Guide: Vad gör en doula och hur blir man doula?

Guide: hur blir man doula?

Vad gör en doula?

Att föda med en doula är ett fenomen som växer i Sverige. När jag födde mitt första barn i början på 00-talet var det ännu inte ett begrepp för mig eller mina vänner, men idag känner de flesta någon som har fött med en doula vid sin sida. Det har blivit populärt – både att ha en doula med sig under den egna förlossningen men även intresset för att bli doula växer. Själva ordet doula kommer från grekiskan och betyder ursprungligen det föga smickrande ordet ”slavinna”. Men i Sverige idag syftar ordet doula på en hjälpkvinna som ger omvårdnad i samband med förlossningar.

En doula är helt enkelt benämningen på någon som har erfarenhet av att vara med på födslar och som följer kvinnan och hennes partner genom  graviditet och förlossning.

  • Doulor jobbar med caseload.
  • Case = förlossningar.

Vem som helst som är med och stöttar på förlossningar kan kalla sig doula. Kvinnor som män! Man behöver inte ha fött barn innan och det behövs ingen formell utbildning för att få kalla sig doula – det är nämligen ingen skyddad yrkestitel. Därmed skiljer yrkeskategorin doulor sig från de andra yrkeskategorier som jobbar med förlossningar; det vill säga undersköterskor, barnmorskor och läkare. Doulan tar heller inget medicinskt ansvar utan fokuserar hela sin uppmärksamhet på det kontinuerliga, omvårdande och känslomässiga stödet i samband med graviditet och förlossning.

Ett tips om du vill bli doula – erbjud ditt stöd till en nära vän som väntar barn! Genuin nyfikenhet, en tillit till kvinnors förmåga att föda barn och viljan att stötta blivande föräldrar genom förlossningar är en mycket god start på ett doulaskap. Så gott som alla sjukhus i Sverige välkomnar en extra person vid sidan av partnern på förlossningsavdelningen.

De flesta som arbetar som doulor i Sverige idag har dock blivit certifierade genom en kortare doulautbildning.

ODIS – organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige

ODIS är en ideell förening  som startade år 1999. Tanken var att skapa ett nätverk, utbyta erfarenheter och kunskap samt etablera praxis för doulor i Sverige. ODIS har tagit fram sin egen certifiering av doulor och idag finns det 6 ODIS- godkända doulautbildningar runtom i landet. Gemensamt för dem är att de alla har en ODIS-godkänd kursplan. De flesta doula-utbildningar är  fyra dagar lång och hålls i form av två helgkurser där teori varvas med praktiska övningar. På kursen hinner man med att ge en kortare teoretisk bakgrund till den normala födselns fysiologi samt lära ut tekniker för hur man på bästa sätt kan stötta födande. Smärthantering, andning och avslappning är viktiga moment. Men doulautbildningens kanske viktigaste funktion är att initiera en läroprocess och ta vara på den gruppdynamik som uppstår – och de diskussioner om födande som tar vid. Det är till exempel vanligt att tankar på en egen förlossning kommer upp och får nytt ljus på sig. Saker dryftas i gruppen och ett återkommande tema är vikten att som doula tillämpa ett kvinnocentrerat förhållningssätt.

Föda med doula

Doulaeffekten

Kan doulor ha en positiv effekt på förlossningar? Ja, forskning visar att kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård av annan person än den vanliga vårdpersonalen (till exempel partner, mor, doula eller vän) under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har kortare förlossningar, behöver mindre smärtlindring och får bättre förlossningsupplevelser än andra. Det visar på betydelsen av ett trygghetsskapande och ovillkorat stöd till kvinnor som föder!

