Att få vara en del av något större

Yngsta kusinen Engblom!

Den här veckan började så fint, ja jag fick äntligen gosa med barnens yngsta kusin! Underbart.

Och igår föreläste jag för tredje året i rad på Barnmorskeprogrammet här i Uppsala! Så roligt! Jag blir alldeles mjuk nånstans långt därinne över att återigen få träffa en hel klass med aspirerande barnmorskor. Der finns något så väldigt hoppfullt med det. Min föreläsning heter FÖDA MED STÖD – föda hemma och den berör allt det som jag har mött under mina år som barnmorska. Vilken kontext och vilken vårdmodell vi föder i spelar roll för utfallet. Jag försöker att vrida och vända på begreppen och nyansera bilden av hur ett födande borde gå till. Jag berättar om hemfödslar i Sverige. Självfallet går jag igenom den forskning som finns på området.

(Jag vet förresten inte varför vi envisas med att kalla det för en hemfödsel när vi inte säger sjukhusfödsel? Det är en födsel, eller för all del en förlossning, och den behöver ju inte definieras av själva platsen där den äger rum.)

Det där svårfångade midwifery. Vad är det? En vårdmodell? Ett arbetssätt? Vi vet iallafall att doulor är en grupp som har ryckt fram och svarar mot den efterfrågan som finns hos födande kvinnor på:

  • Stöd
  • Trygghet
  • Kontinuitet
  • Delaktighet (autonomi och självbestämmande)
  • Ett mer salutogent och holistiskt förhållningssätt eller perspektiv

Som tur är så finns det nu flera caseloadprojekt i Sverige där barnmorskor får komma fram och jobba i mer relationsbaserade vårdmodeller som erbjuder födande kvinnor mer kontinuitet, stöd och delaktighet i sin vård. Det kan sammanfattas med ett ord: trygghet.



Sportlovsspurt

De tre stora barnen har varit i Hälsingland och åkt skidor med sin farmor och bonusfarfar den här veckan och hemmet har därför varit lite tystare än vanligt. Det är skönt med en paus ifrån varandra ibland men oj vad jag saknar barnen när de är borta! Saknar att ha dem runt mig. Eftersom vi är vana vid att vara så många hela tiden så blir det obegripligt tyst när det bara är två barn hemma. Syskondynamiken är förunderlig. Martin tycker det är urtråkigt när de tre stora barnen försvinner och lilla Hanna, ja hon går sina pysselrundor härhemma och försöker roa sig på bästa sätt – men hon blir så märkbart glad när huset fylls på igen.

En bok som hjälper dig att förstå världen
Boktipset!

Jag har hunnit läsa ut Factfulness och kan varmt rekommendera den till er! Ibland behövs det verkligen knep för att förstå världen och jag är så glad för de nya och mycket användbara begreppen jag har fått. Här är tre av dem:

  • Rädsloinstinkten
  • Akutinstikten
  • Klanderinstikten

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar med förlossningsvård. För den där akutinstinkten, att tro att saker alltid kräver ett akut ingripande av oss – när det viktiga blir ATT vi gör något snarare än vad vi gör. Vad vi gör och varför är alltid viktigare. Paniken och rädslan är det viktigt att vi försöker mota i grind för vi fattar sällan bra beslut när den drabbar oss.

Och jag är en stark anhängare av en fakta och verklighetsbaserad världsbild. Om nu någon trodde något annat.

Mumma med en soffa full av gosedjur.

I fredags var jag, Elin och Hanna på lunch hemma hos Johanna innan hon skulle gå och jobba kväll på förlossningen! Det var en av sportlovets riktiga pangdagar med strålande sol och minusgrader. Jag bylsade på oss ordentligt, tog Hanna i vagnen och promenerade fram och tillbaka.

Strålande sol ute och prickiga gardiner inne.

Johanna hade lagat en jättegod och mustig gryta på grönsaker. Tack snälla för så trevligt häng!

