Barnmorskor i Uppsala

Allt roligt som händer och ska hända

De senaste veckorna med påsken inräknad har varit hektiska. Men roliga! På påsklovet hade jag, Eva och Lovisa en heldag med fotografering. Det krävs planering för att verkligen få till de där dagarna eftersom vi alla är småbarnsföräldrar med minst sagt fulla scheman. Men desto roligare när det blir av. Jag är omåttligt förtjust i att få skapa något med andra kreativa personer och resultatet kommer ni få se här på hemsidan och bloggen snart, snart. Can’t wait.

Påskafton firade vi hemma hos mina föräldrar. Det var som vanligt fullt ös med mina syskon, barnens kusiner, påskägg och hur mycket god mat som helst.

Påsk i Uppsala
Dukat för påskbord

Kattungarna hemma hos mormor och morfar har alla krypit ut ur värmen i kattlådan hos sin mamma och påbörjat en ny fas i sina kattliv. Även om de hoppar in i värmen hos sin kattmamma med jämna mellanrum.

Kattunge
Kusin Agnes

Efter påskfirandet har jag fortsatt att fördjupa mig i instuderingen och kursmaterialet till Föda utan rädslas instruktörsutbildning. Jag har haft näsan i böckerna Trygg förlossning, Föda utan rädsla och boken Lugn och beröring – om oxytocinets läkande verkan i kroppen – ett bra tag nu. Själva materialet är jag rätt bekant med sen tidigare men det är många pusselbitar som ska falla på plats så att allt sitter. Om tre veckor åker jag till Stockholm för att vara med på de praktiska dagarna, ser så fram emot det!

Barnmorskor i Uppsala
Johanna och Evelina, barnmorskor i Uppsala!

Här hemma våras det för Uppsala Barnmorskeförbund. I måndags hade vi styrelsemöte och planerade för firandet av internationella barnmorskedagen i Uppsala. Den 5 maj är det International day of the midwife men vi planerar att fira i stadsträdgården den 6 maj. Alla barnmorskor är så välkomna och du behöver inte vara medlem i barnmorskeförbundet för att komma och fira. Vi ses från klockan 17:00-20:00 och hoppas såklart på fint väder.

Igår tog jag min första löprunda för året och idag ska jag gå ut och jobba i trädgården. Bästa tiden är nu.

Långtidsamning

Apropå att amma länge!

Jag fick många kommentarer på mitt förra inlägg – det om långtidsamning – på Facebook och instagram! Så roligt när något av mina inlägg väcker ett sådant engagemang. Mina inlägg om amning brukar engagera. Ett tips om du också vill hänga med i diskussionen är att gå med i min facebookgrupp Föda med stöd. Även om jag vet att det är en stor överrepresentation av doulor och barnmorskor där med ett stort intresse för just sådana här frågor så blir jag ändå lite förvånad över att det är så många som har erfarenhet av långtidsamning! Alltså wow vad mäktigt. Här är några av kommentarerna på mitt förra blogginlägg:

Maj:

Härlig beskrivning Märta! Jag ammar fortfarande Simon som snart är fyra år och det är så mysigt och praktiskt. Tycker det är spännande att vi nu kan kommunicera på ett helt annat sätt än när han var bebis. Nu berättar han att mjölken är god, han älskar tutte, leker och pratar till brösten även när han inte ammar. 
Har inte fått så många negativa kommentarer från andra men visst får man pikar där folk verkar oroliga att han ska amma tills han är 15 år gammal. Känns så skönt att vara barnmorska i dessa stunder och kunna ”försvara” min amning genom att förklara barnets sug och närhetsbehov etc. 
Jag ammar helt fritt, vissa dagar mycket, andra inget alls. Omgivningen är väldigt nyfiken/bekymrad över ifall jag har ngn mjölk kvar. Jag kan ju faktiskt fråga min son om han får i sig mjölk och tydligen finns den där. Tänker att även om mjölken hade sinat är det ju också närhet vi får ut av det och så länge Simon är nöjd ser jag ingen anledning att bekymra mig.  
Det är också ovärderligt att amma en sjuk unge som annars inte skulle fått i sig mat och dryck utan febernedsättande (som  Cecilia beskrev). Visst leder amningen till att jag vabbar mer om Simon har hög feber men jag tycker det är värt det.

Cecilia:

Stor igenkänning från mig med 💕 Jag tyckte det va super att amma Tim när han började förskolan och blev magsjuk varje månad. Det va så lätt att få i honom vätska genom amningen.

Natalia:

Så fint❤ Känner igen mig. Ammade tills yngsta fyllde 2, hade kunnat amma längre utan problem och hade gärna velat. Men åh vad folk rynkade på pannan, förstår inte åt vad? Är så vackert att se hur en kropp kan förutom att mata, ge bebis så mycket.

Karin:

Visst är det underbart att amma! Ammade min yngsta i 14 månader. Slutade p g a att jag var tvungen att åka bort i fem dagar. När jag kom hem hade min dotter tappat intresset för amningen, vilket jag tyckte var jättetrist. Fick också många pikar och höjda ögonbryn från folk i min omgivning. Men som äldre mamma (41) hade jag en självsäkerhet som gjorde att jag kunde strunta i allt sådant. 

Shannon:

Jättefint skrivet Märta! ❤️🙏🏾 känner verkligen igen allt. Ammade storasyster till att hon nästan var tre år gammal och ammar lillasyster nu på sex månader med så mycket glädje och nyfikenhet kring hur länge hon kommer vilja amma. Kram! 

Anna:

Jag ammade min yngste till 4 nånting… nu har han precis fyllt 6 och kan säga ”åh jag vill ha tuttemjölk” och tycka att det är orättvist att det inte funkar längre. Jag har ammat alla 4 länge och brukar säga att det är så häftigt att amma ett barn över 1 år eftersom de visar sådan tacksamhet över amningen. Det där att de verkligen beskriver det som det bästa de kan få… ”bättre än glass”… obeskrivligt!

Elvira:

Heja amningen!
Jag har ammat fyraåring på flygplan. Perfekt när båda är trötta och less på långflygning över Atlanten. Jag var först rädd att få kommentarer från grannar eller personal. Men vi var rätt diskreta och jag tror inte de ens hade i åtanke att det var amning vi ägnade oss åt. Om de hade kommenterat så skulle jag ha kontrat med att de borde vara nöjda så länge som föräldrar kan hålla barnen nöjda och lugna under så långa åtta timmar.

Jag kan säga att fbgruppen långtidsamning verkligen har gjort skillnad för min trygghet i att fortsätta amma trots oförstående omgivning. Jag har där sett så många exempel på hur bra det kan funka att fortsätta amma så länge som mamma och barn vill. Det har verkligen hjälpt till att normalisera långtidsamning.

Stort tack för era fina kommentarer! De har verkligen boostat mig.

Långtidsamning
Amning på en parkbänk i Spanien!
Amning av stort barn

Att amma en ettåring. Om långtidsamning

Amning av stort barn
Gos, mat, tröst, närhet, trygghet, oxytocin, lugn och ro.
Foto: Lovisa Engblom

Min yngsta dotter är ett och ett halvt år och hon älskar fortfarande att amma. Själv är jag ju nu en ganska luttrad fembarnsmor – jag vet till exempel hur fort barnen blir stora. Vår äldsta är 15 år och hon vill inte klättra på sin mamma i soffan och amma tills hon somnar. Nej, hon poppar in och ut ur vår tillvaro som ett popcorn. Det finns en hel värld där ute som är oändligt mycket mer intressant än hennes familjehem just nu. Precis som det ska vara. Så medan jag sitter i soffan och känner min ettåring somna vid bröstet trots att hon är över ett år nu så känner jag ingen stress i världen över det.

Men det hände någonting när hon blev större och vi fortsatte att amma. Det började komma små försynta kommentarer. När ska hon vänjas av? När ska hon sluta amma? Nyss, då hon var hon tvungen att sövas på sjukhuset så blev det väldigt påtagligt att det vanliga inte är att amma stora barn. Det här med att fasta innan narkosen och inte få tröstamma efter provtagning och stick! Hur skulle jag förklara för henne när hon drog i min tröja och signalerade att nu, nu ville hon amma. När hon vaknade ur narkosen var jag så glad att äntligen få ta upp henne och amma igen. Då såg jag att vissa i personalen reagerade med blygsel. Ett så stort barn som togs upp och ammades! Men för oss skulle allt annat ha varit så onaturligt just där och då.