Ett kvinnocentrerat förhållningssätt innebär att utgå från den unika individ som ska föda och även utforma vården därefter. Många doulor ser sig som de födande kvinnornas advokater och är med på förlossningar för att hjälpa till att skydda kvinnors upplevelser. Medan barnmorskor, undersköterskor och läkare framförallt arbetar med födande på sjukhus och förutom att fokusera på den födande kvinnan även behöver förhålla sig till avdelningsrutiner, avdelningskultur, praxis, pm – samt fortlöpande göra medicinska riskbedömningar som kan komma att påverka vårdens innehåll så är doulan helt independent och en från sjukhuset fristående person. Men det finns även doulor som arbetar inom ramen för landstingsavtal och alltså finansieras av skattemedel. Det pågår diskussioner om det kan vara av värde att fler doulor anställs för att arbeta direkt under landstinget – det skulle isåfall innebära att doulan blir ytterligare en landstingsanställd personalkategori på sjukhus. Högst troligt skulle landstinget och de berörda klinikerna då även vilja vara med och utforma samt kvalitetssäkra doulans utbildning och certifiering.

Kan MAN leva på att vara doula?

För att du ska kunna försörja dig på att vara doula behöver du

  • Starta eget företag
  • Marknadsföra dig så att gravida vet om att du finns. Odis erbjuder marknadsföring för ODIS-doulor på sin egen hemsida.
  • Nätverka med andra doulor! Detta eftersom du måste kunna åta dig flera uppdrag samtidigt och ha en back-up om förlossningar krockar, eller för att helt enkelt kunna bli avlöst under långdragna födslar.

De flesta doulor tar till en början ett paketpris på mellan 6000 – 8000 kronor. Då ingår oftast fyra veckors stand by, alltså jour, närvaro under hela förlossningen och några träffar innan och efter födseln. Ett doulapaket eller doulauppdrag kan se olika ut och även utformas individuellt efter förfrågan. För att kunna leva på ett doulaskap är det ofta nödvändigt att så småningom höja priset. Erfarna doulor sätter därför ett pris på mellan 10 000- 15 000 kronor för ett uppdrag. Doulor arbetar på provision och behöver lägga undan pengar för semester och annan ledighet. Nästan ingen doula i Sverige försörjer sig enbart på att vara med på förlossningar utan kombinerar doulauppdrag med andra tjänster för gravida; till exempel gravidyoga, profylaxkurser eller andra kringtjänster (till exempel moderkaksinkapsling, workshops eller uthyrning av pool). De flesta kombinerar sitt doulaskap med att arbeta deltid på annat håll.

Erfarna doulor och hembarnmorskor

Erfarna doulor har ofta tillägnat sig en enorm kunskap om födandets dynamik och kan mycket om kvinnors kroppar och förlossningar,  men har kanske framförallt blivit proffs på den känslomässiga och emotionella delen av graviditet och förlossning. Många har även kommit att bli bra på tekniker som på ett naturligt sätt hjälper födandet framåt. Eftersom arbetet inte är knutet till något sjukhus får doulor med tiden en väldig bredd – det ingår liksom i jobbet att uppleva barnmorskors olika arbetssätt och arbetskulturer på avdelningar. Erfarna doulor har ofta fått vara med på många både normala och komplicerade födslar – men även hemfödslar och vattenfödslar.

Doulor och hembarnmorskor har sitt arbetssätt gemensamt, det vill säga de arbetar enligt caseloadmodellen. Case= förlossningar. Det kvinnocentrerade förhållningssättet samt att arbeta fristående från sjukhus är andra gemensamma nämnare.

Doula och Kulturtolk

Doula och kulturtolk är ett koncept som tar fasta på doulans roll som trygghetsskapande stöd vid förlossningar. Men kulturtolkar ger stöd till icke svensktalande under graviditet och förlossning – på det språk som den födande kvinnan talar.

Framtiden för doulor

Framtiden för doulor ser ljus ut. Till viss del beror det nog på att förlossningsvården i Sverige är så pressad med en närmast kronisk brist på förlossningsplatser och svårigheter att rekrytera personal.  Att ha en doula med sig har blivit lite av en försäkring mot att råka vara den födande som  drabbas illa av slumpen. Ingen vill vara den som får lida för att det till och från uppstår luckor i bemanningen inom förlossningsvården. Det tycker jag dock är en tråkig utveckling. Doulor ska inte behöva vara plåster i en drabbad förlossningsvård utan kan få verka som ett välbehövligt komplement till konventionell förlossningsvård, helt enkelt bistå de blivande föräldrar som själva önskar ha en stödperson – en doula – med på sin förlossning.

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ Föda med stöd på Bloglovin!

