Lina är barnmorska på Åland

Lina Karlsson, barnmorska.

TEXT och FOTO: Märta Cullhed Engblom

Vi träffas i receptionen på centralsjukhuset i Mariehamn. Lina Karlsson har precis kommit hem efter en intensiv jobbhelg i Uppsala, tre nätter på förlossningen blev det den här gången. Hon ser inte ett dugg trött ut. Tvärtom, hon strålar. Lina jobbar som barnmorska på Åland men pendlar till förlossningen i Uppsala året runt, ungefär en gång varannan månad reser hon iväg.  På det sättet får hon det bästa av två världar. För här på Åland föds det ungefär 270 barn om året och ibland hinner det gå flera dagar på avdelningen innan något av de två föderummen behöver tas i bruk. ”Hade vi funnits på fastlandet så hade den här förlossningsavdelningen aldrig fått finnas kvar” konstaterar Lina krasst.

Lina och jag har  varit arbetskollegor på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vet mycket väl att Lina är en barnmorska med stor arbetskapacitet och energi – det har alltid strålat om henne. Ändå kan jag inte låta bli att förundras. Framför mig sitter en barnmorska som i praktiken jobbar mer än heltid – treskift dessutom – och det lyser om henne, ja hon stortrivs med sin arbetssituation. Jag kommer på mig själv med att känna någon slags sorg över att så få kollegor har det så idag; barnmorskor som arbetar i  de svenska storstäderna vittnar ofta om en mycket pressad arbetssituation och utstrålar en (vid det här laget) karaktäristisk trötthet. Den trötthet som blir när alltför stor del av arbetstiden går åt till att ringa runt och leta lediga förlossningsplatser. I Sverige har det uppstått en så gott som kronisk brist på förlossningsplatser, bland annat för att de barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård väljer att jobba med annat. På Åland finns det bemannade platser. Här råder helt andra omständigheter.

Hur är det att vara barnmorska på Åland?

-Det är väldigt trevligt faktiskt. På Åland arbetar vi barnmorskor så brett eftersom vi har både BB, gyn och förlossning.  På det sättet träffar vi väldigt många och har ett nära samarbete med alla. Sen kan det vara ganska glest med förlossningar, vi kommer knappt upp i 300 födslar per år. Men vi försöker vara rättvisa och dela upp födslarna mellan varann i barnmorskegruppen. Så har vi faktiskt barnmorskestudenter som gör sin första praktik här, de har jour hemma och rings in när det kommer in någon som ska föda. Det har gått jättebra.

Vad är skillnaden mellan att jobba på en lite mindre klinik jämfört med en stor?

Eftersom jag har förmånen att kunna åka och jobba på en annan klinik och bli lite varse om verkligheten, eller vad man säger, så är det ännu trevligare att komma hem. När man träffar sina kollegor på den stora kliniken så känner man ju att de älskar sitt jobb där också men arbetssituationen är ohållbar många dagar. Man är svettig, känner sig lite otillräcklig, måste fort skicka upp den som har fött vidare till BB utan att veta om det finns någon som har tid för dem. Man får inte samma chans att knyta ihop säcken som man får här. Om du skulle komma in och föda här Märta då har jag hand om bara dig. Så får jag ju känna efter om du vill ha mig där hela tiden eller om jag bara ska finnas till hands. Sen tar jag hand om dig tills du går hem. Om du vill komma och träffa mig efteråt så är det inga bekymmer att fixa det.

En annan möjlighet till kontinuitet?

-Ja absolut. Sen är man ju aldrig slut, det är så sällan som pulsen verkligen går upp i dålig bemärkelse. Man kommer hem och man är inte trött även fast vi jobbar treskift. Och det är helt frivilligt egentligen för vi har ganska många som gärna jobbar natt. Men vi jobbar treskift de flesta av oss. Om man inte har varit sjuk och haft cancer för då får man inte jobba natt. Jag jobbar 80 % och jag tänker göra det i några år till just eftersom jag då har möjlighet att åka till Uppsala och jobba. Det är ganska många av oss som åker till andra avdelningar i Sverige. Vi är 18-20 barnmorskor som jobbar här på Åland.

Lina beskriver en intim och sammansvetsad, mycket kollegial, grupp barnmorskor som alltid hjälper varandra att lösa de situationer som uppstår med till exempel sjukluckor.

-Det svåraste här på Åland är när vi måste transportera våra patienter. Vilken helikopter ska vi ringa? Ska patienten till Finland? Till Sverige? Det är mycket logistik och handlar om vem som ska stå för kostnaden, gör man fel så kan det bli lite tokigt. Det tar mycket tid att ringa och fixa. 

