Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala

Klara, färdiga… gå! Snart håller vi vår första gemensamma profylaxkurs

Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala
Förberedelser i full gång!

Jag visste ingenting om hur det var att starta ett eget företag när jag själv gjorde slag i saken för några år sedan. Det är en otrolig skillnad från att vara anställd – det här att gå till att bli sin egen chef. Friheten kan vara berusande men också skrämmande. Visst är det lite läskigt att så helt behöva ta ansvar för sina egna handlingar, men å andra sidan är det precis det jag vill – ta ansvar för mina handlingar.

Om man som jag har ett tydligt och alldeles kristallklart mål om att sprida förlossningshälsa till fler så är det för det mesta helt otroligt roligt att också få göra verklighet av sina idéer.

I höst är första gången som jag tar företagandet riktigt på allvar eftersom jag uppgraderar det till min heltidssysselsättning. I’m all yours med andra ord. Vägen hit har varit lång och otroligt arbetsintensiv. För det behövs en sidoinkomst, länge, under en uppstartsfas. Att starta företag är att klättra berg. Inte bara för att det tar tid att etablera sig utan också för att man behöver hitta en form för de tjänster man vill kunna erbjuda. Tror ni Linas matkasse – som den ser ut idag – föddes över en natt? Idag finns det en mängd företag som erbjuder matkassar med lite olika inriktning men de har alla en sak gemensamt; nämligen att de löser kundens problem med att få tid till att komponera menyer och handla mat. Men ingen av dem har ett så starkt varumärke som Lina. (Jag är alltså INTE sponsrad av någon matkasse. Däremot är jag omringad av varumärken och förhåller mig till dem varje dag, precis som ni också gör) För hur klyschigt det än låter så är företagande också det där som inte går att sätta ord på – det där att få idéer att lyfta. Att visa på att saker är möjliga – och NÅGON måste vara först med att våga prova. Prova ett nytt koncept.

En av mina största tillgångar är att jag vågar prova.

Okej. Något av det roligaste med att vara egen är också att få välja sina samarbeten. Alltså mina kära, kära kollegor, utan er – inget. För något av det absolut roligaste jag vet är möjligheten att få bygga nära och tighta arbetsrelationer. Att vara i en kreativ process tillsammans och liksom stångas mot olika problem och sedan få komma på en lösning ihop. När helheten blir större än de enskilda delarna. Nu på söndag till exempel, håller jag och Eva vår första profylaxkurs ihop i Hågaby. Drömmen är att på sikt få fler att upptäcka den här underbart vackra delen av Uppsala – och att få fortsätta utveckla hela inramningen av kursen tills det blir ett helt oemotståndligt koncept.

Kurser i Hågaby i Uppsala
Ett oemotståndligt koncept!

Sommar nummer två med fem barn

Ridå. Jag somnade efter att ha skrivit den där rubriken. Min yngsta somnade bredvid mig och vi sov bort en stund av eftermiddagen ihop.

Sommaren började med en renovering som drog ut på tiden. För en bygglovsansökan som åkt fram och tillbaka mellan oss och handläggaren på kommunen fick äntligen sitt svar strax efter sommaravslutningen. Bygglovet var vårt. Tänk att ett litet källarfönster kan generera så mycket ofokuserad energi. Sen gick två veckor av sommaren åt till att köpa målarfärg, MÅLA och stuva runt alla våra saker. Men källarfönstret är fortfarande inte utsågat eftersom de företag som sågar i betong tar vanlig hederlig industrisemester. Så renoveringen kommer fortsätta att spilla över i tid under hösten.

Kruxet är att logistiken växer i takt med att barnaskaran växer. Att ha tonåringar och mindre barn samtidigt bidrar till ännu mer logistik. För det känns viktigt att alla blir nöjda. Renoveringen av vårt hus ingår på sätt och vis i samma logistik: det känns viktigt att alla barn får egna rum som de kan trivas med.

Men sen kom vi då äntligen iväg, först på en tur till skärgården och sedan till vår släktgård i Hälsingland. Där infann sig faktiskt den riktiga semesterkänslan. Att se klassiker som ”The Shining”, ”The Others” och ”Fucking Åmål” med de stora barnen under sena sommarkvällar som gärna fick dra ut på tiden. Mmm, njut.

Vi gjorde ett snabbt stopp hemma efter tre veckor borta. Och jag blir alltid så kär i mitt hem när jag har varit borta ett tag. Vill ta tag i allt möjligt, sy upp gardiner, rensa kyl och frys – sortera skor. Men jag hann ju inte så långt för morgonen därpå bar det av till Fiskebäckskil. Sveriges unga akademi som Stefan är med i höll i ett sommarläger för gymnasieungdomar – och vi var en av flera medföljande familjer. Så sommarlovets sista dagar spenderade vi i löjligt pittoreska Fiskebäckskil. Barnen har fångat krabbor och badat i havet. Vi alla har sett brännmaneter på nära håll.

Brännmanet
Som en brännande sol i gelé

Nu gör vi ett stopp hos vänner på vägen hem. Och jag försöker beta av alla mail om skolstart, tider på fritids, dagisinskolning, nya fröknar, föräldramöten och hänglås som ska tas med på höstens första skoldag. Jag längtar efter att få komma hem till vår mycket överskådliga veckotavla – för just nu snurrar informationen mest runt i sina egna omloppsbanor, som viktlösa bråten i rymden.

Pittoreska Fiskebäckskil
Fiskebäckskil: pittoresk sommarstad i Bohuslän

Jag längtar också lite efter att de här första veckorna av höstterminen ska dra förbi. Den där första koppen kaffe. Ni vet när alla barnen är i sina respektive klasser på sina respektive skolor och vår yngsta är inskolad på dagis. Då när jag kan slå upp min laptop och börja jobba ostört, höra träden susa utanför fönstret och slås av hur vacker hösten kan vara.

Bohuslän

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.


Nu tar jag sommarlov!

Vi åker på semester tio år tillbaka i tiden

Efter att ha läst Katarina Gospic bok Hjärnbalans är jag riktigt sugen på lite digital detox. Jag vill vrida klockan tillbaka en sisådär tio år och åka på semester såsom den såg ut innan vi fick våra smartphones. Då – när vi kunde äta lunch och gå på toaletten utan att stirra ner i en telefon. När vi inte bara var närvarande med våra fysiska kroppar utan även härvarande. Jag tror att det kan vara rätt befriande att slippa ta del av alla andras flöden och uppdateringar. Spelar det någon roll vad alla andra gör när vi njuter av den egna semestern med familjen? Måste vi fota sönder sommarbuffén eller skåla tio gånger för att få till den perfekte boomerangen till instagram? Ja ibland är det ju jätteroligt att göra det. Och jag älskar att scrolla igenom alla flöden. Men jag tror att det – också – ibland kan ta udden av det liv vi faktiskt lever här och nu in real life.

De flesta av oss som har blivit beroende kollar mobilen var tionde minut. Att det stör vår koncentrationstid är uppenbart och ja vi riskerar att slösurfa upp vår potential. Det vill jag inte riskera.

Här citerar jag en faktaruta rakt ur boken som jag nyss läst:

Några tankeväckande fakta kopplade till vår digitala vardag

  • Antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige har ökat med cirka hundra procent de senaste tio åren
  • Vi har förlorat förmågan att fokusera. Guldfiskminnet har blivit en realitet även hos människor
  • Spädbarns känslomässiga utveckling riskerar att stagnera om föräldrarna stirrar ner i sina mobiler

I höst kommer det att hända så mycket roligt att jag knappt kan bärga mig. Men just för att jag vill kunna stå där redo och påfylld med ny energi så behöver jag ta semester. Det är lätt att vara klok åt andra men svårare att lyda sina egna råd men jag ska faktiskt på riktigt försöka vara klok åt mig själv den här sommaren.

Jag hoppas att du har hittat en bok att läsa i sommar. Själv vill jag rekommendera Ulla Waldenströms blogg som finns på sidan Bevisadnytta.se om du inte har hittat till den än. Den är fantastiskt bra och förtjänar mycket uppmärksamhet. Det här inlägget om den forskning som finns runt hemfödslar är ett måste: https://www.bevisadnytta.se

Jag citerar slutsatsen hon kommer fram till här:

Bästa forskningsevidens i dagsläget pekar på att hemförlossning är ett säkert alternativ för friska omföderskor som uppfyller villkoren i ovanstående riktlinjer för hemförlossning i Region Stockholm. För förstföderskor är däremot risken högre än vid sjukhusförlossning när det gäller barnet. För båda grupperna gäller att hemförlossning sannolikt minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka vid vaginal förlossning. Risken för skulderdystoci och akut stor blödning hos mamman behöver studeras närmare.


Att föda hemma är inte kriminellt. I Sverige väljer 0,1% av kvinnorna detta alternativ. Med rätten att föda hemma följer också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan avvägningar göras mellan psykologiska, kulturella och medicinska för- och nackdelar. Sjukvårdens ansvar är att ge saklig information, visa respekt och ge bästa möjliga vård om en kvinna med påbörjad hemförlossning behöver överföras till sjukhus.

Jag hoppas också att ni redan har hittat till mitt instagram fodamedstod som börjar bli riktigt fint. Och du som vill är hjärtligt välkommen att vara med i min facebookgrupp Föda med stöd.

En glad sommar önskar jag dig. Om två veckor är jag tillbaka här på bloggen igen. Tills dess låter jag tankarna (och kroppen) vandra.

Foto: Lovisa Engblom

Profylax, förbered dig inför förlossningen

Profylax i Uppsala – Föda utan rädsla med Märta och Eva

Det här inlägget innehåller reklam för de tjänster jag själv erbjuder

Profylax, förbered dig inför förlossningen
Vi behöver kunskap om hur våra kroppar fungerar
Foto: Lovisa Engblom

Profylax betyder förebygga och det har blivit en populär benämning på det som också kan kallas förlossningsförberedande kurser. Minns ni psykoprofylaxandningen? Den hoppas jag att vi snart kollektivt kan glömma och lägga bakom oss. Man ska inte öva in en NY teknik för andningen inför sin förlossning.

Förmågan att föda barn är nedärvd (alltså kroppen kan redan föda om den inte blir störd) och det behöver vi faktiskt inte lära kroppen. Däremot finns det väldigt mycket i våra yttre liv som kan hindra, bromsa och blockera denna förmåga från att komma fram. Och det är faktiskt livsviktigt att få kunskap om. För vi föder våra barn på samma sätt som stenåldersmänniskan födde sina barn. Det som var viktigt för oss då är precis lika viktigt för oss nu. Men med den stora skillnaden att vi lever i ett helt annat samhälle idag – hotet mot vårt barnafödande har förändrats. Idag behöver vi oftast inte vara rädda för vilda djur när vi föder barn. Men kruxet är att kroppen inte vet det.

Varför blir våra kroppar feta idag? Jo, för att våra kroppar lever kvar på stenåldern då mat var en bristvara som kom och gick. Det gällde alltså för kroppen att spara på varenda kalori och hamstra inför nästa svältperiod. Idag finns det 7-11, mathem, take-away, och gofika på jobbet nästan varje dag. Övervikt och fetma är ett större problem än undervikt i vårt moderna samhälle eftersom våra kroppar inte har hunnit anpassa sig efter vårt överflöd. Vi måste därför tänka till om vi vill slippa övervikt.

På samma sätt fungerar det med våra födande kroppar i vårt moderna samhälle. Vi måste tänka till runt födandet och förstå att det inte bara går att plocka vår stenålderskropp ur sitt sammanhang och tro att födandet ska ske automatiskt, som när man plockar ut något ur en automat. Om vi tror det så kommer det med största sannolikhet börja hacka och gnissla under processens gång.

En modern profylaxmetod som bygger på nygammal kunskap om hur våra kroppar fungerar

Susanna Heli som har skrivit boken Föda utan Rädsla (en modern klassiker) har i min mening kommit närmast den här viktiga insikten. Det är hon som har tagit fram profylaxmetoden Föda utan rädsla – en modern metod med ett inifrån och ut perspektiv. Metoden bygger på kunskap om vår fysiologi och hur våra födande kroppar faktiskt fungerar. För vi måste förstå våra kroppar i den kontext de har levt i för att förstå dem i den kontext vi lever i – idag.

Helt enkelt – hur kan vi maximera vår inneboende förmåga att föda barn?

