trygghet och stöd

Rätten till den egna kroppen

Igår var en glädjens dag för alla som kämpat för att legalisera aborter i Argentina. Kongressen sa ja till att legalisera abort till och med graviditetsvecka 14! Det är ett stort steg för Argentina, Sydamerika och kvinnor världen över.

Inatt drömde jag om en orm. Den låg i en låda med lite sågspån i botten och min uppgift var att få ormen att somna. Den rörde sig sådär hastigt och ryckigt och vågigt som ormar gör när de är vakna. Jag var lite förtvivlad över att ormen aldrig somnade trots mina försök att söva den. Så vaknade jag till min egen sprattlande bebis som låg och buffade mig på magen. Ormen blev till en go bebis som bara ville väcka sin förkylda och skönsovande mamma.

Såhär viktigt skriver barnmorskan Liisa Svensson:

”Jag vill uppmana alla jag känner, som anser att kvinnor är myndiga nog att bestämma var de vill föda sina barn, skriv under. Just nu behöver kvinnors rätt att göra detta val inom ramen för hälso- och sjukvården i Stockholms län försvaras. Det talas om delaktighet och självbestämmande i vården, evidensbaserad vård och vård på lika villkor. Ska detta inte omfatta friska kvinnor med normala graviditeter som vill föda hemma med assistans av barnmorska? Evidensen stöder detta som ett gott alternativ till att föda på sjukhus, med likvärdig säkerhet, ökad chans till spontan vaginal födsel, minskad risk för förlossning/vårdskador och hög grad av stärkande förlossningsupplevelse. Intresset och efterfrågan har fördubblats i Stockholm och många barnmorskor vill arbeta med att bistå hemfödslar. Utanför Stockholm och Umeå får de som föder hemma betala själva och några föder utan assistans av barnmorska. Nu menar man att vårdformen planerad hemförlossning i Stockholm, som fungerat väl och haft goda utfall sedan 2001, inte kan fortsätta i nuvarande form. Inga nya barnmorskor har godkänts under 2 år trots det mer än fördubblade antalet ansökningar. Istället borde Stockholm stå som förebild för resten av Sverige och alla landsting skulle ta efter och låta kvinnor själva bestämma var de vill föda, inget annat är egentligen rimligt i ett land som Sverige 2018. Kvinnor är kapabla och ska ha full rätt att själva fatta dessa beslut gällande sin kropp och sitt födande. Skriv under om du håller med! Och fortsätt gärna att dela.” 

Här nedan finns en länk till den namninsamling som Liisa syftar till:

Namninsamling

 

 

 

 

Lena Lennerhed om aborter i Sverige

Huset som vi just har flyttat till är byggt år 1970. Det känns som ganska nyss ändå.  Folkhem, funkis och raska byggkliv mot ett modernt samhälle. Men när jag slår upp boken Kvinnotrubbel som handlar om abort i Sverige mellan år 1938 -1974, författad av professor Lena Lennerhed; ja då slås jag av fasan som en oönskad graviditet kunde innebära för en kvinna i Sverige just år 1970. Mitt i mexiteglet och den brunmålade träfasaden.

Lena Lennerhed föreläste om abort på årets konferens i Reproduktiv hälsa!

Lena Lennerhed är professor i idéhistoria och har forskat om sexualitet och kön, år 1994 disputerade hon på avhandlingen Frihet att njuta som handlar om 60-talets sexliberalism. Hon har skrivit flera  böcker om svensk aborthistoria varav Kvinnotrubbel är den senaste. Den handlar om en speciell tid i vår svenska historia, tiden då kvinnor kunde ansöka om legal abort och under vissa omständigheter få en sådan beviljad. Innan 1938 var nämligen abort något kriminellt och efter år 1974 (i praktiken år 1975) så infördes fri abort. Kvinnor behövde efter år 1975 inte längre uppge några skäl till aborten eller ansöka om att få den beviljad, iallafall fram till och med graviditetsvecka 18.

Kvinnotrubbel handlar om processen att ansöka om och försöka få en legal abort beviljad någon gång under den här tiden. En kvinna kunde få abort av medicinska, eugeniska eller humanitära skäl. År 1946 tillkom även socialmedicinska skäl och år 1963 skrevs det in i lagen att en kvinna kunde få abort om fostret hade skadats under graviditeten. Såhär kunde det se ut: Den abortsökande kvinnan uppsöker läkare som upprättar ansökan som sedan skickas till Medicinalstyrelsen vars rättspykiatriska nämnd beslutar i ärendet. I praktiken var det läkaren som fällde avgörandet redan i sin ansökan – läkaren skulle efter sin undersökning av kvinnan ange om det fanns skäl till abort eller inte. Kvinnan fick träffa en gynekolog för en gynekologundersökning och kurator och psykolog för utredning. Besöken kunde bli många och månaderna gick. Flertalet aborter gjordes därför först i den fjärde eller femte graviditetsmånaden.

I intyget skulle läkaren notera uppträdande, hållning, rörelser och kroppstyp. Målande beskrivningar av den abortsökande kvinnan gavs, här återger jag några citat ur boken:

Luktar snusk på lång väg.

