Heja Karolinska Huddinge!

Jag vill börja med att gratulera alla som jobbar eller planerar att föda på förlossningen Karolinska i Huddinge!! Till hösten kommer nämligen ett projekt med sammanhållen vårdkedja för graviditet, förlossning och eftervård att starta där! I dagarna blev projektet beviljat sex miljoner kronor från Stockholms läns landsting.

Det är ett tvåårigt projekt som startar till hösten och planen är att det ska bli en del av Huddinges ordinarie verksamhet. Projektplanen har författats av omvårdnadschefen på Huddinge förlossning – Marie Ekborn – och förhoppningen är att projektet ska sprida sig till fler ställen för att så många kvinnor som möjligt ska få ta del av en attraktiv vårdform; nämligen möjligheten till samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg som också ingår i projektgruppen uttalar sig såhär:

– Vi kommer inte selektera friska patienter men vi tror att det kommer bli väldigt många som vill ta del av det här, och då kommer vi börja med de förlossningsrädda. Sedan kan det komma att bli ett lottningsförfarande.
I förlängningen är målet att alla kvinnor som vill ha samma barnmorska under graviditet, födande och eftervård ska kunna få det och att vårdformen ska finnas på flera kliniker.

Rent praktiskt så kommer ett miniteam bestående av tre barnmorskor att arbeta med ett föräldrapar, med en en barnmorska som har det huvudsakliga ansvaret. När förlossningen sätter igång så kommer kvinnan eller paret att kunna ringa sin barnmorska som sedan följer med från hemmet till sjukhuset. Den här modellen kallas för caseload och det är en väl beprövad, evidensbaserad vårdmodell; och det är precis så jag jobbar när jag arbetar som barnmorskedoula! Med det lilla förbehållet att jag överlåter det medicinska ansvaret till barnmorskorna som arbetar på förlossningen när vi väl kommer dit. Om man som barnmorska arbetar i den här modellen behöver man inte överlåta något ansvar utan man är…

BARNMORSKA HELA VÄGEN!

Jag rekommenderar alla barnmorskor som vill arbeta inom en spännande och mycket meningsfull vårdform, ja ett pilotprojekt inom Stockholms läns landsting – att söka tjänst på Karolinska Huddinge! Heja Marie Ekborn, Åsa Wijkström, Susanne Albertsson, Lisa Röding, Catharina Zätterström, Susanne Lindberg, Karin Pettersson, Mia Ahlberg och Olof Stephansson som ingår i projektgruppen! Och grattis alla gravida och födande kvinnor som kommer kunna få ta del av denna vårdform inom ramen för Stockholms läns landsting!

Foto: Lovisa Engblom

 


Alla hjärtans dag

Foto: Lovisa Engblom

Igår på semmeldagen fyllde jag år! Jag blev väckt av min familj med frukost på sängen och hembakad semla – och några väl valda presenter; ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och Annie Leibovitz Portraits 2005-2016 (en tegelsten till bok som visst flygits hem från London)! Barnen hade också några egentillverkade saker till mig. Möjligen tyckte min yngste son att det var lite magert på presentfronten men jag blev barnsligt glad.

Mor gifter sig på Virginia Woolfs skrivbord i Annie Leibovitz portraits!

Under dagen fortsatte vårt husletande och  vi kom efter moget övervägande  fram till att vi inte ska köpa ett objekt där tiden har stått stilla sedan 1970. Där knappt någon renovering alls har skett – skulle ha kunnat fungera som scenografi  i ett avsnitt av Historieätarna. Som stor fembarnsfamilj gäller det nämligen att välja sina stressorer med omsorg. Vill man leva i ett renoveringskaos i tre år? Sitta på Bauhaus och amma i ett halvår? Bli väckt av hantverkare varje morgon och förbanna sin egen inkompetens på just det området.

Nej jag vill inte det. Vi väljer att lägga vår energi på en massa annat roligt som redan är too much och att renovera ett hus riskerar att på riktigt bli too much. Som idag, jag har ammat, gått promenad och skrivit på ett riktigt roligt projekt. Barnen. Och ett nytt uppslukande jobb. Det känns som helt rätt saker att lägga energi på!

 

 


Minne som en guldfisk

Patientsäkerhet blev ett begrepp i Sverige på 30-talet i efterdyningarna av en skandal; fyra patienter som dog på Maria sjukhus i Stockholm när en anställd förväxlade rengöringsmedel med lokalbedövning. Lagen om lex Maria antogs. Nu har läkaren Jonas Wrigstad skrivit en spännande avhandling med titeln The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system.

