Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala

Klara, färdiga… gå! Snart håller vi vår första gemensamma profylaxkurs

Förlossningsförberedelse, profylaxkurs i Uppsala
Förberedelser i full gång!

Jag visste ingenting om hur det var att starta ett eget företag när jag själv gjorde slag i saken för några år sedan. Det är en otrolig skillnad från att vara anställd – det här att gå till att bli sin egen chef. Friheten kan vara berusande men också skrämmande. Visst är det lite läskigt att så helt behöva ta ansvar för sina egna handlingar, men å andra sidan är det precis det jag vill – ta ansvar för mina handlingar.

Om man som jag har ett tydligt och alldeles kristallklart mål om att sprida förlossningshälsa till fler så är det för det mesta helt otroligt roligt att också få göra verklighet av sina idéer.

I höst är första gången som jag tar företagandet riktigt på allvar eftersom jag uppgraderar det till min heltidssysselsättning. I’m all yours med andra ord. Vägen hit har varit lång och otroligt arbetsintensiv. För det behövs en sidoinkomst, länge, under en uppstartsfas. Att starta företag är att klättra berg. Inte bara för att det tar tid att etablera sig utan också för att man behöver hitta en form för de tjänster man vill kunna erbjuda. Tror ni Linas matkasse – som den ser ut idag – föddes över en natt? Idag finns det en mängd företag som erbjuder matkassar med lite olika inriktning men de har alla en sak gemensamt; nämligen att de löser kundens problem med att få tid till att komponera menyer och handla mat. Men ingen av dem har ett så starkt varumärke som Lina. (Jag är alltså INTE sponsrad av någon matkasse. Däremot är jag omringad av varumärken och förhåller mig till dem varje dag, precis som ni också gör) För hur klyschigt det än låter så är företagande också det där som inte går att sätta ord på – det där att få idéer att lyfta. Att visa på att saker är möjliga – och NÅGON måste vara först med att våga prova. Prova ett nytt koncept.

En av mina största tillgångar är att jag vågar prova.

Okej. Något av det roligaste med att vara egen är också att få välja sina samarbeten. Alltså mina kära, kära kollegor, utan er – inget. För något av det absolut roligaste jag vet är möjligheten att få bygga nära och tighta arbetsrelationer. Att vara i en kreativ process tillsammans och liksom stångas mot olika problem och sedan få komma på en lösning ihop. När helheten blir större än de enskilda delarna. Nu på söndag till exempel, håller jag och Eva vår första profylaxkurs ihop i Hågaby. Drömmen är att på sikt få fler att upptäcka den här underbart vackra delen av Uppsala – och att få fortsätta utveckla hela inramningen av kursen tills det blir ett helt oemotståndligt koncept.

Kurser i Hågaby i Uppsala
Ett oemotståndligt koncept!

Sommar nummer två med fem barn

Ridå. Jag somnade efter att ha skrivit den där rubriken. Min yngsta somnade bredvid mig och vi sov bort en stund av eftermiddagen ihop.

Sommaren började med en renovering som drog ut på tiden. För en bygglovsansökan som åkt fram och tillbaka mellan oss och handläggaren på kommunen fick äntligen sitt svar strax efter sommaravslutningen. Bygglovet var vårt. Tänk att ett litet källarfönster kan generera så mycket ofokuserad energi. Sen gick två veckor av sommaren åt till att köpa målarfärg, MÅLA och stuva runt alla våra saker. Men källarfönstret är fortfarande inte utsågat eftersom de företag som sågar i betong tar vanlig hederlig industrisemester. Så renoveringen kommer fortsätta att spilla över i tid under hösten.

Kruxet är att logistiken växer i takt med att barnaskaran växer. Att ha tonåringar och mindre barn samtidigt bidrar till ännu mer logistik. För det känns viktigt att alla blir nöjda. Renoveringen av vårt hus ingår på sätt och vis i samma logistik: det känns viktigt att alla barn får egna rum som de kan trivas med.

Men sen kom vi då äntligen iväg, först på en tur till skärgården och sedan till vår släktgård i Hälsingland. Där infann sig faktiskt den riktiga semesterkänslan. Att se klassiker som ”The Shining”, ”The Others” och ”Fucking Åmål” med de stora barnen under sena sommarkvällar som gärna fick dra ut på tiden. Mmm, njut.

Vi gjorde ett snabbt stopp hemma efter tre veckor borta. Och jag blir alltid så kär i mitt hem när jag har varit borta ett tag. Vill ta tag i allt möjligt, sy upp gardiner, rensa kyl och frys – sortera skor. Men jag hann ju inte så långt för morgonen därpå bar det av till Fiskebäckskil. Sveriges unga akademi som Stefan är med i höll i ett sommarläger för gymnasieungdomar – och vi var en av flera medföljande familjer. Så sommarlovets sista dagar spenderade vi i löjligt pittoreska Fiskebäckskil. Barnen har fångat krabbor och badat i havet. Vi alla har sett brännmaneter på nära håll.

Brännmanet
Som en brännande sol i gelé

Nu gör vi ett stopp hos vänner på vägen hem. Och jag försöker beta av alla mail om skolstart, tider på fritids, dagisinskolning, nya fröknar, föräldramöten och hänglås som ska tas med på höstens första skoldag. Jag längtar efter att få komma hem till vår mycket överskådliga veckotavla – för just nu snurrar informationen mest runt i sina egna omloppsbanor, som viktlösa bråten i rymden.

Pittoreska Fiskebäckskil
Fiskebäckskil: pittoresk sommarstad i Bohuslän

Jag längtar också lite efter att de här första veckorna av höstterminen ska dra förbi. Den där första koppen kaffe. Ni vet när alla barnen är i sina respektive klasser på sina respektive skolor och vår yngsta är inskolad på dagis. Då när jag kan slå upp min laptop och börja jobba ostört, höra träden susa utanför fönstret och slås av hur vacker hösten kan vara.

Bohuslän

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.