Välvårdad, väl bibehållen kvinna, klädd i ljusblå angorajumper, långa röda naglar på litet knubbiga ringprydda händer.

Sök. välvårdad och proper i klädsel och personlig ansning — piffig, söt 19-åring med friskt utseende och vackra färger

Grådaskig, sjaskig färglös astenika, som verkar trött och tärd. Verkar ointresserad för sitt utseende och är ganska vanvårdad.

Kvinnans sexualitet avhandlas också i vissa ansökningar:

Man har en klar känsla av att det är sök. som svarat för initiativet till de erotiska förbindelserna men man efterlyser fåfängt ett affektivt beklagande av barnafadern, vilken med stor sannolikhet fallit för kvinnans charm, som skulle kunna vara ganska överväldigande då hon spelar ut hela sitt register.

En del kvinnor togs in på psykiatrisk klinik och det var ingen ände på själva problematiseringen eller psykiatriseringen av kvinnan som sökte abort under den här tiden. Samtidigt svängde pendeln fram och tillbaka och abortstatistiken varierar, generellt var den mer restriktiv på 1940 och 50-talen. Klass spelade roll och troligen var det lättare för en kvinna med pengar att hitta en välvilligt inställd läkare. Under 1960-talet svängde den allmänna opinionen till förmån för en liberalisering av abortlagen och man började prata om abort mer i termer av en rättighet, det blev alltså mer en politisk fråga än något annat. Det syns i statistiken för år 1970 var det lättare att få en ansökan om legal abort beviljad. Införandet av fri abort  år 1974 har inneburit att en kvinna inte behöver ha en psykiatrisk eller medicinsk diagnos för att få abort beviljad – i den meningen så har abort avmedikaliserats och avpsykiatriserats. Men fortfarande är det ett medicinskt ingrepp som hälso och sjukvården i allra högsta grad ansvarar för.

 

Bomber och granater – ja vad bra!

Foto: Lovisa Engblom

I fredags folkomröstade Irland om sina abortlagar – några av de striktaste abortlagarna  i världen.  Som tur var så röstade två tredjedelar för en lag som kommer göra det möjligt för kvinnor att göra abort fram till  och med graviditetsvecka 12. Det är ett stort steg i rätt riktning även om det –  jämfört med hur det ser ut i Sverige – fortfarande kommer innebära restriktiva abortlagar. Här har alla rätt att göra abort fram till och med graviditetsvecka 18. Efter denna vecka måste den som vill göra abort ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd och i vissa fall beviljas då tillstånd för en abort fram till och med vecka 21+6, och då kallas det för en sen abort.

Rätten till fri abort är en av de viktigaste kvinnofrågorna (i världen). För aborter har alltid funnits och kommer alltid att finnas –  frågan handlar om kunna erbjuda medicinskt säkra eller medicinskt osäkra aborter. Kvinnor, flickor och mammor dör varje dag världen över i medicinskt osäkra aborter. Restriktiva abortlagar leder till att fler kvinnor, mammor och flickor dör, inte färre. För mig är det obegripligt att abortmotståndare säger sig värna liv. Alla graviditeter är inte välkomna eller önskade. Ingen annan än just den kvinna som är gravid har rätt att besluta om denna graviditets vara eller icke-vara. En medicinskt osäker och illegal abort är samhällets skuld, inte kvinnans.

Så ja, det var ett steg i rätt riktning för alla som värnar livet på Irland.

 

 

 

 

En abort är en abort

I Sverige har kvinnor rätt till fri abort till och med vecka 18. Efter denna vecka måste kvinnor ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd som bedömer om det finns synnerliga skäl. Till och med vecka 21+6 kan man få tillstånd att utföra en så kallad sen abort. From vecka 22+0 anses fostret i juridisk mening vara ett barn och livräddande behandling kan sättas in.

I veckan sändes en debatt i  Aktuellt som gjorde mig mycket upprörd. Barnläkaren Katarina Strand Brodd har vid åtminstone ett tillfälle försökt rädda ett aborterat foster där aborten påbörjades i vecka 21 men drog ut på tiden till vecka 22. Ibland tar en sen abort nämligen flera dagar att fullborda.  Barnet visade livstecken och var i juridisk mening ett barn som kommit ut i vecka 22, en barnmorska kallade på barnläkaren, barnläkaren försökte rädda barnet.

Problemet är att barnet inte råkade födas för tidigt! Barnet kom ut som ett resultat av en sen abort som en kvinna fått tillstånd att utföra av Socialstyrelsens rättsliga råd. Meningen med hela proceduren var att avsluta graviditeten – inte att föda fram ett barn. Det här är otroligt viktigt att komma ihåg. Det var därför felaktigt, djupt oetiskt och oprofessionellt av barnmorskan att kalla på barnläkaren och sedan av barnläkaren att försöka rädda barnet.

