Workshop: Aktiv Baby och Rebozo

Det var att sikta lite högt, det här att befinna sig i Västerås med bebis och barnvagn en söndag morgon klockan nio. Men jag är så glad att vi kom iväg! För Xana Da Silvas workshop i Aktiv Baby och Rebozo visade sig vara värd att åka några mil för att delta i. Xana (uttalas Sanna) är en erfaren doula och förlossningspedagog. Det är hon som har tagit konceptet spinning babies till Sverige. Tack för det! Man kan göra Aktiv Babyrörelser under graviditeten eller under förlossningen och tanken är att skapa en gynnsam balans mellan livmoder, bäcken, muskler och ligament. Rörelserna är till för att motverka till exempel smärta hos mor under graviditet eller att barnet lägger sig i en bjudning som försvårar förutsättningarna vid en vaginal födsel. Jag har inte prövat just dessa specifika rörelser, varken som gravid eller som barnmorska, så jag har själv ingen erfarenhet av dem. Men jag vill ändå bjuda er läsare på det som vi fick lära oss av Xana, så här kommer tre av grundövningarna. Instruktionerna till övningarna är fritt citerade ur det kompendium jag fick med mig hem. Häng med nu!

Maglyftet

MAGLYFTET

  • Ska, enligt Xana kunna hjälpa vid foglossning, om bebisen inte fixerar huvudet mot slutet av graviditeten eller har svårt att tränga ner i bäckenet under förlossningen. OBS! Övningen ska inte göras vid oklar blödning under graviditeten och den ska inte göra ont.
  • Använd gärna en rebozosjal eller en annan vävd bärsjal, lång bred halsduk eller ett lakan. Sjalen ska hållas som tömmar, magen lyfts rakt upp tills den gravida säger att stödpersonen håller hela magens vikt (det är tungt och kräver muskler!!). Gör sedan små cyklande rörelser, tänk vibration. Sakta ner rörelsen och släpp magen så långsamt som möjligt. Under förlossningen ska övningen göras max 3-4 minuter åt gången under värkpaus.

Framåtböjaren

FRAMÅTBÖJAREN

  • Ska enligt Xana kunna hjälpa om bebisen ligger i säte eller tvärläge, om barnet inte fixerar huvudet i slutet av graviditeten eller om bebisen inte sjunker ner/roterar i bäckenet under förlossningen. OBS! Övningen ska inte göras vid hjärtfel, glaukom samt högt blodtryck hos mor. Eller vid för stor fostervattenmängd. Vid halsbränna får man helt enkelt vänta tills den har gått över och sen göra övningen.
  • Sitt på knä på säng/soffa/sittpuff. Sitt nära kanten med knäna. Höftbrett isär med knäna. Händer och underarmar mot underlaget. Huvudet ska hänga fritt. Under graviditeten kan övningen göras under tre djupa andetag. Under förlossningen så kan man stå i positionen under 3 värkar eller 5 minuter. Det är okej att komma upp mellan värkarna om det känns obehagligt att ha huvudet nere så länge!

Bensläppet

BENSLÄPPET

Den här övningen fastnade jag för! Den är minimalistisk och kräver inte så mycket ansträngning av den gravida eller stödpersonen. Så är den lätt att göra i sjukhusmiljö där många i praktiken hamnar i liggläge under födseln.

  • Ska enligt Xana kunna hjälpa vid diarré eller förstoppning, upprepade urinvägsinfektioner och smärta vid sex. Under förlossningen kan den göras om bebisen inte roterar eller sjunker ned i bäckenet. Gärna var fjärde timme från latensfasen tills bebisen föds. Det ska fungera lika bra när bebisen står ovan/i bäckeningången, när bebisen har stått vid spine under en lång tid, om modermunnen öppnar sig ojämnt eller när livmodermunnen är öppen ca 7 cm under lång tid. Själv använde Xana den när hon var doula under en långdragen födsel där barnets huvud ”fastnat” vid spine. Timmarna gick och barnets huvud trängde inte ner. Det blev tal om kejsarsnitt och Xana frågade barnmorskan och den födande kvinnan om hon inte kunde få pröva den här övningen innan de gick vidare till snitt. Det fick hon, medan barnmorskan gick och pratade med läkaren… Barnet fick då hjälp att ta sig förbi spinae och 40 minuter senare var barnet framfött! Ganska mycket värt om det sparar ett kejsarsnitt. I just det här fallet blev barnmorskan lyrisk och när läkaren väl kom var hela situationen redan uppklarad.
  • Ligg på sidan på sängen, magen ska hänga delvis under kanten, max fyra fingrars bredd mellan bäckenet och kanten. Ha gärna en stol framför den gravida som hon kan hålla i för att kunna känna sig trygg. Den gravida sträcker ut det understa benet, foten bör vara avslappnad. Bäcken och axlar ska ligga ovan varandra vertikalt. Stödpersonen lyfter det översta benet och ber den gravida lägga hela benets vikt i sin arm. För benet över kanten och släpp försiktigt så att det hänger neråt. Under förlossningen kan benet hänga i tre värkar med värkpaus. Upprepa sedan på den andra sidan!

En aktiv baby som redan tittat ut!

 

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Men allt gick ju bra

Foto: Lovisa Engblom

Det här en berättelse om att känna sig avvisad – att inte bli trodd på. Viktig i all sin enkelhet. Jag har fått tillåtelse att publicera den här på bloggen:

11.55 Plingar på dörren till BB. Jag får en till värk, står dubbelvikt. Hon som möter oss säger att vi ska få ett förlossningsrum.
12.00 Kommer in på förlossningsrummet. Barnmorskan frågar om en student får vara med. Jag säger att jag vill klä av mig, berättar att det känns som att bebisen kommer snart. Barnmorskan fortsätter fråga om studenten. Jag säger ja. Hon ger mig sjukhuskläder och går iväg för att hämta studenten.
12.03 Jag börjar byta om. Får en känsla av krystvärk. Känner paniken börja komma smygande, var är barnmorskan? Ber min sambo trycka på klockan.
12.05 Barnmorskan och barnmorskestudenten kommer in i rummet. Jag säger att jag vill krysta. De svarar att de ska undersöka mig först. Jag lägger mig på britsen. De ser huvudet på bebisen. Helt plötsligt går allt väldigt fort, slangar och apparater kommer fram. Först nu känns det som att de tror på mig när jag säger att jag vill krysta.
12.22 Min son föds.

När vi kom till förlossningen vid 9.30 var personalen väldigt stressad och frågade flera gånger om det var ”sug” i värkarna. Jag sa ja. Vattnet hade gått på natten och jag hade regelbundna värkar. Min andra förlossning.  Hörde när de pratade med varandra att det inte fanns några lediga förlossningsrum. Vi blev hemskickade och rekommenderade att ta en promenad.

På pappret såg allt ut att ha gått bra. Frisk son, frisk mamma.

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

När hon kom till världen

Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.

 

 

 

 

 

 

Hälsningar från bubblan!

Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.

Två olika sätt att se på födandet

Bilden som blev borttagen av Facebook eftersom det stred mot deras communityregler om nakenhet.


Här presenteras två olika modeller – två olika sätt att se på födande:

  • Det ena är kvinnocentrerat. Graviditet och födande ses som en i grunden frisk process. Födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör”, inte något hon passivt utsätts för. Kvinnan och barnet är ett i denna process och går inte att separera åt hursomhelst. Barnet påverkas av moderns välbefinnande och när moderns behov blir tillgodosedda löper barnet mindre risk. På samma sätt som kropp och själ/känslor är ett. Ja en människas kropp och känsloliv hör ihop och går inte att sära åt hursomhelst. Känslor av olika slag, som trygghet eller rädslor – anses påverka kroppen och födsloprocessen i allra högsta grad. Medicinska interventioner används om de är nödvändiga och verkligen fyller sitt syfte. Man vet att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då de ska användas! De ska däremot inte användas på rutin, för egen vinning eller av krasst tidsbesparande skäl.

 

  • Det andra är mer tekniskt. Kvinnokroppen ses i sammanhanget som en bägare eller behållare av något slag, ofullkomlig och med skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom. Födandet är bara säkert i retrospekt – anses alltså aldrig säkert förrän motsatsen är bevisad.  Kropp och känsloliv är inte ett, det vill säga känslolivet anses inte nödvändigtvis påverka kroppens egen process och vice versa (vad ska vi göra med den här besvärliga födahemmamänniskan som råkar bo i denna kvinnokropp?). Den födande kvinnan blir ofta passiviserad i den här modellen och tillåts inte vara den centrala figuren i dramat utan en slags vägbula som barnet måste passera på sin väg ut i världen. Ett potentiellt hinder. En del medicinska interventioner anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Vilken vårdmodell kvinnor föder i har visat sig spela roll för utfallet. Det är alltså inte oviktigt för resultatet – vilken syn på födandet de som arbetar med födande har. Forskning visar att resultaten för friska gravida inte blir bättre i den modell där födandet framförallt ses som en risk – men att kvinnor i den modellen löper en mycket högre risk att utsättas för onödiga interventioner.

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.