Två söta plommon

Gravid och Sötsugen? Så gör du för att inte gå upp onödiga kilon i vikt!

Om sötsug, mat och överflödiga kilon under en graviditet

Söta frukter

Det är ganska enkelt att gå upp i vikt i vårt samhälle idag. Gofika, fredagsmys, lördagsgodis, glass, födelsedagsfirande och tårta på jobbet i all oändlighet. Däremot är det inte lika enkelt att gå ned i vikt för den som har gått upp överflödiga kilon och mer än gärna vill bli av med dem.

Om detta tror jag att de flesta är ganska överens.

Sen finns det dieter och kostråd som det råder stor oenighet om hos läkare, dietister och sjukvårdspersonal. Framförallt är det synen på det mättade fettet som splittrar. Under 80- och 90-talet fick vi ju veta att mättat fett är farligt och smöret på mackan byttes ut mot lätta. Blev vi verkligen smalare och friskare av lätta? Det är en väldigt oaptitlig salvliknande sak som jag inte riktigt förstår varför man ska äta överhuvudtaget.

Minns ni år 2012? Då slog LCHF-trenden (low carb high fat) i taket i Sverige och det blev diskussioner runt alla fikabord om den nya farliga dieten som kanske förvisso skulle göra folk smala på utsidan men feta på insidan, och sen skulle några högst troligt ramla ihop i en hjärtattack till följd av det höga intaget av kolesterol.

Det har flytit lite vatten under broarna sedan dess. Nu har forskning visat att dessa dieter fungerar om man följer dem, både lågkalorikost och lågkolhydratkost. Och det finns inget samband mellan en lågkolhydratkost och hjärt och kärl- sjukdom.  Men, och det här är ett stort men för många: sötsug och hunger. Lågkalorikost innebär att begränsa intaget av maten och fettet (eftersom fett är väldigt kaloririkt) och det krävs en enorm motivation att stå emot att äta för mycket, inte ta en portion till, sluta äta innan mättnadssignalerna har kommit osv. Då är det lättare att stå sig genom att äta kolhydrater med ett lågt glykemiskt index, fullkorn till exempel. Vissa klarar sig bra på att äta en lagom variant av GI, eller medelhavskost ( fånigt namn, vid medelhavet äts det ju hur mycket pasta, bröd och socker som helst! Det vill säga snabba kolhydrater. Men det är oliverna, fisken, nötterna, olivoljan och grönsakerna man refererar till ). En lågkolhydratkost har visat sig vara mer effektiv för viktnedgång under de första sex månaderna än en lågkalorikost – läs här hur SBU har utvärderat evidensen kring mat vid fetma.

Varför går man så lätt Upp i vikt under en graviditet?

Ja varför är det så lätt att att lägga på sig en massa extrakilon under en graviditet? På grund av en ökad insulinresistens. Historiskt sett har det varit ett mycket bra och finurligt sätt för kvinnokroppen att överleva svältperioder och tillgodose det ökade behovet av näring under en graviditet. Långa amningsperioder kräver också extra kalorier. Kroppen sätts på spara i en helt naturlig process genom att cellerna blir mindre känsliga för hormonet insulin (insulin behövs för att transportera glukos in i cellerna och hålla blodsockret på en normal nivå). Det behövs alltså mer insulin under en graviditet för att få in näringen i cellerna! Och insulin är det mest fettlagrande hormonet.

Graviditetsdiabetes är när det här systemet sviktar, till exempel om bukspottskörteln inte klarar av att tillverka tillräckligt med insulin – då stiger blodsockret. När blodsockret stiger över en viss nivå så kan man få diagnosen graviditetsdiabetes.

Kroppen kan inte förstå att näringen redan finns där i fettvalken hos många gravida idag och att de allra flesta i vårt samhälle har en god och återkommande tillgång på mat, bullar och fika – att den inte behöver trycka på knappen SPARA. Rent evolutionärt har den gravida kroppen behövt klara sig längre perioder utan mat. Ibland har den till och med fått svälta. Det är en omständighet som vi idag behöver förstå intellektuellt och anpassa oss till.

Gravid och sötsugen – Ät mat som mättar!

