Dynamiska tuttar – om att jobba först och amma sen

Foto: Lovisa Engblom

Det var första skoldagen på läsåret för alla mina (skol)barn idag – och den första skoldagen för mig! Som skolsköterska. Våra äppelträd dignar av vackra Ingrid Marie och Åkeröäpplen och luften är krispig att andas. Det här är nog min bästa tid på året.

Men några av er vet att jag var lite nervös inför att vara borta ifrån Hanna mer än några få timmar med tanke på att jag fortfarande ammar så mycket. Tänk om hon skulle liksom… sakna mig? Eller omvänt, tänk om jag skulle sakna henne? Som en försäkring mot oron hade jag köpt en manuell bröstpump med en nappflaska som tydligen liknar bröstet. Dropparna rinner inte bara ner i munnen utan barnet måste suga på flaskan för att det ska komma något, precis som vid bröstet. Jag har aldrig tidigare lyckats ge egen bröstmjölk på flaska. Så helt ärligt tror jag väl inte riktigt att det är fullt så enkelt som det ser ut att vara på bilden på förpackningen.

Jag frågade efter tips och råd på mitt instagramkonto och fick till min stora glädje en hel rad med fina tips! Jag vet ju såklart mycket redan, men det är otroligt stärkande att få ta del av andras erfarenheter. Just det här att amningen inte behöver vara ett antingen/eller – sådana erfarenheter blir jag glad av att få läsa om. Många får nog för sig att man måste sluta amma innan det går att börja jobba borta från hemmet igen. Att det gäller att trappa ner långsamt och successivt och att vänja av barnet helt innan stafettpinnen lämnas över till partnern. Antingen så ammar man eller så ammar man inte liksom. Men tänk om det faktiskt kan vara så dynamiskt med amningsrelationen att man som ammande mamma både kan börja jobba OCH fortsätta amma som vanligt när man kommer hem igen?

Jag måste bara dela några av tipsen här med er!

DUOCHDINBEBIS

– Inget bekymmer var det här när man är borta två dagar i veckan. Största problemet hade jag med bröstet, så det är bra om du kan pumpa eller handmjölka emellanåt. Som längst var jag iväg två veckor och även då var minstingen bara glad efteråt och fortsatte med amningen (då var barnet 2,5 år). Det blir bra!”

CISSI

-Jag började jobba natt när Tim var 10 månader. Ammade innan jag gick hemifrån och när jag kom hem från passet. Var så mysigt att varva ner med en amning när man kom hem. Bästa sömnpillret. Vi körde med välling då som hans pappa gav. Var inga problem. Han vande sig vid att när jag nattade så var det tutten och när pappa nattade så var det flaskan. Brösten är helt fantastiska med att ställa om!

STÖTTAMAMMA

– Hej! Min erfarenhet är också att brösten är fantastiska på att anpassa sig efter nya förhållanden. Jag behövde inte ens handmjölka när jag var borta på dagtid trots att vi ammade mycket. Och ammar du på natten så upprätthålls produktionen bra. Du kan ju självklart pumpa och ge i flaska om hon vill ta flaskan, men jag tror det kommer gå prima även utan det momentet.

BABYBABY

– Vi har gett barnet min mjölk i pipmugg utan antispillfunktion. Har funkat jättebra. Jag har skrivit ned egna erfarenheter och tips på min blogg om du vill läsa. Pumptips till dig som ammar och jobbar!

MAMAFORMIDABLE

-Jag frös in bröstmjölk som iskuber, perfekt att värma några när det knep.

Kanske är det så att flaskan inte är oumbärlig i sammanhanget? Eller så går det hur bra som helst att hoppa mellan bröst och flaska. Barn kan bli tutt och flaskförvirrade och välja flaskan istället för bröstet om den introduceras. Men det behöver inte alls bli så.

Men hur gick det då idag? Jo jag pumpade ut en skvätt i morse. Men eftersom jag fick besök av Hanna och hennes pappa på skolan idag så passade jag på att amma lite då och saken var biff. Det blev en mjukstart. Men imorgon kanske det blir bröstmjölk på flaska för då ska jag jobba en heldag. Vi får väl se!

 

 


Second victim

Åsa Wahlberg!

Second victim var en av alla de föreläsningar på barnmorskekonferensen i våras som jag verkligen ville gå på. Jag gjorde också det, men kände mig tvungen att gå ut eftersom min bebis just då inte hade samma lust som mig att sitta tyst och lyssna på föreläsning. Som tur var fick jag en liten pratstund med Åsa Wahlberg efteråt och kunde ta ett fint foto.