När vi kom hem hade postnord försökt leverera en träningscykel som jag beställt! Jag tog Hanna i bilen och hämtade upp ett 30 kilo tungt paket på deras lager istället. Japp, jag har beställt en träningscykel – den bästa sorten i budgetklassen – för nu vill jag banne mig komma igång med konditionsträningen! Det är så otroligt många stjärnor som ska stå rätt på himlen för att jag ska kunna komma iväg och träna och det fungerar inte riktigt i vardagen. Eftersom jag alltid har gillat motionscykling så gjorde jag slag i saken. Nu ska den bara monteras och skruvas ihop.

Författare Elin Cullhed
Syster Elin!

På lördag eftermiddag var vi bjudna hem till min syster som ville fira sin födelsedag med några av oss. Det är inte alltid självklart att orka svänga ihop en fest bara sådär, själv skrotade jag mina planer på en födelsedagsfest efter min sega sjukdomsperiod (halsbölden) efter jul. Min syster och hennes man däremot är proffs på att svänga ihop fester och middagar bara sådär. Jag vet att det inte är så bara. Men de lyckas liksom varje gång.

Ja, min syster är förunderligt vacker. Och får så vackra saker ur händerna. Nu har hon fått ett stipendium från Internationella rådet för att åka till York i England och skriva på en ny roman. Grattis!!

Kvällen avslutades med salsadans och lilla Hanna somnade ifrån festen.

Idag ska vi äta tårta och fira nästa stora födelsedagsbarn i släkten. Men först ska jag skruva ihop min nya motionscykel. Wish me luck.

A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom


Februari och sportlov

En lördag i februari

Februari och sportlov
Februarisol!

Idag gick jag upp tidigt igen, ja klockan 06:30, för att hinna med något innan resten av familjen vaknar. Om jag vill hinna med att producera något, till exempel skriva text, ja då måste jag ta mig den tiden. Morgontimmarna är bäst. Kvällstimmarna är oftast bara att glömma. Har jag tur så kan jag få sitta och skriva i tre timmar helt ostört om jag går upp klockan 06:30 en lördagmorgon. Tystnaden och stillheten. Nybryggt morgonkaffe. Solen som sakta går upp över hustaken. Det smattrande ljudet från tangenterna. Underbart. Men det förutsätter såklart att jag har fått sova gott under natten. Och inatt fick jag det!

Igår var jag och Hanna på lunch hemma hos Eva som driver Medvind profylax i Enköping. Eva och hennes familj bor i ett bedårande hus från 1920-talet med stor trädgård, höns och frysen full av sommarens skörd. Vilken lyx! Och kan man tänka sig, jag blev bjuden på husets lunch med hembakt zuccinibröd och husets egna bondbönor (och sommarens persilja!). Sånt gör mig lycklig. Jag och Eva spånade vidare på vårt spännande samarbete och idéerna liksom bubblade och kokade över åt alla håll och kanter. När det händer mår jag som bäst.

Tulpaner i vas
Mina födelsedagstulpaner!

Under veckan som kommer är det sportlov för de stora barnen, de ska få följa med farmor och farfar upp till fjällen som vanligt. Vår mellanson kommer förhoppningsvis ha det ombonat och sportlovsmysigt på fritids eftersom min kommande jobbvecka är planerad in i minsta detalj (med en förlossning som är välkommen precis när som helst eftersom den är med i mina beräkningar).

Men när det inte är förlossning på gång så djupdyker jag just nu i mitt och Karin förlossningspedagogen Johanssons samtal. Det ska nämligen bli läsbar text av det hela! Ikväll tar jag paus för då tänker jag istället lyssna på Jon Henrik Fjällgren när han jojkar på bästa sändningstid.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Barnmorskor i Uppsala

Barnmorskor och tulpaner på min födelsedag!

Februaritulpaner
Tulpaner i februari!

