En facebookgrupp om att föda med stöd

Välkommen till Föda med Stöd på Facebook!

Ja, jag har gjort slag i saken och startat en facebookgrupp. Varför? Jo för att jag vill komma närmare dig! Det låter ju verkligen allmänt klyschigt men det stämmer. De senaste åren har jag blivit vän med många,  ja nätverkat och knytit kontakter bara genom att vara aktiv i olika forum på Facebook. Det finns en mängd grupper redan men jag ville ta chansen att skapa en egen grupp där jag får vara med och sätta tonen. Så, nu har jag gjort det! Här är den:

En facebookgrupp om att föda med stöd
På facebook

Ton: Det ska vara en trygg och fredad plats på nätet, men gärna med ett högt tak. För alla som vill diskutera allt det som ryms under paraplyet Föda med stöd (som mer är att betrakta som ett barnmorskeackord i dur). Här är exempel på vad som kan rymmas: trygga eller otrygga födslar, sjukhusfödslar eller hemfödslar, midwifery, vattenfödslar, doulande, graviditet, föräldraskap, klimakteriebesvär, aborter och sex. Ställ en fråga du har eller dela en erfarenhet! Det som inte accepteras är en otrevlig eller arrogant samtalston. Brukar sällan bli konstruktivt då nämligen. Så, du är hjärtligt välkommen med andra ord!

Jag vill också ta tillfället i att presentera en av mina nära kollegor, nämligen Eva Grape Ersson! (För jag jobbar inte ensam, varken med hemfödslarna eller med mina doulauppdrag.) Såhär presenterar Eva Grape Ersson sig själv:

-Jag är i botten socionom med 10 års erfarenhet som kurator och arbete på familjecentral. Jag är också Föda Utan Rädsla – instruktör och doula. Det senaste året har jag även utbildat mig i metoden Aktiv baby. I mitt arbete har jag alltid brunnit för familjer i alla former. Med ödmjukhet, inkänning, lugn och trygghet hoppas jag kunna stötta blivande föräldrar att hitta sin inre styrka.

Medvind Profylax i Enköping
Eva Grape Ersson, Medvind Profylax

Läs mer om Eva på hennes egen hemsida: medvindenkoping.se

Jag och Eva kommer fördjupa vårt samarbete under våren och det känns jättekul! 


Att förbereda sig inför förlossningen

förbereda sig inför förlossningen

Ingen födsel är den andra lik. Det är verkligen så. Jag tänker på själva födandet som en koncentrerad bit av livet – ja en oproportionerligt stor och intensivt levande bit av våra liv. I en och samma födsel kan känslor av glädje, sorg, rädsla, smärta, förutsägbarhet, lycka, leda, oförutsägbarhet, långtråkighet och eufori rymmas. Ibland är det tvära kast, precis som med resten av livet. Ingen kan förutspå precis hur en förlossning kommer att bli.

Oavsett om du vill föda hemma, på sjukhus eller med hjälp av ett kejsarsnitt så blir förlossningen  en händelse som kommer att prägla dig. På gott och på ont. Men man kommer inte runt den – händelsen – även om man kanske ibland skulle vilja. Därför kan det vara bra att förbereda sig, på något sätt.

Hur förbereder man sig inför förlossningen?

Det finns inte en förberedelse eller ett koncept som passar alla och det behöver verkligen inte vara något som kostar dig extra pengar. Mödravård är skattefinansierat i Sverige och på många barnmorskemottagningar erbjuds föräldragrupper för gravida. Det, och en god och förtroendefull relation till barnmorskan på MVC under graviditeten räcker gott för många.

Om förlossningens påverkan
Ja, hur upplevelsen av förlossningen blir spelar roll.

Ditt barns födsel blir ett minne som kanske visserligen ändrar karaktär över tid – men själva minnet kommer inte att blekna. De flesta minns sina barns födslar i detalj, minut för minut, timme för timme. Vem som tog emot på förlossningen och om den personen verkade stressad och allmänt ointresserad eller var varmt välkomnande. Ord som sägs i förlossningsrum kan etsa sig fast i minnet som stora klippblock. Därför är det viktigt att vi som jobbar med födande är medvetna om att det vi säger kan bli bevingade ord.

”Barnet har fastnat”

”Ja, du kan föda ditt barn, det tar bara lite tid”

”Du är så värksvag”

Många gravida och deras partners säger ödmjukt inför födseln: ”Vi tar det som det kommer”. Ja, eftersom man inte kan veta hur förlossningen kommer att bli så kan det kännas logiskt och lite ödmjukt att inte fundera så mycket på hur man vill att det ska bli. Men jag skulle tvärtom vilja uppmana er alla: Ta ditt barns födsel – ja ta din eller er förlossning i anspråk! Staka ut en väg! Hur tror du att ni vill ha det? Att staka ut en väg är inte samma sak som att rita en detaljerad karta över sin förlossning. För då finns det en uppenbar risk att man blir väldigt besviken efteråt.

Men det är bara när man funderar över hur man tror att man vill ha det som man kan börja fundera över hur man ska kunna komma dit. 

Läs mer på min nya sida Föda med stöd/Gravid!


Hållbarhet och onödiga prylar

December och julstress – eller hur man får bukt med tillvarons potatisar

Det blåser på stranden!

Hur gör ni för att överleva decemberstressen? Själv är jag glad att vi har lyckats få upp iallafall några adventsstjärnor och att det finns en amaryllis i vardagsrummet. Hur det ska bli med resten vet jag inte riktigt. Julbordet har jag inte ens börjat fundera på. Bara att få fram säsongsgarderoben till familjen; det vill säga rota fram och försöka samla ihop par med hela vantar, strumpor och skor kräver sin viljestyrka. Att på det också försöka knåpa ihop pyssel och  egengjorda adventskalendrar med små paket varje dag ända fram till julafton, nej de försöken har jag gett upp för längesen. Men jag är imponerad av alla som har lärt sig att organisera tiden innan jul på ett bra sätt! Som ställer sig och gör rödkål en onsdag mitt på dagen flera veckor innan julafton för att undvika stressen dagarna strax innan. Eller influencers och bloggare som under lång tid innan december har förberett och knåpat ihop adventskalendrar så att deras läsare ska få godbitar att njuta av varje dag ända fram till jul.

En nyckel för att bli bättre på Time management tror jag är detta: att lära sig sakers verkliga omfattning. Bort med drömmar och önsketänk. Allting som ska genomföras i praktiken innebär en hel väldans massa logistik – det där glöggminglet eller julpartyt som verkar härligt och väldigt kravlöst i teorin blir plötsligt något helt  annat när verkligheten inträffar. Att försöka få för många saker gjorda på för kort tid är en vanlig miss. Det blir ungefär som att försöka pressa en stor potatis genom en vitlökspress. Svårjobbat. Men om man delar upp den där potatisen i flera små delar och pressar dem en och en under lång tid… ja då är man snart i hamn. Det gäller att först identifiera och sedan få bukt med tillvarons potatisar.

Julklappar

är helt klart en stor potatis. Själv tycker jag att  den värsta sortens julklappshysteri känns ganska daterad. Om man inte redan har börjat fundera på vad som är mer hållbart i längden – ja då är det nog dags att börja fundera på det nu år 2018. Böcker, eller att gå loss och fynda klappar på second hand – det tycker jag är hållbara tips! Ge barnen varsin slant att fynda för på någon bra  second hand butik. Det tillfredsställer både habegär och köpsug – och har man tur hittar man riktigt roliga saker. Ett och annat misslyckat köp spelar mindre roll. Upplevelsepresenter är ett annat hett julklappstips! En konsert eller teaterföreställning ihop med någon man tycker om är något av det bästa jag vet iallafall.

Hållbarhet och onödiga prylar

Undvik onödiga prylar som julkappar!

  • Inköp av både julkappar, mat och stapelvaror är helt klart en annan het och stor potatis. Förra året när jag satt och ammade min nyfödda med lågt blodvärde och hög feber så lärde jag mig nyttan av att handla på nätet. På flera veckor kom jag nämligen inte runt det egna kvarteret, än mindre till någon affär. Och idag beställer jag faktiskt så mycket jag kan på nätet. Kanske en fembarnsmammas bästa tips! Om jag går och handlar på stan eller i affärer vill jag att det ska kännas roligt och åtminstone lite otvunget. Upplevelsen blir nästan viktigare än själva ärendet. Och de tio litrarna mjölk som ska fraktas hem på något sätt så gott som varje vecka, just den upplevelsen kan jag vara utan.
  • Sisyfosarbetet hemma är helt klart en av tillvarons större potatisar. Här är jag renons på bra tips faktiskt. Det är väl bara att inse att det är en process som aldrig tar slut och om man är en av dem som lyckas finna harmoniska och kreativa sätt att vara i processen städa/laga/fixa/diska/tvätta/skrubba – GRATTIS ! Alla vi andra (vi som inte lyckas hitta harmoniska sätt att få bukt med disk, plock och tvätt) får finna oss i att tillvaron med drömmen om ett hem i fas ömsom hackar sig fram, ömsom flyter i små rännilar och ömsom mest känns som en enda stor misslyckad pavlovatårta. Fanny Ambjörnsson har visst skrivit en bok om vardagsstädningens praktik och politik, kanske ett julklappstips?

En av de kreativa adventskalendrar jag rekommenderar i år är Baking Babies forskarkalender. 

Och med det sagt så vill jag önska er alla en god, kreativ och mer harmonisk decemberstress!

 

 

 

 

 

 

 

 

En medelhavsdröm

Alltså, vad häftigt det är att vara släkt och nära vän till en proffsfotograf. Jag tänker på min svägerska och barnens faster Lovisa Engblom. Det är hon som har förevigat mig och lilla Hanna vid havet den där stormiga eftermiddagen vid Medelhavet. Vågorna gick höga och saltvattnet stänkte på oss! Det var friskt, kargt, blåsigt och härligt. Lite läskigt också tyckte Hanna för hon ville liksom borra in och ner sig i mig. Just på den här katalanska stranden har våra barn badat många gånger. Havet dånade in mot klipporna när vi tog de här bilderna.

Mor och dotter vid medelhavet

Jag har fått ganska stor respekt för vatten och vågor. Att hålla koll på alla barnen när de badar en varm sommardag samtidigt som alla andras barn också badar, ja det kan göra mig riktigt stressad. Pool är jag jätteglad att vi inte har hemma. Så på det sättet passar det mig ganska bra att vara ensam på en strand där vågorna förvisso går höga men när det enda barnet jag behöver ha koll på är ungen jag har i famnen.

Mor och dotter vid havet

Foto: Lovisa Engblom

 

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ  Föda med Stöd på Bloglovin

Doulagruppen

Doulor som jobbar!