Vårdskador kallas de skador som uppkommer som en direkt konsekvens av vården. Jonas ville undersöka närmare på vilket sätt vi som arbetar inom vården drar lärdom av alla de rapporterade brister som kommer in i form av avvikelsehanteringar.  Vad förändras och vad blir det kollektiva minnet – själva lärandet – efter att en vårdskada uppstått?

Avhandlingens huvudsakliga fokus var att undersöka hur vårdskador utreds, hur hälso- och sjukvårdssystemet lär sig av utredningarna samt hur lärandet sedan sprids vidare! Det som är nydanande och intressant med de här resultaten är att det verkar finnas påtagliga brister i spridandet och lärandet efter avvikelser. Trots utredningar som kommer fram till liknande resultat verkar vi kunna göra om samma fel igen och igen.  Det har blivit lite av ett självsnurrande hjul med samma typ av utredningar som kommer fram till samma typ av slutsatser. Att handlägga och avsluta ett ärende effektivt har blivit ett mål i sig. Såhär beskriver Jonas Wrigstad själv fenomenet:

 

Den övergripande slutsats, som kan dras från denna avhandling är att hela avvikelserapporteringssystemets sätt att fungera är en del av ett paradigm med en historisk förankring där genomförande av utredning blir viktigare än utredningsresultat.

I utredningarna finner man ofta de bakomliggande orsakerna till skadan i nära anslutning till där de inträffade, varpå lösningen ofta blir väldigt lokalt förankrad i rum och tid. Några exempel: Frågan om det är rimligt att en sjuksköterska har ensamt ansvar för 25 patienter på natten – eller om en barnmorska  verkligen ska ha två födande samtidigt  – ställs sällan i dessa utredningar. Eftersom de kräver lösningar som ligger på en övergripande organisatorisk nivå. Istället fokuseras  det ofta på individerna som var med, kommunikationen mellan dessa; och resultatet blir inte sällan författande av nya lokala pm och riktlinjer på just det sjukhus där skadan inträffade.

 

 


Plommon och granatäpplen

När jag började bygga min hemsida och blogg för lite mer än ett år sedan så visste jag att jag ville ha riktiga proffsbilder till. Eller original content som det heter på mediaspråk. För det finns jättefina bildbanker på nätet som erbjuder proffsfoton gratis – jag har själv använt mig av sådana ibland när jag behövt en passande bild till något inlägg. Men det går inte att jämföra med bilder där man får vara en del av själva processen när de blir till. Min vän och barnens faster Lovisa är fotograf; vi har skapat ett kreativt rum som det är riktigt roligt att vara i. Igår hade det blivit dags för en ny fotosession och den här gången fick min yngste son Martin och lilla Hanna vara med! Martin ville inte vara med på bild men han ville gärna äta av frukten som vi fotade.

Sist vi fotade bilder till bloggen så var jag mäktigt höggravid. Nu behövde vi ta amningspauser och jobba i mellanrummen. Vi passade på att ta några amningsbilder men fortsatte också på våra organiska äventyr. Det är roligt att hitta former och landskap – associationer – i växter, blommor, snäckor, vatten, frukt…. eller varför inte avbilda en höggravid kropp som ett sådant landskap? Men eftersom Facebook censurerar bilder på kroppar som visar för mycket hud så är det svårt att använda sig av sådana former. Då får det bli något som är garanterat ofarligt. En persika?

Alltså den koncentration och det fokus vi lyckades uppbåda under vår plåtning av plommon – den var mäktig. Jag fick förklara för min son som hela tiden försökte norpa åt sig av frukten:

Vi gör faktiskt konst här!


Inspirationskväll om kulturtolksdoulor!

Från vår förra träff!

Nu har vi äntligen hittat ett nytt datum för inspirationskvällen med tema Kulturtolksdoulor! Barnmorskan Anna Moestrup Jensen kommer till Uppsala måndag den 26 februari och berättar om projektet. Det här är också en chans att träffas, nätverka och knyta nya kontakter – så kom! Kvällarna brukar vara både inspirerande och trevliga. Det är begränsat antal platser och först till kvarn. Kostnad 70 kronor, och då ingår fika. Maila till inspiragruppen@gmail.com om du önskar delta! Det här är ett samarrangemang mellan inspirationsgruppen och ABF i Uppsala som ligger på St Persgatan 22 B (bredvid Lilla Teatern).