Ja, det lättar onekligen upp februari lite att få fylla år mitt i månaden! Mina föräldrar kom förbi igårkväll och lämnade ett stort fång med tulpaner som nu står och lyser upp köket. Tulpaner har något så hoppfullt över sig. De är stilrena och doftar så skarpt. I like. Och i morse blev jag grattad av min egen stora, lilla familj som bjöd mig på nybakade semlor. Så mysigt! Det känns verkligen bara bra att fylla 38 år.

Barnmorskor i Uppsala
Evelina, Emma, Elin och Ann-Sofie! Alla barnmorskor i Uppsala barnmorskeförbund.

I måndags träffades delar av styrelsen för Uppsala barnmorskeförbunds lokalförening hemma hos ordförande Evelina Holtby. Vi åt god mat och spånade på aktuella frågor. Grundtanken i den nya organisationen är att det är professionen som bäst företräder sina egna frågor med stöd av ett starkt fackligt mandat i ryggen.

Det var inspirerande och roligt att träffas. Så som det brukar vara att träffa andra drivna barnmorskor! Det man kanske inte tänker på är att det går att arbeta med så många olika saker som barnmorska. Man kan arbeta med mödravård, förlossning, eftervård, på reproduktionscentrum, med gynekologi, fostermedicin, som hembarnmorska, man kan forska eller arbeta som universitetslärare, på en ungdomsmottagning… Det är intressant med de olika ingångarna till yrket.

Att barnmorskor behövs, det vet vi. Men tyvärr är det många som lämnar yrket och jag skulle önska att någon med mandat att förändra tog sig tiden att ringa upp och djupintervjua alla som har lämnat yrket! För att utbilda fler kommer tyvärr inte lösa problemet med att många lämnar. Det är som att ösa i mera fin sand i en hink utan botten. Ledtråden ligger inte i människors önskan om att vilja utbilda sig till barnmorskor. Vi vet nog ganska mycket om vilka drivkrafter som ligger bakom det.

Men vilka drivkrafter ligger bakom att först utbilda sig till barnmorska, jobba några år och sedan lämna yrket? Den pusselbiten är oändligt mycket mer intressant idag. För vi måste se till att BÅDE få erfarna barnmorskor att stanna kvar OCH utbilda fler om vi vill vända den här negativa trenden.

Därför var det så fint (men sorgligt) att få höra ett ganska nyanserat radioprogram från Vetandets värld igår som handlade om just detta. Lyssna på programmet här : Nödrop från förlossningsfabriken

Själv ska jag åka till Stockholm i eftermiddag och träffa ett annat gäng drivna barnmorskor. Vi ska träffas och prata ihop oss om ett spännande projekt som ni garanterat kommer att få höra mer om längre fram!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Doula

På lunch med förlossningspedagogen

Karin Johansson och Märta Engblom
Med Karin (förlossningspedagogen) Johansson

I fredags tog jag tåget till Sollentuna C för att träffa Karin! För nästan precis två år sedan satte jag mig på samma tåg och klev av på samma ställe. Då ville jag höra allt om Karins erfarenheter av att vara egenföretagare men framförallt om hennes erfarenheter av doulande. Själv hade jag precis kommit på idén att jag kunde starta eget och var så otroligt nybörjarentusiastisk. Karin var lite mer luttrad minns jag. Men vi hade ett jättefint samtal och det sporrade mig att ta steget ut i något nytt och okänt.

Nu när vi träffas är vi lite mer i synk vad gäller just doulandet. Och själv har jag hunnit ta några sjumilakliv in i ett spännande entreprenörsskap. Men den här gången vill jag fördjupa samtalet om stöd vid födande, doulabranschen i stort och om midwifery. Karin är precis rätt person att göra det med.

Det blev ett långt och fint samtal. Vi konstaterade att doulabranschen är en rätt så prematur bransch, men att den växer så det knakar i fogarna.  Och midwifery, det är en kunskap och framförallt ett förhållningssätt som födande kvinnor efterfrågar, men där tillgången på inget sätt möter efterfrågan i Sverige. Just här har doulor som grupp ryckt fram fort. Samtidigt är midwifery en kunskap som liksom inte värdesätts alls. Det är ett rätt stort problem.

