A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom


Snäcka som ett litet hem.

Kvinnors upplevelser av att föda barn i vatten

Snäcka som ett litet hem.

Ett litet mikrohem.

Like an empowering micro-home

Describes the effect of being strengthened, enabled and authorized in the birth process.

Ulfsdottir et al., 2016

Det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det. Den förnumstiga frasen har ni säkert hört några gånger. Men det ligger någonting i det uttalandet! Vid barnafödande så handlar det inte enbart om att komma hem med ett friskt barn, även om det är viktigast. Det handlar i allra högsta grad om vilken upplevelse som man också kommer hem med. För precis som barnet ska bäras och kånkas på så ska upplevelsen och känslan från födseln bäras runt på och levas med. Minnen från en  upplevd traumatisk förlossning  kan påverka hela det kommande livet.

Kvalificerad omvårdnad innebär att respektera olika och individuella sätt att föda barn på. Ibland behövs ett medicinsk ingripande i förloppet, och det kan göras på ett mycket respektfullt sätt. För samtidigt som vi barnmorskor och läkare behöver göra kvalificerade medicinska bedömningar av mor och barn under förlossningar så är det viktigt att vi gör vad vi kan för att optimera förutsättningarna för en god upplevelse av barnafödandet. Det är inte enbart doulans roll att skydda upplevelsen och att hålla ”space” – det kan även läkaren, barnmorskan eller undersköterskan göra.

generell rekommendation om epidural som smärtlindring?Kan det leda till att fler får en mer positiv upplevelse?

Nej det verkar inte så. I en dansk uppföljande studie som inkluderade 905 förstöderskor  (Maiumburg et al., 2016) såg man att riskfaktorer för en mindre positiv upplevelse av förlossningen fem år efter var:

  • Användning av epidural under födseln
  • Att inte ha fått använda vatten som smärtlindring i så hög utsträckning
  • Att inte ha fött spontant vaginalt

De kvinnor som rapporterade mest positiva upplevelser fem år efter födseln var de som hade haft färre medicinska interventioner.

Kvinnors upplevelser av vattenfödslar

Hanna Ulfsdottir et al., 2018  intervjuade kvinnor som har fött barn i vatten i ett försök att få en djupare och mer kvalitativ förståelse för vad det kan innebära för själva upplevelsen av barnafödandet. Genom att djupintervjua 20 kvinnor vaskades några övergripande teman fram:

Synergy between body and mind

Privacy and discretion
Natural and pleasant

Det omslutande vattenbadet hjälpte kvinnorna framförallt att hantera värkarbetet. Genom den smärtlindrande och avslappnande effekten som det varma vattnet gav så blev värkarna mjukare och lättare att hantera. Känslan av att befinna sig i ett mikro-hem och att ha en egen privat sfär i vattnet stärkte kvinnornas upplevelser av att vara fredade och skyddade och samtidigt mindre exponerade för omgivningen. Det i sig visade sig vara direkt stärkande. En av kvinnorna beskrev det som att byta från passagerarsätet till förarsätet under förlossningen.

Det omslutande vattnet verkade också hjälpa kvinnorna att slappna av och vara mer fokuserat närvarande under förlossningsarbetet. Många beskrev att den avslappnande effekten av det varma vattnet hade större effekt på smärtan än vad själva det varma vattnet hade.

Det kontinuerliga stödet är också viktigt

Summa summarum så är vattenfödslar ett fantastiskt verktyg att använda sig av under förlossningar, både för att behålla det normala normalt men också för att stärka kvinnors  integritet, autonomi och goda upplevelse av barnafödandet. Men viktigt att komma ihåg är att vattenfödslar och ett kontinuerligt stöd av barnmorska oftast går hand i hand! Forskning visar att det är en vinnande kombination.

 

 

 

Varför sen avnavling?

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Minns ni förlossningsberättelsen jag skrev, om när hon kom till världen min yngsta dotter? Jag beskrev hur det var att föda i trygghet och få en individualiserad vård först hemma och sedan på sjukhuset. Bland annat så respekterades vårt önskemål om sen avnavling.

Varför var det viktigt för oss med sen avnavling? Jo för att det finns blod i navelsträngen som får passera över till barnet om man låter bli att klippa navelsträngen på rutin direkt efter födseln. Det  finns ungefär 100 ml blod i moderkaka och navelsträng och det motsvarar 30% av barnets blodvolym. Självklart ville jag att hon skulle få behålla sitt blod – istället för att det skulle kastas bort. I blodet finns stamceller, immunglobuliner, vita blodkroppar och järn. Sen avnavling är också det fysiologiska tillståndet. Att komma med en sax och klippa efter någon eller några minuter är ett nytt påfund som kanske kan vara motiverat ibland. Men eftersom vi ändå fick stanna i förlossningsrummet och i sängen iallafall i två timmar så kunde navelsträng och moderkaka få fortsätta att sitta ihop med min nyfödda under den tiden. Det är inte samma sak som en lotusfödsel där man låter navelsträng och moderkaka vara intakta tills de faller av (det tar ungefär 3 dagar). Det verkade opraktiskt och onödigt tyckte jag.

