The lost art of midwifery

The Lost Art of Midwifery? Om att bli instängd i en glasburk

Foto: Lovisa Engblom

Det tog mig många år att bli barnmorska eller midwife = med kvinnan. Nu äger jag fördjupade kunskaper om födande men ges inte möjlighet att utöva mina kunskaper i praktiken. Jag är bakbunden, bor i fel region och den enda möjlighet för mig att arbeta med födande (som barnmorska) är att jobba på en centraliserad förlossningsklinik där jag vet att jag snabbt kommer förlora både min fysiska och psykiska hälsa. Jag vet – eftersom jag har provat flera gånger, igen och igen. Jag vet också att min kompetens är hett eftertraktad av många – i synnerhet av kvinnor – och jag älskar att arbeta med födande men vill arbeta på ett sätt som stärker kvinnors egen förmåga och tro på sig själva. Jag vill arbeta relationsbaserat eftersom jag vet att det gynnar hela processen. Vill inte behöva prioritera bort den känslomässiga delen av arbetet, lägga band på mina egna känslor och springa fort mellan förlossningsrum och droppställningar.

Det finns helt enkelt ingen vinst för någon att jag låtsas vara någon jag inte är.

Nu har jag ändå hittat en väg framåt. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det är en fälla att utbilda sig till barnmorska i Sverige idag. För när jag började förstå att kvinnor faktiskt kan föda av egen kraft – om rätt förutsättningar ges – när jag förstod att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat, men att det finns många faktorer i vården själv som gör kvinnor värksvaga idag – ja då hamnade jag ju direkt i en väldigt prekär sits.

Ju mer jag har förstått mig på födandets dynamik, desto svårare har det blivit. För när det gick upp för mig att själva den kontext som kvinnor tvingas in i – att den i sig gör många kvinnor värksvaga, ja då blev det så svårt för mig att själv vara en del av den kontexten. Och med den insikten stängdes jag snabbt in i en glasburk med lock.

Att vara en av fiskarna i vattnet är att ha en självklar gemenskap på bekostnad av att det inte är så lätt att få syn på det egna vattnet.

Jag vet att det finns många barnmorskor världen över som är instängda i glasburkar; att vi är ensamma tillsammans. Nu trivs jag med min tillvaro, både privat och professionellt, men den där smärtan kommer fram som en fantomsmärta då och då, särskilt när jag sträcker mig lite längre efter det där flyende. Ibland när jag får syn på det som blöder. Det är en smärta och en längtan efter att få vara den barnmorska som jag egentligen är.

Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Och ju längre den processen får fortgå, desto svårare kommer det vara att vrida den tillbaka. Antalet igångsättningar ökar samtidigt som medicinsk intervention i ett spontant förlopp har blivit norm snarare än undantag. Färre och färre kvinnor får kännas vid vilken kompetens och förmåga de faktiskt besitter: att de är värkstarka. Att födandet i sig kan vara något av det mest trygga, intima och ”empowering” som går att få uppleva. Och kvinnor tar rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Barnmorskor tar också rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Jag är en av dem.

Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Bokrecension: Förlossning bli en delaktig partner

Anna Tallwe är en alldeles förtjusande person som jag har haft förmånen att få lära känna lite under det senaste året. Hon är doula och arbetar för att förbereda och stötta föräldrar genom födandet. Alldeles nyss kom hon ut med boken: Förlossning, bli en delaktig partner.

Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Boken vänder sig framförallt till partnern eller den stödperson som ska vara med på förlossningen. Annas önskan är att partnern ska bli bemött och få en möjlighet att känna sig värdefull, trygg och delaktig hela vägen. Det lyckas hon med.

Själv anser jag att boken är värdefull för alla som ska föda eller som jobbar med födande. Att vara och ge stöd under en födsel är nämligen en av de mest betydelsefulla – och mest komplexa komponenterna – i ett förlossningsrum. Det är inte alltid så lätt att vara ett bra stöd. Att finnas där och göra sig själv känslomässigt delaktig i processen är lätt för de flesta som har en kärleksfull relation med sin partner. Men för att kunna vara ett riktigt bra stöd behövs även en grundläggande förståelse för födandets dynamik. Hur kan man genom sitt stöd hjälpa födandet framåt?

Att Anna har mer kunskap än de flesta om födandet är tydligt. Här några av de viktigaste raderna i hela boken:

Förutsättningar för tillståndet föda

Den födande kan inte vara duktig på att föda, det är inget hon kan prestera fram. Att föda barn är ett tillstånd som den födande behöver uppnå. Hennes kropp vet hur man föder barn, men den behöver få rätt förutsättningar för att försätta sig i detta tillstånd. Man kan jämföra födandet med att sova, som också är ett tillstånd. Det är inget man kan vara bra på, inget man kan prestera. Har du provat att försöka tvinga fram sömnen så vet du. Prestationskrav skapar motsatt effekt. Det du behöver känna till är vilka förutsättningar kroppen behöver för att komma till tillståndet sömn.

Vidare beskriver Anna hur en förflyttning sker från den rationella delen av hjärnan, vårt neocortex till ”känslohjärnan” och det limbiska systemet under en förlossning. Det är när hormoner frisätts som det är möjligt för en kvinna att hamna i tillståndet att föda barn. Och om hon inte känner sig trygg under förlossningen så går det inte att nå tillståndet att föda.

Anna går igenom hur partnern eller stödpersonen rent konkret kan vrida på kvinnans egna ”oxytocinkran” under förlossningen. Boken avslutas med tips och bilder på smärtlindrande tekniker. Jag är väldigt glad att Anna också vågar problematisera vår kultur med överanvändning av värkstimulerande dropp och hur tillståndet ”att föda” blir svårare att uppnå med detta dropp.

Sammantaget: Det här en kort och lättläst bok som på ett mycket konkret sätt går igenom födandets olika aspekter ur en partners perspektiv. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill lära sig mer om stödets betydelse och dess olika komponenter under en förlossning.

Doulapodden föda barn med stöd

Lyssna på när jag gästar Doulapodden för fjärde gången!

Det är otroligt att jag har blivit inbjuden att gästa en och samma podd hela fyra gånger. Och att varje avsnitt ändå har blivit intressant på sitt sätt. Det här avsnittet tar givetvis avstamp i min bok Föda barn med stöd. Varför ville jag skriva den? Vad var det för lucka jag ville fylla i?

Såhär presenteras poddavsnittet:

Fokus är tillit och stöd under födseln och hur lätt det är att störa den fysiologiska processen. Grunden för vårt samtal är Märtas nyutkomna bok Föda barn med stöd, en bok alla blivande föräldrar borde läsa. Men framför allt kanske de som arbetar med födande…

Vi går på djupet kring trygghet, svensk förlossningsvård, kulturen vi skapat och de institutionaliserade bromsar som negativt påverkar födandet. Vi måste förstå att, och varför, det inte bara handlar om att mamma och barn ska överleva…

Känn till dina rättigheter. Ta din förlossning i anspråk.

Här finns en länk till avsnittet: Doulapodden/ Föda barn med stöd

Foto: Anna Bjelkefelt
föda barn med medicinska interventioner

Färre kvinnor än någonsin föder barn utan medicinska interventioner

föda barn med medicinska interventioner

Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Det går att läsa sig till i Graviditetsregistrets årsrapport för år 2019. Alla sjukhus finns inte representerade i Graviditetsregistret eftersom olika journalsystem används, men data från 91 % av alla förlossningar finns tillgängliga. Jag kommer i det här blogginlägget att fokusera på ett urval av den statistik som finns med i sammanfattningen. Trenden är tydlig, vi går mot en ökad medikalisering av förlossningsvården.

Förlossningsstart

Antalet igångsättningar av förlossningar har ökat. De kvinnor som fick komma igång i förlossning spontant minskade från 73% år 2018 till 70 % år 2019. Risken för att förlossningen ska behöva avslutas med kejsarsnitt är större om förlossningen induceras.

Förlossningssätt

Genomsnittet för andelen spontana vaginala förlossningar var 77,5 %. Av de barn som föddes i säte (med stjärten före) var endast 10 % spontana vaginala förlossningar – hela 90 % föddes via kejsarsnitt.

Klipp

Det är väldigt intressant att se variationerna mellan de olika förlossningsklinikerna. I Östersund fick 21 % av alla förstföderskor ( alltså en femtedel) ett klipp i underlivet vid sin spontana vaginala förlossning. Att jämföra med Skellefteå lasarett där motsvarande siffra var endast 1 %. När förlossningen avslutades med sugklocka fick 83 % av förstföderskorna i Borås ett klipp i underlivet medan endast 10 % av förstföderskorna som avslutade förlossningen på samma sätt fick det i Örebro. Antalet stora spontana bristningar i ändtarmsmuskeln (den anala sfinktern) varierade också kraftigt mellan de olika förlossningsklinikerna.

Behandling med värkstimulerande dropp

Det här är en av mina hjärtevariabler att följa. Just eftersom primär värksvaghet indikerar att det är något i grunden fel på kvinnokroppen. Jag vet ju att det inte är fel på kvinnokroppen i grunden, utan att det är omständigheterna som är suboptimala i ungefär 95 % av fallen. Sen kan en livmoder bli trött efter att ha varit värkstark länge, det är inget konstigt. Men eftersom det värkstimulerande droppet alltid föregås av en diagnos – nämligen diagnosen värksvaghet – och ofta leder till en andra medicinska interventioner, så är det mycket intressant att ta del av denna statistik. Det är vanligt att kvinnor som får värkstimulerande känner sig misslyckade och värkdropp är ju en stor anledning till överstimulering och stress hos barnet.

Ingen ändring ses jämfört med år 2018. Men variationerna mellan klinikerna är häpnadsväckande stor och sannolikt speglar det vård och arbetsplatskultur mer än något annat.

”Andelen oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart varierade från 44% i Örebro till 76% i Linköping under 2019. På 80% (32/39) av de inrapporterade
förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%.”

Om du är förstföderska och föder i Linköping är det alltså väldigt troligt att du blir med ett värkstimulerande dropp. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. Jag tycker att rikssnittet också är häpnadsväckande högt!

För omföderskor var variationerna mellan de olika klinikerna ännu större.


För omföderskor med spontan förlossningsstart ses en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.

Här är de målvärden för behandling med värkstimulerande dropp som har tagits fram:

  • Spontan start förstföderskor <50,0%
  • Spontan start omföderskor <15,0%

Epiduralblockad

Användningen av EDA fortsätter att öka. Sedan denna statistik började inhämtas år 2014 så har användningen ökat från 36 % till 43 %. Genomsnittet för riket är 63 % – en otroligt hög siffra!

Det är dubbelt så vanligt hos förstföderskor jämfört med omföderskor. I Hudiksvall och på Södersjukhuset i Stockholm var användningen så hög som 74 % hos förstföderskor. Men i Kristianstad var det bara 34 % av förstföderskorna som använde EDA.

Hos omföderskorna var rikssnittet på 27% och även hos dem varierade
användandet av över landet från 11% i Kristianstad till 40% på både Södersjukhuset i Stockholm och BB Stockholm. Jag citerar:

Användningen styrs troligtvis av flera faktorer, till exempel utifrån efterfrågan bland de födande samt förhållningssätt och kultur på den enskilda förlossningskliniken.

Sammanfattning

Det är intressant att ta del av denna statistik eftersom den ändå säger ganska mycket om vår förlossningsvård på ett generellt och övergripande plan. Att de allra flesta av oss föder våra barn i en mycket medicinsk kontext råder det ingen tvekan om.

Märta Cullhed Engblom

Hejdå 2020!