Första frosten

Frostnypna vinteräpplen i trädgården!

Ja precis som jag skrev i mitt förra inlägg så blev november en lite överlastad månad. Jag (eller vi!) försökte helt enkelt trycka in för mycket på för kort tid! Under de jourfria perioderna försöker jag  bocka av de mer fasta punkterna på schemat, de som inte låter rucka på sig så lätt – eftersom jag vill ha dem avklarade när jag går in i en jourperiod igen. Men då är det lätt hänt att det blir alldeles för många programpunkter under de jourfria veckorna istället! Den här helgen har därför varit helt nödvändig. Jag har sovit hyfsat gott två nätter i rad och hunnit adventspyssla sådär lagom mycket. Det hänger  iallafall en adventsstjärna i köket och väntar. Och det står en amaryllis i fönstret i vardagsrummet (som jag fick av mamma till Hannas ettårsdag). Frosten har kommit  på allvar nu och våra Ingrid Marie-äpplen – de som hänger kvar på grenarna – har blivit alldeles ljuvligt frostnypna.

Under veckan som har gått har jag hunnit reflektera över det här med entreprenörskap och företagande ett varv till. Varför det fortfarande på många sätt anses skamligt när kvinnor tar betalt för det jobb de gör för andra kvinnor (och deras partners)? Kvinnor som bloggar om amning till exempel. Eller doulor som ger stöd i samband med födslar.

En sak vet jag och det är att om doulor inte tar betalt för det jobb de gör så kommer det inte bli så många doulor till födande kvinnor. För tyvärr går det inte att bygga ett företag eller en business på en olönsam affärsidé. Det vore till exempel direkt oansvarigt av mig som mamma till  fem barn att försöka bygga en verksamhet som inte har någon chans att  få ekonomisk bäring.  Jag behöver  själv inte tjäna mer än vad en barnmorska som jobbar heltid gör.

Vet ni vad min jobbdröm är? Det är att kunna jobba heltid med det jag älskar – utan att bränna ut mig samtidigt. Det tycker jag inte är att begära  för mycket.

Det behövs också fler innovativa lösningar och mer kreativitet inom det här området – inte mindre. Därför blir jag så GLAD när jag träffar andra som jobbar med födande och som utifrån sin   kunskap och idé om vad födande kvinnor behöver för stöd också  har lyckats skapa sig en lönsam verksamhet av det! Hatten av! Doulagruppen i Stockholm är ett av flera bra exempel.

Doulagruppen

Dolores och Anna!

Jag träffade just Dolores och Anna från doulagruppen i veckan och det slog mig – vilket viktigt arbete de gör! Både det direkta arbetet de gör hands on för födande kvinnor. Men också, vilka inspirerande förebilder de är för andra som också jobbar med födande! Eller som kanske vill börja! Jag är grymt imponerad av dem.
(Snart ska jag skriva ihop mitt första nyhetsbrev. Så om du vill vara först på bollen och veta allt som händer här, kanske lite innan det faktiskt händer – join the club!)
stöd under graviditet och förlossning

En november med fullt ös

Adventsstjärna i fönster. Vinterbild.

Snart är det dags igen! December för ett år sedan.

Otroligt vad tiden går fort! Snart är det ju redan december! Jag som hade lovat mig själv att jag skulle hinna med att städa, fixa inför advent och hinna med det mesta av julklappsbestyren innan december. Jag har plötsligt fått lite bråttom. Den här sista sjukan tog lite på krafterna, plötsligt känns tillvaron som en uppförsbacke igen (jag som älskar känslan av glid och nedförsbacke). Men vilken fin skräll det var att få publicera min vän Paolas fantastiska inlägg om amningsmönster hos barn förra helgen. Det blev så uppskattat av er läsare! Inlägget delades många, många gånger och blev snabbt ett av mina mest lästa inlägg! På Facebook kom det kommentarer som ”Jag vill också forska om amning!”. Något jag vet att en som har forskat om amning i många år uppskattar att få höra. Och det är inte så dåligt att som forskare få nå ut med sin forskning till en lite större publik av läsare. Jag är väldigt stolt över att jag har lyckats skapa en sådan plattform. Föda med stöd får stadigt fler läsare.

Paola och hennes kollegor var också med i Uppsala Nya Tidning i början av den här veckan:

UNT: De vill sprida sanningar om amning

Och härhemma har vi inte längre någon familjemedlem som är under ett år! Tänk, jag tycker faktisk att det är mysigare och mer lustfyllt att amma en ettåring än en liten nyföding. För nu är anspänningen helt borta. Jag vet att jag inte behöver någonting. Hon är så go och rund och klarar sig gott med att få mat av sin pappa. Och när jag är borta en längre stund så handmjölkar jag ur en skvätt som hon gladeligt dricker upp till kvällen. Det hela känns väldigt avslappnat. Och i tisdags var jag i Stockholm och spelade in en podd! November har varit en intensiv månad.

 

 

 

Amningsklockan tickar

Hur ofta ammar spädbarn? Om ammande barn och deras naturliga amningsmönster.

Av: Paola Oras

Ska du amma nu igen?

Det är en fras som ibland riktar sig från en kvinna ur den äldre generationen till en kvinna ur den yngre generationen. Min egen mormor, som jag tyckte mycket om och som i övrigt var en klok person, muttrade vid flera tillfällen fram inte så uppmuntrande fraser som ”nog har jag svårt att tro att det kommer ut något” och ”inte kan han väl vara hungrig nu igen” när jag som nybliven mamma, 20 år gammal, försökte få igång amningen med min son. Som tur var hade jag även min mamma i närheten som istället sa ” vilken tur att du lyssnar på honom (barnet) och inte håller på med såna där dumheter som jag gjorde! Tänk när du var liten och jag ammade dig var fjärde timme och dessutom bara på ett bröst åt gången. Jag försökte ha ett system med en säkerhetsnål på BH:n för att komma ihåg vilket bröst jag ammade på sist, men det var ju hopplöst för jag kom aldrig ihåg om den betydde att jag hade eller skulle amma på det bröstet.”

Amningsklockan tickar

Amning med 4 timmars intervall

Ur ett mjölkbildningsperspektiv är det svårt, ibland omöjligt, att få igång och upprätthålla en fungerande amning genom att amma var fjärde timme. Trots det så har den rekommendationen funnits sedan 1900-talets början och ända in på -80 talet. Många kvinnor som ammade på den tiden fick lägga ner amningen mycket tidigare än de önskade för att de hade otillräckligt med mjölk. Sorgligt nog fick de flesta aldrig förklarat för sig varför de hade för lite mjölk, att det berodde på att de ammade för sällan, inte på att deras kroppar inte kunde bilda tillräckligt med mjölk. Oro över mjölkmängder är ett fenomen som sedan förts vidare till nästa generation och nästa och nästa.

Jag är barnmorska och doktorand och har varit intresserad av amning sedan min äldste son föddes för 17 år sedan. Som doktorand undersöker jag bland annat hur amningsmönster ser ut hos spädbarn, det vill säga hur ofta och hur långa stunder barnen ammar under ett dygn. Den vetenskapliga litteraturen på området är inte särskilt omfattande men den innehåller förbluffande olika resultat som behöver sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga.

Hur ofta ammar spädbarn?

Om du slår upp en valfri bok för föräldrar med information om amning, eller en valfri lärobok för vårdpersonal, kommer du nästan garanterat få läsa att det är viktigt att låta barnet styra amningen, att det är normalt att små barn ammar ofta men också att detta i praktiken kan innebära att barnet ammar mellan 6–12 gånger per dygn. Frågorna man då kan ställa sig är:

  1.  Är det verkligen så det blir när barnet får styra själv? Att amma sex gånger per dygn, det är ju ungefär att amma var fjärde timme.
  2.  Är att amma varannan eller var fjärde timme att betrakta som ofta? Jag skulle säga att svaret är nej på båda frågorna och samtidigt  stämmer de angivna siffrorna väl överens med de studier som gjorts bland västerländska kvinnor. De har nämligen visat en genomsnittlig amningsfrekvens på mellan 5-11 gånger per dygn.

Amningsmönster i minuter och timmar

Amningsdagbok

Vårt kulturarv. Idén om Reglerad amning versus ”on-demand breastfeeding”

Anledningen till att det står att barnet ska få styra amningen själv, är just att barn under en lång tid inte alls fick bestämma själva. Motreaktionen mot den reglerade amningen kom i början av 80-talet då rekommendationen ändrades till ”on-demand breastfeeding”, det vill säga att barnet skulle få styra. Idén om reglerad amning återfinns i böcker så tidigt som på 1500-talet men fick verkligt fäste i västvärlden under början av 1900-talet. På en internationell läkarkonferens,  Mjölkdroppekonferensen, i Bryssel 1907 beslutades det att alla barn skulle ammas var fjärde timme med ett längre uppehåll under natten. För att vara mer exakt skulle barnen ammas kl. 06, 10, 14, 18 och 22. Detta beslutades efter att deltagarna röstat mellan två förslag, ett som förespråkade var tredje timme och ett var fjärde timme och rekommendationen spreds över hela västvärlden.

I Sverige sammanföll det här med att det blev vanligare att kvinnor födde barn på sjukhus och rutinen att separera mammor och barn efter förlossningen uppstod. Mammorna ansågs behöva vila efter förlossningen och barnen togs om hand av personalen på särskilda barnsalar. Allt sköttes effektivt efter strikta tidsscheman enligt fabriksmodellen. Amningskunskapen som tidigare överförts från en generations kvinnor till nästa gick till stor del förlorad.

Idéerna bakom den reglerade amningen kan du läsa mer om i Ohrlanders doktorsavhandling ”I barnens och nationens intresse- socialliberal reformpolitik 1903-1930” (1992) där hon gjort en diskursanalys av perioden. Det här var tiden för socialtjänstens, barnavårdscentralernas och barnläkarnas tillblivelse. Hon beskriver hur synen på barnen ändrades från att ha ansetts vara föräldrarnas egendom till att bli samhällets angelägenhet och ansvar. Barnen, som skulle bli de vuxna, ansvarstagande samhällsmedborgarna i framtiden, kom att ses som ett viktigt kapital för staten att förvalta. Politiker slet sitt hår för att få bukt med fattigdom, lösdriveri och allmänt förfall.

