till Bali och Robin Lims Yayasan Bumi Sehat födelsecenter. Ida och Robin Lim delar passionen för födande och lärde känna varandra år 2016 när Ida var på Bali och besökte hennes klinik för första gången. I den här filmen svarar Robin Lim som är barnmorska på frågor som Ida fått från förstagångsföderskor i Norge! Titta på filmen och njut. Tack Ida.

respekterad under krystfasen

Om att inte bli respekterad och lyssnad på under krystfasen

respekterad under krystfasen

Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.

Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmåga idag.

Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.

Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.

Malins berättelse

Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.

Idas berättelse

Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)

Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.

behov under krystfasen
Dubbelamning!
Lauries förlossningar

Ocensurerat om krystfasen

Foto: wanderings.se

Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.

Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.

Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.

Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.

Att krysta på egna eller andras villkor

När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.

Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.

Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:

”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”

”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”

”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda

”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa

Att krysta spontant på egna impulser

Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.

Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!

”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”

Sara

Krystfas
Den blickan!

Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.

Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)

Forcerad krystning och levatorpress

Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:

  • Värksvaghet
  • Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
  • Utebliven progress
  • Om barnet visar tecken på att inte må bra

Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.

Här några röster om guidad eller forcerad krystning:

”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning. 

Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.

”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg.  Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina

”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia 

”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.

Emelies femte förlossning

Nyfödd Ebbe

Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.

Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.

instagram.com/emekarlstrom

Annelies första förlossning

krystfasen

Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven. 

Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.

Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går. 

Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt! 

Mys tredje förlossning

Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.

Lovisas andra förlossning

Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.

Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!

Lauries förlossningar

Lauries förlossningar

I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward. 

When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward. 

Foto: wanderings.se

Ett stort TACK för att ni så frikostigt har delat med er av era upplevelser av krystfasen. Jag är otroligt imponerad av er allihop.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

första förlossningen positiv

Hur kan den första förlossningen bli en positiv upplevelse?

första förlossningen positiv
Foto: Lovisa Engblom

Jag fick en fråga eller fundering som har gått och växt i mig.

Hur stor skillnad är det att föda sitt första barn och de barn som kommer sen om man föder vaginalt? Jag ska föda mitt första barn om några månader och försöker förbereda mig på olika sätt men ibland känns det som att första barnet alltid innebär en jobbig och hemsk upplevelse och sedan har man chans att få en fin upplevelse till nästa barn. Hur kan man tänka kring detta? Dina erfarenheter? Vad är den fysiska skillnaden?

Det här är så viktigt. För du sätter verkligen fingret på något som jag tror vi behöver prata mer om. Min egen erfarenhet är nog väldigt lik den som ganska många andra har! Det var ett rejält uppvaknande att föda mitt första barn. För jag levde precis som så många andra gör här i väst – i en kultur där födandet är förknippat med något som händer på sjukhus – en värld som är dold för de flesta tills de föder sitt första barn. Lite som att träda in i förvandlingstunneln på Gröna Lund (om det nu fanns en sådan) och komma ut helt förändrad på andra sidan. FÖR många kommer tyvärr ut helt förskräckta på den andra sidan och med en känsla av att inte ha ”klarat av” att föda barn. Att det var värre eller gjorde mer ont än de trodde. Kanske att det inte alls gick framåt på ett sätt som de hade hoppats. Det är för vanligt att komma ut som nybliven förälder med en hop av anklagelser som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Anklagelser som riktas antingen mot den egna kroppen eller mot sjukhuskroppen.

Inför den andra förlossningen är det många som på olika sätt försöker claima sin förlossning, bottna i upplevelsen av hur det egentligen var att föda sitt första barn, som slukar böcker, går en profylaxkurs, kanske betalar för ett stöd de inte upplevde sig ha första gången (kanske anlitar en doula). Det är helt enkelt många som försöker fixa något trasigt inför sin andra förlossning. Inte alla såklart, men för rätt många i vårt samhälle skulle jag säga. Lite för många.

Det är ett strukturellt problem som handlar om flera saker. Dels handlar det om att vi inte värderar själva upplevelsen av födandet (att den i sig kan vara direkt livsavgörande), utan att upplevelsen mer ses som trivia. Alltså – vi ska vara glada om upplevelsen blev bra men inte hänga läpp om upplevelsen blev dålig, eftersom ett friskt barn är det som räknas. Vi saknar också idag en hel del kunskap om själva födandet eftersom födandet i sig har blivit så otroligt medikaliserat. Jag citerar Milli Hill:

”Like death, birth has become something we’ve lost touch with, that no longer takes place in our communities and that we therefore rarely see or hear. Women go to the hospital and come back with a baby, and what happens in the intervening day or two remains a somewhat terrifying mystery.”