Ja, det är fantastiskt att barn som råkar födas för tidigt kan överleva så tidigt som i vecka 22! Det är viktigt att vi för etiska diskussioner om när barnets chanser att överleva blir så stora att en abort inte  längre är försvarbar. Om det  i framtiden skulle kunna innebära en sänkning av abortgränsen till följd av framsteg inom sjukvården, det är en annan fråga.  Men det är fruktansvärt fel att försöka rädda ett barn som har kommit ut som ett resultat av en godkänd, planerad och genomförd abort!

I den här situationen kan en barnläkare inte stirra sig blind på om graviditeten har råkat passera vecka 22+0 eftersom man inte kan avsluta en påbörjad abort som drar ut på tiden. Ska barnet med alla odds mot sig verkligen räddas till livet? Det vill säga till föräldrar som ansökte om en sen abort och som ansågs ha synnerliga skäl till just det. Svaret är nej.

 

 

 

Abortsjuksköterska?

Foto:Paola Oras

Det är mycket som fort hänger löst när saker man tog för självklart ovarsamt vänds upp och ner och kastas som mackor i haven. Trump har börjat kasta mackor av hela stenhögen som vi under årtionden har samlat och omsorgsfullt lagt ihop till ett solitt bygge. Allt det vi håller dyrt, som Margot Wallström sa. Debatten om samvetsfrihet för barnmorskor att slippa utföra aborter har blossat upp som en följd av detta. De abortvägrande barnmorskorna får stöd av organisationen ADF  som vill förbjuda alla aborter som i sin tur har stöd av Trump och co.

Någon föreslog att vi borde inrätta särskilda abortsjuksköterskor. Tanken var att om barnmorskor separeras från abortuppgiften så öppnar det upp för barnmorskor att jobba enbart med förlossning och på så sätt slippa ta i abort med tång. Men varför ska vi införa särskilda abortsjuksköterskor när vi har barnmorskor? Budskapet det sänder ut är detta;  Vi inrättar en särskild bödel som får uppdraget att utföra ett smutsigt och moraliskt förkastligt jobb som andra kanske inte vill eller iallafall bör slippa att  utföra.

Barnmorskor får under sin utbildning en unik kunskap om kvinnors reproduktiva hälsa och där finns hela spannet med –  från pubertet till ofrivillig barnlöshet, förlossning, eftervård, abort, amning och klimakteriet. Alla dessa bitar har ett bådeoch. En komplexitet. Man kan vrida och vända ut och in som sockor på dessa händelser, det finns aviga och räta. Abort kommer alltid att finnas med som ett inslag i denna livscykel. Vissa kvinnor slipper ta ställning till abort under sin livstid och det är ju för väl att de finns! Men för väldigt många kvinnor finns abort med, om aborten är legal eller illegal är en annan femma – det är upp till samhället att besluta om. Abort finns med som en konsekvens av en kvinnas reproduktiva förmåga, nämligen den att bli gravid. Att kunna bli gravid är både en välsignelse och en förbannelse för den som blir det,  ja det finns aviga och räta här också. Det går aldrig att lagstifta bort aborter, de kommer alltid att finnas.

Därför tror jag det är viktigt att barnmorskor finns med och bistår kvinnor i samband med en abort. På samma sätt som vi är lämpade att bistå kvinnor som behöver vård i samband med en födsel.

Samvetsfrihet och skuld

Att införa samvetsfrihet för vårdpersonal i Sverige vore samma sak som att börja sippra in ett långsamt gift i en tunna friskt vatten. Det går inte att ha en tunna med nästan friskt vatten. Vattnet kommer antingen vara friskt eller förgiftat.

Svenska barnmorskeförbundet tar därför starkt avstånd från att införa samvetsfrihet. http://www.barnmorskeforbundet.se/aktuellt/forbundet/abortratten-hotas-av-samvetsfrihet/ Kvinnors behov av vård måste alltid gå före en enskild persons religiösa övertygelse.  Att vara barnmorska är inte enbart att välkomna små ljuvliga bebisar till världen; det är också att hjälpa till med aborter, sätta in preventivmedel, assistera vid inseminationer och framförallt att stötta kvinnor i  livshändelser som på olika sätt påverkar kvinnokroppen. Jag skulle definitivt inte vilja ha en barnmorska som arbetar under sin samvetsklausul i första hand – och efter mitt behov av vård i andra hand.

Emma Frans skriver bra om vad som händer när man begränsar kvinnors rätt till abort. http://www.expressen.se/debatt/abortmotstandare-ar-allt-annat-an-for-liv/

Det finns flera tåtar att dra i om man vill värna små oskyldiga liv! Många liv jorden runt är i behov av omsorg, utan att man för den sakens skull behöver börja låta kvinnor dö i illegala aborter –  i sin iver att värna ännu ofödda liv.  En illegal abort är inte kvinnans skuld utan samhällets. Jag skulle säga att barnmorskor som går organisationer som ADF:s ärenden har ganska mycket att bära på sina samveten. Vi i vården ska se till att hjälpa kvinnor – inte stjälpa dem.

Att begränsa kvinnors rätt till abort handlar därför inte  i första hand om att värna liv utan om att lägga en blytung filt av skuld  och skam över kvinnors kroppar. Igen! Same procedure as last year!

Tell me – what else is new today?