I Ohrlanders bok beskrivs hur man provade olika strategier för att lösa problemen och så småningom även närmade sig läkarkåren för hjälp då man tänkte att de var ett slags människoexperter. Läkarna gjorde ett försök och ordinerade disciplin som recept på en framtida lydig och produktiv samhällsmedborgare. För att få med sig de ”obildade” kvinnorna på detta, de som skulle utföra arbetet, fördes nya modersideal ut där en god moder var den som följde läkarens råd (inte andra ”obildade” kvinnors trams). Barnen skulle inte skämmas bort genom att man tog upp dem i famnen för minsta pip.  De skulle lära sig att undertrycka behov, att utstå obehag och att lyda. Vägen dit började på livets första dag med en reglerad amning.

I en antropologisk studie som går igenom råd kring amning i amerikanska medicinska böcker beskriver Millard (1990) så träffande hur diskursen för den reglerade amningen har förskjutits från att ha varit en uttalad disciplineringsåtgärd till att vi nu, då vi vill att amningen ska vara barnstyrd, tenderar att beskriva glesa amningsintervall som barnets naturliga rytm. Amningsmönstret i industrialiserade samhällen är ganska oförändrat men numera säger vi att det är barnen som väljer att amma varannan, var tredje eller var fjärde timme. Vi har dessutom tillmatningsrutiner på våra sjukhus som följer dessa tidsintervall, trots att även de är rester från den reglerade amningens epok och inte egentligen är evidensbaserade. Genom att de finns upprätthåller de indirekt idén om glesa intervall som något normalt och önskvärt.

Amning hos fyra olika barn till jägare och samlare. Klamrarna är amning och de tjocka svarta strecken är sömn!

I Den kultur vi är anpassade för ammade Barnen 3-4 gånger i timmen

Tittar man istället på den kultur som vi är biologiskt anpassade för, nämligen ett liv som jägare och samlare, så ser amningen väldigt annorlunda ut. Bland jägare och samlare och en del andra ursprungsbefolkningar som har studerats är det vanliga att barnet ammar 3–4 gånger i timmen varvat med att det sover i perioder. Amningsstunderna varar i genomsnitt två minuter per gång. Majoriteten av studierna är gjorda under 80-talet då det fanns ett intresse för att studera amningens hämmande inverkan på ägglossning och fertilitet. Människor som lever som jägare-samlare har som regel tre till fyra års mellanrum mellan barnen utan att använda några moderna preventivmedel och forskarna gissade att amningsmönstret hade betydelse för om ägglossningen hämmades eftersom samma fenomen inte sågs hos västerländska kvinnor.

På den tiden vi alla levde som jägare och samlare utvecklades anknytningssystemet hos oss människor. Det kan förenklat beskrivas som osynliga känslomässiga band som håller barnet i närheten av sina föräldrar. Barn utvecklade en stark rädsla för separation från föräldrarna och de barn som var bra på att hålla sina föräldrar i närheten var de som i störst utsträckning överlevde. Ett sätt att hålla sin mamma i närheten är att amma ofta. Eftersom frekvent amning förlänger tiden till syskon har det också haft ett överlevnadsvärde i sig för både mamman och barnet.

Mjölken

Ett annat spår som kan ge oss ledtrådar om hur ett biologiskt anpassat amningsmönster kan se ut kommer från den zoologiska forskningen. På 60-talet ledde forskaren Shaul (1960) ett projekt där hon samlade in mjölkprover från olika däggdjur och analyserade sammansättningen. Hennes hypotes var att besläktade arter troligtvis skulle ha en liknande mjölksammansättning men förvånande nog fick hon helt andra resultat. Det visade sig att till exempel kaniner och lejon hade en liknande mjölk och likaså björnar och kängurur. Hon blev därför tvungen att tänka om och justera sin hypotes. När hon så småningom provade att istället gruppera djuren efter digivningsmönster, hur snabbt ungarna mognade från födseln och hur avkomman togs om hand så stämde det med mjölkens sammansättning.

  • Arter med högt proteininnehåll i mjölken har som regel ungar som mognar snabbt, som lämnas i ett bo och som dias med flera timmars mellanrum, exempelvis kaniner och lejon.
  • Arter med lågt protein- och fettinnehåll  föder som regel ungar som mognar långsamt, som kräver ständig kroppskontakt och som diar konstant, exempelvis björnar och kängurus.
  • Människan då? Vi har en mjölksammansättning med lågt protein- och fettinnehåll, föder barn som mognar extremt långsamt och som kräver ständig kroppskontakt och omsorg. Vi har klassificerats som kontinuerliga digivare.
Vad spelar det för roll?

Så vad är egentligen nyttan med den här kunskapen? För en del fungerar du ju ändå! Sant, för en del fungerar det ändå men för många gör det inte det. Vi kan dra en parallell till motion. Många av oss har stillasittande jobb och motionerar för lite. Vi kanske inte ser det som ett problem så länge vi är friska men när ohälsan kommer smygande i form av depression, ryggont och övervikt kanske vi behöver justera vårt sätt att leva och börja röra på oss mer. På samma sätt är det med amningen. När amningen krånglar kanske vi behöver justera vårt sätt att amma så att det bättre stämmer överens med våra biologiska förutsättningar.

Vad är egentligen normalt i amningssammanhang?

Det handlar också om att ha realistiska förväntningar och om vad vi tolkar som normalt. Begreppet normalt kan enligt ordboken antingen definieras som det som är vanligast förekommande i en population eller det som stämmer bäst överens med vår biologi. Det är därför man kan hitta motsägelsefull information som den jag tidigare har beskrivit ”det är normalt att spädbarn ammar ofta och det kan innebära 6-12 gånger per dygn”. Det är normalt att spädbarn ammar ofta i betydelsen det som stämmer bäst överens med vår biologi.  Det är också normalt att de ammar 6-12 gånger per dygn i betydelsen det som är mest vanligt förekommande i västländer, eftersom vi har ett kulturellt arv där vi har normaliserat glesa amningar.