På sista tiden har vi börjat prata lite mer om vad som faktiskt händer inne på förlossningsrummen men många förstår ändå inte hur mycket de har möjlighet att påverka inför sin förlossning. Vi är alla invaggade i att det är något som löser sig bara man åker in till sjukhus. Förberedelserna inför förlossningen tenderar därför att få en väldigt praktisk karaktär idag med fokus framförallt på sjukhusrutiner, vad man bör packa i väskan, om man behöver lägga i pengar i p-automaten och hur regelbundna värkarna ska vara innan man får komma in. Hur det fungerar att få en epidural eller vad lustgas egentligen är. Rent medicinskt löser det sig oftast när man åker in till sjukhus – men att föda barn är inte enbart en medicinsk sak.

Riktig kunskap om födandet går därför många helt förbi. Alltså vad som verkligen spelar roll för födandets inneboende dynamik – känslor av trygghet, hormonet oxytocin, platsen, dina relationer, hela den känslomässiga processen som spelar en helt avgörande roll för kroppens egen process. Det är för många i vårt samhälle en stor blind fläck.

Den första förlossningen tar ofta lite längre tid. Kroppens vävnader behöver tid att öppna sig när det är första barnet som ska ut och oftast går det sedan snabbare för kroppen att öppna sig när det är andra barnet som ska ut! Musklerna och vävnaden har redan tänjts ut en gång och det är inte samma motstånd. Men eftersom hormonet oxytocin är så avgörande under en vaginal förlossning så spelar även dina känslor roll. Stark rädsla och stress kan hämma oxytocinfrisättningen.

Bottom line, kunskap är makt. Jättebra att du skaffar dig så mycket kunskap du bara kan inför din första förlossning! Min erfarenhet är att de som inför sin första förlossning verkligen funderar och förbereder sig ett varv extra har bättre förutsättningar och större möjligheter att få en fin förlossning. Jag har varit med på många sådana fina förlossningar! Det behöver absolut inte bli en negativ upplevelse bara för att det är första barnet som ska födas. Lyssna på andras (positiva) berättelser av att föda barn. Fundera över vad som hjälpte dem och försök sedan att hitta dina egna nycklar. Vad gör dig trygg? Vem eller vilka ska få stötta dig genom denna process? En positiv förlossningsupplevelse handlar oftast inte om tur utan om en faktisk kunskap om hur kroppen fungerar under födandet.

Jag vill fortsätta skapa värdefullt innehåll! På medlemsplattformen Bottler community kan du stötta mitt arbete genom att bli månadsgivare.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

smärtlindring, förlossning

Din bästa guide till smärtlindring under förlossningen

smärtlindring, förlossning

Vad får det lov att vara? En förlossning med eller utan smärtlindring? Vad enkelt det vore om födandet var som vilken blindtarmsoperation som helst, där man kunde op-planera enligt en viss rutin. Ibland är ju förlossningen mycket riktigt en operation och vid planerade kejsarfödslar så KAN man planera noggrant för smärtlindringen som oftast kommer i form av en bedövning i ryggen – en så kallad morfinspinal. Men när förlossningen startar spontant, det vill säga alldeles av sig själv, så ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Det finns definitivt medicinsk smärtlindring som kan lindra smärtupplevelsen under en vaginal förlossning betydligt. Jag tänker givetvis på epiduralen. Men det hela blir mer mångfacetterat under en vaginal förlossning just eftersom du som ska föda blir en aktör i dramat på ett helt annat sätt än vid en planerad operation. Tiden, platsen, rummet blir plötsligt också variabler att ta hänsyn till. Hemma, på sjukhuset, på VÄG till sjukhuset. Vem eller vilka har du runt dig? Hur ser din cirkel av stöd ut?

Därför kan det leda snett att liksom ”låtsas” att den vaginala förlossningen är som vilken operation som helst och op-planera som om den vore det. Det kan skapa en illusion av trygghet. Att bli lovad en viss smärtlindring på pappret känns förmodligen tryggt i stunden, om det är vad du önskar, och oftast går det jättebra! Men det kan bli till en rejäl besvikelse om det inte går att ordna allt enligt kontraktet när tiden, platsen, rummet och stödet blir variabler som ställer sig i vägen för den typ av smärtlindring du blivit lovad på pappret.

Så börja i rätt ände! Det är mitt bästa råd om du vill planera för smärtlindring inför en vaginal förlossning. Se inte smärtlindringen som det som kanske ska ”rädda” dig ifrån en eventuell rädsla inför att föda. Det finns nämligen ingen smärtlindring i världen som kan rädda dig från upplevelsen av att föda barn. Och det finns ingen smärtlindring som helt kan ta bort smärtan under eller efter en förlossning. Däremot finns det effektiv smärtlindring som kan dämpa din upplevelse av smärta och kanske göra förlossningen till något som blir mer hanterbart för dig.