 


Men allt gick ju bra

Foto: Lovisa Engblom

Det här en berättelse om att känna sig avvisad – att inte bli trodd på. Viktig i all sin enkelhet. Jag har fått tillåtelse att publicera den här på bloggen:

11.55 Plingar på dörren till BB. Jag får en till värk, står dubbelvikt. Hon som möter oss säger att vi ska få ett förlossningsrum.
12.00 Kommer in på förlossningsrummet. Barnmorskan frågar om en student får vara med. Jag säger att jag vill klä av mig, berättar att det känns som att bebisen kommer snart. Barnmorskan fortsätter fråga om studenten. Jag säger ja. Hon ger mig sjukhuskläder och går iväg för att hämta studenten.
12.03 Jag börjar byta om. Får en känsla av krystvärk. Känner paniken börja komma smygande, var är barnmorskan? Ber min sambo trycka på klockan.
12.05 Barnmorskan och barnmorskestudenten kommer in i rummet. Jag säger att jag vill krysta. De svarar att de ska undersöka mig först. Jag lägger mig på britsen. De ser huvudet på bebisen. Helt plötsligt går allt väldigt fort, slangar och apparater kommer fram. Först nu känns det som att de tror på mig när jag säger att jag vill krysta.
12.22 Min son föds.

När vi kom till förlossningen vid 9.30 var personalen väldigt stressad och frågade flera gånger om det var ”sug” i värkarna. Jag sa ja. Vattnet hade gått på natten och jag hade regelbundna värkar. Min andra förlossning.  Hörde när de pratade med varandra att det inte fanns några lediga förlossningsrum. Vi blev hemskickade och rekommenderade att ta en promenad.

På pappret såg allt ut att ha gått bra. Frisk son, frisk mamma.


Trädgränsen

 

Här går gränsen

Barnmorskeutbildningen.

När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten –  hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken.  Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.

Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att  det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:

Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.

Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING 

Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel.  Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.


Ny sajt för barnmorskor!


Styrelsen i svenska barnmorskeförbundet har lanserat en en ny sajt BARNMORSKAN.se, och det var en riktigt trevlig överraskning! Utmärkt med ett informativt webbforum på nätet som ett komplement till barnmorskornas tidskrift Jordemodern. Läs gärna Anna Af Ugglas viktiga text  Världens kvinnor behöver kompetenta barnmorskor. Som barnmorska kan man arbeta inom hela det spektra som kvinnans reproduktiva hälsa utgör – från pubertet till klimakteriet. Var man lägger sitt professionella fokus varierar stort och barnmorsketrädet spretar därför åt alla möjliga håll. Man kan jobba kliniskt, välja att forska, bli chef… eller barnmorskedoula. Samtidigt arbetar var tionde utbildad barnmorska med något helt annat  – en del har helt sonika valt att gå tillbaka till sina arbeten som sjuksköterskor. Det är inte alldeles enkelt att vara barnmorska idag och jag håller därför helt med barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg när hon skriver att vi måste hitta nya sätt att samtala med varandra. Förhoppningen är att barnmorskan.se ska bli ett forum på nätet som förenar och skapar engagemang.

Själv har jag ägnat hela helgen åt att städa radhuset inför den fotografering som ska äga rum idag. Jag som hade hoppats på åtminstone någon ledig timme över att författa ett blogginlägg på, men inte då; det tog varenda ledig minut av helgen att rensa, putsa och fixa till. Nu är det så rent och fint att man kan äta direkt från huset! Och vi, jag och min man, har med råge övertrasserat vårt ork-konto när vi med en så liten bebis att ta hand om – också har gett oss på  att rensa och fixa det radhus som har spår av 10 års småbarnsliv. (Det jag försöker säga är att vi har tagit ut oss lite för mycket.) Men mig veterligen så har vi tagit oss igenom sådana här  perioder förr och kommit ut i rätt hyfsat behåll på andra sidan. Ibland behöver man ju bara bita ihop och beta av. Men i eftermiddag när fotografen har fotat färdigt – då tänker jag logga ut från allt som heter styling, luftigt – ljust och familylivingfint. Mina stora barn som kommer hem ungefär samtidigt kommer att hjälpa till med det.