Det är dock inte normalt att amma 6-12 gånger per dygn utifrån våra biologiska förutsättningar med mjölksammansättningen, spädbarnets behov, mjölkbildningen och anknytningssystemet.

Det finns studier som visar att många föräldrar misstolkar barnets ständiga intresse för amning som otillräcklig mjölkproduktion och därför börjar ge tillägg med bröstmjölksersättning. Det i sin tur är en vanlig orsak till att sluta amma tidigare än planerat. Ett annat exempel är att många tolkar barnets nattliga uppvaknanden som sömnproblem. Vi tror att våra ungar ska bete sig ungefär som kaniner som är tysta när de lämnas själva i ett bo och som diar med flera timmars mellanrum. Våra spädbarn fortsätter dock att bete sig på samma sätt som de gjort de senaste två miljoner åren. Risken blir då att vi tolkar deras beteende som att de trilskas och utsätter dem för metoder som ofta går ut på att de ska lära sig att lugna ner sig och somna själva. Eftersom vi tolkar situationen utifrån hur de senaste hundra åren har format våra föreställningar förstår vi inte att för barnet är att bli lämnad ensam något av det mest skrämmande vi kan utsätta det för. Spädbarn vaknar på natten och ammade barn vaknar och ammar på natten och fortsätter oftast att göra så även om de ammas i flera år.

Så om du är den där kvinnan ur den yngre generationen som får frågan ”ska du amma nu igen?” kan du efter att ha läst det här inlägget med gott självförtroende svara ”Jajamän, nu igen!”

Amning on demand

Att få amma fritt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Spädbarn i mammas famn

Feber och frossa i November

Det börjar bli dags att operera bort halsmandlarna nu. Jag är så trött på att ungefär två veckor av mitt liv varje år försvinner i feber och halsont. Och eftersom jag har haft halsböld en gång (det var inte roligt) så blir jag alltid så rädd och nervös när jag får de här symtomen. Men förhoppningsvis är jag snart frisk, ja jag måste bli det, för det är ju så mycket roligt som händer.

Spädbarn i mammas famn

Några dagar gammal i randigt! Foto: Lovisa Engblom

I helgen fyller vår yngsta dotter Hanna ett år. Tänk att det snart är ett helt år sedan som hon kom. Hon är en sån ljuvlig liten person, och så fäst vid sina fyra syskon. När vår yngste son Martin blir ledsen så blir Hanna också sympatiledsen. Och när hon ibland lyckas få fatt på någon av husets alla mobiler så kommer det stora stjärnor i ögonen – som att komma över en skatt! Mobilens dragningskraft är stor. Hon äter vanlig mat men ammar  också fortfarande. Det är så mysigt att amma ett barn som har blivit lite större, ja som har egen initiativförmåga – och som ibland  serverar sig själv av maten. Ni som inte redan har läst berättelsen om när hon föddes förra året kan göra det här: När hon kom till världen

Bebis 8 månader

Sommarbarn!

På måndag nästa vecka ska jag äta middag med inspirationsgruppen hemma hos Camilla Billström. Vi har brukat anordna inspirationsträffar – workshops och föreläsningar – i samarbete med ABF här i Uppsala. Förhoppningsvis blir det fler inspirationskvällar framöver men själv har jag behövt ta ett steg åt sidan eftersom jag inte hinner med att göra allt jag vill. Jag måste prioritera. Och som en av familjeförsörjarna till den här stora familjen med fem barn (och allt som kommer med det) så måste jag prioritera att göra sådant som ger en inkomst. Jag kan inte lägga för mycket av min arbetstid på ideellt arbete. Men alla barnmorskor som är med i inspirationsgruppen – och allt det vi har gjort – betyder fortfarande jättemycket för mig!

På tisdag ska jag medverka i doulagruppens nystartade podd! Kul.

Och snart är november slut! Det ger mig faktiskt lite lätt ångest. För jag hade tänkt hinna med det mesta av julförberedelserna innan november börjar. Jag vill faktiskt kunna njuta lite av julen! Det blir annars lätt en så hysterisk månad som mest ger mig magknip. Precis som maj månad. Egentligen är det ju förträffliga månader att njuta av, om tiden ges till det. Men den ges aldrig utan äts hela tiden upp av en massa nya saker som råkar hamna på listan. Det gäller att bli medveten om sin egen roll i det där med saker som hamnar på listan. Att ta bort saker från listan är så svårt.

Ja det var bara det. Hoppas ni andra har det bra i novemebermörkret! Jag har förresten startat ett nytt instagramkonto som heter birthfolks, gå gärna in och följ: @birthfolks

Där samlar och postar jag fina gravid och förlossningsbilder som instagram svämmar över av.

 

Ur barnafödandets historia

Två porslinskatter i ett fönster

Foto: Lovisa Engblom

När En flicka kom till världen

Av: Kristina Söderlind Rutberg och Solfrid Lagerheim

Tyvärr fick jag aldrig träffa min mormor Solfrid (Lagerheim) och min morfar Arno Cederberg – de var båda döda då jag föddes. De gifte sig 1920 och flyttade då till Dorpat (Tartu) i Estland. De skulle komma att bo där under åtta års tid, fram till 1928. I april 1922 föddes deras enda barn, en flicka som fick namnet Päivä. Hon skulle bli min mamma.

Morfar var finlandssvensk och professor i historia. Han kallades till universitetet i Dorpat tillsammans med flera andra högt utbildade akademiker för att hjälpa till att bygga upp verksamheten där efter det att Estland blivit självständigt. Mormor var utbildad civilekonom – hon blev färdig kring 1920 och vi fick höra av mamma att hon var den enda flickan som gick på Handelshögskolan under sin utbildningstid. Hon kom aldrig att egentligen utöva sitt yrke, men utvecklade andra intressen. Så t ex var hon en mycket respekterad genealog (släktforskare). Hon blev bara 46 år gammal.

Mormor skrev en dagbok under de åtta åren i Estland. Kanske hade hon tänkt att den skulle publiceras, men så blev det inte. Jag har valt ett avsnitt ur dagboken där mormor berättar om sin lilla flickas födelse och om dopet. Hennes språk är för oss gammaldags, men speglar också den tid hon levde i. När den lilla dottern föddes var mormor 25 år gammal.

Påskaftonen den 15 april 1922 var en stor märkesdag för oss, ty då föddes vår lilla flicka.

Några dagar efter skriver jag från Melins klinik till min mor: Att jag fick den allra bästa vård, kan Du tänka Dig. En läkare, en barnmorska och två sjuksköterskor voro närvarande, när flickebarnet kom. Så dröjde det ej heller många sekunder förrän lilla fröken var placerad i badkaret för att skrubbas ren från allt damm hon fått på sig under den långa färden till vår planet. Doktorn lär anses vara den skickligaste på detta område i Dorpat. Bättre än här på kliniken är ej att tänka, då allt som användes tages direkt ur steriliseringsapparaten och allt är annorlunda ordnat än man någonsin kan drömma om i hemmet. Bara att trycka på en knapp i väggen, snälla människor och god mat.

Doktorn säger, att han på långa tider ej har upplevat något sådant som lillans födelse. Det anses vara ett rekord. Efter tre timmar var lilla flickan kommen och efter 3 ½ lågo både modern och barnet i allsköns ro i sina sängar. Mamman kände sig så kry, att hon helst skulle velat springa hem med detsamma, men hon fick vackert ge sig till tåls. – Här är som en blomsterträdgård i mitt rum. Stora grupper hortensior, lacknejlikor, rosor och blå blommor. I Eesti hade man en förmåga att arrangera kolossala blomsterkorgar prydda med krepp-pappersband och rosetter på ståltråd, så att det hela snart sagt såg imponerande ut. – Det tycks ha varit stor överraskning på åtskilliga håll i Dorpat.” De finska fruarna kunde ej nog uttrycka sin överraskning, i synnerhet de som ett par dagar före den stora händelsen varit på kaffe hos mig.

Från sjukhuset återvände vi lyckliga och nöjda med den lilla skatten till hemmet vid Teichstrasse. En sjuksköterska hade jag till hjälp den första veckan hemma. Redan 15 dagar efter lillans ankomst voro vi tillsammans på ett större kafferep, då advokaten Rütli med sina båda kompagnoner invigde sina nya arbetslokaler. De hade inköpt det gamla Manteuffelska huset på Stortorget straxt vid sidan av Rådhuset. Det var ett helt enkelt kolossalt kafferep med otaliga gäster inbjudna och sådana massor bakelser, tårtor och glass, att man trodde sig på ett konditori. Alla voro mycket överraskade över att se mig där, frisk och frodig, som om ingenting hade hänt.

Tiden förgick nu med att sköta och bada den lilla nykomlingen. Om alla hennes små framsteg inberättas till mormor i Stockholm av beundrande och lyckliga föräldrar. En sak klagar dock den unga mamman över: ”Numera hinner jag så litet läsa i tidningarna, men A. studerar dem med desto större intresse. ”Husmodern” brukar jag dock ganska noga se igenom, om jag ej hinner annat. Många gånger har jag tänkt se på bridgeproblemen i Svenska Dagbladet, men det blir ej av.”

/…/

Den 29 maj reste vi, om jag icke missminner mig, till Helsingfors för att därifrån fortsätta till Stockholm och Dalarö. Det hade varit långa och ivriga diskussioner med Fru Bergman, om hur man lämpligast borde föra den lilla fröken på en så lång resa. Fru B. tyckte vi skulle ha henne i en korg, men slutligen blev det så, att hon bands fast på en stor sovkudde med mjuka snören och så sveptes hela byltet in i filtar och schalar. Min man bar henne sålunda till stationen, på natten, då vi icke lyckats få någon häst, och vi välsignade vår lycka, att vi bundit fast den lilla på den tjocka kudden, ty en häftig kall storm hade blåst upp och kudden tog emot all blåsten och släppte ej igenom något. Det var alltid besvärligt, att tågen till Reval gingo mitt i natten, kl 2 och 3 på den tiden, det var vid följande resor tråkigt att behöva väcka och kläda på ett så litet barn, när det låg i sin sötaste sömn. –

Den 30 maj anlände vi till Helsingfors och påföljande dag skedde det högtidliga dopet i närvaro av alla de släktingar, som funnos i Helsingfors. Min svåger förrättade dopet på finska språket och den lilla erhöll namnen Päivä, Solfrid, Elisabeth. Päivä, som betyder ”sol” blev hennes tilltalsnamn. Vid dopet bar hon samma dopdräkt, som före henne endast begagnats av hennes mor och morfar samt torkades efter vattenösandet med sin farmors brudnäsduk, som sedermera använts vid alla dop inom familjen.

Från Helsingfors reste jag ensam med den lilla till Stockholm och min man for i och för vetenskapliga studier till Berlin och Leipzig.

När vi anlände till Stockholm, var den nyblivna mormor emot oss vid båten. Då hon ville taga emot det i filtar och schalar insvepta barnbarnet, medan jag skötte vårt bagage, kom en lång tullkarl emot henne och sade, att hon icke fick taga barnet, förrän tullen givit sitt tillstånd. När tullen så i nåder småleende givit sitt tillstånd, fick mormodern bära lilla barnbarnet i famnen ut till den väntande bilen och först där gläntade hon litet på schalen för att första gången ordentligt betrakta sitt lilla barnbarn. Hemma väntade en av mormor iordningsställd babykorg och i den placerades genast den lilla för att sova ut resans besvärligheter.

 

Eesti = Estland

Reval = nuv Tallinn

 

Ett dekorativt och vackert höstlöv

Höststöket och höstfärgerna!

Spansk gatskylt i Torredembarra

Alltså, vilken (höst)vacker spansk gatskylt!

I söndags kväll kom vi hem från Spanien. Då var vi lyckliga men rätt möra efter vad som kändes som en riktigt  lååång hemresa. Det är meckigt att förflytta sig med en så stor familj och när man väl är på väg hem igen vill man ju bara just hem. Väntetider på flygplatser äger mer av någon slags charm (det finns förväntan i luften) på vägen dit, till resmålet –  men inte på vägen hem. Då har all luft redan pyst ut ur semesterballongen.

Gågata i den spanska staden Torredembarra

Höstfärger på en gågata i Torredembarra!

Vi var också trötta efter lördagens drama då ett av våra barn fick en svår allergisk reaktion efter spår av nötter i glassen. Det blev först ett ingripande av oss, sedan ambulans och så en dag på ett sjukhus i staden Tarragona (närmaste storstad). Att ha ett barn med en svår allergi är som att ha ett litet bombhot hängande över sig och precis när man har sänkt garden lite och slappnat av – då slår det till. Svåra allergier är verkligen inte att leka med och jag behöver väl knappast nämna att det är jobbigt att vara förälder när något sådant händer. Känslan när ambulansen åker iväg med ens eget barn inuti. Den här gången var det pappa Stefan som fick följa med. Han är bättre på att prata spanska än vad jag är och ambulanspersonalen var inte så bekväma med engelskan. Men de var proffs! Jag blir alltid rörd av att se sjukvård in action, särskilt när den fungerar som det är tänkt. Proffsig sjukvård utan gränser. Jag kände hela tiden att mitt barn var i goda händer och DEN känslan är helt oslagbar. Allt gick bra och vårt barn kom åter till vårt semesterresidens med sin pappa på lördagkvällen, pigg och bara en aning kortisonspeedad. Slutet gott allting gott. Men vi var rätt trötta när vi somnade i Sverige på söndag kväll, efter hemresan.

På måndag morgon var det bara att kliva upp tidigt och påbörja en ny intensiv arbetsvecka. Först  åkte jag till mitt jobb som skolsköterska och det blev två intensiva jobbdagar med hörselkontroller och vaccinationer av skolbarn! Och så igår jobbade jag mitt första pass som barnmorska på Huddinge förlossning. KUL! Och väldigt trevligt att få återse så många kära barnmorskekollegor som har börjat arbeta där. Ni vet väl att det händer jättemycket roligt på Huddinge förlossning just nu! Projektet med barnmorskor hela vägen har precis sjösatts och det är Så Himla Roligt!

Ett dekorativt och vackert höstlöv

Höstlöv solo!

Men i mitt lilla liv längtar jag nu efter mera ordning. Jag vill att det ska vara rent och städat i alla hörn så att jag kan gå loss med både adventspynt och adventsmys. Det är liksom inte lika roligt att pynta om det inte först är rent och städat. Ett städat och fint hem är ju en så stor del av själva myset! Smutstvätt, kartonger, disk, vissna blommor och en översvämmad sopsortering drar liksom ner mysfaktorn. Och jag inser att vi ligger efter på just den punkten. Eller rättare sagt jag ligger efter på den punkten. Min man är faktiskt exemplarisk när det gäller att kombinera föräldraledighet med hushållsarbete. Allt det här äppelmoset till exempel, det har han kokat när jag har jobbat! Hela förrådet är nu fullt.

Äppelmos i glasburkar

Hemlagat äppelmos en masse!

Och att tvätten blir tvättad i det här hushållet är inte min förtjänst, så mycket kan jag säga. Men under helgen som kommer så ska det här huset bli höststädat! Att vara ute och flänga är trevligt men det är nästan som allra bäst att få komma hem igen och börja pyssla om. Hösten är ju också bästa tiden för att pyssla och boa här inne. När den mest intensiva trädgårdssäsongen är över, löven har börjat gulna och det börjar blir mörkt om kvällarna. Då är det dags att tända en brasa här inne. Eller prova att bada bastu för första gången.

Två dekorativa höstlöv

Vackra höstlöv!