Men hanterbarhet under en förlossning handlar definitivt inte bara om smärtlindring. Av alla födande som jag har stöttat genom åren så är känslan av sammanhang och hanterbarhet oftast inte alls kopplat till vilken typ av smärtlindring som används i födelserummet. De mest ”positiva” upplevelserna av födandet återfinns förvånansvärt ofta hos den grupp kvinnor som inte använt särskilt mycket smärtlindring alls. HUR kan det komma sig? Kanske beror det på att smärtupplevelsen under en förlossning inte är endimensionell. En kvinna som just har fött kan tindra med ögonen och berätta om sin helt fantastiska förlossning, samtidigt som hon understryker att det gjorde jätteont. För mig har det blivit uppenbart att smärtan i sig är en pusselbit bland andra, och att det inte behöver bli den huvudsakliga ingrediensen i upplevelsen av att föda barn.

Kroppens eget system för smärtlindring under en förlossning

Ingen kvinna föder helt utan smärtlindring. Kroppen har nämligen ett alldeles eget system för smärtlindring. Just den här komponenten talas det väldigt flyktigt och framförallt väldigt sällan om. Det kan bero på att vi saknar kunskap om kroppens eget hormonspel under en förlossning. Men lite vet vi iallafall. Vi vet till exempel att oxytocin är kroppens förlossningshormon och att ju mer kroppseget oxytocin, desto mer effektiva värkar. Snabba förlossningar är därför ofta väldigt säkra för både mor och barn. Långdragna och sega förlossningar där man behöver hjälpa till med mycket värkstimulerande dropp utifrån är inte riktigt lika säkra. Det är alltså smart att försöka fundera ut hur kroppens eget oxytocindropp fungerar under en förlossning!

För när kroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) så blir förlossningen lättare och du som föder får samtidigt en smärtlindrande och ångestdämpande effekt lite som en bonus. Eftersom livmodern är en muskel som får jobba hårt så frisätts även endorfin – kroppens egen opiat. Oxytocin och endorfin ihop dämpar smärtan som värkarna och barnets nedträngande ger upphov till.

Viktigt att veta om är att kontinuerligt stöd också minskar det generella behovet av smärtlindring under en förlossning. Det finns inget som har en så entydigt positiv effekt under en förlossning som stöd, och det kommer helt utan negativa bieffekter.

Värme och bad under hela förlossningen

Värme fungerar både smärtlindrande, avslappnande och ”tryggande” under en födsel. Det har inga biverkningar annat än att man kan bränna sig om man trycker något väldigt hett mot huden en längre stund. Om du badar varmt en längre stund så kan din och bebisens puls gå upp vilket är ofarligt, men för att inte riskera att bli överhettad är det bra att fylla på med dryck och låta vattnet hålla kroppstemperatur (37 grader). Värme runt kroppen kan man få på flera sätt.

Varma kuddar. Det finns olika varianter av varma kuddar som man kan köpa (tex vetekuddar, hot/ cold packs med en gel i) men det finns också ett busenkelt sätt att tillverka sina egna varma kuddar. Du blöter en liten handduk, stoppar in den i en plastpåse och värmer den i micron i ca 1,5 minut. Sen kan du stoppa in den i ett örngott och lägga mot smärtan. När den har svalnat efter ett tag är det bara att värma om!

Dusch och bad. En varm duschstråle mot smärtan under värk kan vara väldigt skönt. Men om du sänker ner hela kroppen i ett bad får du maximal smärtlindrande och avslappnande effekt av värmen. Bad är otroligt användbart under en förlossning! Gör inte misstaget att tro att bad bara är en förrätt på buffén, nej bad kan vara både förrätt och huvudrätt under en förlossning. Värmen som badet ger bidrar förutom smärtlindring även med avspänning i kroppen, en avslappning som i sig främjar värkarbetet. Det ökar även blodgenomströmningen i livmodern som då kan jobba mer effektivt. Som en bonus upplever många kvinnor att de blir mer rörliga, ja nästan tyngdlösa i vattnet, samtidigt som det skärmar av och ger en egen privat sfär. Om du har ett badkar hemma – bingo – se till att använda det under latensfasen. Om du planerar för en hemförlossning så kanske du vill hyra en birthpool istället. Man behöver inte heller nöja sig med ETT bad under en förlossning utan det går ofta utmärkt att ta flera. Om du ska föda på sjukhus, se till att inventera de möjligheter till bad som finns där.

TENS under förlossningen

TENS står för transkutan, elektrisk nervstimulering. Själva TENSEN är en liten apparat som går på batteri som du använder ihop med ett par böjliga plattor (ytelektroder) som fästs på huden. Den svaga elektriska strömkretsen stimulerar sedan dina nervtrådar via huden. Det här är en metod som framförallt används som behandling vid långvarig smärta men den går att använda även vid ett värkarbete. Här citerar jag från läroboken om TENS inom obstetriken:

”Metoden bygger på grindteorin genom att den genom elektriska impulser ger nervsignaler i grova afferenter, som segmentellt hämmar de nociceptiva afferenternas signalöverföring i signalhornet.”

Kortfattat så är TENS ett sätt att höja smärttröskeln i området. Det tar alltså inte bort smärtan helt och hållet men kan göra det lättare för dig att uthärda den. Elektroderna ska sättas där du har ont! Det kan alltså vara både bak på ryggslutet eller framtill ner mot blygden. TENS kräver i regel lite träning innan man får koll på alla sladdar, plattor och exakt hur apparaten fungerar. Det går att hyra TENS under en kortare period. Själv har jag hyrt en TENSapparat under två av mina graviditeter och haft helt oumbärlig användning av den mot min ryggsmärta (faktiskt även mot mina gallkramper) under slutet av mina graviditeter. Om du blir en invand TENSARE så är det väldigt smidigt att ha som smärtlindring med sig på vägen in till förlossningen. De flesta förlossningsavdelningar har även TENS att låna ut. Det kan vara en bra smärtlindring att börja med om du till exempel blir igångsatt på sjukhuset och ska göra hela förlossningsarbetet på plats.

Akupunktur under förlossningen

akupunktur under förlossning
Akupunktur

Jag trodde nog inte riktigt att akupunktur kunde ha någon effekt överhuvudtaget innan jag själv gick en kurs i obstetrisk akupunktur och lärde mig sätta akupunkturnålar. Sen dess har jag både gett akupunktur och fått behandlingar själv och jag kan intyga att akupunktur kan ha en mycket stark effekt på vissa personer. Det är inte helt klarlagt vad denna effekt beror på och akupunktur ger inte samma effekt hos alla. Men akupunktur är en väl beprövad kinesisk metod och betyder instick med tunna nålar på vissa akupunkturpunkter. Det finns nålar att sätta för alla möjliga krämpor och i förlossningssammanhang så ges det framförallt i smärtlindrande och avslappnande syfte. Bad och akupunktur ihop är ofta en riktig höjdare. Om du är nyfiken på denna metod, fråga din barnmorska om hen kan sätta några nålar! Ofta finns det någon barnmorska på förlossningen som kan. Men det ska inte ges om du har väldigt högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning.

Sterila kvaddlar

Sterila kvaddlar är sterilt vatten som sprutas in under huden där det gör ont. Det gör skitont i ungefär 20 sekunder när barnmorskan lägger kvaddlarna (ofta är man två som hjälps åt och lägger samtidigt) och det är ett sätt att liksom ”skrämma iväg” den andra smärtan för hjärnan. Det blir en liten minichock och du får ett eget endorfinpåslag som dämpar smärtan. Framförallt vid uttalad ryggsmärta under förlossningen kan det fungera jättebra. Effekten sitter i i ungefär 30-60 minuter och det går att lägga om kvaddlarna igen om du vill. De kommer inte med några andra biverkningar förutom det onda vid själv sticket.

Lustgas under förlossningen

Lustgasen, var ska jag börja? Lustgas kan vara en fantastisk smärtlindring, och det kan vara en katastrofal smärtlindring. Det slår lite blint hur lustgasen tar. Men lustgas är ett läkemedel som du tar i gasform och gasen består av dikväveoxid. Du får andas in gasen genom en mask. Hur hög dos du får går att styra, oftast får du börja prova på en låg nivå och sedan kan barnmorskan höja dosen successivt i några steg om den smärtlindrande effekten avtar. Lustgas tar inte bort hela smärtan men den bäddar in den i ett moln och de flesta blir mer avslappnade av lustgas. Lustgasen ger helt enkelt ett rus som vissa födande upplever hjälper bra mot smärtan. Andra blivande mammor kan få läskiga ”ut ur”- kroppen upplevelser och bli helt förvirrade av gasen. En del får med sig lite märkliga lustgasminnen från sina förlossningar. Lustgas kan även ge illamående och kräkningar och en del måste sluta använda lustgas av den anledningen.

En stor nackdel med lustgas är att det är ett läkemedel som är svårt att administrera och att det därför väldigt lätt blir fel. Du behöver ha den största effekten när värken är som mest intensiv och många får då rådet att börja andas in gas ”så fort värken börjar”. Problemet är att det oftast redan är försent, och många kvinnor andas gas som galningar när värken är som värst och får den största effekten precis när värken släppt. ”Fyllan” eller ruset kommer alltså ofta i värkpaus. För att få effekten där den behövs bör du helst börja andas in 10-15 sekunder INNAN värken och sedan sluta mitt i. Det låter kanske enkelt i teorin men är inte alltid lika lätt under brinnande värkarbete.

Vid ett väldigt intensivt värkarbete kanske du knappt känner var värken börjar eller slutar och ligger med masken som en boj mot ansiktet och andas mest hela tiden. Då spelar det ju inte så stor roll. Men då är det å andra sidan väldigt lätt att tappa verklighetsuppfattningen helt under förlossningen. Det kan blir svårt att uppfatta vad barnmorskan eller dina stödpersoner säger och du kanske försvinner bort ur hela sammanhanget.

Men lustgas har hjälpt många kvinnor under sina födslar och är värt att prova. Det är bra att andas ut i masken så att inte lustgasen kommer ut i rummet och det är jättebra om du kan andas vanlig luft mellan värkarna.

Epidural under förlossningen

Epiduralen är i förlossningssammanhang smärtlindringens Rolls Royce. En effektiv bedövning som vet vart den tar! Oftast. Det är en bedövning som har störst effekt framförallt under öppningsskedet av förlossningen, alltså då modermunnen har vidgats några centimeter (ungefär 3-4) och du har börjat få regelbundna värkar. Epidural minskar smärtan betydligt och gör ofta hela öppningsskedet mindre utmanande. Det är alltid en narkosläkare som lägger bedövningen mellan två kotor i ryggen och då behöver du klara av att ligga blick stilla ett litet tag. Läkemedlet sprutas in i epiduralrummet i ryggraden och bedövar hela det område där värksmärtan känns. Så det där eldbältet av smärta runt rygg och livmoder under värk, det försvinner oftast med en epidural. Men trycket när barnet sjunker nedåt under förlossningen, det försvinner inte. Tvärtom så blir känslan av ett starkt tryck mot ändtarmen ofta mer distinkt vid en epiduralbedövning, eftersom den andra smärtan försvinner helt.

Epiduralbedövning under förlossningen
Epiduralbedövning är bäst under öppningsskedet

När epiduralbedövningen har en fullt smärtlindrande effekt under en förlossning är den oftast till stor hjälp framförallt under öppningsskedet. Men mot slutet av förlossningen är det oftast inte en fullt så effektiv bedövning. Bedövningen i sig kan också göra att luften liksom ”går ur” hela det påbörjade värkarbetet och att allt stannar upp. Det är därför vanligt att man behöver hjälpa till med ett värkstimulerande dropp och hela förlossningen kan ta lite längre tid. Det är inte heller alltid man känner så starka krystimpulser när det väl är dags att krysta och därför är det vanligt att barnmorskan får be dig krysta på uppmaning, alltså forcerad krystning. Andra bieffekter som epiduralen kan ge är blodtrycksfall, svårigheter att kissa efteråt, klåda eller frossa och feber. En sällsynt men väldigt tråkig bieffekt är svår huvudvärk efter förlossningen.

Om du har ett mycket högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning under förlossningen kan epiduralbedövningen vara en medicin som förutom den smärtlindrande effekten även sänker blodtrycket! Smart.

Paracervikalbedövning (PCB) under förlossningen

PCB eller livmoderhalsbedövning är en bedövning som har blivit mer och mer sällsynt i förlossningssammanhang. Men det är en bedövning som hjälper under öppningsskedet, precis som epiduralen. Några blivande mammor kan av medicinska skäl inte få epiduralbedövning alls under förlossningen och då kan PCB vara ett alternativ. Det är en bedövning som läggs med två stick inne i slidan, uppe runt livmoderhalsen. De nerver som finns runt livmoderhalsen bedövas då. Du behöver ligga i gynläge med benen i benstöd när du får bedövningen och det är en förlossningsläkare som lägger paracervikalblockaden. Smärtlindringen blir kanske inte riktigt lika effektiv som vid en epiduralbedövning, men den hjälper ofta! Effekten sitter i upp till två timmar. Viktigt att veta om är att barnets hjärtljud kan gå ner av bedövningen, och noggrann övervakning av barnets hjärtverksamhet blir därför nödvändig.

Pudendusblockad under utdrivningsskedet

En pudendusblockad (eller PDB) som också kallas bäckenbottenbedövning läggs enligt samma princip och ungefär på samma sätt som en PCB, bara att den läggs lite längre ner i slidan och bedövar pudendusnerven istället för nerverna runt livmoderhalsen. Det hjälper vid smärtan under krystskedet och bedövar bäckenbotten. Barnmorskor har kompetens att lägga PDB men inte riktigt alla känner sig helt bekväma med att lägga en PDB inne i slidan (det går att lägga en yttre PDB efter förlossningen för att bedöva inför att sy en bristning, vilket alla kan). Men huruvida just din barnmorska kan lägga en pudendusblockad eller inte ska inte få styra om du ska få denna bedövning under förlossningen!

En pudendusblockad kan läggas när modermunnen har öppnat sig helt och barnets huvud har kommit en liten bit nedanför spinaeutskotten i bäckenet. Det kan vara en väldigt bra bedövning särskilt vid en sugklocka. Men också för omföderskor som vill ha hjälp med smärtan men som inte riktigt ”hinner” få någon epidural eftersom allt går så snabbt.

Ibland sjunker barnets hjärtljud efter att du fått en pudendusblockad och det kan också hända att värkarbetet stannar av. Bedövningen kan bli så effektiv att krystkänslan försvinner helt.