 


Föräldrahemligt

Världshemligt av Barbro Lindgren

Jag minns att Astrid Lindgren sa i en intervju någon gång att hon aldrig hade varit riktigt förälskad i någon man. Däremot hade hon varit förälskad i sina barn. Och visst är kärleken till de egna barnen förunderlig, hur den blossar upp som en tornado i bröstet varje gång en ny barnakropp landar där. Jag har fortfarande svårt att förstå hur mycket kärlek som faktiskt får plats i en människa. För under varje graviditet har det ändå funnits ett tvivel – inte kan det väl komma ut någon som jag blir lika handlöst förälskad i ? Lika mycket som förra gången. Men jo det kunde det. Jag är så barnsligt kär i min bebis, allt med henne är gosigt och luktar gott. Hon skriker på ett gulligt sätt, hennes pruttar är gulliga,  ja hon kan liksom inte göra fel i mina ögon. Men det betyder ju inte att allt i den nya tillvaron är enkelt.

Tonåringar behöver en rätt stor portion föräldrakärlek har jag märkt – och det är inte alltid som den kommer lika spontant och otvunget som till den lilla bebisen på två månader som just har lärt sig att le. De konflikter som jag har hamnat i som tonårsförälder drar en hel del energi och ibland övermannas jag av hur ensam man kan känna sig. En lockande genväg är att bli den justa kompisen till sina tonårsbarn. Att vara föräldern som säger stopp, nej och sätter gränser är ganska tråkigt. Som tur är finns det flera sidor av just det föräldramyntet och när mina stora barn kommer med sina kloka inlägg om allt från partipolitik till vilda djur och feminism så blir jag stolt. Att få ta del av deras omvärldsanalys, det golvar mig ibland. Det enda som gnager om nätterna är den sårbarhet och utsatthet som kommer på köpet. Smärtan om det skulle hända barnen något är svår att nudda vid. Den gör ont. Klyschor som ”den som aldrig har älskat har  aldrig levt”, eller – den dagen den sorgen – hjälper inte. Sårbarheten bär man med sig i varje steg.  Men en tvåmånaders bebis som jollrar och ler är som ett vaccin mot all den ångest som man vet förr eller senare hinner ikapp. På något sätt.

 

 

 

 

 


Ut ur boet

Innan amningen fungerar är det ju nästan hopplöst att ge sig iväg på några längre äventyr. Tänk om mitt barn vaknar och behöver amma medan jag står ute i ingenstans utan vare sig amningsbricka eller amningsnapp! Den här gången tog det med andra ord lång tid innan jag vågade mig ut ur boet med min bebis. Att ha ett avslappnat och uppsluppet samtal med en vän på ett café är nästan omöjligt när varje amningstillfälle är en svettig kamp. Jag satt länge i mitt inmutade  hörn av soffan med mina hjälpmedel nära tillhands, och innan jag åkte iväg till de nödvändiga utflykterna på BVC såg jag till att ”spara” det minst onda bröstet. För mig var det nödvändigt att ha en amningsstrategi. Så långt ifrån att bara hala fram bröstet sådär i förbifarten för att amma som man bara kan komma.

Den process man går igenom innan amningen eller flaskmatningen ”sitter” går ju inte att skynda på, den måste få ha sin gång. Gissa om det var frustrerande att behöva vänta så länge den här gången! När jag har kroppsminnet av att halvspringa  på en flygplats och amma samtidigt. Gå och amma är ganska avslappnat. Liggamma och somna in samtidigt som barnet suger förnöjt på bröstet – vilken dröm  det plötsligt framstod som –  nu när jag var tvungen att sätta mig spikrakt upp i sängen för att få till en bra vinkel att amma i. Alldeles klarvaken givetvis.

Så för mig var gårdagen en revansch, att i snöväder kunna ge mig ut med barnvagnen och ta mig hela vägen till Stockholm – i kollektivtrafik! Även om jag inte fattade någonting när jag hamnade på den nybyggda tågstationen Stockholm City där man behöver ta tre olika hissar för att komma upp till markplan. Just där och då behövde Hanna amma. Så även om jag struntade i att halvspringa och amma samtidigt den här gången – det gick alldeles utmärkt att sitta ner på en av de nybyggda sittplatserna på perrongen – så gick det lite lättare att ta sig ut ur spindelnätet av tunnelbanor och pendeltåg när hon var nyammad och mätt. När vi väl kom fram till Stureplan kände jag mig ganska nöjd med mig och oss. Hon sov sig igenom jobbmötet och strax innan vi skulle gå tog jag upp henne för att ge henne en liten styrketår på vägen. Då halade jag  bara fram ett av brösten sådär som jag drömt om – så fick hon snutta bäst hon ville – medan jag konverserade vidare som om absolut ingenting hade hänt.