Varför sen avnavling?

Minns ni förlossningsberättelsen jag skrev, om när hon kom till världen min yngsta dotter? Jag beskrev hur det var att föda i trygghet och få en individualiserad vård först hemma och sedan på sjukhuset. Bland annat så respekterades vårt önskemål om sen avnavling.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta.

Varför var det viktigt för oss med sen avnavling? Jo för att det finns blod i navelsträngen som får passera över till barnet om man låter bli att klippa navelsträngen på rutin direkt efter födseln. Det  finns ungefär 100 ml blod i moderkaka och navelsträng och det motsvarar 30% av barnets blodvolym. Självklart ville jag att hon skulle få behålla sitt blod – istället för att det skulle kastas bort. I blodet finns stamceller, immunglobuliner, vita blodkroppar och järn. Sen avnavling är också det fysiologiska tillståndet. Att komma med en sax och klippa efter någon eller några minuter är ett nytt påfund som kanske kan vara motiverat ibland. Men eftersom vi ändå fick stanna i förlossningsrummet och i sängen iallafall i två timmar så kunde navelsträng och moderkaka få fortsätta att sitta ihop med min nyfödda under den tiden. Det är inte samma sak som en lotusfödsel där man låter navelsträng och moderkaka vara intakta tills de faller av (det tar ungefär 3 dagar). Det verkade opraktiskt och onödigt tyckte jag.

När jag arbetade i Norge i somras så fanns det ett barnbord på varje förlossningsrum. Där kunde barnläkaren eller barnmorskan hjälpa medtagna barn med andningen vid barnbordet utan att separera mor och barn – eller navelsträng och moderkaka från barnet. För det kan vara ännu viktigare för barn som är födda för tidigt och/eller medtagna vid födseln att inte navla av för tidigt.

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Men allt gick ju bra

Foto: Lovisa Engblom

Det här en berättelse om att känna sig avvisad – att inte bli trodd på. Viktig i all sin enkelhet. Jag har fått tillåtelse att publicera den här på bloggen:

11.55 Plingar på dörren till BB. Jag får en till värk, står dubbelvikt. Hon som möter oss säger att vi ska få ett förlossningsrum.
12.00 Kommer in på förlossningsrummet. Barnmorskan frågar om en student får vara med. Jag säger att jag vill klä av mig, berättar att det känns som att bebisen kommer snart. Barnmorskan fortsätter fråga om studenten. Jag säger ja. Hon ger mig sjukhuskläder och går iväg för att hämta studenten.
12.03 Jag börjar byta om. Får en känsla av krystvärk. Känner paniken börja komma smygande, var är barnmorskan? Ber min sambo trycka på klockan.
12.05 Barnmorskan och barnmorskestudenten kommer in i rummet. Jag säger att jag vill krysta. De svarar att de ska undersöka mig först. Jag lägger mig på britsen. De ser huvudet på bebisen. Helt plötsligt går allt väldigt fort, slangar och apparater kommer fram. Först nu känns det som att de tror på mig när jag säger att jag vill krysta.
12.22 Min son föds.

När vi kom till förlossningen vid 9.30 var personalen väldigt stressad och frågade flera gånger om det var ”sug” i värkarna. Jag sa ja. Vattnet hade gått på natten och jag hade regelbundna värkar. Min andra förlossning.  Hörde när de pratade med varandra att det inte fanns några lediga förlossningsrum. Vi blev hemskickade och rekommenderade att ta en promenad.

På pappret såg allt ut att ha gått bra. Frisk son, frisk mamma.

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Hälsningar från bubblan!

Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.

Två olika sätt att se på födandet

Bilden som blev borttagen av Facebook eftersom det stred mot deras communityregler om nakenhet.


Här presenteras två olika modeller – två olika sätt att se på födande:

  • Det ena är kvinnocentrerat. Graviditet och födande ses som en i grunden frisk process. Födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör”, inte något hon passivt utsätts för. Kvinnan och barnet är ett i denna process och går inte att separera åt hursomhelst. Barnet påverkas av moderns välbefinnande och när moderns behov blir tillgodosedda löper barnet mindre risk. På samma sätt som kropp och själ/känslor är ett. Ja en människas kropp och känsloliv hör ihop och går inte att sära åt hursomhelst. Känslor av olika slag, som trygghet eller rädslor – anses påverka kroppen och födsloprocessen i allra högsta grad. Medicinska interventioner används om de är nödvändiga och verkligen fyller sitt syfte. Man vet att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då de ska användas! De ska däremot inte användas på rutin, för egen vinning eller av krasst tidsbesparande skäl.

 

  • Det andra är mer tekniskt. Kvinnokroppen ses i sammanhanget som en bägare eller behållare av något slag, ofullkomlig och med skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom. Födandet är bara säkert i retrospekt – anses alltså aldrig säkert förrän motsatsen är bevisad.  Kropp och känsloliv är inte ett, det vill säga känslolivet anses inte nödvändigtvis påverka kroppens egen process och vice versa (vad ska vi göra med den här besvärliga födahemmamänniskan som råkar bo i denna kvinnokropp?). Den födande kvinnan blir ofta passiviserad i den här modellen och tillåts inte vara den centrala figuren i dramat utan en slags vägbula som barnet måste passera på sin väg ut i världen. Ett potentiellt hinder. En del medicinska interventioner anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Vilken vårdmodell kvinnor föder i har visat sig spela roll för utfallet. Det är alltså inte oviktigt för resultatet – vilken syn på födandet de som arbetar med födande har. Forskning visar att resultaten för friska gravida inte blir bättre i den modell där födandet framförallt ses som en risk – men att kvinnor i den modellen löper en mycket högre risk att utsättas för onödiga interventioner.

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

Ovillkorat stöd spelar roll

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par. Kanske behöver jag fler blogginlägg på mig för att riktigt hinna djupdyka i detta ämne.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Begränsad repertoar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!