Det har varit ett omskakande år på alla plan. Den här nya ångesten för att bli drabbad av Corona som har borrat sig ända in i kärnan av tillvaron. Musten som går ur en entreprenör som försöker navigera med profylaxkurser, evenemang och uppdrag i Coronatider. Som av en händelse har mitt år på jobbfronten handlat ganska mycket om att sitta hemma och skriva text. Aldrig har det passat så lägligt att få sådana jobb.

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Den här dagen i maj var nog vårens höjdpunkt! Jag, Paola och Lovan gick ut i den böljande Uppsalaåkern på andra sidan ån med paraplyer, stativ och kamera. Det är ett litet frö till ett nytt kreativt projekt som håller på och gror just nu.

Jag och Eva hann hålla några underbara profylaxkurser under året.

Yogalistic studio vårterminen 2020
profylaxkurs Föda utan rädsla

Jag fick ett bokkontrakt och sommaren på släktgården gick åt till att sitta och skriva och redigera. Självklart blev det lite semester också men den bjöd på sina egna utmaningar: Tre tonåringar och två små med vitt skilda behov under samma tak. Tonåringar som ville gå och lägga sig vid tre på natten och vakna klockan två på dagen, som inte ville följa med på samma familjeutflykter som tidigare, någon som plötsligt tyckte att landstället blivit ett trååkigt ställe att vara på. Som inte kunde slita sig från sina mobiler och ja. Storfamiljen har definitivt sina egna utmaningar.

Ålandssemestern fick ställas in till vår stora sorg. Men vi fick iallfall EN pangsommardag ihop som tröst, jag och min syster med våra stora familjer.

Den sommardagen levde vi på ett tag. Sen passade jag på att måla om all brun sjuttiotalsfärg från vårt garage och uteställe. I några veckor var det bara färgburkar, penslar och målarkläder som gällde. Och Sommar i P1 och Allvarligt talat med program av Martina Montelius och Lena Andersson. Sen kom årets höjdpunkt för mig.

Märta Cullhed engblom

Min BOK som gavs ut den 19 september. Releasefesten blev ett sånt där minne som jag sparar som en diamant i fickan – underbar! Det var riktig brittsommar och vi skålade under det nymålade taket på vår uppfart. Jag minglade runt, signerade böcker och höll ett tal.

Födandets dynamik Göteborg
I Göteborg

Sen svepte hösten in. Jag blev bjuden till Göteborg för att föreläsa om Födandets dynamik. Jag föreläste också via zoom för barnmorskestudenter på barnmorskeprogrammet på KI.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst

Jag var med i podden Sanatoriet och vi pratade om hemförlossningar ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Så pratade jag Strategier för en trygg förlossning med barnmorska Carina i Babyz podcast!

I november satt jag och pusslade ihop det som skulle komma att bli årets julkalender: The Positive Birth Calendar 2020

Det var verkligen en fröjd att få jobba med den kalendern.

The positive Birth Calendar 2020

Okej, så hur ska jag sammanfatta det här året i mitt liv? På ett professionellt plan så måste jag väl ändå säga att har det varit ett bra år. Jag hoppas att 2021 blir året då vi på allvar börjar prata om Födandets dynamik och vad som egentligen är nycklarna till födandets fysiologi och kraft. Min önskan är att kunskapen om det positiva (ja magiska!) som händer när vi börjar lyssna och ge makt åt kvinnan att välja hur, var och med vem hon vill föda ska bli mer allmänt känd.

I vår familj har det varit ett både bra men bitvis kämpigt år. Det är en utmaning att leva i en storfamilj när riktlinjer och rekommendationer ändras från dag till annan. Dagis, skola, hemundervisning, jobb hemifrån och tjafs med tonåringar. Livet tar liksom sina egna språng och vändningar ibland och det är inte alltid man hinner med i de svängarna.

Jag vill avsluta med att tacka vetenskapen och forskningen för att ett nytt vaccin har prövats, testats och tagits fram i rekordfart. Det är i sanning sensationellt att det gick så snabbt – och det är vår räddning just nu. Jag hoppas att jag hinner få mina vaccindoser innan Corona hinner få mig.

Hejdå 2020!