När jag arbetade i Norge i somras så fanns det ett barnbord på varje förlossningsrum. Där kunde barnläkaren eller barnmorskan hjälpa medtagna barn med andningen vid barnbordet utan att separera mor och barn – eller navelsträng och moderkaka från barnet. För det kan vara ännu viktigare för barn som är födda för tidigt och/eller medtagna vid födseln att inte navla av för tidigt.

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Men allt gick ju bra

Foto: Lovisa Engblom

Det här en berättelse om att känna sig avvisad – att inte bli trodd på. Viktig i all sin enkelhet. Jag har fått tillåtelse att publicera den här på bloggen:

11.55 Plingar på dörren till BB. Jag får en till värk, står dubbelvikt. Hon som möter oss säger att vi ska få ett förlossningsrum.
12.00 Kommer in på förlossningsrummet. Barnmorskan frågar om en student får vara med. Jag säger att jag vill klä av mig, berättar att det känns som att bebisen kommer snart. Barnmorskan fortsätter fråga om studenten. Jag säger ja. Hon ger mig sjukhuskläder och går iväg för att hämta studenten.
12.03 Jag börjar byta om. Får en känsla av krystvärk. Känner paniken börja komma smygande, var är barnmorskan? Ber min sambo trycka på klockan.
12.05 Barnmorskan och barnmorskestudenten kommer in i rummet. Jag säger att jag vill krysta. De svarar att de ska undersöka mig först. Jag lägger mig på britsen. De ser huvudet på bebisen. Helt plötsligt går allt väldigt fort, slangar och apparater kommer fram. Först nu känns det som att de tror på mig när jag säger att jag vill krysta.
12.22 Min son föds.

När vi kom till förlossningen vid 9.30 var personalen väldigt stressad och frågade flera gånger om det var ”sug” i värkarna. Jag sa ja. Vattnet hade gått på natten och jag hade regelbundna värkar. Min andra förlossning.  Hörde när de pratade med varandra att det inte fanns några lediga förlossningsrum. Vi blev hemskickade och rekommenderade att ta en promenad.

På pappret såg allt ut att ha gått bra. Frisk son, frisk mamma.

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Hälsningar från bubblan!

Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.

Två olika sätt att se på födandet

Bilden som blev borttagen av Facebook eftersom det stred mot deras communityregler om nakenhet.


Här presenteras två olika modeller – två olika sätt att se på födande:

  • Det ena är kvinnocentrerat. Graviditet och födande ses som en i grunden frisk process. Födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör”, inte något hon passivt utsätts för. Kvinnan och barnet är ett i denna process och går inte att separera åt hursomhelst. Barnet påverkas av moderns välbefinnande och när moderns behov blir tillgodosedda löper barnet mindre risk. På samma sätt som kropp och själ/känslor är ett. Ja en människas kropp och känsloliv hör ihop och går inte att sära åt hursomhelst. Känslor av olika slag, som trygghet eller rädslor – anses påverka kroppen och födsloprocessen i allra högsta grad. Medicinska interventioner används om de är nödvändiga och verkligen fyller sitt syfte. Man vet att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då de ska användas! De ska däremot inte användas på rutin, för egen vinning eller av krasst tidsbesparande skäl.

 

  • Det andra är mer tekniskt. Kvinnokroppen ses i sammanhanget som en bägare eller behållare av något slag, ofullkomlig och med skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom. Födandet är bara säkert i retrospekt – anses alltså aldrig säkert förrän motsatsen är bevisad.  Kropp och känsloliv är inte ett, det vill säga känslolivet anses inte nödvändigtvis påverka kroppens egen process och vice versa (vad ska vi göra med den här besvärliga födahemmamänniskan som råkar bo i denna kvinnokropp?). Den födande kvinnan blir ofta passiviserad i den här modellen och tillåts inte vara den centrala figuren i dramat utan en slags vägbula som barnet måste passera på sin väg ut i världen. Ett potentiellt hinder. En del medicinska interventioner anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Vilken vårdmodell kvinnor föder i har visat sig spela roll för utfallet. Det är alltså inte oviktigt för resultatet – vilken syn på födandet de som arbetar med födande har. Forskning visar att resultaten för friska gravida inte blir bättre i den modell där födandet framförallt ses som en risk – men att kvinnor i den modellen löper en mycket högre risk att utsättas för onödiga interventioner.

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva