Barnmorskeförbundet

Stolta barnmorskor, semlor och en bebis

Styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund
Emma och Brita på styrelsemöte

Alltså februari ÄR verkligen VABruari. I den här familjen har det varit vattkoppor, feber, hosta och allmän ynkedom de senaste veckorna. Jag har gått och kånkat på ett litet febrigt skrott mest hela tiden och känt hur min egen energinivå samtidigt går ner på något slags strömsparläge. Vi verkar ha sluppit magsjuka, peppar peppar. För magsjukan är ändå värst. På plussidan är att jag snart har läst ut Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Och det kommer en recension här på bloggen så snart jag har formulerat den! Men åh, vilken skatt till bok. Den berättar allas vår historia och i synnerhet barnmorskans historia i Sverige.

Det kändes därför extra roligt att igår kväll äntligen få komma hemifrån och gå på möte med styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund. Det var ju själva semmeldagen och vi passade såklart på att äta varsin semla. För min del har det redan hunnit bli några semlor i februari – någonting ska man ju muntra upp sig med i VAB-träsket. Och vad passar bättre än en semla? Men det kändes extra roligt att få äta den ihop med mina barnmorskekollegor, och lilla Brita som höll oss sällskap. Men hon åt bara bröstmjölk.

Mitt i myset kände jag ändå en slags smärtsam sorg. För dåtidens barnmorskor som var livegna och jobbade mest hela tiden slutade ofta sina dagar på fattighuset. Idag ser det visserligen annorlunda ut för vi lever i en annan tid – men barnmorskors arbetsvillkor fortsätter att vara ett sorgebarn. Att jobba på en förlossnings eller BB-avdelning idag är att behöva jobba nästan varannan helg, varannan jul, att bli inbeordrad när det saknas personal och leva i ovisshet om semestern under sommaren. Det är ett ständigt köpslående om barnmorskans värdefulla fritid och det är vanligt att arbeta utan varken middags eller kafferast. Det som var bättre förr var att man oftast hade hand om en födande kvinna i taget. Idag har tekniken möjliggjort för barnmorskor att (åtminstone i teorin) kunna ta hand om flera födande samtidigt. Många barnmorskor blir också fattigpensionärer eftersom det i princip är omöjligt att orka jobba heltid.

Om det är något som löper som en röd tråd genom barnmorskans historia så är det fattigdom och arbete. Men också stolthet.

En fungerande mödra och förlossningsvård är navet i ett samhälle och därför borde barnmorskors arbetsvillkor vara allas vår topp – angelägenhet. Den borde vara prio! Själv är jag oändligt glad att jag föddes i Sverige år 1981 och slapp dö i barnsäng som så många kvinnor gjort före mig. Mina fem barn fick ha kvar sin mamma och jag fick fortsätta vara deras mamma. Problemet idag är att allt färre barnmorskor vill arbeta som barnmorskor, och inom förlossningsvården är läget nu akut. Det beror på att det inte längre räcker med att locka med ett ”spännande” jobb när arbetsmodellen hör hemma på 1800-talet. Det behövs nytänk för att locka barnmorskor till att arbeta med födande. Idag vill barnmorskor inte offra hela sina liv i födandets tjänst, och det med rätta. Barnmorskor kan ju välja och vraka på andra jobb. Men vem ska ta hand om de födande kvinnorna? För de finns ju kvar.

Om du är barnmorska och undrar vad nästa steg är så vet jag svaret: gå med i barnmorskeförbundet om du inte redan är medlem. Och var stolt.

Barnmorska, barnmorskeförbundet
Stolt barnmorska
Föda utan rädsla, Uppsala Västerås

Föda utan rädsla i Västerås och Uppsala!

Det här inlägget innehåller reklam för de kurser jag själv erbjuder

Profylaxkurs, Föda utan rädsla Västerås och Uppsala
Föda utan rädsla på Yogalistic studio

Att jobba med empowerment under graviditeten och inför förlossningen är otroligt roligt och meningsfullt. Ordet profylaxkurs kanske inte klingar sådär vansinnigt vackert men det har fått en oförtjänt dålig klang. För profylax betyder egentligen bara ”förebyggande”. En profylaktisk behandling. Man förebygger genom att förbereda sig. Psykoprofylax är mer inriktat på att träna in andningstekniker och många som hör det ordet får nog en bild av mammor och pappor i långt hår med velourkläder som tränar på att flåsandas tillsammans. Jag får det iallafall. Men profylaxkursen Föda utan rädsla som jag och Eva håller handlar inte om att träna in olika andningstekniker. Det finns nämligen inget ”rätt” sätt att andas under en förlossning. Däremot kan det vara klokt att försöka vinna tillbaka födande kvinnor som har börjat andas väldigt stressat och forcerat – som hyperventilerar – till en mindre forcerad andning. Men det är ju nåt annat.

Det viktigaste med att gå en profylaxkurs under graviditeten är alltså inte att man där kan lära sig någon fantastisk andningsteknik som kommer göra underverk under förlossningen (för någon sådan finns inte) utan det är att skapa mer trygghet inför förlossningen. Att få lite kött på benen inför det stora som många är så vansinnigt oförberedda på. Missförstå mig inte, många gravida vet precis allt om hur en förlossning går till och kan redogöra i detalj för det mesta som ingår i paktetet. Men den här stora själsliga biten, att känslor av trygghet spelar roll, att upplevelsen av förlossningen oftast sitter någon annanstans än i det rent medicinska, det är många totalt oförberedda på. Det kan komma som en riktig baksmälla efteråt.

Trygghet, Föda utan rädsla, Uppsala, Västerås
Trygghet spelar roll

För i vår tid finns inte riktigt plats för födandet. Dels finns det faktiskt inte tillräckligt med förlossningsplatser så att alla kan föda i lugn och ro och det är ju för sorgligt. Men det finns inte heller riktigt någon plats eller förståelse för den otroliga och känslomässiga process det är att först vara gravid och sedan föda barn. Eftersom vi är så väldigt upptagna och koncentrerade på den fysiska biten. Men just det där andra, det som många viftar bort som vore det oviktigt eller flummigt, det är faktiskt min och Evas specialistkompetens. Det kan vi. Och att hålla profylaxkursen Föda utan rädsla är ett sätt för oss att nå ut med just den kunskapen.

Workshopen Aktiv förlossning i Västerås

Om tryggheten är grunden inför och under förlossningen så finns det annat som också är stärkande och empowering att ha med sig. Därför har vi snickrat ihop workshopen Aktiv förlossning som handlar om hur man kan vara just aktiv under förlossningen. Där går vi igenom grunderna i sjalteknik, visar hur man kan vara rörlig under födandet och testar olika förlossningsställningar, massage, beröring och tryck av en stödperson. Att teama ihop sig och lajva födande innan det blir blodigt allvar är rätt värt faktiskt. Just den här workshopen kräver plats, bollar och yogamattor och det finns på Yogalistic studio i Västerås. Nästa tillfälle där blir söndagen den 22 mars. Vi hade premiär i Yogalistics fina lokaler den 2 februari! Alla bilderna i inlägget är från den dagen.

Profylaxkursselfie

Men nästa tillfälle vi har kurs ihop kommer vi vara i Uppsala på Klostergatan 4. Och så har vi har blivit med ett instagramkonto! Följ oss gärna på kontot @profylaxkurser

För bokning av alla våra profylaxkurser och workshops

Jämställdhet och amning

Amning och feminism

Amning och feminism
Går det att amma och samtidigt leva jämställt?

Av Paola Oras

I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.

Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.

Olika feministiska teorier

Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.

Jämställdhet och amning
Det rosa handvirkade bröstet
Foto: Lovisa Engblom

Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.

Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.

Amningen som boja eller befriare

Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.

Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.

Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.

Amning, jämställdhet, nyfödd

Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.

Kvinnors unicitet, unika behov i samband med barnafödande

Politikerlista! Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?

Politikerlista, förlossningsvården
Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?
Foto: Lovisa Engblom

På mitt instagramkonto @fodamedstod ställde jag frågan: Apropå förlossningsvården, har du något eget förslag på hur den skulle kunna bli bättre? Svaren jag fick var så bra! De sätter fingret på allt det där som skaver. Återkommande är 1 barnmorska – 1 födande och samma barnmorska hela vägen, det vill säga en helt annan grad av kontinuitet än vad de flesta kvinnor får idag.

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Kopiera gärna listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Varsågod för den!

föda sitt barn i vatten

Utbildning i vattenfödslar i Stockholm i maj!

föda sitt barn i vatten
Att få födas i vatten är att få födas mjukt

Nu har jag också anmält mig till Barbara Harpers utbildning i vattenfödslar som hon kommer till Stockholm för att hålla i maj i år. Själv känner jag mig helt trygg med att bistå vid vattenfödslar men vill gärna fylla på med ännu mera kunskap. Men jag vet att det finns många barnmorskor som inte känner sig trygga med vattenförlossningar och här finns det alltså ett unikt tillfälle att lära sig mer! För vi barnmorskor behöver bli trygga med att bistå vid vattenfödslar om kvinnor ska kunna få denna fina möjlighet. Fler sjukhus i Sverige har öppnat upp för möjligheten att erbjuda vattenförlossning som ett alternativ och det är ju för väl. Ibland är vi sannerligen inte först på bollen i Sverige, även om vi gärna vill tro det. Vi barnmorskor behöver bli lika trygga med att bistå vid vattenförlossningar som vi är trygga med att bistå vid epiduralförlossningar. Barnet själv badar redan i sitt nio månader långa vattenbad, så för barnet är det inget nytt.

Barnmorskan Ann Ljungblom (Danderyds förlossning) står som värd för utbildningen, det är hon som har bjudit hit Barbara Harper. Såhär skriver hon på sin blogg:

Kära vänner!
Med passion för varje kvinnas möjlighet att välja omständigheterna kring sin egen födsel har jag alltid känt att det är viktigt att vi har många verktyg i vår kunskapspåse för att kunna möta varje föderskas unika behov och önskan. Att föda i vatten är något som mer och mer efterfrågas.
Jag har nu under en tid haft en dialog med en av de absolut främsta i världen på området. Barbara Harper från USA, Florida. Jag har nu glädjen att kunna berätta att vi har tagit ett stort steg mot att få henne hit till Sverige och Stockholm.  En kort lucka v.22 öppnade sig i samband med att hon är och utbildar i Spanien. Men hon har möjlighet att flyga över till Sverige och Stockholm då om tillräckligt intresse finns.

Barbara Harper är barnmorska och grundare av Waterbirth International, waterbirth.org  Hon ses som en av världens främsta experter på området och har under lång tid bedrivit utbildning på området, världen över.

Att arbeta för att sprida kunskap om vattenfödslar är att arbeta för att främja det fysiologiska födandet, alltså lyfta kvinnans egen förmåga i födandet. Vi behöver lära oss mer om hur man stärker den delen av födandet – här finns det en stor förbättringspotential för oss i Sverige.

Gå gärna med i facebookgruppen Vattenfodsel för att diskutera och ställa de frågor du har: facebook/vattenfodsel/

Och här finns länken till Barbara Harpers utbildning i vattenfödslar som hon kommer hålla i Stockholm i maj:
 
waterbirth-certification-course-stockholm

Hoppas vi ses där!

hemförlossning

När saker får vara viktiga på riktigt

För en vecka sen hade jag och min syster vår kanske sista (eller näst sista) träff med just det manusprojekt som jag har ägnat mig åt i mer än ett år nu. Fast det hela började för 19 år sen. Det är alltså ett 19-årigt projekt i den meningen att jag aldrig hade kunnat skriva detta utan de 19 år som jag just har levt. Och jag menar verkligen att varenda år av de 19 åren har behövts, jag hade inte kunnat få ur mig detta för två år sedan, eller ens ett år sedan. Varje månad fram tills nu har behövts. Jag har läst en hel del böcker under samma tidsrymd – och de har varit viktiga allihop. För läsandet är som själva marken för skrivandet. Moa Martinsons böcker har betytt mycket för mig. Jag är så enormt tacksam att hon fick tid och rum att skriva sina böcker. För det är verkligen ingen självklarhet. Hennes gestaltningar av kvinnors levda erfarenheter i ett mycket fattigare Sverige har borrat sig ner djupt och blivit en klangbotten som jag har kunnat ta spjärn ifrån i mitt arbete. På det sättet äger ord och storytelling en magisk kraft.

Ibland är det bara bra när projekt får ta sin tid. Allt måste inte spottas fram i ett evigt flöde av dagssländor som hinner dö och bli bortglömda så fort kvällen kommer. Det känns nästan som en motståndshandling att låta något få växa fram sakta men säkert. Kanske som att vara gravid och gå in i vecka 42 idag – för att gå och vänta på att föda sitt barn är också att få uppleva en kraft som går bortom just tid och rum. Det är något större som inte så lätt låter sig fångas i en burk.

Idag är dagen efter dagen efter en förlossning, och den dagen (dagen efter) brukar jag alltid vara rejält trött. För jag ger av alla mina krafter på ett ovillkorat sätt när jag bistår vid födslar, ja det är som att ta sats och springa ett känslomässigt maraton. Samtidigt finns det inget mer njutbart än att få vara med på något så på riktigt viktigt. Livet känns för kort för att inte vara med om viktiga saker som betyder något på riktigt.

Bild från en viktig födsel under hösten.

Att nyansera bilden av hur födandet kan se ut driver mig. För det är slående vilken glitch det finns i kunskap när det gäller födandet, och den finns hos de flesta av oss. Det är därför saker som ”finska greppet”kan segla upp och bli en gemensam frälsare. Vi behöver halmstrån att gripa tag i i vår kollektiva förvirring. För mig framstår det nu som så tydligt att vi har tappat bort en kompass i födandet, och det är kvinnans egen förmåga. Hur kan vi stärka den delen av födandet? Det har jag ägnat några av mina viktiga år till att på riktigt, och hands on, ta reda på. Vad jag har kommit fram till? Att vi överskattar våra kunskaper om födandet, by far. Samt att vi underskattar kvinnans egen kunskap. Jag har också kommit fram till hur viktigt det är att jobba med empowering, fast på riktigt. Alltså bortom klatchiga citat eller ihåliga fraser som ”du kan föda” utan någon egentlig substans bakom orden. Vi behöver lära oss hur man ger kvinnor riktig trygghet, snarare än en illusion av trygghet. Att vara med kvinnor som föder barn. Midwifery. Men vad innebär det egentligen? Mitt korta svar: Det är delikat.

Det längre svaret kommer.

Induktion i vecka 41

Erbjudande om induktion i vecka 41+0?

Induktion i vecka 41
Dags att komma ut?

Det går (med ganska stor säkerhet) att rädda några få barn från att dö i livmodern om man sätter igång många förlossningar tidigare än då värkarbetet kommer igång spontant av sig självt. Ni har säkert hört talas om SWEPIS, studien som skulle undersöka detta men som fick avbrytas i förtid. Jag skrev själv en sammanfattning av SWEPIS här på bloggen innan jul, den kan du läsa här födamedstöd.se/swepis/. Nu håller nya riktlinjer på att tas fram för förlossningsvården i Sverige där igångsättning i vecka 41 + 0 troligtvis kommer att erbjudas till alla gravida, se Barnmorskeforbundet, pressmeddelande. Ungefär 23 % av alla gravida går precis så långt i sin graviditet så det kommer innebära stora förändringar för hela förlossningsvården, och framförallt för alla kvinnor som väntar barn. En stor andel gravida som egentligen inte alls behöver sättas igång kommer ”behöva” det nu eftersom de allra flesta kommer att sättas igång i onödan.

Jag är övertygad om att vecka 41+0 kommer bli det nya svarta eftersom erbjudandet om att sättas igång i vecka 41+0 kommer bli ett erbjudande mer i teorin än i verkligheten. Det kommer snabbt bli svårt för kvinnor att tacka nej till att sätta igång sina förlossningar eftersom det är svårt att gå mot normen. Vem tackar nej till ultraljud i vecka 18 idag? Få. Påtryckningar, om än subtila sådana, från familj, vänner, barnmorskor och läkare kommer vara svåra att stå emot. Det som andra gör vill vi också göra.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är varför ”vi” väljer just vecka 41+0 som rekommendation för igångsättning? Varför väljer vi inte vecka 38, vecka 39, vecka 40 eller vecka 41+3 istället? För att välja vägen att erbjuda alla kvinnor igångsättning i vecka 41+0 utan att individualisera vården ytterligare framstår som ett trubbigt användande av sjukvårdens resurser. Vi borde verkligen kunna individualisera vården bättre istället, och förhoppningsvis kunna rädda ännu fler liv samtidigt som vi låter många gravida kvinnor slippa onödiga medicinska ingrepp. Men vi saknar idag kunskap om hur vi bäst kan rädda dessa liv. Jag tycker vi är skyldig alla kvinnor att söka efter ett bättre svar på hur vi kan rädda ofödda barns liv (om vi till varje pris ska göra det vill säga) innan vi ger dem ett generellt erbjudande som detta.

Du som vill fördjupa dig mer inom detta ämne, jag rekommenderar att du läser den här texten som reflekterar kring den vetenskapliga evidensen och nyttan av induktion i vecka 41: Ulla Waldenströms blogg bevisadnytta.se

SWEPIS: Wennerholm UB, Saltvedt S, Wessberg A, et al. Induction of labour at 41 weeks versus expectant management and induction of labour at 42 weeks (SWEdish Post-term Induction Study, SWEPIS): multicentre, open label, randomised, superiority trial. Bmj 2019; 367: l6131.