 

 


Vad händer i mitt liv?

doula och barnmorska i uppsala

Stort barn!

Jo, jag har klarat av en vecka själv med barnen medan min man var på konferens i Pisa. Det kanske låter tufft men nja; våra tre äldsta har blivit ganska stora och kan faktiskt hjälpa till en hel del. Att vara själv med fyra barn som alla är under 8 år – det var värre. Mina stora barn kanske inte diskar efter sig så som jag skulle önska att de gjorde, men de kan bidra med energi och vara den där draghjälpen som behövs när de små tär på tålamods och energibanken. Men visst är det tråkigt att vara ensam förälder! Jag har hunnit tänka att det inte är servicejobbet som är värst – att bli själv med disk, tvätt, matlagning – det går ju ganska mycket av sig själv vid det här laget. Det är den andra biten som gör att man längtar efter att bli två igen. Det där att inte bli avlöst, att inte ha en annan vuxen runtomkring, någon som delar alla bördor OCH glädjeämnen på ett helt naturligt och jämlikt sätt. Att vara själv med vuxenperspektivet.

Jag tänker ibland på jobbet det innebär att från början vara ensamstående med sina barn. Även om man har nära anhöriga och mormödrar och farföräldrar som hjälper till titt som tätt.  Att inte vara två vuxna om den där gråtrista men också emellanåt så ljuvliga vardagen – det fyller mig med en alldeles särskild förundran och respekt.

Vad annat? Jag har uppdrag ända fram till mars och det känns fint att få det förtroendet av blivande föräldrar! Tack. Samtidigt är jag på gång för fullt med mitt skrivprojekt och är nästan klar med transkriberingen av mitt och Helena Maass samtal. Hon sa så mycket kloka saker och jag vill inte missa ett enda av hennes värdefulla ord om födande. Det tar sin rättmätiga tid.

Det ska firas födelsedagar också. Idag fyller ett av våra mellanbarn år och bli mycket större än vad han någonsin varit förut. Så roligt! Presenterna beställde jag på nätet och fick dem hemskickade, det är liksom min nya giv. Även om småbutiker kan vara jättemysiga att strosa i så är jag trött på att ta bilen till köpcentrum och bocka av checklistan. Så som det så ofta blir ändå.

Jag är också på gång med förändringar här på min hemsida, jag vill nämligen att det ska bli ännu mer spännande, intressant och viktigt – och inbjuda till ännu mera läsning!  Det är ett ständigt pågående och mycket lustfyllt projekt som kanske inte alltid går så fort som jag skulle vilja. Nu till exempel behövs jag på annan plats. Jag ska avsluta dagen med att bygga ihop ett leksakskök åt födelsedagsbarnet.

 

 

 


Partnern och förlossningen

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoachwww.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder


Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 


Amning, råd och amningsnapp

Jag blir glad av att läsa Elisabeth Hjärtmyrs välskrivna inlägg om vad man kan göra när man vill amma men barnet inte tar bröstet. Det märks att hon har stor kunskap och erfarenhet av amningsstöd – och även förmågan att anpassa och individualisera råden. Det är så otroligt välbehövligt med ordentlig kunskap om amning eftersom det inte alltid är så enkelt att amma som man lätt kan tro! Att vara en hjälpsökande ammande mamma är något av det mest sårbara man kan gå igenom, det vet jag. Ni som har följt mig har ju fått ta del av min krångliga amningsstart med Hanna och tänk att det som inte fungerade så bra då fungerar hur bra som helst nu!

Att individualisera råd betyder att använda sig av sin kunskap på ett individanpassat sätt. Amningsnapp kan vara räddningen för någon! Det kan också vara det sista en hjälpsökande ammande mamma behöver. Jag har varit med om att amningsnappen har blivit introducerad redan timmarna efter födseln för att barnet enligt personalen inte tagit bröstet tillräckligt snabbt. Det är faktiskt fel. Barn som inte suger tag direkt kan få vila och pröva senare eftersom det finns reserver att ta av. Om barnet är friskt och fullgånget vill säga. (För ett barn som föds för tidigt kan det däremot vara livsviktigt att få mat inom de första timmarna efter födseln eftersom de inte har samma reserver att ta av och då sjunker blodsockret istället. ) Men att introducera amningsnappen en timme efter födseln är verkligen att ta udden av det samspel som håller på att uppstå mellan mor och barn, ja innan det knappt ens har fått börja. Det sänder fel signal. Nämligen den att det här kommer aldrig att gå.

Det är något relationellt och kulturellt att amma. Men själva amningen är en fysiologisk process. Ibland krockar dessa världar. Jag vill ju själv gärna ta med min dotter på alla de roliga saker som jag tycker om att göra men det är inte alltid vi lyckas amma på stimmiga caféer eller när pendeltåget kränger sig fram. Hon ammar bäst när vi sitter hemma för oss själva i lugn och ro i soffan. Det kan göra mig otålig. Men min farmor funderade aldrig på möjligheten att amma ute på ett café. Jag minns när vi diskuterade det en gång och hon sa:

“-Jag levde  i en annan värld än den du lever i nu.”

Ja trots att miljön runt om oss förändras så är våra kroppar ganska mycket samma. Vi kommer inte runt den så lätt som vi ibland skulle vilja.

 


När ditt barn inte tar bröstet

Av Elisabeth Hjärtmyr

Om amningen krånglar

-När ditt barn inte tar bröstet

Det händer att mammor ringer till amningsmottagningen och behöver stöd i hur de ska göra när barnet visar att det är hungrigt, men ändå inte tar bröstet.

Det kan vara oerhört stressande och frustrerande både för barnet och för föräldrarna. Det kan vara den första tiden efter födseln, men även senare när barnet är några månader gammalt- då barnet plötsligt blir medveten om sin omgivning, hör ett ljud och måste släppa bröstet för att se vad som händer.

De flesta barn visar tydliga sök- och sugsignaler när de är hungriga och redo att komma till bröstet, långt innan det börjar skrika. Det pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och greppar med händerna.

Tiden direkt efter födseln

Det är inte helt ovanligt att barnet är påverkat av födseln. Att det nyfödda barnet är trött och somnar, har ont i huvudet efter en sugklocka, är hungrigt eller mår illa. Födseln kan ha varit en jobbig upplevelse och mamman kan känna sig trött och medtagen eller ha väldigt ont. Mamman kan också känna sig stressad över att barnet inte tar bröstet.

Det här du kan göra:

De första dagarna efter födseln

Det första du gör är att lägga barnet säkert hud mot hud direkt efter födseln eller så snart det är möjligt, till barnet släpper bröstet eller somnar. Det innebär precis som det låter att barnet ligger i enbart blöja på mage mellan dina bröst på din bara mage – hud mot hud, ”som en groda”. Med säkert menas att man har uppsikt över barnet så att barnet har fria luftvägar.

Låt barnet ligga säkert hud mot hud så mycket som det är möjligt i början och gärna så snart som möjligt efter födseln. Om du och ditt barn varit åtskilda direkt efter födseln av något skäl, försök att lägga barnet hud mot hud så snart ni kan. Låt barnet ligga där tills det söker sig till bröstet och börjar suga och släpper bröstet eller somnar.

Studier visar att amning de första timmarna efter födseln stimulerar till en välfungerande amning senare: barnet skriker mindre, tar inte av sina blodsockerreserver, suger snabbare på bröstet, mamma får mer mjölk snabbare, ammar mer, ammar längre, får mindre bröstkomplikationer och tillmatas med modersmjölksersättning mer sällan.

OM barnet inte suger så är det bra att känna till att ett friskt fullgånget barn ofta inte behöver suga det första dygnet, de klarar sig på reserver från tiden i magen.

Däremot är det bra att stimulera brösten för att de ska börja bilda bröstmjölk.

De här första timmarna efter födseln har du höga halter av amningshormonerna Oxytocin och Prolaktin i blodet (utdrivnings- och mjölkbildningshormon). Därför är det bra att stimulera brösten om barnet inte suger, det leder till mer bröstmjölk senare. ”Efterfrågan styr tillgången”. Du kan tänka att du ”lägger in en beställning” till lite senare.

Det gör ingenting om det inte kommer någon mjölk när du bröstmjölks- stimulerar. Kommer det någon/ några droppar råmjölk kan du ge dem till barnet med ett rent finger eller på en sked.

Ta det bara lugnt och låt barnet styra.

Erbjud barnet bröstet så snart det är möjligt men utan att pressa barnet.

Råmjölk/ Colostrum = den första mjölken som kommer ur brösten efter födseln kallas råmjölk. Den bildas under graviditeten och under cirka en vecka efter födseln. Råmjölken är gul, trögflytande och innehåller mer protein och mineraler samt A- och E-vitamin än vad den vanliga modersmjölken. Råmjölken innehåller mer infektionshämmande proteiner än i den mogna modersmjölken.

När barnet inte tar bröstet efter några dagar

Barnet kanske har tagit bröstet tidigare men så vid dag 3 – 4 vill det helt plötsligt inte suga längre.

Vanliga orsaker

Vid dag 3 – 4 kanske du vaknar av att brösten är mer ömma och stenhårda. Du kanske lättat tänker att nu finns det massor av mjölk till din hungriga lilla bebis. Förvåningen blir inte desto mindre när barnet – som med alla signaler visat att det är hungrigt – inte tar bröstet och bara blir ännu mer förtvivlat.

Dag 3–4 rinner bröstmjölken ofta till och brösten kan bli spända och hårda, det här är väldigt olika. Alla mammor känner inte av att mjölken rinner till medan en del får väldigt hårda bröst som kanske också läcker mjölk. Vissa mammor får lite feber och många känner sig gråtmilda.

I dina bröst finns nu lymfkörtlar, lymfvävnad, ökad blodvolym utöver den ökade mängden bröstmjölk. Det är alltså inte konstigt om de känns lite större. När brösten blir så här hårda, kan det vara svårt för barnet att ”ta ett bra stort tag” kring bröstet när det ska försöka amma.

Gör så här:

Det finns flera olika knep för att göra bröstet lite mjukare så att barnet lättare får ett stort tag om bröstet.

Ett tips är det som kallas Cottermans grepp där du håller dina fingrar på vårtgården runt bröstvårtan, under en knapp minut, så att den yttersta svullnaden lägger sig. Då brukar det bli lättare för barnet att ta ett bra tag kring bröstet.

Du kan också prova att handmjölka lite innan barnet börjar suga för att lätta lite på trycket. Forma då handen till ett C och tryck ut lite mjölk på en sked eller i en liten kopp och ge mjölken till barnet. När barnet fått i sig lite bröstmjölk kanske det lugnar ner sig samt att ditt bröst nu är lite mjukare och det blir lättare för barnet att ta ett bra tag om bröstet.

Försök att ta det lugnt och att inte stressa upp dig och barnet. Tvinga inte barnet mot bröstet genom att hålla det bakom huvudet – en del barn är väldigt känsliga för det – utan låt det ta den tid det tar.

Ett barn som vill amma pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och plockar med händerna.

 När barnet plötsligt inte tar bröstet efter några månader

Amningen kan ha fungerat under en tid och så blir barnet plötsligt väldigt medvetet om och påverkat av sin omgivning. Har man en tremånaders baby i famnen som plötsligt släpper bröstet för att titta efter ljud och ljus i sin omgivning för att sedan gå tillbaka, kan amningen kännas väldigt orolig.

Gör så här:

Hjälp barnet att få lugn och ro genom att välja tysta och lugna miljöer (gärna lite ”tråkiga” ställen där det inte finns så mycket att titta på), så kommer det här beteendet att gå över.

Om det kommer en period då ditt barn plötsligt inte vill ta bröstet, är det bara att börja om från början igen med säker hud mot hudkontakt, även när barnet är mätt och nöjt. Försök att själv vara lugn och att inte stressa barnet. Drick varmt och sitt i lugna miljöer. Handmjölka eller pumpa om det känns bättre och var uppmärksam på barnets tidiga sök- och sugsignaler så att det inte behöver skrika för att få komma till bröstet.

Ett skrikande barn som har hunnit stressa upp sig, då kan det vara svårare att få barnet att ta bröstet och suga. När barnet skriker brukar mamman bli stressad och så är nedåtspiralen igång.