”Most women need encouragement and companionship more than they need drugs”

Vad som blir just din unika mix av smärtlindring under förlossningen kanske du bestämmer i stunden. För det går faktiskt inte att säga på förhand exakt vilken smärtlindring som blir bäst för dig eftersom alla kvinnor är olika och alla förlossningar ser så olika ut! Så det kan vara klokt att inte på förhand bestämma sig för en viss smärtlindring. Framförallt, se alltid smärtlindringen som ett komplement till egna strategier för att hantera förlossningen istället för tvärtom. Stödet, platsen, dina relationer, allt sånt kommer först. Det är viktigast. Om det är något jag erfarit så är det att ”samma” smärta under förlossningar kan upplevas på så fantastiskt många olika sätt. En epidural kan vara helt rätt. Helt fel. Lustgas kan vara perfekt. Eller inte alls rätt. Ett bad kan vara det som räcker hela vägen fram till mål. Jag har med åren fått en så djup respekt för att vi kvinnor är olika och behöver olika saker för att må bra när vi föder våra barn. Men stöd och trygghet är det som förenar, ja det behöver alla som föder barn.

Vill du stötta mitt arbete med att skriva guider och inlägg här på Föda med stöd? Bli Bottler!

bottlercommunity.com/fodamedstod

Gäst hos Förlossningspodden

Förlossningspodden – ett tryggt rum

Emma Philipsson som driver förlossningspodden har lyckats med något stort, nämligen det att skapa ett tryggt rum för samtal om förlossningar. Det är inte så bara. Ett tryggt rum karaktäriseras av att du som vistas där kan hålla garden nere och låta den där berättelsen som finns få komma fram som en långsam stjärna i rullning, just eftersom den tas emot så varsamt. Att försöka sätta ord på det arbete som krävs för att skapa ett sånt tryggt rum för andra, det är svårt eftersom den största delen av arbetet med att skapa sådana rum är osynligt för andra, medan resultatet däremot – det bländar.

Bara för att ett arbete inte syns betyder inte att det inte finns.

Vi är idag fixerade på att mäta det mätbara. Allt det där omätbara som betyder minst lika mycket, om inte mer, är vi rätt bra på att låtsas som om det inte finns (eftersom det inte går att mäta). Det arbete jag själv lägger ner på att skapa fler trygga rum för födande kvinnor är just ett sådant, kvalitativt och ofta osynligt jobb, men ett jobb som jag vet (eftersom jag får det bekräftat varje gång) gör stor skillnad.

Vad jag inte visste var att det skulle ha en så stor impact på mig själv, att få vistas i det rum som Emma har skapat.

Att gästa förlossningspodden påminde mig om hur stort det kan vara när en människa rycker sig loss, får tillgång till sin kreativitet och skapar sig något eget. Nej det är inte alltid lätt att vara egenföretagare och den där formen för inkomst som behöver finnas på nåt vis för att livet ska fungera, den känns ju ofta som en tvångströja hur man än vänder sig. Men förutom just den biten så blir jag mer och mer övertygad om att det som gör oss människor unika är att vi kan få tillgång till vår kreativitet och på så sätt öppna upp nya rum. Och nej, vi är inte alltid utbytbara. Jag vet att förlossningpodden inte skulle vara samma sak utan Emma. Men utan hennes gäster skulle det där rummet inte heller finnas för det är just i samtal med andra människor som det stora bor.

Gäst hos förlossningspodden Emma Philipsson

Här hittar du avsnittet där jag gästar podden: Märta

Om närhet, oxytocin och amning

Oxytocin, ett livsviktigt hormon

Om närhet, oxytocin och amning
Tillit

I vår kultur är vi ofta inriktade på att genom en prestation uppnå ett visst resultat. Att göra saker aktivt, skriva bra på tentor, uppfylla våra goals och kämpa mot nya mål. Det genomsyrar ibland även vår syn på födandet. Oj vad många gånger jag har fått serverad bilden av födandet som en prestation: bergsklättring upp på toppen av Mount Everest. Jag tycker inte att själva bergsklättringen är någon bra liknelse. Det resliga berget i sig möjligen. Men om ett berg är något som ska besegras och erövras så kan födandet tvärtom drabba oss när vi är som mest avslappnade, ibland i bilen på vägen in till sjukhuset. För födandet kan i allra högsta grad upplevas som något som vi inte styr över själva, till skillnad från bergsklättring som ofta är resultatet av lång planering och en noggrann kartläggning av kroppens förmågor.

Hur kommer det sig att födandet kan drabba vissa av oss med full kraft medan andra måste kämpa – och få all möjlig hjälp utifrån för att hela förlossningen ska fortsätta framåt?

Hormonspelet som reglerar födandet

Det hormonspel som är med och reglerar födandet är oxytocin, prostaglandin, adrenalin och endorfin. Detta hormonspel är intrikat och inte helt enkelt att förstå sig på för någon utomstående. Däremot är det ganska enkelt att förstå sig på det resultat som blir. Det är lätt att se när en förlossning går framåt eller när den inte gör det. I princip fungerar det så att ju mer av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mer effektiva värkar som hjälper barnet ut i världen. Ju mindre av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mindre effektiva värkar och desto mer hjälp som kommer att behövas utifrån.