Var gör man plats för födandet i vårt samhälle? Ett födande som kanske är mer beroende av stöd, trygghet, närvaro, lugn och ro än något annat. Doulaskapet handlar mycket om att ingå en allians med den födande kvinnan/paret. Att vara ett stöd med och för kvinnan. Samtidigt har förfrågningarna om att bli ett doulaplåster i en krisig förlossningsvård ökat. Och det är en mindre rolig utveckling.

Vi har till exempel båda erfarenheter av att doula omföderskor med traumatiska första födslar bakom sig, gravida som kan vara rädda att inte få den hjälp de har rätt till. Som doula får man en unik inblick och erfarenhet av förlossningsvården, från ett helt annat perspektiv än det gängse. De erfarenheterna anser jag att vi måste lära oss att värdesätta på ett helt annat sätt.

Doula
Karin!

Karin är doula och utbildad förlossningspedagog. Du hittar henne på forlossningspedagogen.se

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Vinter i Uppsala

Face the fact och hur jag orkar

Vinter i Uppsala
Gnistrande snö!

Jag har alltid läst mycket böcker. Ja, det är fortfarande en av de största njutningarna för mig, att få läsa en bok på riktigt. Men idag, med fem barn runt mig och en vardag som snurrar ganska snabbt så tycker jag det är svårt att få tid att läsa. Jag blir ju avbruten jämt! Och det är något av det mest irriterande jag vet, att hela tiden behöva börja om med läsningen. Att inte få försjunka. Alla böcker klarar inte av att jag som läsare ständigt blir avbruten. Och då är det så lätt hänt att jag ger upp och sätter mig med mobilen och börjar scrolla istället.

Men det gäller också att hitta de där böckerna som GÅR att lägga ifrån sig. Där två sidor utav boken kan vara en riktig aha -upplevelse, en karamell som går att suga på. När det inte gör så mycket att man måste plocka upp tråden igen och igen. Just nu verkar jag ha hittat en sån bok. Factfulness av Hans Rosling! Den gör mig verkligen glad. Alltså, jag blir lycklig när någon hjälper mig att förstå världen lite bättre. Skillnaden mellan extrem fattigdom och den relativa fattigdomen. Att saker faktiskt har blivit så mycket bättre i världen, men att de inte hindrar att mycket fortfarande är dåligt. Men bättre. Och nej det var inte bättre förr. Inte alls.

Så finns det rätt så mycket humor och värme i den där boken också. Det gillar jag. För övrigt så är det ett bra tips att inte välja de stora tegelstenarna till böcker under småbarnsåren! Om det inte är en bok som bara måste bli läst. Det finns ju sådana också.

En tillvaro i snö

Annars är tillvaron höljd i snö just nu. 14 minusgrader och halkbana var det när jag skjutsade barnen till skolan i morse. Två av bildörrarna hade fryst fast och barnen fick klättra in i baksätet. Sen åkte vi i krypfart nästan hela vägen fram. Men det är vackert! Och just nu skiner solen på den vita snön.

I mina flöden på sociala medier ser jag många inlägg om vabruari just nu. Hur man överlever. Eller inte överlever. Det har fått mig att fundera över vissa uttryck som ofta används. Frågan Hur orkar du? har jag själv fått många gånger. Och i den frågan finns ju ett påstående, nämligen den att jag orkar. För vad betyder att orka egentligen? Betyder det att jag och mina barn lever och ser hela och rena ut? Att jag kombinerar familj med att jobba? Eller betyder det att jag känner att jag orkar med mitt liv? För mig är det inte självklart att jag alltid orkar. Men jag står ut helt enkelt! Så står du ut med vabruari är kanske en lite mer rättvisande beskrivning. För de flesta av oss överlever ju, iallafall i bokstavlig mening. När de jobbiga perioderna kommer så står jag ut. Det är mitt att orka.

Men nu ska jag passa på att läsa några sidor till av boken innan Hanna vaknar!

Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin!