Spädbarnsvård

Experter och föräldrar i rådgivningen kring spädbarnsvård- ett historiskt perspektiv

Spädbarnsvård
Närhet, trygghet och tröst

Av Paola Oras

Hur vi tar hand om våra småbarn har ändrats en del i Sverige de senaste 300 åren och råden från experter har också förändrats under den tiden. De folkliga traditionerna har inte varit desamma som experternas råd om hur spädbarn bör tas omhand, så det är intressant att titta på de två spåren var för sig. Om vi börjar med att titta på hur experternas råd har sett ut under den här tidsperioden så kan man konstatera att de förändrades mycket över tid men att de också har vissa gemensamma drag. Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Det material som texten grundar sig på är framförallt Kajsa Ohrlanders bok: När barnet fick en kropp: om statsmaktens försök att ändra folkliga traditioner inom barnavården från 1700-talets mitt till 1900-talets början, från 1987 samt Marianne Liliequists avhandling: Nybyggarbarn- Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920, från 1991.

Idag har barn stora rättigheter i Sverige och det är för oss en självklarhet att det finns ett intresse för hur vi bäst tar hand om våra barn, men går vi längre tillbaka i tiden är det inte självklart att samhället skulle intressera sig för de små barnen, de var i första hand familjens angelägenhet. Anledningen till att det här intresset växte under 1700-talet var att man förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.

Spädbarnsdödligheten var hög och kunde man få ned den så kunde man få befolkningsmängden att växa och därmed få en ekonomisk tillväxt. Alltså vaknade intresset för spädbarnen. Staten tog också över mer och mer av det traditionella fadersansvaret och papporna fick en mer perifer roll i familjen. Mammorna ansågs obildade och okunniga men var samtidigt nyckelpersoner när det kom till spädbarnen som skulle räddas. Man kan säga att staten gick i förbund med barnen mot de okunniga föräldrarna, framförallt mammorna, samtidigt som de var tvungna att gå via mammorna och försöka få dem att följa experternas råd kring spädbarnsvård.

Amning, sömn och tröst

Några viktiga områden i spädbarnsvården är amning, sömn och tröst. Fram till 1920-talet var rådgivningen inriktad på att amningen var viktig och att mamman själv skulle amma sitt barn. På den här tiden baserades den medicinska vetenskapen framförallt på de gamla humoralpatologiska teorierna som bygger på att sjukdomar uppstod genom obalans mellan olika kroppsvätskor. Amningen sågs då som en självklar förlängning av fosterlivet där bröstmjölken ”beredes av samma slags blod som fostret blifwit danat” (Ohrlander 1987, s. 34) och alltså var det den biologiska mammans mjölk som ansågs viktig för barnet. Användningen av ammor har aldrig varit särskilt utbredd i Sverige jämfört med andra europeiska länder och var ingenting som rekommenderades under den här tidsperioden. Om mamman själv inte kunde amma så rekommenderades i första hand ersättning i form av ”halvmjölk”, det vill säga hälften komjölk och hälften vatten. Mammans egenskaper  och känslor ansågs överföras till barnet via mjölken och i de fall en amma trots allt användes var det viktigt att amman hade en god karaktär och liknade mamman och att hon togs väl om hand. I Ohrlanders bok (1987) ger Cederschiöld (1868) en beskrivning av hur en amma borde vara.

” …omkring 25 år. Hennes mjölk skulle inte vara yngre än 14 dagar eller äldre än 4-5 månader. Hon borde till förståndet vara kvick och rådig, till sederna from, ärlig och beskedlig, till lynnet mild och glättig. Hennes hull borde vara stadigt och fylligt, huden slät, andedräkt och tunga rena, tandkött och tänder friska. Hon borde se och höra väl, ha välljudande stämma samt ett rent uttal. Hon borde inte vara hysterisk eller ha nervkramper.” (Ohrlander 1987, s. 38)

Stor vikt fästes också vid att den ammande mamman skulle vara i känslomässig balans för att inte överföra negativa känslor på barnet. Under 1900-talet förändrades detta i och med den medicinska vetenskapens framsteg och att bröstmjölkens kemiska sammansättning kom i fokus. Inställningen till att använda en amma blev lite mer positiv och fokus låg på både mammans och ammans fysiska hälsa. I och med det ansågs det inte längre viktigt att amman behandlades väl, tvärtom uppmuntrades föräldrarna att inte ha överseende med hennes fel och brister. Mammans egen sinnesstämning ansågs inte heller viktig längre utan amningen blev helt och hållet en fysisk fråga.

”Ofta är det ren okunnighet eller vidskepelse, som göra, att modern försummar sin plikt att giva barnet di. Utan verklig anledning inbillar modern sig själv eller inbillas hon av andra, att hon är för klen eller nervös för att giva barnet di. Av vem som helst, av välvilliga men okunniga anhöriga, ta den unga modern råd angående uppfödningen av sitt barn.” (ur Jundell 1913, i Ohrlander 1987, s. 41)

Förutom att man nu lämnat idén om att mammans sinnesstämning var av betydelse så började man se amningen som en modersplikt eftersom man hade klart för sig att amningen medförde hälsofördelar. Det är också värt att notera att det är mamman och hennes ”okunniga anhöriga” som får skulden för idéerna trots att det är tidigare experter som spridit dessa. Till skillnad från kyrkan hade den medicinska vetenskapen få tvångsmedel att ta till men möjligheten att bötlägga kvinnor som inte ammade diskuterades faktiskt.

Gällande amningstider så förespråkades viss regelbundenhet och ordning redan under 1700-talet. Jämfört med senare rådgivning var dock inställningen mycket mjukare under den här tiden, samtidigt var råden aldrig samstämmiga med den barnstyrda amning som praktiserades bland folket. Från 1800-talet och framåt skärptes tonen något mot det som experterna ansåg vara ovanor hos folket och man förespråkade som regel 2-3 timmars intervall mellan amningarna. Intervallen skulle dock inte följas slaviskt utan i viss mån anpassas efter barnets behov. Det var först på 1900-talet som den extremt reglerade amningen fick genomslag där barnet skulle ammas 20 minuter varje gång, max en halvtimme, och amningarna skulle förläggas till klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Man började också rekommendera en tidigare avvänjning än vad som praktiserades bland folket, redan vid 10-12 månader.

Den medicinska vetenskapens genomslag vid sekelskiftet flyttade fokus mot fysiologiska processer, kemiska analyser, hygien, regelbundenhet och uppfostran. En kombination av fysiologiska och moraliska förklaringar låg ofta bakom råden. Idealet var att barnet skulle fungera som en liten klocka och att det skulle lära sig självbehärskning och lydnad från livets första dag. I bondesamhället fanns inställningen att barnet hade en viss rättighet till amningen och att man inte hade rätt att ”beröva barnet diandets njutning”. Bland det tidiga 1900-talets experter var det dock just det men ansåg viktigt, att barnet skulle lära sig att inte ge efter för det lustfyllda, den övningen ansågs vara karaktärsdanande. Att spädbarnet fungerade annorlunda än en vuxen sågs mer som ett problem som skulle fostras bort än som något man skulle försöka förstå och lyssna på.

När det gäller gråt, skrik och tröst så ansågs gråten vara mycket farlig för barnet och något som genast skulle åtgärdas ända fram till 1800-talets senare hälft. Under 1900-talet blev gråten mindre farlig. Även om sådant som smutsiga blöjor och skavande kläder skulle åtgärdas, så skulle mamman, i uppfostringssyfte, se till att inte alltför snabbt trösta barnet.

Amning, sömn och tröst
Ett litet barns behov

Under 1700-talet och 1800-talets första hälft är det återigen de humoralpatologiska teorierna om balans mellan kroppsvätskor som ligger bakom råden. Eftersom kroppsvätskorna inte flödar fritt under gråten hade man föreställningen att skrikandet kunde leda till både sjukdom och död.

”Kunna barn undgå att skrika så är det wäl. Mycket skrikande kan ha elaka påföljder. Blodet qwarhålles under skrikandet uti hjärnan. Det sliper wäl in genom lungpulsådern, men ej ut. At jag ej må nämna, det däraf för barnet torka i halsen, blifwer hett, och kan lätt få bråck.” (ur Rosén von Rosenstein, 1764, i Ohrlander, 1987, s. 50)

Gråtens farlighet handlade inte enbart om att barnen blev röda i ansiktet då de skrek och att blodet hölls kvar i huvudet utan också om att gråten kunde bero på bakomliggande orsaker som i sin tur innebar obalans mellan kroppsvätskorna. Dessa kunde till exempel vara grön avföring eller förstoppning, eller att mjölken var dålig på grund av mammans sinnesrörelser eller felaktiga kost. Man ansåg också att det kunde bero på överbelastning av magsäcken på grund av för mycket mat. När gråtens farlighet upphörde mot slutet av 1800-talet låter det istället så här:

”…och på det att det icke må vänja sig att genom skrik tilltvinga sig allt hvad det åstunda, och att åter bli upptaget och buret på armarna. Barnet bör nämligen ifrån sin spädaste ålder lära sig att blifwa lydigt och underordna sina önskningar moderns vilja. Sålunda ska barnets uppfostran börja redan ifrån första dagen af dess tillvaro.” (ur Cederschiöld, 1873, i Ohrlander, 1987, s. 56)

Av samma humoralpatologiska skäl avrådde man från att vagga barnet fram till senare hälften av 1800-talet. Det kunde leda till sjösjuka och kräkningar och en alldeles för häftig blandning av kroppsvätskorna. Motarbetandet av vaggandet och vyssjandet upphörde dock inte i och med att de humoralpatologiska teorierna övergavs, senare blev det en moralisk fråga, att barnen inte skulle skämmas bort genom att tröstas på det viset.

Under samma period som de humoralpatologiska teorierna styrde trodde man också att sjukdomar uppstod ur ett sjukdomsaltrande ämne i atmosfären och att dålig luft var en orsak till sjukdomar, de så kallade miasmiska teorioerna. Därför fanns ett stort intresse för arrangemangen kring barnets sovplats. Den skulle vara sval, ljus, öppen, inte för nära golvet och med möjlighet till god luftväxling. En intressant detalj som få känner till är att den klassiska spjälsängen byggdes utifrån miasmiska teorier.

Spädbarnets behov, amning
Att få amma fritt

Behovsinriktad spädbarnsvård

Om man istället vänder blicken mot föräldrarna och den praktiserade spädbarnsvården så kan man säga att det  i bondesamhällets Sverige under 1700- och 1800-talen praktiserades en behovsinriktad spädbarnsvård. Det innebär att hela familjen var involverad i att tillgodose barnets behov av tröst, närhet, vyssjande och vaggande och att barnen ammades ”på minsta pip” (Liliequist, 1991). Det fanns ofta praktiska skäl till att människor gjorde som de gjorde men givetvis också föreställningar om vad som var bäst för barnet. I trångbodda dragiga stugor var det en utmaning att hålla ett spädbarn varmt om natten. Att ha barnet hos sig i sängen var därför ett enkelt sätt för mamman att hålla barnet lagom varmt och gjorde det samtidigt enkelt att amma vilket gav lugn och ro och mer sömn till hela familjen. Amning var både viktig näring och tröst för barnet och en av få tillgängliga barnbegränsningsmetoder för föräldrarna. Amningsperioden varade oftast i två till tre år eller tills det kom ett nytt syskon. Amning under första levnadsåret ansågs vara ett minimum och det hände också att barn ammades i fem till sex år. Det fanns områden i Sverige där amningsförekomsten var lägre, med hög barnadödlighet som följd, och det berodde till stor del på att de mammorna trodde att det var nyttigare att ge barnet komjölk. Skrik och gråt hos barnet var signaler man tog allvarligt på och som man snabbt försökte åtgärda orsaken till. De berättelser som finns nedtecknade vittnar om att man såg de första åren i barnens liv som en tid då de skulle hållas nöjda och glada. Det ansågs helt enkelt inte lönt att försöka uppfostra ett litet barn utan man bejakade att de var som de var och bemötte dem på deras egen nivå. Barnen ansågs vara fullt utvecklade känslomässigt men vare sig mogna eller mottagliga för att lära sig fasta vanor, lydnad eller moral. Tanken att det skulle vara ohälsosamt för de små barnen att få sin vilja igenom var en främmande tanke i bondesamhället.

Under 1900-talet verkar det som om experterna fick lite mer inflytande över föräldrarna i och med att fler kvinnor började föda barn på sjukhus och var tvungna att inrätta sig efter sjukhusets rutiner. Föregångaren till dagens barnavårdscentraler, Mjölkdroppen, byggdes även ut och gjorde att fler mammor kom i direktkontakt med ”experterna”. Fast hur noggrant råden efterlevdes i verkligheten kan nog diskuteras.

Kunskap om amning har låg status

Det känns skönt att konstatera att kunskapsläget är ett annat idag och att många råd har ändrats till det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att fortfarande se den röda tråden skymta fram från denna rådgivningshistoria. Att ”experter” går i förbund med barnet mot mammorna och levererar råd med samma självklara auktoritetsroll som tidigare, trots att dessa råd ibland är helt ovetenskapliga. För mig som arbetar med amning händer det att jag får höra en del felaktiga råd som föräldrar fått från sjukvårdspersonal och som särskilt riktar sig mot hur mammorna gör. Det kan vara råd som rör alltifrån att inte låta barnet somna vid bröstet, till att introducera smakportioner tidigt, till påståenden om att bröstmjölken bara är blask när barnet är runt ett år och därför påverkar tillväxten negativt. Kunskapsbristen om amning är stor bland många som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det beror delvis på att de flesta grundutbildningar som vårdpersonal genomgår innehåller oerhört knaper information om amning, om ens någon alls. Men det beror också på att kunskapen har låg status och därför inte tillmäts samma värde som annan kunskap.

Profylaxkurs Västerås

Workshop Aktiv förlossning och doulapodd

Det här inlägget innehåller reklam för de kurser jag själv erbjuder

Det händer mycket nu och jag ska berätta lite mer om vad som är på gång till våren. Jag och Eva har skapat en workshop som vi har döpt till Aktiv förlossning. Vi tyckte nämligen att det saknades en kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just praktiska övningar inför förlossningen – och en kurs som man kan gå alldeles oberoende av vilken profylaxkurs man väljer att gå. OM man överhuvudtaget väljer att gå en profylaxkurs. Det här är en fristående workshop som kan väljas till där man får praktiska och konkreta saker att använda sig av under förlossningen. Tanken är att man ska få prova allt så att man får ett kroppsminne av de olika övningarna. Jättekul tycker vi!

Tanken är att alla som går vår workshop ska få med sig en kortare teoretisk bakgrund till varför det kan vara mycket klokt att våga vara både fysisk och aktiv under förlossningen. Det ska inte missförstås som att förlossningen är ett kraftprov där vila och pauser inte är tillåtna – vilan är en otroligt viktig del av varje födsel och något som vi ska ta fasta på. Det finns oftast ingen motsättning mellan att vara aktiv under förlossningen och att också ta vara på vilan. Det handlar om att förstå vad som händer i kroppen under förlossningen och hur man kan jobba med det som händer istället för emot eftersom det kommer att kunna underlätta förlossningen på alla sätt. Sen är det stärkande att få något konkret med sig på vägen och få en förståelse för hur mor och barn samverkar under förlossningen för att det ska gå framåt så smidigt som möjligt. Här är en punktlista på vad vår workshop kommer att innehålla:

  • Hur man jobbar med tyngdkraften istället för emot
  • Hur man skapar mest plats för bebisen i bäckenet
  • Hur man genom rörelse kan underlätta barnets nedträngande
  • Olika förlossningsställningar
  • Hur stödpersonen genom massage och tryck kan smärtlindra och hjälpa födandet framåt

Gå till vår gemensamma hemsida profylaxkurser.se för mer information och bokning.

Vi ska börja hålla våra profylaxkurser i Västerås också

Profylaxkurs Västerås
Här ett par som åkte hela vägen från Västerås för att gå vår kurs i Uppsala!

Västerås, here we come! Vi ska hålla våra kurser i Yogalistic yogastudio som ligger centralt i Västerås och ser så mycket fram emot att få sprida profylaxkursen Föda utan rädsla och workshopen Aktiv förlossning även i denna fina stad. Vårens datum är redan bokade och jag måste erkänna att det känns konstigt att planera år i förväg. Det är lite nytt för mig! Men det är roligt.

Om födandets fysiologi med doulapodden

Något som ligger närmare i tiden är min medverkan i doulagruppens podd – på fredag drar jag till Stockholm igen! Den här gången ska vi prata mer om födandets fysiologi och det ser jag verkligen fram emot. Som en bonus kommer jag få besöka deras alldeles nyrenoverade och helt egna doulastudio. Tänk att få ha en egen lokal. Jag vill också ha en lokaal! Det får bli någon gång i framtiden.

Flitens lampa

Flitens lampa lyser

Flitens lampa
På vår släktgård

Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.

Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.

När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:

-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?

Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning
Barnmorskornas guide till din förlossning!

När jag läser Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning – så blir jag påmind om hur kompetent den svenska barnmorskan faktiskt är. En erfaren förlossningsbarnmorska här har en alldeles unik kompetens om både det normala men även om det komplicerade födandet – och framförallt om dess inneboende dynamik. Kunskap ger trygghet och det känns väldigt tryggt att läsa barnmorskorna Hanne Fjellvang, Linn Richter och Hanna Ulfsdottirs noggranna genomgång av den omvälvande livshändelse som en förlossning faktiskt är.

Boken är en ambitiös genomgång av allt det som du kan vilja veta inför förlossningen – och den är skriven på ett behagligt och lättillgängligt språk. Förutom den obligatoriska genomgången av epidural/ lustgas, medicinsk respektive icke-medicinsk smärtlindring och kapitlen om förlossningens olika faser så innehåller den några riktigt bra kapitel med det där lilla extra:

  • Vad är smärta?
  • Mental förberedelse
  • Ställningar när du föder
  • Att stödja den födande

Jag blir väldigt glad när kapitlet om bristningar i underlivet ackompanjeras av en bild på en födande kvinna i upprätt ställning.

Fyrfota ställning
Perinealskydd vid fyrfota ställning

Boken innehåller även ett stycke om att föda barn i vatten – något som verkligen är på tiden:

Att bada ger en känsla av viktavlastning, vilket kan underlätta för dig när du ska byta ställning och att vara i en upprätt position under födandet. Detta, tillsammans med att värmen hjälper dig att slappna av både mentalt och kroppsligt, bidrar till att behovet av annan smärtlindring minskar vid bad.

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning är en mycket välskriven bok som jag varmt rekommenderar till dig som väntar barn eller som bara är nyfiken på det här med födandet. Och jag kan bara instämma med författarna när de i inledningen av boken skriver såhär:

Som barnmorskor tror vi att det framför allt är fyra faktorer som kan ha betydelse för din upplevelse av att föda. Den första är att du förstår hur din kropp fungerar när du föder, den andra är att du hittar ditt sätt att hantera smärtan. Den tredje faktorn är din mentala förberedelse, hur dina tankar kan påverka dig innan och i stunden då du föder. Den fjärde och minst lika viktiga faktorn är att du har det känslomässiga stödet som just du behöver.

Amen säger jag.

Barnmroskor

Vad jag har gjort och vad jag gör just nu

Jag har varit med på flera födslar och just avslutat en lite längre jourperiod. Nu är jag jourfri ett tag tills det är dags igen. Min man var borta på konferens hela förra veckan och jag rodde iland det här familjeskeppet på egen hand. Det brukar komma en liten rekyl efter en sådan vecka och den kom idag på morgonen exakt klockan åtta (efter födelsedagsfirandet av vår yngste son). Luften gick ur min ballong kan man säga.

Men i söndags träffade jag de här två på en underbart mysig lunch.

Barnmroskor
Maria och Liisa, barnmorskor

Ibland glömmer jag bort hur mycket jag saknar alla kollegor som jag hade när jag jobbade på Södra BB, men när jag träffar Liisa och Maria blir jag ju påmind.

Jag har masat mig iväg på två ryggpass på Friskis och Svettis för nu måste jag börja bygga några små muskler. Det känns som om min kropp består av cirka en procent muskler och resten av vatten, fett, organ, hud – och hår. Mycket hår.

Jag läser och skriver mest just nu när jag inte lämnar och hämtar mina barn på skola och dagis. Mitt skrivprojekt har svällt och det går framåt – men oj vilket grannlaga jobb det är. Just nu läser jag ”Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning” – det kommer en längre recension av den, förhoppningsvis senare i veckan. Men att den är jättebra kan jag avslöja redan nu.

Jag har upptäckt att min tid inte riktigt räcker till allt jag vill (surprise!) och att jag därför måste prioritera mellan många roliga saker. Familjen kommer först och sedan jobbet. Men så finns det en massa saker jag vill hinna med som liksom befinner sig någonstans i mitten på den familj och jobb- skalan och där är det rätt suddigt och tjockt just nu.

Så mitt i allt försöker jag lära mig att leva mer hållbart, slänga mindre mat och köpa färre saker.

Men idag ska vi fira att vi har haft den sötaste gosse man någonsin kan tänka sig – i sju hela år. Det har inte bara varit lätta sju år, framförallt har det varit några riktigt jobbiga vändor på akuten. Idag vet jag att allvarlig allergi är en sjukdom som man ska ha en viss sorts respekt för. Och jag vet att du inte gillar mina pussar och kramar på samma sätt nu som då, därför tar jag tillfället i akt nu när du inte riktigt hör mig: Jag älskar dig Martin.

På Akademiska sjukhusets barnakut.

Känd barnmorska på Hjärtat

Känd barnmorska på Hjärtat i Uppsala läggs ner

Känd barnmorska på Hjärtat
Karin och Anna, två barnmorskor på Hjärtat som jag fått äran att samarbeta med

Jag har fått veta att Region Uppsala har valt att lägga ner vårdmodellen Känd barnmorska på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Projektet får inte fortsätta efter årsskiftet. Varför? Det vill jag hemskt gärna veta. Om det är något som har gjort mig riktigt stolt över min hemstad de senaste åren så är det just att barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala har varit först ut i Sverige med att utveckla den här unika vårdformen för gravida. Känd barnmorska innebär att den gravida kvinnan får möta ett litet team av barnmorskor som följer henne och familjen hela vägen genom graviditet och förlossning. Vårdformen som kallas för caseload midwifery må vara ny i Sverige men det är en internationellt känd och väl beprövad vårdform. Det är den vårdform som rekommenderas till alla gravida och födande. För förlossningsrädda kan det vara just det halmstrå som får dem att trots allt vilja satsa på en vaginal förlossning.

En översiktsartikel från Cochrane med 15 randomiserade studier där över 17 000 kvinnor ingick visar att vårdformen innebär färre ingrepp under förlossningen, fler spontana födslar, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård.

Det är en vårdform som många gravida efterfrågar men också den vårdform som barnmorskor trivs allra bäst med att arbeta i. Forskning visar nämligen att barnmorskor inte drabbas av utmattningssyndrom i lika hög utsträckning om de får arbeta inom ramen för den här vårdformen. Och i mitt eget arbete som privatpraktiserande barnmorska ser jag vilken skillnad det gör för kvinnor att få lära känna den barnmorska som sedan ska vara med på förlossningen. Det skapar en enorm buffert av trygghet för kvinnan som ska föda såväl som för hennes partner, men även för barnmorskan som ska bistå.

Jag anser att vård i huvudsak ska vara offentligt finansierad eftersom den därmed blir tillgänglig för alla som behöver den. Just därför är det ett steg i helt fel riktning att lägga ner en vårdform som är evidensbaserad, som kvinnor efterfrågar i hög grad och som barnmorskor stortrivs med att arbeta i. Kvar blir nämligen bara de gravida som har råd att betala en privat barnmorska eller doula som följer dem hela vägen genom graviditet och förlossning. För att ta bort ett populärt alternativ inom den offentliga vården drabbar framförallt de gravida som inte har råd att betala – eftersom de som kommer från resursstarka grupper alltid kommer kunna hitta sig en privat väg förbi.

Plus att Sverige inte har råd att förlora en enda barnmorska från vården av våra gravida och födande. Så allvarligt är faktiskt läget. Därför får jag känna mig riktigt ledsen över detta beslut och istället snegla på vår huvudstad Stockholm: där utökas istället vårdformen caseload så att den kommer ännu fler gravida kvinnor till del! Grattis till alla Stockholms gravida och födande och grattis till Min barnmorska i Stockholm.

Referens:

Cochrane: Midwife-led continuity models of care compared with other models of care for women during pregnancy birth and early parenting