De flesta som jobbar inom förlossningsvården kan relatera till termen second victim. Det är ju alltid patienten, den som vårdas, som är the first victim. Men att vara en person (personalen) som står bredvid, eller i värsta fall, att vara den som kanske har bidragit till att orsaka skadan hos patienten – det är det som menas med termen second victim. Svåra händelser i vården drabbar alltid fler personer än de man i första hand tänker på och det är utgångspunkten i Åsa Wahlbergs avhandling Second Victims in Swedish Obstetrics.

Alla som jobbar inom vården får förr eller senare vara med om något jobbigt. Så är det bara. Och även om vi givetvis måste arbeta organisatoriskt för att förebygga vårdskador (skapa kollektiva minnen från svåra händelser och dra kollektiva lärdomar) så kan vi inte förebygga den mänskliga faktorn. Eller det faktum att vi är människor allihop och inte robotar. Personal som är med om svåra händelser inom vården och inte får tid för bearbetning eller reflektion efteråt kan drabbas av känslomässig utbrändhet som i sin tur kan ge nedsatt empatisk förmåga.

Åsa Wahlberg utförde en enkätstudie där barnmorskor och förlossningsläkare fick svara på frågor om svåra händelser som de hade varit med om i vården. En stor majoritet av barnmorskorna och läkarna hade varit med om en eller flera svåra händelser och 15 % rapporterade symtom som stämmer överens med post-traumatiskt stressyndrom ( undvikande, intensiv rädsla, skräck, panik, påträngande minnesbilder).  Risken att drabbas av PTSD var fördubblad om personen i fråga kände skuld för något hen gjort – eller inte gjort  i samband med händelsen. Det var också värre om patienter eller anhöriga hade reagerat anklagande eller negativt. För att kunna ta sig igenom och bearbeta den svår händelse var stödet från kollegor viktigt.

När Åsa Wahlberg intervjuade några barnmorskor och läkare om sina erfarenheter så kunde de ofta identifiera flera bidragande faktorer till händelsen. När katastrofen väl var ett faktum kom känslan av panik och maktlöshet, samt en känsla av att de arbetade i ett illusoriskt tryggt system. För när saker ställdes på sin spets saknades både kontroll och säkerhet.

Åsa Wahlberg har med sin avhandling låtit oss förstå att den sårbarhet vi yrkesverksamma utsätter oss för när vi arbetar inom vården inte ska underskattas. Vi behöver ha en beredskap för att  kunna stötta och ta hand om personal som har varit med om svåra händelser inom förlossningsvården. Det kollegiala stödet runtom är viktigt för alla second victims!

 

 


Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 


Titta här! Roskilde födeklinik.

Roskilde Födeklinik!

Detta är så inspirerande! Det går redan att skriva in sig på Roskilde födeklinik i Sjaelland, Danmark och i september öppnas portarna för födande. Fyra barnmorskor har gått ihop och kommer att driva en privat födeenhet. Ja, det kommer att vara en barnmorskeledd enhet som ska drivas kollektivt av dessa fyra erfarna barnmorskor.

Det kommer att finnas plats för tre födande åt gången och upp till 200 födslar per år (imponerande på fyra barnmorskor!). Även om det är en fristående enhet så kommer det vara gratis att föda här. Följ dem på Facebook! 

Wow!

 


Love is a losing game

Jag känner många barnmorskor som går runt med en gnagande känsla av att inte få komma till sin fulla rätt på jobbet. Som går och funderar på vad som blir nästa steg i karriären, stanna kvar, fortsätta som vanligt, hoppa, flyga, bryta upp, byta bana – släppa helt? Barnmorskeyrket har blivit så inklämt att det knappast går att komma undan dessa funderingar idag. En forskargrupp i Australien har studerat detta fenomen och kondenserat ner sina resultat i en vetenskaplig artikel:

Fighting a losing battle: Midwives experiences of workplace stress.

Syftet med studien var att undersöka barnmorskors jobbrelaterade stress och försöka reda ut på vilket sätt den påverkade såväl barnmorskornas allmänna välbefinnande som effekten på de beslut som rörde den egna karriären.

Forskarna lät djupintervjua 21 barnmorskor och kunde på så sätt vaska fram ett huvudtema: Fighting a Losing Battle. Barnmorskorna beskrev det dagliga arbetet som en ständig, stressfylld kamp för att få utföra yrket på ett för dem värdigt sätt. Studien visar att när möjligheterna att utföra barnmorskeyrket på ett professionellt och för barnmorskor värdigt sätt så sjunker även intresse, engagemang och lust till yrket. Länk till abstract finns här:  Fighting a Losing Battle.

 


Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.


Värmen och semestern fortsätter!

Efter Åland gjorde vi ett snabbstopp hemma i Uppsala innan vi drog vidare. Gräset hade inte vuxit en centimeter på de två veckorna. Torrt, varmt och gult var det. Men blommorna har klarat sig förvånansvärt bra, även om bladen var gula och törstade efter vatten. Tänk att vi har vindruvor i trädgården – vindruvsklasarna har nu börjat få färg. Jag gick runt i hela trädgården och vattnade och vattnade. På kvällen satte jag på ett Sommar i P1( Fatima Bremmers om Ester Blenda Nordström – vet ni att boken ”Ett jävla solsken” är slutsåld på en massa ställen? Och på Bollnäsbiblioteket är boken reserverad hela 43 gånger ) och plockade hela krusbärsbusken på sina små, söta krusbär medan min man försökte hinna ikapp med tvätten i källaren. De svarta vinbärsbuskarna fick jag hjälp av barnen att plocka. Med så fina bärbuskar vill jag inte att någonting ska förgås. Nu ligger bären och väntar på att bli sylt i frysen hemma!

Värmen inne i huset var dock olidligt kvävande. Hjälp! Just det där att man inte kommer undan den någonstans förutom i källaren. Eftersom den här rekordvarma sommaren säkert kommer följas av fler rekordvarma somrar på grund av klimatförändringarna så känner jag att vi måste ha en plan. Några  fläktar är nödlösning nummer 1. Jag vet att de är slutsålda på alla möjliga ställen men jag kommer stå först i kön när det finns några på lager igen. I min varmaste stund började jag allvarligt fundera på air condition. Herregud, aldrig hade jag väl trott att de tankarna skulle börja förfölja mig i Uppsala av alla ställen! När vi var klara med tvätt, vattning och bärplockning så packade vi bilen för avfärd till släktgården i Hälsingland. Men då kom regnet. Ja det öste ner som ett förprogrammerat vattenfall från himlen. Jag förlorade sikten i förarsätet och vindrutetorkarna hann liksom inte med. Det kändes lite apokalyptiskt på något sätt – var det dags för Noas Ark nu?

På vägen upp till Hälsingland såg vi hus som hade satts i brand av blixtar under skyfallet.

Här uppe i Hälsingland är det lite lättare att uthärda värmen. Men det är speciellt att bada i en älv som vanligtvis brukar vara för kall för en vuxenbadkruka – nu är den ljummen som en inomhuspool. Svartblankt  25-gradigt vatten. Nätterna är fortfarande lite av en utmaning. På Åland semestrade vi med mina föräldrar, syskon och familjer. Nu semestrar vi med min mans föräldrar, syster och familj. Våra barn är så löjligt lyckligt lottade eftersom de är bortskämda med en stor och ganska jämnårig kusinskara på båda sidor.

Kusiner i hängmattan!

Eftersom det är min svägerska Lovisa Engblom som tar proffsfoton till den här bloggen så passar det att ha en fotosession. Här finns så rolig rekvisita, vackra miljöer och det norrländska ljuset. Ni kommer få se resultatet här på bloggen i sinom tid!

På stranden började vi prata om hipsters som har egna höns i Brixton, London – och det satte igång en snurr av tankar hos mig. Höns! Så nu har jag lånat några böcker om höns på Bollnäsbibblan. Det är bara en romantisk dröm som jag vill suga lite lite på, det kommer inte att bli verklighet – jag lovar. För när jag började läsa om kvalster och löss på höns kände jag att det drog ihop sig i magen. Nej tack, det räcker med de löss som barnen får i håret ibland. Bara tanken på att behöva smörja in sex höns med lusmedel…

Gå in och läs ett viktigt inlägg som jag publicerade på mitt instagramkonto  för två dagar sedan om samtycke inom vården och vad den svenska patientlagen säger. Det blev delat flera gånger och fick en lång, fin kommentarstråd. Det finns inget så fint som när ett inlägg ger resonans hos er läsare och följs av initierade kommentarer.


Lina är barnmorska på Åland

Lina Karlsson, barnmorska.

TEXT och FOTO: Märta Cullhed Engblom

Vi träffas i receptionen på centralsjukhuset i Mariehamn. Lina Karlsson har precis kommit hem efter en intensiv jobbhelg i Uppsala, tre nätter på förlossningen blev det den här gången. Hon ser inte ett dugg trött ut. Tvärtom, hon strålar. Lina jobbar som barnmorska på Åland men pendlar till förlossningen i Uppsala året runt, ungefär en gång varannan månad reser hon iväg.  På det sättet får hon det bästa av två världar. För här på Åland föds det ungefär 270 barn om året och ibland hinner det gå flera dagar på avdelningen innan något av de två föderummen behöver tas i bruk. ”Hade vi funnits på fastlandet så hade den här förlossningsavdelningen aldrig fått finnas kvar” konstaterar Lina krasst.

Lina och jag har  varit arbetskollegor på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vet mycket väl att Lina är en barnmorska med stor arbetskapacitet och energi – det har alltid strålat om henne. Ändå kan jag inte låta bli att förundras. Framför mig sitter en barnmorska som i praktiken jobbar mer än heltid – treskift dessutom – och det lyser om henne, ja hon stortrivs med sin arbetssituation. Jag kommer på mig själv med att känna någon slags sorg över att så få kollegor har det så idag; barnmorskor som arbetar i  de svenska storstäderna vittnar ofta om en mycket pressad arbetssituation och utstrålar en (vid det här laget) karaktäristisk trötthet. Den trötthet som blir när alltför stor del av arbetstiden går åt till att ringa runt och leta lediga förlossningsplatser. I Sverige har det uppstått en så gott som kronisk brist på förlossningsplatser, bland annat för att de barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård väljer att jobba med annat. På Åland finns det bemannade platser. Här råder helt andra omständigheter.

Hur är det att vara barnmorska på Åland?

-Det är väldigt trevligt faktiskt. På Åland arbetar vi barnmorskor så brett eftersom vi har både BB, gyn och förlossning.  På det sättet träffar vi väldigt många och har ett nära samarbete med alla. Sen kan det vara ganska glest med förlossningar, vi kommer knappt upp i 300 födslar per år. Men vi försöker vara rättvisa och dela upp födslarna mellan varann i barnmorskegruppen. Så har vi faktiskt barnmorskestudenter som gör sin första praktik här, de har jour hemma och rings in när det kommer in någon som ska föda. Det har gått jättebra.

Vad är skillnaden mellan att jobba på en lite mindre klinik jämfört med en stor?

Eftersom jag har förmånen att kunna åka och jobba på en annan klinik och bli lite varse om verkligheten, eller vad man säger, så är det ännu trevligare att komma hem. När man träffar sina kollegor på den stora kliniken så känner man ju att de älskar sitt jobb där också men arbetssituationen är ohållbar många dagar. Man är svettig, känner sig lite otillräcklig, måste fort skicka upp den som har fött vidare till BB utan att veta om det finns någon som har tid för dem. Man får inte samma chans att knyta ihop säcken som man får här. Om du skulle komma in och föda här Märta då har jag hand om bara dig. Så får jag ju känna efter om du vill ha mig där hela tiden eller om jag bara ska finnas till hands. Sen tar jag hand om dig tills du går hem. Om du vill komma och träffa mig efteråt så är det inga bekymmer att fixa det.

En annan möjlighet till kontinuitet?

-Ja absolut. Sen är man ju aldrig slut, det är så sällan som pulsen verkligen går upp i dålig bemärkelse. Man kommer hem och man är inte trött även fast vi jobbar treskift. Och det är helt frivilligt egentligen för vi har ganska många som gärna jobbar natt. Men vi jobbar treskift de flesta av oss. Om man inte har varit sjuk och haft cancer för då får man inte jobba natt. Jag jobbar 80 % och jag tänker göra det i några år till just eftersom jag då har möjlighet att åka till Uppsala och jobba. Det är ganska många av oss som åker till andra avdelningar i Sverige. Vi är 18-20 barnmorskor som jobbar här på Åland.

Lina beskriver en intim och sammansvetsad, mycket kollegial, grupp barnmorskor som alltid hjälper varandra att lösa de situationer som uppstår med till exempel sjukluckor.

-Det svåraste här på Åland är när vi måste transportera våra patienter. Vilken helikopter ska vi ringa? Ska patienten till Finland? Till Sverige? Det är mycket logistik och handlar om vem som ska stå för kostnaden, gör man fel så kan det bli lite tokigt. Det tar mycket tid att ringa och fixa. 

Vid behov av avancerad specialistvård så är det först och främst till Åbo som patienterna transporteras. Men om det går så är det flera som väljer att åka till Sverige istället, eftersom Åland är svenskspråkigt.

