”Målet med pengarna är att grundbemanningen ska öka”

Så säger Ella Bohlin i förlossningspodden om det tillskott av pengar som ska komma förlossningsvården till del inom kort. Lyssna gärna på det här avsnittet med Ella Bohlin och Emma Philipsson, det är ett bra och klargörande samtal! Efter att ha lyssnat på det så tvivlar jag inte på att Ella faktiskt vill förändra förlossningsvården till det bättre. Att hon gör sitt yttersta. Men samtidigt drabbas jag av en stor sorg.

Förlossningspodden med Ella Bohlin

För trots att Ella Bohlin är den politiker som borde ha makt att förändra så går det inte riktigt. Vårdval förlossning möjliggjorde att BB Sophia kunde öppna.  Samtidigt är förfrågningsunderlaget så rigoröst att det i praktiken inte går att bedriva förlossningsvård utanför akutsjukhus. Det var därför BB Sophia endast blev ett fyrverkeri på himlen – något vackert och praktfullt som uppenbarade sig – men som försvann lika fort. Några barnmorskeledda enheter utanför sjukhus kommer vi inte få se. Det som återstår, om vi pratar alternativ inom förlossningsvården, är alongsides på sjukhus. Alltså som birthcenters på sjukhus – så kallade normalförlossningsenheter. Ella Bohlin har nyss besökt ett sådant i London och i programmet berättar hon om de fina rummen där det finns stora badkar i varje rum. Här kan familjer föda sina barn i trygghet, lugn och ro. Alternativ till medicinsk smärtlindring – som vattenfödslar – erbjuds.

Det är bara det att Södra BB var ett alongside som lades ner samtidigt som BB Sophia och det framgår inte riktigt i programmet. Stängningen av Södra BB tenderar att glömmas bort. Normalförlossningsenheter på stora sjukhus har svårt att överleva, särskilt i Sverige, eftersom det ofta innebär att två olika förlossningskulturer med olika vårdfilosofier ska samsas under samma tak – med samma sjukhusledning. Det blev tydligt att bollen inte ligger hos Ella Bohlin. Eller att hon väljer att inte gå emot den profession som  har bollen i sin hand.

Inriktningen för den framtida förlossningsvården i Sverige avgörs av läkare och barnmorskor. Om eller hur vi kan nå en gemensam samsyn.

Normal Labour and Birth 2017

Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund

 

Barnmorskorna i släkten

Susanne och Märta, lika som bär.

I helgen var det släktträff på min pappas sida. Det var hela nio år sen förra släktträffen. Då – för nio år sedan – var mitt tredje barn bara några månader gammal; hon ammade eller bars runt på och storasyskonen var busiga småtroll. Men jag hann iallafall prata några ord med Susanne. Då berättade jag om mina planer på att vidareutbilda mig till barnmorska, min lilla jänta som jag bar på armen skulle bara bli lite större först. Och Susanne berättade att hon slutat på förlossningen i Göteborg och börjat arbeta inom mödravården. Det kändes mil bort för mig då,  det här att få arbeta som barnmorska.

Nu, när vi ses igen efter nio år så är vi både barnmorskekollegor och släkt! Och har hur mycket som helst att prata om. Det visar sig att Susanne arbetade på en av Göteborgs ABC-enheter innan den avdelningen lades ner år 1998. Jag – som har arbetat på Södra BB – och fått förmånen att arbeta och lära känna flera av de barnmorskor som arbetade på SÖS ABC-enhet blir plötsligt alldeles starstruck*. Barnmorskor i Sverige med erfarenhet av ABC-kliniker växer inte på träd ( ni borde K-märkas!). ABC står för alternative birth center och var ett alternativ till gängse vård; det är de här klinikerna som var barnmorskeledda födelsekliniker. Södra BB och BB Sophia var inte barnmorskeledda utan en modifierad variant där det gick bra att få både epidural och oxytocindropp! Det går inte att få på renodlade ABC-kliniker. Däremot är vattenfödslar vanliga på ABC.

Susanne har själv bistått vid ungefär 20 vattenfödslar! Nu arbetar hon på Varbergs förlossning. En av de populära kliniker som kvinnor från andra län gärna åker till för att föda. Jag hoppas vi ses snart igen – gärna innan de nio åren har gått och det är dags för nästa släktträff.

*Fotnot: Varför kan man bli starstruck av att träffa en ABC-barnmorska? Jo, för att det i dessa personalgrupper ofta finns en stor samlad kunskap och erfarenhet av att bistå vid normala födslar. The art of midwifery är ständigt närvarande och kunskapen hålls vid liv när man arbetar utan EDA-pumpar, värkförstärkande dropp och ctg utan får öva mer på att vara närvarande hos den födande, lyssna in, bistå vid vattenfödslar och använda sig av sitt barnmorskehantverk fullt ut. Det blir en i sammanhanget unik förvärvad kunskap – en slags spetskompetens. Inte att blanda ihop med en förlossningsläkares spetskompetens eller en obstetriksjuksköterskas (som är USA:s motsvarighet till barnmorskor på sjukhus). Alla kompetenser är viktiga och behövs i förlossningsvården.

 

”BB Sophia var en lycklig arbetsplats”

Så skriver en barnmorska om sin tidigare arbetsplats. BB Sophia var inget fiasko utan en förlossningsklinik som hamnade på topp när födande skulle skatta sin vård. Barnmorskorna trivdes med sin arbetsplats! Sorgen var stor när beskedet om att BB Sophia skulle stängas kom, både hos födande och hos barnmorskor. Visst fanns det skuggor –  BB Sophia fick med sin personal utstå massmediala drev utan dess like i samband med en specifik händelse. Något som skulle ha kunnat hända på vilken förlossningsklinik som helst.

Södra BB var också en lycklig arbetsplats med en sammansvetsad barnmorskegrupp som trivdes med jobbet. Visst fanns det  skuggor – det stack i ögonen på många att arbetsbelastningen var mindre än på andra kliniker, ja där andra behövde anpassa sitt arbetssätt efter stora arbetstoppar så var hela avdelningslogistiken på Södra BB  uppbyggd efter ett optimalt omhändertagande av varje födande. En barnmorska per födande. One to one care.

Men det fanns fler lyckliga arbetsplatser, både i och utanför Stockholms län! Jag tror att de flesta barnmorskor på de olika klinikerna i Stockholm trivdes i sina arbetsgrupper och med sina jobb. Efter det första inledande kaoset så innebar BB Sophia en lättnad för alla. Ett utökat antal förlossnings och neoplatser! Någonstans dit man kunde hänvisa födande när det var fullt på andra ställen. Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde också få hjälp med planerade snitt på BB Sophia och på så sätt få loss fler egna platser.

Nu, ett år senare är HELA förlossningsvården i Stockholms län hotad. Den medicinska säkerheten blir svårare och svårare att upprätthålla för varje dag. Vid arbetstoppar är arbetsbelastningen nästan omänskligt stor; barnmorskor  i förlossningsvården jobbar nu med den egna hälsan som insats. Det är därför de ser sig om efter andra jobb i  så hög grad. Ett arbete slutar nämligen att vara lustfyllt och berikande när sorg, stress och en lång konvalescens efter utbrändhet ligger i potten.

Förlossningsvården är som ett enda stort domino, faller en bricka så faller fler. Men om vi lyckas få några brickor att stå rakt så kommer fler att få stå kvar. Vi får inte bli avundsjuka på de brickor som ställs  rakt upp – först. Låt de istället få statuera exempel så att fler kan ta efter, eller iallafall slippa falla platt till marken.

I Norge och England har man redan implementerat en barnmorska per födande. Det är en självklarhet där. Säkert med vissa undantag vid särskilda tillfällen. Men idag i Sverige, och i storstadsregionerna i synnerhet – så är det ett undantag när en barnmorska bara har en födande att ta hand om.

Det stora fiaskot i Sverige är att vi har lyckats skapa så få lyckliga arbetsplatser inom förlossningsvården – och att de dominobrickor som vi lyckats ställa  rakt upp så fort har fått falla platt till marken igen. Politiker; Det råder inte någon brist på barnmorskor som vill jobba med födande i Sverige! Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården med den egna hälsan som insats.

Foto: Lovisa Engblom

 

En ekvation som inte går ihop

Igår skrev jag ett inlägg om lappen som blev viral. Det inlägget har nu delats otroligt många gånger och min blogg har slagit rekord i antalet unika besökare. Det blev också en av de största lokalnyheterna på SVT nyheter där Camilla Särnholm som skrev lappen uttalar sig.