Vid behov av avancerad specialistvård så är det först och främst till Åbo som patienterna transporteras. Men om det går så är det flera som väljer att åka till Sverige istället, eftersom Åland är svenskspråkigt.

På avdelningen arbetar inga undersköterskor (eller närvårdare som det heter på Åland) utan endast barnmorskor och några barnsköterskor. Förlossningsläkaren har jour i hemmet och finns 20 minuter bort. Det finns ingen neospecialist på ön och i praktiken innebär det att barnmorskorna och läkarna tänker lite annorlunda vid en långdragen förlossning. Det är till exempel vanligare att bryta i ett lite tidigare skede för kejsarsnitt om barnet visar tecken på att inte må bra. Och om man behöver avsluta en födsel med sugklocka så  ser barnmorskorna till att operationsteamet står redo och väntar, i händelse av att födseln med sugklocka behöver konverteras till ett kejsarsnitt istället. Operationsteamet har 20 minuters inställelsetid och då är det Lina eller någon annan barnmorska som själv måste ringa runt till alla som ska vara med.

Beredskap för de akuta situationer som kan uppstå.

På en liten ö som Åland har alla någon koppling till varann. För den som är gravid kan det innebära att det är svårt att hålla graviditeten hemlig i början och barnmorskorna träffar alltid ”sina patienter” på stan. Födslar, sena aborter, tidiga graviditetsultraljud – allt händer här på avdelningen.

 

Vissa veckor föds det färre barn på avdelningen!

Lina visar mig runt. Det två föderummen på avdelningen är sällan upptagna samtidigt – men det händer! Jag spanar genast in ett stort fint badkar som används för bad under värkarbetet, men tyvärr inte för vattenfödslar.

”Pattlappar” av ull.

Alla nyfödda får ett par handstickade åländska ullsockor med sig hem. Jag tänker att det är speciellt att en så liten förlossningsavdelning som den här får finnas idag. Ändå föds det tvillingar här på Åland. Och om barnet ligger i säte så utförs först vändningsförsök, men det händer att barn föds i sätesbjudning på ön.

FAKTA OM ÅLAND
  • Åland är ett självstyrande och svenskspråkigt landskap i Finland. 29 000 personer bor på ön. Mariehamn är den enda staden.
  • Ungefär 270 barn föds varje år på Åland.

 

 

 

Tänk efter före

Skugga och solhatt är ett måste i värmen.

Så kom regnet till Åland. Det blev några hett efterlängtade spridda skurar. Aldrig har jag väl uppskattat regn så mycket som nu! Värme kan bli ett långsamt gift som sipprar in under huden när det inte finns någonstans att ta skydd från den. Vi är ju inte vana vid så höga temperaturer som håller i sig så länge. Men den där fuktiga kvalmigheten som liksom hade tagit oss i besittning var som bortblåst när regnet väl kom. Tänk. Luften blev klar och lätt att andas, som kristall istället för hetvägg.

Bad, bad och bad.

Det är så förfärligt med bränderna på fastlandet; snart ska vi fortsätta semestern i Hälsingland är det tänkt. Just där bränderna rasar. Sorg. Tänk att få sin mark, sin skog, sitt hus – sitt hem – förstört i lågorna. Getingarna trivs iallafall  och frodas i värmen. Och algerna förstörde ”vår” badplats i två dagar då vattnet blev en enda oaptitlig rabarbersoppa. Ja gentemot naturen är vi människor ganska små och enfaldiga har det visat sig. Åh, vad det vore fint om vi kunde dra någon liten kollektiv lärdom av det innan vi står där återigen – handfallna och efterkloka.

Snart har jag läst ut Mor gifter sig och jag vill inte att boken ska ta slut. Även om det blir jättefint att få sätta tänderna i nästa bok. Jag har nämligen förälskat mig i proletärflickan Mia och trivs med att få se världen genom hennes ögon. Jag har fått nya uppslag till blogginlägg! Vad sägs om hemfödslar då och nu? Något som återkommer i diskussionen om hemfödslar är ju att barnadödligheten har gått ner så fint sedan födslarna flyttade in på sjukhusen för gott på 40 -talet. Fast det är inte hela sanningen. Själv skulle jag vilja ge en stor eloge till mödravården. Mödravården har spelat en enormt stor roll för kvinnors och barns hälsa i Sverige. Den har i många fall varit helt avgörande. Den är fortfarande helt avgörande för kvinnors och barns hälsa. Att upptäcka saker i tid och förebygga ond bråd död är nämligen något av det bästa man kan göra för andra människor. Det finns heller inget så otillfredsställande som när katastrofen redan är ett fullbordat faktum och man blir satt att lösa upp i oredan. I efterhand går det nästan alltid att se hur misstag i ett tidigt skede  hjälpte till att leda fram till det oundvikliga – men att olyckan hade kunnat att förhindra. Om någon hade fått en chans att tänka efter före.

 

 

 

Eldskrift

Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!

 

 

Midwifery units

 

Foto: Lovisa Engblom

Midwifery units. Minns ni frasen ”barnmorskeledd enhet”? Begreppet skapade förvirring i Sverige eftersom det användes felaktigt i debatten om förlossningsvården. Bland annat så lovade politiker barnmorskeledda enheter utan att riktigt veta vad de pratade om. Var BB Sophia en barnmorskeledd enhet? Nja, är svaret. Gudrun Abascal var förvisso en mycket stark chefbarnmorska som kom att sätta sin prägel på verksamheten, men rent krasst så har vi inte haft någon midwifery unit sedan ABC-kliniken på SÖS (det fanns en ABC-enhet i Göteborg också). Södra BB var ett modified in hospital birth center eftersom det där gick att få till exempel en epidural.

En midwifery unit kan finnas som en alongside på ett vanligt sjukhus eller helt fristående utanför sjukhus. I Sverige har vi ingen midwifery unit alls. Men vi har europeiska kollegor som har tagit fram gemensamma riktlinjer för dessa verksamheter. Läs dem här↓

Midwifery unit standards

Ta det långsamt!

Det finns något djupt tillfredsställande med att koka sylt på egna bär. Att göra någonting långsamt som tar tid (och som inte uppenbarar sig på en skärm två nanosekunder efter att man har klickat sig fram). I måndags besökte vi min syster och hennes familj som har fått det så fint på sitt sommarställe. Fascinerat tittade jag på när min syster gick ut i landet och grävde fram potatisar. Trots att mina föräldrar sedan länge är trädgårdskonstnärer och odlare av rang – ja jag är uppvuxen med hemmagjord sylt och en frys full av skatter från det egna landet – så var det först nu som jag drabbades av odlarmagin. Jag vill ha en egen potatisåker. Det sägs att just potatis ska vara svårt att misslyckas med.

Skatter från jorden

När vi kom hem såg vi ut var i vår trädgård som man skulle kunna sätta potatisar i jorden. Och kokade flera liter sylt på våra röda vinbär. Nu är ett hyllplan i matkällaren full av glasburkar med hallon och röda vinbärssylt. Jag visste inte att en buske kunde ge så oändligt mycket sylt!

Egen potatisåker!

Om inte semestern är en tid då man hinner försjunka och fördjupa sig i något som tar tid, som går långsamt framåt – när ska man då göra det? Jag har börjar packa ner semesterböckerna inför vår avresa till Åland nu på söndag. Högtidligt väljer jag ut de böcker som ska få bli lästa av mig i sommar. Som att noggrant välja sorter av godis i en butik när man var liten. Vilka världar vill jag besöka i sommar? För riktigt bra böcker flyttar in i mig och bor där – för alltid. Det är faktiskt magi. När karaktärer och klangbottnar stannar kvar. Jag har liksom alltid med mig Mrs Dalloway, Linn Ullman, Mrs Ramsay, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Elsie Johansson, Moa Martinson, Joyce C. O, Silvia Avallone, Sofi Oksanen, Ian McEwan. För att nämna några.

Filmer kan ju också stanna kvar som en referens och klangbotten. Om man som förälder tröttnar på att de stora barnen sitter framför sina smarta mobiler HELA tiden så kommer här ett tips för mer bokläsning: Den där spännande filmen eller serien som barnet velat se – Harry Potter, Game of Thrones, Twilight, Hungergames, Sagan om Ringen, Cirkeln – utlova en filmkväll när boken är läst! Våra stora barn har slukat böckerna och sett filmerna först efteråt.

Förresten, jag har tagit årets första riktiga dopp – underbart!

 

 

 

 

Sommar, sommar, sommar

Äsch, jag som hade tänkt hinna allt möjligt både i bloggvärlden och in real life. För jag har flera blogginlägg som står på kö och väntar på att bli skrivna. Det finns uppslag, det finns ambition, det finns lust att skriva! Jag har  till exempel några doktorsavhandlingar som ligger på hög nu och som jag – faktiskt – vill få tid att fördjupa mig i för att kunna skriva längre blogginlägg om. Men som mamma befinner jag mig i punktmarkeringsåldern med min yngsta dotter, den period som jag berättade om i ett av inläggen, och det är helt enkelt svårt att komma till som intellektuell och tänkande med en liten i den åldern. Samtidigt vill jag inte fastna i en känsla av frustration för egentligen har jag så mycket att vara tacksam över. Så, en del inlägg får helt enkelt vänta. Det måste få vara okej.

Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprogram i P1 och blev berörd. Katarina berättade (bland allt annat viktigt) hur hon slets mellan samhällets förväntningar på att vara mamman med stort m och den egna lusten att skriva så fort hennes lille son hade somnat. Det där känner jag igen. Får man vara en mamma som har ett eget driv där bakom? Ett driv som inte handlar om att hemmet ska vara fläckfritt och städat. Får man längta efter den där stunden då man får fortsätta fördjupa sig i sina egna jobbprojekt? Går det att vara en bra mamma samtidigt? Svaret är ja.

Men sommarprogrammet handlade framförallt om Katarinas enträgna och folkbildande arbete med att lyfta och debattera mäns våld mot kvinnor. Jag har läst flera av Katarinas böcker och det spår som grep tag i mig mest den här gången var när hon lyfte samhällets osmakliga fixering vid mördade kvinnokroppar. För den finns ju där – eller hur? Snaskiga och makabra detaljer om exakt hur en kvinna har blivit mördad. Kim Wall till exempel. Hon reducerades snabbt till en samling kroppsdelar i en vidrigt makaber sexualsadistisk saga, istället för att bli ihågkommen som den journalist hon var. Uppdraget hon var ute på. Katarina pekar också på sambandet mellan den makabra inspirationen till våldsdåd som finns att hitta på nätet ( var mans egendom) och saker som sedan händer i det verkliga livet. Det är riktigt otäckt tycker jag.

Har ni sett hur fint det blev på min hemsida efter uppgraderingen? Alltså jag är stolt. Till höger finns det nu en pil, tryck på den och vips så har du en samling av några väl valda blogginlägg. De inlägg som jag hoppas att alla som hamnar på min hemsida trillar över någon gång. Tryck på pilen och botanisera bland mina utvalda inlägg – kanske ligger det ett och väntar på dig där nu i sommar?

Igår åkte vi och köpte syltburkar av glas och flera kilo syltsocker eftersom vi har bestämt oss för att ta vara på bären som tynger ner de fantastiska bärbuskarna i trädgården. Och äppelträden som redan är fulla av myriader små omogna äpplen – de kommer att anfalla oss efter semestern och vi vill helt enkelt vara förberedda. Nu när vi har ett kallförråd att förvara sylt och äppelmos i (och fem barn som äter) så känns det dumt att inte ta vara på det som trädgården faktiskt ger. Den första satsen sylt  svängde jag ihop igår på röda vinbär och hallon. Den var löjligt god.

 

 

Popcornåldern

Igår åkte vi ut hit till skärgården. Våra mellanbarn har levt härligt skärgårdsliv i snart två veckor med sina kusiner och farmor och farfar, och det har blivit dags att hämta hem dem. Barnen blev jätteglada över att  vi kom ut – men de har klarat sig hur bra som helst utan oss. Det slog mig att mina barn har blivit så stora… De har varit fullt upptagna med att spela fotboll, heja på Sverige i fotboll, läsa ut Game of Thrones, dricka oboy, bada hela dagarna, dyka från båten, äta rostmackor. Några år till och mina stora barn kommer vara ännu mer upptagna med sina egna liv. Tonårsliv där man kanske inte direkt har en stående inbjudan som förälder. Samtidigt som vi föräldrar blir viktigare än någonsin. Det är så dubbelt det där.

Behoven förändras och de blir mer komplexa med stora barn. Punktmarkeringsåldern som övergår i popcornåldern. Ja alltså inte riktiga popcorn. Men det där att de vill poppa iväg hela tiden. Till kompisar och egna nöjen. Så kommer de tillbaka och man får en liten pratstund, det blir lite friktion, man stöts och blöts mot varann. Tills det blir dags för dem att poppa iväg igen.

Tillslut poppar de väl ur kastrullen helt.

Men det finns väldigt många roliga saker man kan göra med sina stora barn. Titta på kultfilmen Psycho till exempel, sent en sommarkväll med täcket uppe vid öronen. Eller laga en god middag ihop medan man diskuterar populärkultur, film, litteratur och POLITIK. Men man får också räkna med att bli ifrågasatt med jämna mellanrum och satt på prov. Sen känner jag mig inte riktigt, riktigt hel när jag inte har alla mina barn runt mig. Så är det. Även om jag nu måste vänja mig mer och mer vid att något av barnen har poppat iväg till någon annanstans.

 

 

 

 

 

Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.