Försök i stället att lära dig barnets signaler på att det är hungrigt, och påbörja amningen i god tid innan barnet hunnit bli så frustrerat och oroligt att det börjar skrika. Obs – en del barn vaknar med ett skrik, de kanske inte har visat tidiga tecken på att de är redo att komma till bröstet.

Ett annat knep kan vara att förekomma barnets hunger genom att ta upp det lite småsovande och erbjuda bröstet.

Vid perioder av lite stök kring amningen kan du prova nya amningsställningar, t ex laidbackamning, där du halvligger bakåt i soffan med barnet liggande på mage mellan brösten.

När du både ammar och flaskmatar

Om du ger flaska mellan amningarna kan barnet bli så kallat ”tuttförvirrat”. Det vet inte riktigt hur greppet om bröstet ska vara och tar ett för litet tag kring bröstet, på samma sätt som det gör med flaskan. Backa då tillbaka och ge barnet modersmjölksersättning eller urpumpad bröstmjölk med en sked

eller ur en kopp (eller pipmugg om barnet är större) innan du erbjuder bröstet. Då hinner barnet lugna ner sig lite och förstå att maten är på väg. Försök även nu att vara lugn så att ditt barn inte känner sig pressat.

Kort tungband

Ibland kan bandet under tungan – tungbandet – vara för kort hos barnet. Det kan göra att barnet får svårt att ta ett stort tag om bröstet.

Man brukar kontrollera tungbandet på BB eller på BHV. Är det för kort brukar föräldrarna erbjudas att läkaren klipper tungbandet så att tungan blir mer rörlig. Det är ett litet och okomplicerat ingrepp som de flesta barn knappt märker av.

Stresskänslor vid amningen

Situationer då barnet inte vill ta bröstet kan vara känslomässigt jobbiga upplevelser för dig som mamma. Det kanske kan vara skönt att veta att det inte är ovanligt och att du inte är ensam om det.

Det viktiga är att barnet får i sig mat men också att brösten blir stimulerade till att fortsätta producera mjölk. Vissa barn kan behöva få i sig lite utpumpad bröstmjölk på en sked eller i en kopp eller till och med flaska innan du erbjuder barnet bröstet. Ofta lugnar barnet ner sig lite när det förstår att det kommer få mat.

Även om du känner dig stressad över att ditt barn inte tar bröstet, försök ha tålamod och låta barnet ta sin tid. Försök att hitta strategier för att finna lugnet – ta en kort paus, drick lite vatten (barnet känner om du är stressad).

Om du har ont, ta smärtstillande, använd värmekudde eller ta en varm dusch.

Om du känner dig stressad, lyssna på avkopplande musik, appar med meditation eller liknande om det lugnar. Dra långa, djupa andetag. Gå en promenad med vagnen. Om du är väldigt trött, försök finna tid att vila. Om du är vaken mycket på nätterna, sov eller vila på dagen. Det är vanligtvis en relativt kort period ni är vakna mycket på nätterna, försök att lyssna på barnets och dina behov och be om hjälp om du behöver. Gå en promenad så att du får lite frisk luft, dagsljus och kanske framförallt, andrum. Se till att dricker ordentligt.

Amningsnapp

Barn med en omogen tungrörelse eller svag sugkraft kan bli hjälpta av en amningsnapp när barnet är mer än 1-2 dygn gammalt. Sätt amningsnappen på bröstet. Den ska sitta nära bröstvårtan. För barnet mot bröstet när det gapar upp stort så att nappen/bröstet hamnar i bakre delen av gommen. Amningsnappen används ofta tillfälligt tills barnet tar bröstet utan amningsnapp.

Läs mer på Amningswebben.se

Elisabeth Hjärtmyr är barnmorska, barnsjuksköterska och amningsspecialist.

 


Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.


Ta chansen och bli en aktivbabyinstruktör!

 

Jag vill börja med att tipsa alla er som inte har gått och blivit Aktivbaby- instruktörer, nu finns det en till chans att bli det i oktober! Jag gick kursen i våras och det som var så roligt var att få fylla på verktygslådan med enkla men ändå specifika övningar som går att använda sig av inför eller under en födsel. All kunskap som kan hjälpa naturen på traven under en förlossning är värdefull! Vad sägs om maglyftet, framåtböjaren och bensläppet? Här kan ni läsa blogginlägget om när jag gick och blev en Aktiv-babyinstruktör i våras: workshop i aktiv baby och rebozo!