Jag förundras över hur lite som kan behövas ibland för att göra något osynligt synligt för så många fler. Bristen på förlossningsplatser har funnits i Stockholms län ända sedan BB Sophia lade ner. Ekvationen gick inte ihop förra sommaren och den går inte ihop nu heller. Självklart är det någon som får betala priset och ta konsekvenserna av detta. Det är de födande och de som jobbar allra närmast de födande om drabbas värst. Att höra att det ska komma ett tillskott av förlossningsplatser inom ett och ett halvt år är som att vara långsamt borttynande av törst i öknen och höra att det ska komma en hjälptransport med läsk en 20-milavandring bort. Det är på allvar nu! Ett och ett halvt år under dessa omständigheter är en enormt lång tid.

Läs det hjärtskärande debattinlägget som kom tidigare i veckan och förstå allvaret; Lös krisen på förlossningen i Huddinge. Huddinge ska få ett utökat antal förlossningsplatser men i nuläget står två rum stängda på grund av personalbrist. 16 barnmorskor och 8 uskor har sagt upp sig sedan årsskiftet.

För lite mer än ett år sedan fanns både Södra BB och BB Sophia kvar, två mindre men mycket attraktiva arbetsplatser för barnmorskor och mycket populära kliniker att föda sina barn på. De hade behövts nu.

En ledig förlossningsplats?

 

 

 

 

 

 

 

Lappen som blev en viral

Den här lappen skrevs av en koordinator på en förlossningsavdelning i Stockholm igår.

DS fullt, KS fullt, SÖS fullt, HS fullt, STS fullt, Uppsalafullt, Nyköping fullt, Norrköping fullt, BBS fullt kl 9:51 den 11/5. Lappen spreds sedan på nätet och blev en så kallad viral. Varför? Jo för att den träffar rätt i hjärtat. Alla kan förstå logiken bakom. Tydligare än såhär blir det inte. När det är fullt precis överallt, det finns inga förlossningplatser på något av de här ställena, alla förstår att kl  9:51 en torsdag i maj så har dagen bara börjat och den som ringer in och  kanske ligger i startgroparna för att föda vid denna givna tidpunkt – vart ska hen ta vägen?

Tidigare, när en klinik var full, så var det en självklarhet att hänvisa den födande till nästa sjukhus med den lediga förlossningsplatsen. Sedan BB Sophia stängde har antalet hänvisningar gått ner. Det framställs av vissa som en bra sak. Men varför har hänvisningarna gått ner? Svaret går att läsa på lappen. När det inte finns platser någonstans finns det ingenstans att hänvisa. Då kanske kvinnor får föda ändå, utan en ledig förlossningsplats eller en ledig barnmorska.

Alla som jobbar inom förlossningsvården vet att en omföderska med täta värkar inte går att skicka hur långt som helst, barnet kanske kommer ut om en timme. Så vad händer? Många har nämligen undrat det i mina Facebook och instagramflöden. VAD händer? Vad gör man då? Får hembarnmorskor rycka ut? Får kvinnor föda i ambulansen? Det är bra att frågan ställs. För den är högst berättigad. Jag vet att det är många barnmorskor och födande som kan berätta vad som händer. Barnmorskor kan berätta med allt mer desperation och frustration i rösten.

Det som händer är att kvinnor kan få föda under helt andra omständigheter än det var tänkt. På ett rum som inte är ett förlossningsrum. Kanske ett mottagningsrum, ett eftervårdsrum eller ett badrum. Eller på chefens kontor. De kan också få föda utan det stöd de har rätt till. För så blir det när det inte finns några lediga platser eller några lediga barnmorskor. Det första som ryker är stöd och närvaro av en barnmorska. Det blir svårare att få tillgång till smärtlindring när man inte är på ett förlossningsrum. Kvinnor som precis har fött får skynda sig ut ur förlossningrummet för att ge plats åt nästa på tur. De finns de som får föda i ambulans på väg till sjukhuset.

Kvinnor i värkarbete kan nämligen behöva hållas hemma på tok för länge. Risken är överhängande att även den medicinska bedömningen färgas av platsbristen. Finns ju inga platser! Kämpa på lite till därhemma! Det blir tuffa prioriteringar. Födande motas i grind, får ta en promenad, kanske sitta på Mc Donalds med värkar, komma åter  i sista minuten och föda ut barnet på de 20 minuter som kanske återstår av födseln när en plats äntligen blev ledig.

De flesta barn kommer ut ändå, oavsett om Mc Donalds var föderummet under merparten av värkarbetet. De flesta barn kommer ut på sjukhus. Bara moderkakan kommer ut på sjukhus så räknas det som om man har fött på sjukhus och allt ser fint ut i statistiken.

Barnmorskor och läkare är smärtsamt medvetna om hur mycket ett kontinuerligt stöd och en god omvårdnad  betyder under en födsel. Därför är det inget annat än en skam att det kan se ut såhär i Sverige idag. Inte alla dagar men alldeles för många dagar.

 

 

 

 

 

Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

BB Sophia och Kafka

Okej, nu tillbaka till verkligheten. Brist på förlossningsplatser, brist på barnmorskor. Jag hör fortfarande Gabriel Wikströms ord om att utöka antalet utbildningsplatser. Fler ska vilja bli barnmorskor! Är det inte bättre att försöka ta hand om de som redan finns?

Och tänk om de 500 miljonerna hade kommit ett år tidigare, tänk om BB Sophia hade fått finnas kvar! Vi har nämligen redan den förlossningsklinik som saknas i Stockholm. Den står där alldeles fridfull och seren, övergiven, som ett monument över vår oförmåga. Om stället öppnade skulle barnmorskorna stå på kö till anställningsintervjun (vi skulle inte behöva utbilda en enda ny barnmorska – rekryteringen skulle löpa på fint ändå). De födande står redan på kö.

Öppet brev från Gudrun Abascal ang BB Sophia

Till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström

Jag skriver till dig med anledning av ditt framträdande i SVT Nyheter
den 27 mars 2017, och diskussionen om förlossningsvården i Sverige. Jag vill fråga om ditt uttalande om ”fiaskot”, angående den förlossningsklinik som stängdes i Stockholm, avser BB Sophia?

Jag undrar i så fall: i vad bestod ”fiaskot”? BB Sophia var den förlossningsklinik som fick högst omdömen av kvinnor som fött, och föräldrar, i Stockholms läns landsting förra året. Även personalen inom såväl förlossningsvården som neonatalvården ansåg sig ha en mycket god arbetsmiljö och kände stor trivsel i sitt arbete. BB Sophia hade också de bästa resultaten när det gäller medicinska data år 2015 i Stockholms läns landsting.

Utifrån dessa fakta, skulle jag vilja be dig förklara vad du menar med ”fiaskot i Stockholm”. Jag tänker framför allt på den respekt som jag anser att all personal som arbetat på BB Sophia förtjänar – de har alla bidragit till för att förbättra förlossningsvården och gjort kliniken till ett föredöme i Sverige. Dessutom anser jag att alla föräldrar som med stolthet tagit emot sina barn på BB Sophia inte ska behöva höra att de blivit föräldrar på en förlossningsklinik som folkhälsoministern beskriver som ett fiasko.

I samband med BB Sophias nedläggning förlorade Stockholms läns landsting mer än 4 000 förlossningsplatser. Det innebär att de kliniker som är kvar inte tillnärmelsevis kan sägas leva upp till patientlag 2014:821, som säger att sjukvården ska vara lättillgänglig för patienten. Nu avvisas kvinnor flera gånger per dygn till kliniker som de inte själva har valt att komma till.
Lagen säger också att patienten ska känna sig delaktig, få informerade val, bemötas med respekt och integritet samt få kontinuitet under vårdtillfället. I dag försöker i stället barnmorskor att få kvinnor att stanna hemma så länge som möjligt trots att de befinner sig i aktivt förlossningsarbete. Kan det klassas som medicinskt säkert? Och kan det klassas som medicinskt säkert att föräldrar och barn kan vårdas på olika kliniker under ett och samma vårdtillfälle, eftersom det inte finns personal och råder platsbrist?

Om BB Sophia, med de små medel som hade krävts, i stället hade fått finnas kvar, hade vi inte haft den här situationen. I dag ser vi att enorma summor tillförs förlossningsvården, något som BB Sophia då hade kunnat ta del av.

Det är en viktig fråga från mig, om huruvida det här ”fiaskot” är att betrakta ur en politiskt ideologisk synvinkel, eller ur perspektivet att det handlar om ren inkompetens när det gäller regeringens syn på lagar, regler och avtal? Jag ifrågasätter om det finns en verklig ambition och vilja att från politiskt håll förbättra förlossningsvården när jag hör den typen av uttalanden, och det gör mig genuint ledsen å nya och blivande föräldrarnas vägnar. De förtjänar en bra start på sitt föräldraskap – och det kunde BB Sophia erbjuda.

Vänligen
Gudrun Abascal, leg barnmorska och tidigare vårdchef på BB Sophia,
BB Stockholm och Danderyds sjukhus

Se även Forskningsinriktad uppföljning av förlossningsvården i Stockholm
Läs och dela