Oxytocin stimulerar alltså till kontraktioner av livmodern under förlossningen och sedan till utdrivningen av mjölk vid amningen. Ju mer stressfyllt ett amningstillfälle upplevs, desto svårare blir det att få mjölken att rinna till. Detsamma verkar gälla under förlossningen. Det beror på att stress och rädslor stimulerar ett helt annat system i våra kroppar, nämligen det sympatiska nervsystemet och frisättningen av adrenalin. Det finns inget så stressfyllt som en unge som skriker av hunger men som inte vill ta bröstet och amma, trots upprepade försök. Det är som gjort för att man ska känna pulsen stiga och svetten klibba runt nacken. Och när barnet väl tar bröstet, då kommer det garanterat att dröja innan mjölken rinner till. Det beror på att det tar lite tid för oss att att lugna ner kroppen medan det ofta går blixtsnabbt för oss att komma upp i varv.

Det hjälper alltså oftast inte att tänka mål och prestationsinriktat när det gäller kroppsliga processer som är beroende av vårt lugn och ro-hormon: oxytocin. Att bli arg på kroppen för att den inte vill är som att täppa till kranen av oxytocin med segt gummi.

Tillit och laid-backness

Min egen erfarenhet är att avslappning och framförallt tillit är centralt för att kroppen ska komma ner i varv sig och stimulera det kroppsliga lugn och ro-systemet (som är en del av det parasympatiska nervsystemet i vårt autonoma nervsystem) som i sin tur hjälper till att frisätta det livsviktiga hormonet oxytocin. En tillit till att kroppen faktiskt kan – trots att det krånglar just nu – kan vara helt avgörande. Det gäller flera kroppsliga processer. Tillfällen där amningen krånglar. Under en graviditet när vetskapen om att den förra förlossningen inte alls gick framåt på ett bra sätt ligger och skvalpar i bakgrunden. Eller för den som drömmer om att få fler orgasmer vid sex. Inget hjälper kroppen så lite vid dessa tillfällen som känslor av rädsla, stress och ångest. Även om de är helt naturliga känslor att ha så är det istället känslor av laid backness, lugn och ro men framförallt -en tillit till kroppen – som till slut kommer vara det som låser upp och får krampen att släppa.

När kroppens egen kramp har släppt blir det lättare att ta itu med de verkliga problemen, de som man kan behöva professionell hjälp från någon utomstående för att kunna reda ut.

Om latensfas

Latensfas? Om första fasen av förlossningen

Om latensfas
Latensfasen, den otroligt viktiga första fasen av förlossningen

Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket latensfas, för det låter som om något är på tok. Som om något inte är riktigt på riktigt. Det är bara latensfas. Så mycket besvikelse när man får det bekräftat. Jag gillar mer att tänka på latensfasen som the first stage of labour. Första fasen av förlossningen. För det är ju precis det som latensfasen är! Utan latensfasen blir det oftast ingen förlossning. Den är otroligt viktig. Det är då livmodertappen mjukas upp och öppningen riktas framåt istället för bakåt. Om livmodertappens jobb under graviditeten har varit att hålla ihop och täppa till barnets utgång så blir dess jobb under latensfasen istället att mjukas upp, sakta försvinna för att senare helt utplånas. Häftigt tycker jag.

Detta sker inte så sällan ganska långsamt och under många timmar – ibland under flera dagar. Ja, det är helt normalt att kroppen tar tid på sig under latensfasen. Det är också just tiden under latensfasen som kan ställa till det. Vi blir otåliga helt enkelt. Men vår otålighet struntar oftast kroppen i för den behöver sin tid.

Små tecken på att något är i görningen kan vara att det kommer lite blodblandat slem i trosorna. Det är slemproppen som är först ut helt enkelt. För allt som under graviditeten har täppt för utgången måste bort. Ibland kommer det en mindre blödning. Men oftast börjar det med korta värkar som liknar mensvärk. De är korta (kortare än en minut) oregelbundna och hanterbara. Med långa pauser emellan dem. Vad som är hanterbart är givetvis högst individuellt men ofta brukar det gå att prata sig igenom värkarna under latensfasen, eller iallafall ligga ner och vila sig igenom dem. Och när man tror att nu, nu är det verkligen på gång, ja då kanske värkarna plötsligt slutar att komma. Det är typiskt för en latensfas. Det är typiskt för den första fasen av förlossningen helt enkelt.

Kan man göra något för att få fler värkar så att förlossningen kommer igång på riktigt?

Det är en myt att man ska kunna snabba på förlossningen och komma igång med fler värkar genom att vara aktiv och röra på sig, ta en promenad eller gå i trappor. Det finns inget bevis för att det leder till värkar. Däremot kan det vara skönt med en promenad så det behöver ju inte vara fel. Men det kan också vara klokt att spara på krafterna och bara vila. Kapitulera. För under den här första fasen av förlossningen rekommenderas du oftast att vara hemma. Varför? Jo för att hemmet för de flesta är det absolut bästa stället att vara på under de timmar som latensfasen varar. Den här fasen av förlossningen kräver tålamod framför allt annat och på sjukhuset finns oftast inte så mycket av just den varan.