Jag är glad att nu äntligen kunna erbjuda profylaxkurser i metoden Föda utan rädsla tillsammans med min kollega Eva Grape Ersson. Vi ska börja hålla våra kurser ihop här i Uppsala i höst och om du är en av dem som funderar på att gå en förlossninsgförberedande kurs så tycker jag du ska läsa mer om våra kurser här: födamedstöd.se/profylaxkurs

Profylaxkurs i Uppsala
Instruktörer i den moderna profylaxmetoden Föda utan rädsla

Snart, semester in real life

Det har hunnit bli ganska många guldknoppar på förlossningen i år!

Nu har jag jobbat mitt sista arbetspass på förlossningen i sommar. Snart ska jag ta riktig semester. Alltså, semester även från den här bloggen. Det har inte hänt sedan jag öppnade min dator i december 2016 och började skriva på den. Riktigt stora livsstilsbloggare som lever på sina bloggar tar aldrig semester från dem. De skriver varje dag, året runt. Det här är inte en sån blogg och det känns ganska skönt.

Jag har precis som så många av er ägnat alldeles för mycket oreflekterad tid åt mina sociala medier de senaste åren. Alldeles för mycket. Jag har slösurfat tomma kalorier som har ätit upp min tid. Att börja se sitt sociala medier-liv som ett jobb (om än ett väldigt roligt jobb) är en enorm befrielse faktiskt. För då kan man välja att ta ledigt! Pausa. Fundera mer noggrant över vad som är värt att lägga tid på. Min blogg är definitivt nummer ett för mig. Den är ju min kanal, den jag äger. Att skapa innehåll på andras kanaler (Facebook och Instagram till exempel) är aldrig lika bra för jag har ju ingen som helst kontroll över dem. De ägs av andra.

Jag har börjat läsa Katarina Gospic bok Hjärnbalans. Den är bra och jag rekommenderar den till alla som vill börja nyktra till lite från sitt galopperande digitala liv. Uttrycket tomma surfkalorier har hon gett mig. För det är viktigt att förstå hur det faktiskt påverkar ens koncentration, det här att behöva kolla sin mobil en gång var sjunde minut.

Att läsa böcker är en av mina största njutningar och jag vet att allt det klickvänliga och lättsmälta på nätet äter upp mångas koncentration. Så ett tips – försök att inte gå i den fällan i sommar! Försök att lägga undan mobilen. Ibland. För vips så har sommaren passerat medan du satt med näsan i mobilen.

Den här boken ska jag själv snart sätta tänderna i:

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson

första amningen

Ett absolut värde att föda barn

Första amningen

Influencers som lägger upp sina förlossningsvideos – wow. En ny genre som är här för att stanna. Själv skulle jag aldrig drömma om att lägga upp min förlossninsgvideo på youtube eftersom den är privat. Om man delar något med så många andra så bjuder man också in dem till sitt förlossningsrum. Man bjuder generöst in andra till att tycka, tänka och fundera över en händelse som på djupet haft makt att förändra det egna livet. Man bjuder också in andra till att kritiskt reflektera över allt som händer i rummet. Just det här tycker jag är riktigt häftigt. För om vi lite försiktigt och mycket ödmjukt kan ta emot den här bollen med förlossningsvideos så kanske det kan leda till att vi nu mera öppet kan diskutera vår egen förlossningskultur. Ni minns väl filmen Födelsen med Gudrun Schyman och barnmorskan Signe Jansson från Ystad lasarett? Om ni inte har sett den så gör det, den finns här: filmarkivet.se/fodelsen

Den förlossningsvideo som på sista tiden har väckt tankar är influencern Kenzaz förlossningsvideo. Känslan som fastnar hos mig är hur utelämnad hon är. Till allt. Till sjukhuset, personalen, förlossningsförloppet och till smärtan.

Doulan Gamze Berglund la upp en jättefin reflektion på sitt instagramkonto efteråt som jag citerar ifrån här:

Det är inte meningen att vi ska föda våra barn i outhärdlig smärta och panik.

Jag vill berätta att det är skillnad på ont och ont. Det är skillnad när dina känslor får ta lika mycket plats i födslorummet som din kropp.

Att föda barn är inte bara något kroppsligt, det är också något själsligt, men det pratas bara om våra trasiga kroppar. Vi måste sträva efter att hålla våra kroppar så hela som möjligt, men också vårt inre. Vi är inte det ena eller det andra. Vi är alltihop och vi måste få bli sedda i vår helhet förlossningen igenom. Först därefter kan vi börja prata om hur det är att föda barn.

Vilka ord vi använder oss av när vi pratar om födande spelar roll. Om det är något jag är fullkomligt allergisk mot så är det när jag hör ordet produktion i samband med förlossningsvård.

Vi måste upp i produktion!

Ord som kapacitetstak och produktion hör inte hemma när vård av människor diskuteras. Faktiskt inte. Det finns andra bättre ord att använda. Verksamhetsplanering till exempel. För orden påverkar oss och vår syn på människor som föder. Tro inget annat. Kvinnor som föder barn reduceras väldigt lätt till att handla om något annat – nämligen statistik. Men det är ett absolut värde att föda barn. Inte ett relativt. Precis på samma sätt som det är ett absolut värde att dö.

Hur vill du dö? Själv vill jag dö på ett värdigt sätt i ett eget rum med människor som har tid för just mig. Med människor som inte behöver springa iväg. Med människor som låter mina känslor ta lika mycket plats som min kropp.


Sommarblomma

Ärligt om bloggen och företaget

Jag mår kymigt. Igår ville min huvudvärk inte släppa taget trots behandling och vila. Som ett tungt, molande extrahuvud att gå runt och bära på. Jag somnade ifrån den tillfälligt då när Hanna sov sin eftermiddagslur men sen vaknade jag till samma huvud. Idag är det lite bättre med huvudet men istället är det min kropp – den känns som en säck med sirap. De stora barnen är med sin farmor och farfar i skärgården nu och tanken var att jag skulle jobba några dagar innan vi också ansluter i skärgården. Det gick sådär.

När jag har varit borta och jobbat blir min yngsta som ett klängigt litet apdjur på mig. Det är som om hon vill ta igen allt uteblivet gos och alla uteblivna amningsstunder med råge. Såklart alldeles underbart charmigt på sitt sätt, men när jag inte mår bra och huvudvärken inte vill släppa taget kan det bli lite mycket att också behöva vara någons klängranka. Någon som inte har ett endaste syskon att leka med plötsligt. Ni anar inte hur tomt det blir härhemma när de fyra stora barnen lämnar huset!

Nåväl. Idag vill jag ta tillfället att berätta lite om mina planer för bloggen. Min hemsida och blogg är ju en del i mitt stora projekt med att på egen hand – fristående från någon institution – nå ut till fler med det som jag nu har börjat sammanfatta med ett ord: förlossningshälsa. Det är ett stort begrepp som jag önskar att fler ska börja tänka till runt. Min yttersta drivkraft i allt det här är att fler kvinnor ska få en värdig vård i samband med sina förlossningar.

För att jag ska kunna fortsätta att arbeta med bloggen så måste jag också samtidigt kunna försörja mig. Att skapa riktigt bra och bearbetade blogginlägg om graviditet eller förlossning är något av det absolut roligaste jag vet. Det är också något som jag är ganska bra på. Men det kräver sin koncentrationstid och just koncentrationstiden är hårdvaluta nu.

Affärsmodellen för stora bloggare/ entreprenörer som når ut till många är ofta att göra betalda samarbeten med andra företag. Ni vet de där inläggen som är sponsrade. Jag har all förståelse i världen för att bloggare (ofta kvinnor) måste ta betalt för tiden de lägger på att skapa bra och kvalitativt innehåll. Det finns liksom inte gratis. Och vi måste börja värdera kvinnors tid och arbete mer.

Själv har jag börjat få förfrågningar om reklamsamarbeten men har tackat nej till allt hittills. Till allt. Varför? För att jag är rädd att det skulle urholka min trovärdighet och inte alls hjälpa mig att driva mina hjärtefrågor framåt. Samtidigt måste jag ju få min inkomst någonstans ifrån. Att kunna ta betalt är också att i någon mån värdera sig själv och det jobb man gör. Så nu har jag landat i att jag med jämna mellanrum tänker göra reklam för mina egna tjänster här på bloggen. Kanske var åttonde inlägg. De inläggen tänker jag märka upp noga så att ni läsare lätt kan se skillnad på ett vanligt inlägg och ett inlägg som handlar om de tjänster jag erbjuder i mitt företag. Vad tror ni om det upplägget?

Sommarblomma


Kattungar och sommarpirr

Jag befinner mig i en sommar som pågår varje dag just nu. Ibland hinner jag inte riktigt med hur dagarna liksom flyter ihop med varann – där den ena dagen omärkt går in i den andra innan jag riktigt har hunnit släppa taget om dagen som var. I köket byggs det upp berg av nya diskar hela tiden. Ändå är barnen ofta hungriga, fastän vi åt nyss. Jag försöker hinna med att leva lite mellan inköp av mat, alla pareringar och alla tallrikar som behöver skrapas av innan de går att sätta in i diskmaskinen. Det går helt okej skulle jag säga.

Vår 15-åring har fått ett sommarjobb hos min systers familj. Hon matar deras två katter när de är på Gotland. Därför ser man inte henne så mycket. Eftersom hon nästan alltid är borta och matar en katt.

Vår yngsta dotter ser man däremot nästan hela tiden, ja för hon följer efter mig som en liten kattunge. Nästan varje steg jag tar är intressant och hon vill gärna hjälpa mig att skrapa bort matrester från tallrikarna innan de ska stoppas i diskmaskinen. När jag är ute och påtar i trädgården vill hon gärna hjälpa till att hälla kompost över våra rosor och bara ibland försöker hon smita och vandra ut i världen på egen hand. Men tänk, jag lyckas fånga henne varje gång.

Jag lyssnade på Stinas sommarprat i P1 häromdagen samtidigt som jag hade gett mig sjutton på att få upp upp varenda legobit från min sons golv. Det var min bästa förmiddag – hittills – på hela sommarlovet. För vilket vackert sommarprat, och vad behagligt det plötsligt blev att plocka lego från golvet. Sommarpratet innehöll bara väsentligheter om livet – och om döden. Därför var det väldigt befriande att lyssna på.

Men att lyssna på Isabella Löwengrip som jag gjorde igår efter att ha packat bilen full med badkläder, handdukar och barn för att åka till Wik – det var inte riktigt samma upplevelse. Tänk att efteråt kände jag mig mer tom än påfylld. Varför? Jo, för att jag tror att livet framförallt handlar om våra relationer. Vi är som lyckligast när vi får vara i och fördjupa våra relationer med andra människor. Och framgång blir så platt utan relationer.

Förra veckan hälsade vi på hemma hos min älskade farmor och fick avnjuta en bohusländsk äggost som min faster hade gjort dagen till ära. Jag tänker att den här sommaren blir den första sommar där jag prövar att göra min egen äggost. Ibland behövs det inte så mycket för att man ska få uppleva det där sommarpirret i magen.

Hanna blev till sin stora förtjusning visad farmors hela samling av prydnadselefanter!


Om latensfas

Latensfas – var när hur och varför? Om första fasen av förlossningen

Om latensfas
Latensfasen, den otroligt viktiga första fasen av förlossningen

Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket latensfas, för det låter som om något är på tok. Som om något inte är riktigt på riktigt. Det är bara latensfas. Så mycket besvikelse när man får det bekräftat. Jag gillar mer att tänka på latensfasen som the first stage of labour. Första fasen av förlossningen. För det är ju precis det som latensfasen är! Utan latensfasen blir det oftast ingen förlossning. Den är otroligt viktig. Det är då livmodertappen mjukas upp och öppningen riktas framåt istället för bakåt. Om livmodertappens jobb under graviditeten har varit att hålla ihop och täppa till barnets utgång så blir dess jobb under latensfasen istället att mjukas upp, sakta försvinna för att senare helt utplånas. Häftigt tycker jag.

Detta sker inte så sällan ganska långsamt och under många timmar – ibland under flera dagar. Ja, det är helt normalt att kroppen tar tid på sig under latensfasen. Det är också just tiden under latensfasen som kan ställa till det. Vi blir otåliga helt enkelt. Men vår otålighet struntar oftast kroppen i för den behöver sin tid.

Små tecken på att något är i görningen kan vara att det kommer lite blodblandat slem i trosorna. Det är slemproppen som är först ut helt enkelt. För allt som under graviditeten har täppt för utgången måste bort. Ibland kommer det en mindre blödning. Men oftast börjar det med korta värkar som liknar mensvärk. De är korta (kortare än en minut) oregelbundna och hanterbara. Med långa pauser emellan dem. Vad som är hanterbart är givetvis högst individuellt men ofta brukar det gå att prata sig igenom värkarna under latensfasen, eller iallafall ligga ner och vila sig igenom dem. Och när man tror att nu, nu är det verkligen på gång, ja då kanske värkarna plötsligt slutar att komma. Det är typiskt för en latensfas. Det är typiskt för den första fasen av förlossningen helt enkelt.

Kan man göra något för att få fler värkar så att förlossningen kommer igång på riktigt?

Det är en myt att man ska kunna snabba på förlossningen och komma igång med fler värkar genom att vara aktiv och röra på sig, ta en promenad eller gå i trappor. Det finns inget bevis för att det leder till värkar. Däremot kan det vara skönt med en promenad så det behöver ju inte vara fel. Men det kan också vara klokt att spara på krafterna och bara vila. Kapitulera. För under den här första fasen av förlossningen rekommenderas du oftast att vara hemma. Varför? Jo för att hemmet för de flesta är det absolut bästa stället att vara på under de timmar som latensfasen varar. Den här fasen av förlossningen kräver tålamod framför allt annat och på sjukhuset finns oftast inte så mycket av just den varan.

Allt som får dig att slappna av och som ökar din avspänning är bra att ta till nu. För när kroppen känner att det är tryggt så frisätts ofta mer av förlossningshormonet oxytocin, det som driver hela förlossningen framåt. Värme och bad brukar kunna bidra fint till det. För en del funkar bad så bra som både avslappning och smärtlindring att de helt enkelt inte behöver någon annat att ta till – de stannar i badet under hela förlossningen. Men för många är det framförallt under latensfasen som värmen från badvattnet verkligen hjälper till att lindra smärtan och också får kroppen att slappna av både under men även mellan värkarna.

Avspänning, rytm och avledning

Beröring och massage från en kärleksfull partner kan också öka på din avspänning. Om du har tänkt använda dig av TENS så kan det vara bra att börja med det tidigt så att du får in tekniken. Man kan se latensfasen som en lång generalrepetition inför öppningsskedet eftersom den ofta bjuder på tillfälle att verkligen träna på att följa rytmen med värkar och vila däremellan. Men ibland blir latensfasen tråkigt lång och efter x antal bad kan avledning vara det bästa för att du inte ska tappa modet helt. Titta på en bra serie eller ta en fika med nån som får dig att tänka på annat helt enkelt.

När ska man åka in till förlossningen?

Eftersom de allra flesta föder på sjukhus i Sverige idag så blir det ofta en balansakt att försöka pricka in fönstret där det inte är för tidigt men inte heller för sent att åka in till förlossningen. Om latensfasen blir lång är detta svårare. Att komma in till sjukhuset ”för tidigt” och bli hemskickad igen innebär ofta en känsla av bakslag. Men att komma in till sjukhuset för tidigt och få stanna kvar är inte heller optimalt. Själv tror jag att organisationen runt födande behöver bli bättre på att se och utforma det professionella stödet till kvinnor som är i latensfas. Kanske genom att utveckla stödet till födande i hemmet?

Men mitt tips till dig som undrar om det är dags att åka in är att ringa in till förlossningen och berätta vad som pågår helt enkelt. Försök låta kroppen guida dig. Idag finns det så många värkappar och hjälpmedel som får oss att stanna kvar i det kognitiva och det är lätt att tappa kontakten med kroppens egen fysiska process.

Andra tips på vad som kan hjälpa under latensfasen

Jag ställde frågan – Vad hjälpte dig att hantera latensfasen? på min instagram story och här är några av de svar jag fick:

Att göra exakt vad jag kände för! Vila, vanka, dansa, bara följa impulser. Våga följa impulser.

Yogaandning

Varmt bad helt klart!

Avledning – titta på en serie och låtsas som ingenting var bevisligen väldigt effektivt.

Dans & bad.

Tror inte jag hade nån men jag räknade ner från 30 under värk.

latensfas
Här är när jag var i latensfas hemma under min femte förlossning! Uppallad i soffan med bekväma kuddar, stämningsfull musik och tända ljus.

Vad hjälpte dig att hantera förlossningens första fas? Om du har upplevt en sådan, vill säga. Berätta gärna!