Hon äter vanlig mat med god aptit. Helst då hela familjen sitter samlad runt bordet. Att sitta och äta barnmat för sig själv på egna tider har hon inte riktigt vant sig vid men att plocka pastaskruvar, majskorn och små kycklingbitar från tallriken när vi andra äter av samma mat går hur bra som helst. Nappflaska och napp vill hon inte ha. Vi har provat. Så när jag är borta äter hon vanlig mat och somnar utan något i munnen. När jag är hemma vill hon amma tills hon somnar.

Gosamning, tröstamning och akrobatamning

Det är annorlunda att amma en 1,5-åring jämfört med att amma en liten bebis! För nu kan hon uttrycka och visa vad hon vill på ett helt annat sätt än förut. Hon kan gnälla, vara missnöjd eller bara dra bestämt i min tröja. Hon kan amma i de mest konstiga positioner. Som en liten amningsakrobat. Ja, ibland får hon bara fatt i mitt bröst i farten. Och när jag någon gång markerar att ”Nej, nu räcker det, nu vill jag inte amma” så kan hon markera sin besvikelse genom att teatraliskt lägga sig helt platt och raklång på golvet och gråta rakt ut. Dramaqueen.

När jag har varit borta en hel dag och hon ser mig i farstun så kan hon börja skrattgråta av lycka över att hon snart, snart ska få sitta och gosamma i soffan. Det är så gulligt.

Jag kan bli trött. Jag kan bli trött på att det så fort blir stökigt hemma, att de stora barnen inte hjälper till med disken så som jag skulle önska, att maten inte lagar sig själv, att det är så många saker jag ständigt måste ha i huvudet som mamma i en storfamilj. Jag kan längta efter lite mer peace of mind. Men jag blir sällan trött på amningen av mitt yngsta barn. Den kommer ju upphöra, förr eller senare.

Att tro att amning bara handlar om mat är fel. Och att det efter 6 månaders ålder enbart är morgon och kvällsamning som gäller om barnet i fråga inte ska få näringsbrist. Eller att man så käckt kan pumpa ut bröstmjölk till någon annan att ge! Den som tror att det är så fyrkantigt enkelt missar hela relationen som är kopplad till amningen. Och att den, relationen, är något dynamiskt. Föränderligt. Vissa dagar ammar jag ingenting. Andra dagar ammas det varje timme härhemma. För så kan det ju vara att amma ett barn som är ett och ett halvt år ung.


Vårens kull med kattungar

Påsklov eller påsklovskänslan

Påskris  och påskkärringar
Mitt påskris med två bestämda påskkärringar!

Eller påsklov och påsklov. Själv kan jag inte säga att jag har fått påsklov riktigt än. Men nästan alla barnen har det. De tre stora är helt enkelt för stora för fritids eller fritidsklubb. Och vår yngsta har inte börjat på dagis än. Men mellansonen har fritids i några dagar till medan jag ska jobba. SEN blir det påsklov på riktigt.

Ibland går veckan i ett så rasande högt tempo att man knappt vet i vilket land man befinner sig när man vaknar upp lördag morgon. Så var det för mig igår. Det tog några timmar innan jag kunde göra mig loss från den där veckostressen. Just den här helgen var det iallafall inga kalas som behövde in i schemat och ingen teateruppvisning som förra helgen. Skönt. Då var det bara städningen, tvätten, disken, trädgården och matlagandet kvar.

Under lördagen fick jag iallafall ihop ett påskris med fjädrar, påskkulor och påskkärringar i granna fjädrar. Och i källaren rotade jag fram lådan som det står påsk på. Där hittade jag några tuppar, prydnadsägg och en stor gul kyckling som nu får sitta och ruva i köksfönstret ett tag.

Narcisser
Påskliljor i trädgården

I trädgården har några påskliljor slagit ut! Lökar som jag petade ner i höstas på läsidan där det är varmt, soligt och vindstilla.

Idag när solen stod högt på himlen åkte jag ut med en skock barn till mina föräldrar i Vänge – för hemma hos mormor och morfar finns det nu några alldeles färska kattungar!

Vårens kull med kattungar
Vårens kull med kattungar

De har inte börjat försöka ge sig iväg från kattlådan ännu utan ligger med sin mamma i en stor mjuk och varm kattgrop.

Alltså, det är så ljuvligt söta.

Blommor i fönstret

Påskriset, kattungarna, solen och vårblommorna fick mig att känna lite påsklovskänsla trots allt. Nu orkar jag jobba några dagar till.

Bra bok om trygg förlossning

Aprilväder i Uppsala och Föda utan rädsla

Vårblommorna i trädgården fick ett lager pudersnö över sig och kylan kröp in under västen igen. Så som det brukar vara i april! Just nu är jag rätt så trött. Idag har jag varit på sjukhuset hela dagen med vår yngsta dotter. Inget allvarligt, men något som behövde göras. Och igår var första dagen på ett nytt jobb! Jag kommer berätta mer om det lite längre fram, men jag behöver få suga på den karamellen lite. För det är ju så nytt.

På skolan där jag jobbar är det mycket som ska ros iland såhär innan vårterminen snart tar slut. Alla som jobbar som skolsköterskor behöver få ihop läsårets basprogram med hälsosamtal, vaccinationer och andra saker som väntar på ett avslut. Skolårets rytm – att det finns en början och ett slut – är det speciella med att vara skolsköterska.

Jag ska bli en Föda utan rädsla-instruktör!

Bra bok om trygg förlossning
En av de bästa böckerna om födande om du är en av dem som vill jobba med födande!

Men när jag inte jobbar så läser och studerar jag just nu kurslitteraturen till Föda utan rädslas instruktörsutbildning! I slutet av maj ska jag nämligen åka till Stockholm och få fördjupa mig i den profylaxmetoden. Ju mer jag läser av böckerna som Kerstin Uvnäs Moberg, Susanna Heli och Liisa Svensson har skrivit, desto säkrare blir jag på att det här är så rätt. För metoden Föda utan rädsla är inte en pålaga utifrån utan just en inifrån och ut-grej. Ett förtydligande och en kommunikation av det som redan finns där i födandets fysiologi. Att jobba för att ta fram något som redan finns är både otroligt användbart men också sympatiskt – och lite ödmjukt.

Jag har jobbat på det sättet med födande under en rätt så lång tid nu, men att få orden på det hela serverade till mig via kurskompendiet är ganska mäktigt. Det känns som en enda stor bekräftelse. Så jag ser fram emot att få öva mer och verkligen få blomma ut i Föda utan rädsla nu i slutet av maj.

Nästa vecka ska jag och Eva Medvind Profylax (som har hållt Föda utan rädsla- kurser i flera år i Uppsala – tips!) träffas och ha en heldag ihop. Ni kommer få se mer av oss här på bloggen, for sure. Eva har redan varit doula ett bra tag men blev nyss även certifierad ODIS-doula. För att bli certifierad behöver man ha läst litteratur, göra ett prov, ha haft minst tre doulauppdrag och även ha gått en av ODIS doulautbildningar.

Doula och Föda utan rädsla
Eva med sitt spegelvända ODIS doula-diplom


Hemförlossningar i Stockholm

Aktion för att rädda hemförlossningsbidraget

Aktion för hemförlossningsbidraget
Who is WHO?

100 personer samlades igår utanför landstingshuset i Stockholm – för att manifestera och trycka på i frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna i Stockholm. Frågan har utretts under lång tid och ska snart tas upp för ett politiskt beslut. Förra året var det 87 personer som blev beviljade att få föda hemma inom avtalet och det visar tydligt på en ökande trend. Just på grund av att verksamheten har vuxit anser man sig behöva se över hur den kan organiseras och kvalitetssäkras. Risken att bidraget bara rycks bort utan något alternativ är dock överhängande. Själv var jag inte på plats igår i Stockholm men har fått tillåtelse att publicera bilder från aktionen här på min blogg.

Det finns vissa svårigheter inbäddade med att organisera hemfödslar inom ramen för landstingsfinansierad vård, precis som det finns svårigheter med att organisera förlossningsvård överhuvudtaget – så att alla som borde omfattas av vården får den vård de har rätt till. Men i Danmark finns det lysande exempel på hur man har lyckats lösa frågan om landstingsfinansierade hemfödslar, så att det blir ett både kostnadseffektivt och säkert alternativ.

Min egen ståndpunkt i frågan har jag formulerat i den här debattartikeln. Jag är övertygad om att ett förtydligande inom området hemfödslar – med nationella riktlinjer och rekommendationer – kommer öka kunskapen om fenomenet och göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel.

Hemförlossningar i Stockholm
Utanför landstingshuset i Stockholm

Vad hände med Vårdvalet?
Doulagruppen
Doulagruppen stödjer en jämlik och evidensbaserad vård
Arbetsvillkor i vården

Till dig som jobbar inom vården -våga vägra bli fattigpensionär!

Arbetsvillkor i vården

Välj ett jobb där du både kan, vill och orkar jobba heltid. Det är mitt bästa tips om du inte vill bli fattig som pensionär. Det är viktigt! Ja, jag vet att vi kvinnor är rätt bra på att jobba deltid under småbarnsåren och jag tänker inte lägga någon dom över det för jag vill också vara hemma med mina barn. Jag har också jobbat deltid i många år. Men den stora fällan är att välja ett yrke där det knappt går att jobba heltid – även under de åren i livet då vi borde vara på topp.

Hur många barnmorskor som har småbarn orkar jobba heltid på en förlossningsavdelning? Nej förresten, hur många barnmorskor – period – orkar jobba heltid? Det blir inte så många händer viftandes i luften. Jag kan byta ut barnmorskor på förlossningen mot andra yrkeskategorier på sjukhus, det finns många. Just vilka villkor barnmorskor och sjuksköterskor arbetar under på våra sjukhus måste högre upp på vår kollektiva agenda. Nu.

Treskift är vanligt. Kvällar, nätter och tidiga mornar, ibland huller om buller. Jobb enbart var tredje helg räknas som lyx. För många blir kompensationen att gå ner i arbetstid. För då blir det plötsligt lite svängrum i vardagen och jobbhelgen kompenseras iallafall av några lediga dagar i veckan då man kan storhandla ifred, kanske ta en powernap på eftermiddagen eller boka in en lunchdate. Men det är en fälla.

Vi måste räkna med att många av oss kommer att leva i 30 år till efter det att vi har gått i pension. Det kan bli 30 år som fattigpensionärer om vi lyssnar på våra kroppar nu och går ner i arbetstid, för att vi och vår kroppar behöver det för att orka.

Lösningen är inte att sluta lyssna på våra kroppar. Men jag kan inte låta bli att undra – hur i allsin dar har vi lyckats konstruera så många jobb som så få orkar med? Vi måste sluta problematisera oss själva och vår egen ork och börja problematisera de villkor vi förväntas arbeta under.

En av mina klasskompisar under barnmorskeutbildningen förstod det här, redan då. Hon klarade inte av att jobba sjukhustiderna med kvällar, nätter och tidiga mornar; jag minns att hon pratade om hon måste ha ett jobb där hon kunde jobba heltid. Det var hennes främsta prioritet. Många av oss andra var så förblindade och lyckliga över att äntligen få bistå kvinnor som föder och därför bet hennes resonemang inte riktigt på oss. Men insikten har hunnit ikapp mig. Jag har fem barn och jag vill inte bli fattigpensionär.

För att orka arbeta heltid inom vården behövs variation i arbetsuppgifter och det behövs variation i arbetsbelastning. Det behövs också återhämtning inbyggd i arbetsmodellen så att inte alla dagar utanför arbetet handlar om att sova bort jetlagen från själva jobbet.

Jag jobbar fortfarande på att komma upp på den där hästen som kallas heltid. Jag har snavat så många gånger på allt från stigbyglar, sadel och heltidshästar som bara har sprungit ifrån mig innan jag ens hunnit börja försöka. Men jag vet att det kommer kännas underbart, och tryggt, när jag väl är uppe. Då tänker jag akta mig för att kliva av.