På avdelningen arbetar inga undersköterskor (eller närvårdare som det heter på Åland) utan endast barnmorskor och några barnsköterskor. Förlossningsläkaren har jour i hemmet och finns 20 minuter bort. Det finns ingen neospecialist på ön och i praktiken innebär det att barnmorskorna och läkarna tänker lite annorlunda vid en långdragen förlossning. Det är till exempel vanligare att bryta i ett lite tidigare skede för kejsarsnitt om barnet visar tecken på att inte må bra. Och om man behöver avsluta en födsel med sugklocka så  ser barnmorskorna till att operationsteamet står redo och väntar, i händelse av att födseln med sugklocka behöver konverteras till ett kejsarsnitt istället. Operationsteamet har 20 minuters inställelsetid och då är det Lina eller någon annan barnmorska som själv måste ringa runt till alla som ska vara med.

Beredskap för de akuta situationer som kan uppstå.

På en liten ö som Åland har alla någon koppling till varann. För den som är gravid kan det innebära att det är svårt att hålla graviditeten hemlig i början och barnmorskorna träffar alltid ”sina patienter” på stan. Födslar, sena aborter, tidiga graviditetsultraljud – allt händer här på avdelningen.

 

Vissa veckor föds det färre barn på avdelningen!

Lina visar mig runt. Det två föderummen på avdelningen är sällan upptagna samtidigt – men det händer! Jag spanar genast in ett stort fint badkar som används för bad under värkarbetet, men tyvärr inte för vattenfödslar.

”Pattlappar” av ull.

Alla nyfödda får ett par handstickade åländska ullsockor med sig hem. Jag tänker att det är speciellt att en så liten förlossningsavdelning som den här får finnas idag. Ändå föds det tvillingar här på Åland. Och om barnet ligger i säte så utförs först vändningsförsök, men det händer att barn föds i sätesbjudning på ön.

FAKTA OM ÅLAND
  • Åland är ett självstyrande och svenskspråkigt landskap i Finland. 29 000 personer bor på ön. Mariehamn är den enda staden.
  • Ungefär 270 barn föds varje år på Åland.

 

 

 


Tänk efter före

Skugga och solhatt är ett måste i värmen.

Så kom regnet till Åland. Det blev några hett efterlängtade spridda skurar. Aldrig har jag väl uppskattat regn så mycket som nu! Värme kan bli ett långsamt gift som sipprar in under huden när det inte finns någonstans att ta skydd från den. Vi är ju inte vana vid så höga temperaturer som håller i sig så länge. Men den där fuktiga kvalmigheten som liksom hade tagit oss i besittning var som bortblåst när regnet väl kom. Tänk. Luften blev klar och lätt att andas, som kristall istället för hetvägg.

Bad, bad och bad.

Det är så förfärligt med bränderna på fastlandet; snart ska vi fortsätta semestern i Hälsingland är det tänkt. Just där bränderna rasar. Sorg. Tänk att få sin mark, sin skog, sitt hus – sitt hem – förstört i lågorna. Getingarna trivs iallafall  och frodas i värmen. Och algerna förstörde ”vår” badplats i två dagar då vattnet blev en enda oaptitlig rabarbersoppa. Ja gentemot naturen är vi människor ganska små och enfaldiga har det visat sig. Åh, vad det vore fint om vi kunde dra någon liten kollektiv lärdom av det innan vi står där återigen – handfallna och efterkloka.

Snart har jag läst ut Mor gifter sig och jag vill inte att boken ska ta slut. Även om det blir jättefint att få sätta tänderna i nästa bok. Jag har nämligen förälskat mig i proletärflickan Mia och trivs med att få se världen genom hennes ögon. Jag har fått nya uppslag till blogginlägg! Vad sägs om hemfödslar då och nu? Något som återkommer i diskussionen om hemfödslar är ju att barnadödligheten har gått ner så fint sedan födslarna flyttade in på sjukhusen för gott på 40 -talet. Fast det är inte hela sanningen. Själv skulle jag vilja ge en stor eloge till mödravården. Mödravården har spelat en enormt stor roll för kvinnors och barns hälsa i Sverige. Den har i många fall varit helt avgörande. Den är fortfarande helt avgörande för kvinnors och barns hälsa. Att upptäcka saker i tid och förebygga ond bråd död är nämligen något av det bästa man kan göra för andra människor. Det finns heller inget så otillfredsställande som när katastrofen redan är ett fullbordat faktum och man blir satt att lösa upp i oredan. I efterhand går det nästan alltid att se hur misstag i ett tidigt skede  hjälpte till att leda fram till det oundvikliga – men att olyckan hade kunnat att förhindra. Om någon hade fått en chans att tänka efter före.

 

 

 


Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!