Själv så kommer jag att påbörja ett kreativt och mycket spännande projekt nu under veckan som kommer. På tisdag ska jag börja med att träffa kollegan och hembarnmorskan Helena Maass – jag hoppas vi hinner prata mycket om hemfödslar, vattenfödslar och caseload. Ni kommer att få ett smakprov här på bloggen, så håll utkik!


Märta Engblom Birth Support

Märta Engblom Birth Support

Tada! Min nya logga blev klar den här veckan och jag tycker att den blev jättefin! Skapad av Anki Edenström på Formgårda designbyrå. Ni kanske undrar över det nya namnet Märta Engblom Birth Support? Min verksamhet heter så nu. Svenska är ett mycket vackert språk men Märtas förlossningsstöd var lite väl krångligt att skriva och uttala. Det blev alldeles för lätt Märtas förlossningsdöd (inte bra!) i munnen och funkar inte alls på engelska. Min hemsida och blogg kommer fortsätta att heta Föda med stöd, för det är ju precis det som är poängen. Jag brinner för att fler ska få uppleva hur det är att föda med ett ovillkorat, kontinuerligt stöd.

Och så har jag upptäckt hur roligt och kreativt det är att skapa något eget. Ordet entreprenör har ingen bra klang alls i Sverige för här ska man vara lagom och helst inte sticka ut åt något håll. Det gäller kvinnor i allra högsta grad. Men om man vill arbeta som hembarnmorska eller barnmorskedoula så finns det inget alternativ, då måste man starta eget företag! Sticka ut gör man ju då vare sig man vill eller inte. För mig började det som ett måste men har utvecklats till en passion. Det finns en tydlig drivkraft (ett tydligt därför) bakom allt jag gör. Och en sak lovar jag, lyskraften ligger inte i en fin logga eller ett fint skal utan det är själva innehållet som gör skillnaden. En logotyp eller ett varumärke måste laddas med något, annars blir det ganska intetsägande.

 

 

 


Forskning om hemfödslar

Place of birth?

För att kunna beskriva orsak och verkan inom till exempel medicinsk forskning så är randomiserade kontrollerade studier ett väldigt bra verktyg. Ett randomiserat (slumpmässigt) urval borgar för att inte ett visst klientel av människor studeras. Men av uppenbara skäl går det inte alltid att genomföra sådana studier – även om det vore det bästa för själva vetenskapen. Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart att lotta människor till att äta en medicin man vet fungerar mycket sämre än en annan medicin. Eller lotta människor till antingen en hemfödsel eller en sjukhusfödsel för att studera vad som är säkrast för barnet. Eller låta x antal gravida dricka x  glas vin om dagen för att se om det finns någon nedre gräns för hur mycket alkohol ett foster ”tål”.

Vi får helt enkelt leva med att vissa studier aldrig kommer kunna bli gjorda.

På forskningsområdet hemfödslar så finns det några stora och välgjorda observationsstudier att  dra lärdom av och det är inte fy skam. Nu har forskare gjort en systematisk översikt (metaanalys) och gått igenom den forskning som finns inom området förlossning och plats (på engelska: different places of birth).

Syftet med studien var att jämföra utfall för mor och barn vid hemfödslar, sjukhusfödslar och andra alternativ till gängse vård (till exempel småskaliga birthcenters) i höginkomstländer. Resultatet är intressant att ta del av för det tyder på att de kvinnor som planerade att föda på sjukhus hade lägre odds för normal vaginal förlossning och större risk för stor vaginal bristning och stor blödning. Däremot hittade forskarna inga skillnader i barnadödlighet. Författarna till översiktsartikeln drar därför följande slutsats:

High-quality evidence about low-risk pregnancies indicates that place of birth had no statistically significant impact on infant mortality. The lower odds of maternal morbidity and obstetric intervention support the expansion of birth centre and home birth options for women with low-risk pregnancies.

Länk till ARTIKELN finns här!