Allt som får dig att slappna av och som ökar din avspänning är bra att ta till nu. För när kroppen känner att det är tryggt så frisätts ofta mer av förlossningshormonet oxytocin, det som driver hela förlossningen framåt. Värme och bad brukar kunna bidra fint till det. För en del funkar bad så bra som både avslappning och smärtlindring att de helt enkelt inte behöver någon annat att ta till – de stannar i badet under hela förlossningen. Men för många är det framförallt under latensfasen som värmen från badvattnet verkligen hjälper till att lindra smärtan och också får kroppen att slappna av både under men även mellan värkarna.

Avspänning, rytm och avledning

Beröring och massage från en kärleksfull partner kan också öka på din avspänning. Om du har tänkt använda dig av TENS så kan det vara bra att börja med det tidigt så att du får in tekniken. Man kan se latensfasen som en lång generalrepetition inför öppningsskedet eftersom den ofta bjuder på tillfälle att verkligen träna på att följa rytmen med värkar och vila däremellan. Men ibland blir latensfasen tråkigt lång och efter x antal bad kan avledning vara det bästa för att du inte ska tappa modet helt. Titta på en bra serie eller ta en fika med nån som får dig att tänka på annat helt enkelt.

När ska man åka in till förlossningen?

Eftersom de allra flesta föder på sjukhus i Sverige idag så blir det ofta en balansakt att försöka pricka in fönstret där det inte är för tidigt men inte heller för sent att åka in till förlossningen. Om latensfasen blir lång är detta svårare. Att komma in till sjukhuset ”för tidigt” och bli hemskickad igen innebär ofta en känsla av bakslag. Men att komma in till sjukhuset för tidigt och få stanna kvar är inte heller optimalt. Själv tror jag att organisationen runt födande behöver bli bättre på att se och utforma det professionella stödet till kvinnor som är i latensfas. Kanske genom att utveckla stödet till födande i hemmet?

Men mitt tips till dig som undrar om det är dags att åka in är att ringa in till förlossningen och berätta vad som pågår helt enkelt. Försök låta kroppen guida dig. Idag finns det så många värkappar och hjälpmedel som får oss att stanna kvar i det kognitiva och det är lätt att tappa kontakten med kroppens egen fysiska process.

Andra tips på vad som kan hjälpa under latensfasen

Jag ställde frågan – Vad hjälpte dig att hantera latensfasen? på min instagram story och här är några av de svar jag fick:

Att göra exakt vad jag kände för! Vila, vanka, dansa, bara följa impulser. Våga följa impulser.

Yogaandning

Varmt bad helt klart!

Avledning – titta på en serie och låtsas som ingenting var bevisligen väldigt effektivt.

Dans & bad.

Tror inte jag hade nån men jag räknade ner från 30 under värk.

latensfas
Här är när jag var i latensfas hemma under min femte förlossning! Uppallad i soffan med bekväma kuddar, stämningsfull musik och tända ljus.

Vad hjälpte dig att hantera förlossningens första fas? Om du har upplevt en sådan, vill säga. Berätta gärna!

Att få vara en del av något större

Yngsta kusinen Engblom!

Den här veckan började så fint, ja jag fick äntligen gosa med barnens yngsta kusin! Underbart.

Och igår föreläste jag för tredje året i rad på Barnmorskeprogrammet här i Uppsala! Så roligt! Jag blir alldeles mjuk nånstans långt därinne över att återigen få träffa en hel klass med aspirerande barnmorskor. Der finns något så väldigt hoppfullt med det. Min föreläsning heter FÖDA MED STÖD – föda hemma och den berör allt det som jag har mött under mina år som barnmorska. Vilken kontext och vilken vårdmodell vi föder i spelar roll för utfallet. Jag försöker att vrida och vända på begreppen och nyansera bilden av hur ett födande borde gå till. Jag berättar om hemfödslar i Sverige. Självfallet går jag igenom den forskning som finns på området.

(Jag vet förresten inte varför vi envisas med att kalla det för en hemfödsel när vi inte säger sjukhusfödsel? Det är en födsel, eller för all del en förlossning, och den behöver ju inte definieras av själva platsen där den äger rum.)

Det där svårfångade midwifery. Vad är det? En vårdmodell? Ett arbetssätt? Vi vet iallafall att doulor är en grupp som har ryckt fram och svarar mot den efterfrågan som finns hos födande kvinnor på:

  • Stöd
  • Trygghet
  • Kontinuitet
  • Delaktighet (autonomi och självbestämmande)
  • Ett mer salutogent och holistiskt förhållningssätt eller perspektiv

Som tur är så finns det nu flera caseloadprojekt i Sverige där barnmorskor får komma fram och jobba i mer relationsbaserade vårdmodeller som erbjuder födande kvinnor mer kontinuitet, stöd och delaktighet i sin vård. Det kan sammanfattas med ett ord: trygghet.