Så det bästa är ju om den som väntar barn och inte vill gå upp för många extrakilon i vikt äter god och nyttig mat istället för kladdkaka, snickers, goda smoothies, läsk eller andra saker som inte påverkar mättnadskänslorna nämnvärt men som istället får blodsockret – och insulinet – att skjuta i höjden. Men det kan vara extra svårt att stå emot gofikat under en graviditet, på grund av den insulinresistens jag just berättat om! För en svajig insulinkurva, det vill säga när insulinet först skjuter i höjden för att sedan dala kraftigt – det leder till ett sug. Under mina graviditeter har det ibland känts som om handen sträcker sig efter bullen utan att min hjärna har någon som helst möjlighet att sätta stopp. Många använder mat och särskilt söta saker som tröst när livet känns lite motigt – då  kan det vara svårt att för den som lider av alla möjliga graviditetskrämpor att stå emot.

Dina Muskler förbrukar glukos

Att röra på sig är alltid bra. Det är som tandborstning inuti kroppen eftersom musklerna förbrukar just glukos. Det ökar också insulinkänsligheten. Så alla gravida bör uppmuntras att röra på sig! Som vanligt fungerar det bäst att göra någon fysisk aktivitet som man faktiskt tycker är rolig. Promenader räcker långt. Eller varför inte gravidyoga? Simning. Vattengympa. Cykling. När jag väntade mitt första barn tränade jag på gym, simmade i vecka 37 och gick 45 minuter till och 45 minuter hem från skolan varje dag. Jag hade inte ett enda överflödigt kilo på kroppen. Smidig som en gnu var jag. Men under min femte graviditet var det inte riktigt samma sak. Jag hade fyra barn och ett stort hushåll att sköta, jobb, eget företag – och så flera graviditetskrämpor liksom staplade på varann, gallbesvär, illamående, ryggsmärtor osv.

Däremot tror jag att det är bättre att försöka lite än inget alls. Om man vill, kan och har motivationen. Det där allt eller inget – tänket sätter ofta krokben för oss.  Äh jag struntar i allt och tar itu med vikten sen. Eller om det inte blir intensivträning tre, fyra gånger i veckan så får det vara med träningen. Vad är det för fel på en blygsam och kanske riktigt långsam promenad? Ett träningspass bara då och då? Det allra lättaste om man vill slippa komma ut från BB med alldeles för många överflödiga kilon är nog att tänka efter före. Försöka sig på en viktnedgång innan graviditeten är ett faktum. Men livet är ju som bekant inte samma sak som att möblera om i ett dockskåp.

Mina källor:

SBU mat vid fetma

1177 Vårdguiden om graviditetsdiabetes

Boken Ett sötare blod av Ann Fernholm, hennes hemsida hittar du här: annfernholm.se

dietdoctor.com

Livsmedelsverkets kostråd

 

 

 

 

 

Barnmorskor som tjatar om vikt

Foto: Lovisa Engblom

Hur har ni som är eller har varit gravida – och som vägde lite för mycket på inskrivningen vid MVC – hur har ni blivit bemötta? I morse läste jag ett så tänkvärt inlägg av Linnea Bremer Zerpe som nu väntar sitt fjärde barn och som på sin blogg skriver ärligt om våndan av vikten.

 

Alltså vi pratar BMI och den där kurvan som alla gravida ska bli ett kryss på, inklusive jag själv, för precis ett år sedan. Jag hamnade precis under målsnöret för fetma, mitt gravida jag klassades som överviktigt. Det finns ju fyra kategorier man kan hamna i:  undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma. Särskilt fetma ÄR kopplat till en rad risker för mor och barn, och om du vill kan du läsa mer om det här: fetma under graviditet. 
Ämnet är hett eftersom fler och fler gravida är överviktiga eller feta idag jämfört med för bara 20 år sedan. Men Linnea pekar på något väldigt viktigt i sitt inlägg. Vad ska man göra med informationen om vikten? Särskilt om den som väntar barn får veta att man inte får banta under en graviditet. Och vad hjälper skam och skuld i sammanhanget?
Själv fick jag ett ypperligt bemötande av min barnmorska, som för övrigt var handplockad av mig. Jag gick med på att väga mig. Och föregrep hela situationen genom att själv oja mig över vikten. Hon behövde inte säga ett ord om vikten, jag skötte snacket själv. Hon sa bara lugnt : ”Det kommer att bli bra”. Hon valde att lyfta mig för hon visste att jag redan visste allt om vilka risker som är kopplat till ett högt BMI.
Såhär skriver Linnéa Bremer Zerpe på sin blogg:
”Nu ska jag komma till sak, det jag cirklat runt, som är jobbigt. När jag ringde MVC för att boka tid för inskrivning bad jag att få en barnmorska som inte skulle tjata om vikt. Det har de nämligen gjort förut, ända sedan jag väntade Greta. Då fick jag veta att jag var på gränsen till fet och att det kunde vara farligt för barnet. Jag blev såklart förkrossad, och frågade vad jag skulle göra åt det, skulle jag banta? Nej nej, man fick inte banta, men jag skulle vara medveten om det. Och sen fick jag prata med en dietist. Hon var säkert bra men det var ett märkligt samtal där det kartlades vad jag hade på mina smörgåsar och att jag kanske skulle byta från Bregott till lättmargarin.
Barnmorskans ord ringde såklart i öronen länge, och ledde inte till något gott alls, utan däremot till ganska ätstörda tankar i några veckor. Jag har fortfarande svårt att förlåta att det blev så. Alla andra värden såg bra ut, min livsstil var sund, och jag mådde bra. Exakt VAD för bra ska orden ”Du är på gränsen till fet och det kan vara skadligt för barnet” leda till?
Med Lotten hade jag gått ner massor i vikt, och gick utan oro upp på vågen vid inskrivningen, men tydligen vägde jag 2 kilo över normalvikt, och fick frågan om jag ville prata med dietist. IGEN! Då hade jag ändå bytt barnmorska.
Tredje gången, med Ingemar, vägrade jag gå på vågen. Jag visste att jag vägde mer, utan att veta exakt. Han var ju varken planerad eller oplanerad. Barnmorskan trugade och tjatade att jag skulle upp på vågen men jag stod emot. Jag är så stolt över mig själv för det. Jag höll ett långt tal över hur mycket det skadade mer än hjälpte att vara så besatta av vikt och BMI som de hade varit med mina första barn. Att det inte är klokt att säga till en blivande mamma att hon är skadlig för sitt barn men inte kan göra något åt det ändå. När alla andra värden ser bra ut. Och att jag visste andra barnmorskor som INTE tjatade om vikt, och att de mammorna mådde bättre än de som skammats för vikten. Och är det inte bättre att ta ett generellt hälsosamtal, och ta upp värdet av att röra på sig och regelbundna måltider och allt annat. Va? VA?! Jag var fan on fire där!!
Den här gången var jag tvungen att väga mig, eftersom jag skulle göra KUB-test (där man med blodprov och mätning av en vätskespalt i nacken på barnet vid ett ultraljud beräknar risken för kromosomavvikelse hos barnet). Just därför bad jag om en barnmorska som inte fäste för stor vikt (höhö) vid vikten, nu när jag inte kom undan. Det gjorde hon inte heller. Ändå kom jag på mig själv med att hela samtalet försvara mig själv, framhäva hur mycket jag rör på mig, att jag lever sunt, och liksom ursäkta att jag blivit tyngre med åren. Så jävla sorgligt egentligen. Efteråt var jag ledsen, av någon sorts skam. Och inte blev det bättre av att jag googlade vad vikt hade med KUB att göra och hamnade på en artikel i Läkartidningen där en läkare skrev om alla risker tjocka mammors barn kan drabbas av i magen, och att tjocka mammor är tjocka för att de är ointelligenta och inte förstår bättre. Gråtfontän! En kompis kom på besök på eftermiddagen och undrade oroligt vad som hänt med mig ”Du brukar ju vara stolt över din kropp” sa hon. Jag kunde liksom inte förklara det då, men sen slog det mig att utifrån individperspektiv – mig själv – trivs jag bra med mig själv. Men ser jag det utifrån, mig själv i en grupp av ”de tjocka farliga mammorna” så kände jag mig som en fånge. Äsch. Nu svamlar jag kanske. Men det var viktigt för mig att få ut det här.”
Du som väntar barn har rätt att slippa väga dig på inskrivningssamtalet om du tror att det stjälper dig mer än det kommer att hjälpa dig. Du har faktiskt rätt att be om en barnmorska som inte tjatar om vikt.
Jag återkommer  i ett annat inlägg om min syn på dieter, bantning och det vansinniga sötsug som har drabbat mig -lika obönhörligt – under varje ny graviditet.

Doulor i Mälardalen

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilket midsommarfirande!

Ekeby by

Igår gjorde vi som vi brukar och åkte till Ekeby by för att fira midsommar med familj och vänner. Vädret var en svensk midsommarklassiker; hotet om regn som ligger i luften (regnkläder? paraply?) och vindar som blåser kyligt – marken redan våt av gårdagens regn. Fast igår blåste det faktiskt mer friskt än kärvt och molntäcket sprack till slut upp i ett befriande solsken.  Själva det traditionella firandet har mina barn inte riktigt förstått sig på. Ärligt talat så har jag inte heller varit särskilt drivande i att föra traditionen vidare med ringdans till små grodorna, tre små gummor eller vi äro musikanter. Prästens lilla kråka däremot – den brukar jag kunna göra med ett litet barn i famnen.

Jag, Hanna och morfar

Så för mina barn är det framförallt fika och bullar på en filt i det gröna som är ett måste. Och kanske en och annan fiskdamm. Eller varför inte ett chokladhjul? Vår yngste son hade otur med både fiskdamm (leksaken gick sönder direkt) och chokladhjul (han vann inte). Firandet höll på att kantra alldeles men som tur var gick morfar in som en räddare i nöden och köpte hela fem lotter i chokladhjulet. Till slut blev det en stor chokladkaka i vinst och firandet kunde fortsätta.

Efter kaffet i Ekeby tog jag en promenad med Hanna in till Vänge där mina föräldrar och våra vänner bor. Stannade en stund vid min gamla skola. Den har renoverats om och jag vet inte om det finns så mycket kvar av den byggnad som stod där på 80-talet när jag började i första klass. Det traditionsenliga familjefirandet i Vänge innebär att gå runt från hus till hus (sammanlagt tre olika familjers hus) och således äta förrätt, huvudrätt och efterrätt på olika ställen. Igår var inget undantag. Dagen till ära så hade vi fint sällskap av en amerikanska, ja hon kom med flyg direkt från Tennessee   – det var första gången i Europa och Sverige för henne! Jag glömde fråga vad hon tyckte om sill, matjes, västerbotten och nubbe. Och snapsvisorna. Men hon såg ut att trivas.

Efter förrätten fortsatte festen i ett enormt partytält. Där intogs grillspett en masse. De stora barnen tjafsade bara lite och Hanna blev bara lite gnällig och trött.

En av höjdpunkterna var ett japanskt samurajsvärd.

Festen slutade sent på kvällen hos mina föräldrar som har upphöjt efterrätten till något sublimt. Ingen kan göra crepes suzette, marängpavlova, jordgubbar och chokladtryfflar  till ett sådant nummer! Komplett med skönsång, champagne, kaffe i blå blom och blomster från trädgården. Barnen knoppade av en efter en medan firandet fortsatte till långt in på natten.

Midsommartårtan!

 

 

 

En profession en organisation

Foto: Lovisa Engblom

Till alla barnmorskor eller blivande barnmorskor jag känner:

Begrunda det här, skrivet av Mia Ahblerg och publicerat på barnmorskan.se

Jag är övertygad om att du varje dag blir varse hur just din kompetens och professionstillhörighet hänger samman med de fackliga frågorna. Arbetstider, arbetsmiljö och lön påverkar hur du kan utföra ditt yrke, hur många procent du jobbar, hur du trivs, dina möjligheter att utveckla dig själv professionellt och den vård du ger. Det påverkar även hur länge du arbetar ur ett livsperspektiv, vilket i sin tur påverkar din pension.

Vi anser att professionsorganisationen Svenska Barnmorskeförbundet måste ha en plats och finnas med i diskussionen när fackliga beslut fattas som rör vårt yrke. På alla nivåer i samhället och i alla frågor. Så ser det inte riktigt ut i dag och vi tror att ett samarbete med SRAT avsevärt kommer att förbättra möjligheterna till detta.

Själv är jag väldigt intresserad av barnmorskors professionsfrågor, men har kommit att inse mer och mer hur tätt samman de hänger med de fackliga frågorna! Enkelt uttryckt: om vi inte lyckas få gehör för de  fackliga frågorna så drabbar det även vår profession negativt.

 

 

Uppgradering pågår

Före under eller efter utbrändheten? Foto: Lovisa Engblom

Mitt blogginlägg om före, under eller efter utbrändheten slog an en sträng – många kände igen sig i min beskrivning.  Det jag ville få fram i mitt ursprungliga inlägg var att det är helt okej att vara en individ med egna behov och flera lojaliteter, även lojaliteten till den egna kroppen och livet som bor där. Ja det är inte bara okej utan faktiskt helt nödvändigt.  I en stor organisation där allting snurrar ganska snabbt är det lätt att känna sig som den mest oviktiga personen att ta hänsyn till. Men ingenting snurrar bättre av att du som arbetstagare går in i väggen.

Arbetsgivare och chefer inom vården har ett uppdrag och det är att få verksamheter att gå ihop, ett pussel som är ganska otacksamt att försöka lägga;  svårare och svårare för varje år eftersom bristen på bemannade vårdplatser hela tiden blir större. Plats finns ju men det är ganska ointressant. Det är bemanningen som är det intressanta. Just nu verkar det vara bristen på specialistsjuksköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor som är det verkliga problemet och det är inte en utmaning, det är ett problem. Utmaningar syftar till att sporra kreativitet medan problem behöver lösas på bästa sätt. Jag tror att de flesta vårdchefer gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som är dem givna.

Själv är jag föräldraledig och sommarlovet är här. Med fem barn hemma är det mycket logistik och många viljor att ta hänsyn till. Allting gungar och det är väldigt lätt att tappa bort sig själv som mor. Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag? I ett nyinköpt begagnat hus med trädgård är det mycket som ska fixas –  varenda liten vardagssak som man brukar ta för givet behöver ordnas av en människa. Abonnemang, fast telefon, tv, sophämtning, lamporna i taket. Ingen lampa hänger upp sig själv och ingen tv går på av sig själv – det är en väldans massa krångel som ligger bakom. Det är supportärenden, mailkonversationer och fix som kan få vem som helst att tappa fotfästet. Just det där att det inte finns någon backup som bara tar över hushållet under tiden. Nej allt ska installeras och fixas mellan de vanliga måltiderna, disken och tvätten som bara fortsätter att produceras, helt ohämmat.

Bara för mycket!

Jag gjorde misstaget att äta för mycket jordgubbar och tårta i helgen, ja det var själva jordgubbarna som var problemet. För jordgubbar är en klassiker som kan ge små ammande bebisar magknip och Hanna hade ont i magen två nätter i rad och min nattsömn blev därefter –  sopig, urkass! Humöret följde med rakt in i dimman. Söndag kväll, mitt bland stök och disk tänkte jag att nu köper jag en fribiljett från familjemiddagen och åker och kränger några pizzor. Sagt och gjort. Men vi bor närmare staden nu och den här pizzerian hade minsann en betalparkering som jag helt missade, det var ju generöst med parkeringsplatser och tomt på bilar! Så när vi kom ut med sex pizzakartonger låg en fet böter och väntade på oss. Då ville jag gråta. Det blev dyraste pizzan i stan.

Inatt fick jag sova gott. Som att vända på en sten. Nu är den mjuka sidan upp.

Josef Cullhed!

Kanske har en och annan av er läsare uppmärksammat att det händer saker på min hemsida och blogg? Just nu är min hemsida en exakt spegling av det verkliga livet. Det händer saker. Roliga saker. Men vägen dit kan vara lite guppig, ja som en riktig berg och dalbana. Jag har tur för min käre bror Josef både kan och jobbar med sånt här,  han är ett geni – det är han som är hjärnan bakom min hemsida. Nu har vi suttit och klurat ihop hur det kan bli bättre, mer användarvänligt. Mer visuellt och proffsigt helt enkelt. Så håll ut och stay tuned under den här uppgraderingen! Om du vill veta mer om Josefs genidrag, kolla in hans hemsida boostcontent.com

En annan sak kom till mig i morse. En dagsutflykt som jag bara måste göra. Snart! Nästa vecka. Med min man, min äldsta dotter och min yngsta. För jag längtar så det värker efter mer kultur i mitt liv; och att bara få glömma flytt, bredbands-installation och lamphängning för en dag.

 

 

 

Statements

Rosor från vår trädgård till fröken på förskolan!

Läs det här tänkvärda inlägget! Skjut mig om jag blir så där. Det handlar om att inte bli cynisk av att arbeta i vården och den absolut viktigaste poängen är att alla som arbetar inom vården har en etisk kod att förhålla sig till. Och den är faktiskt viktigare än politiska sparbeting. En moralisk kompass kan man också kalla det. Det är också mycket mer roligt och lustfyllt att arbeta om man slipper kompromissa med sin etiska kod eller moraliska kompass stup i kvarten.

Jag är stolt över att idag kunna dela Nordiska Jordemorförbundets viktiga gemensamma uttalande: NJF statement 2018 Här i min något nedkortade version där jag har markerat och/ eller kursiverat alla viktiga nyckelfraser:

1. Every woman should have access to a midwife throughout her life cycle.

2. Midwifery care should promote normal labor and birth, based on evidence (quantitative and qualitative studies as well as best practice) and women’s individual choices and needs.

3. Every pregnant woman should have access to continuity of midwifery care and carer. This is a key strategy in a) promoting better maternity outcomes and b) addressing workforce issues.

4. Midwifery education and regulation should be based on a Direct Entry 5-year master’s program. Strengthening Nordic midwifery education will enable midwives to fulfill the potential of midwifery in the Nordic countries and internationally.

5. A funding model for individualized maternity care should be used. The current funding model promotes medicalized, and/or centralized maternity care including birth care which adversely impact the health and wellbeing of mothers and babies.

 

 

trygghet och stöd

Rätten till den egna kroppen

Igår var en glädjens dag för alla som kämpat för att legalisera aborter i Argentina. Kongressen sa ja till att legalisera abort till och med graviditetsvecka 14! Det är ett stort steg för Argentina, Sydamerika och kvinnor världen över.

Inatt drömde jag om en orm. Den låg i en låda med lite sågspån i botten och min uppgift var att få ormen att somna. Den rörde sig sådär hastigt och ryckigt och vågigt som ormar gör när de är vakna. Jag var lite förtvivlad över att ormen aldrig somnade trots mina försök att söva den. Så vaknade jag till min egen sprattlande bebis som låg och buffade mig på magen. Ormen blev till en go bebis som bara ville väcka sin förkylda och skönsovande mamma.

Såhär viktigt skriver barnmorskan Liisa Svensson:

”Jag vill uppmana alla jag känner, som anser att kvinnor är myndiga nog att bestämma var de vill föda sina barn, skriv under. Just nu behöver kvinnors rätt att göra detta val inom ramen för hälso- och sjukvården i Stockholms län försvaras. Det talas om delaktighet och självbestämmande i vården, evidensbaserad vård och vård på lika villkor. Ska detta inte omfatta friska kvinnor med normala graviditeter som vill föda hemma med assistans av barnmorska? Evidensen stöder detta som ett gott alternativ till att föda på sjukhus, med likvärdig säkerhet, ökad chans till spontan vaginal födsel, minskad risk för förlossning/vårdskador och hög grad av stärkande förlossningsupplevelse. Intresset och efterfrågan har fördubblats i Stockholm och många barnmorskor vill arbeta med att bistå hemfödslar. Utanför Stockholm och Umeå får de som föder hemma betala själva och några föder utan assistans av barnmorska. Nu menar man att vårdformen planerad hemförlossning i Stockholm, som fungerat väl och haft goda utfall sedan 2001, inte kan fortsätta i nuvarande form. Inga nya barnmorskor har godkänts under 2 år trots det mer än fördubblade antalet ansökningar. Istället borde Stockholm stå som förebild för resten av Sverige och alla landsting skulle ta efter och låta kvinnor själva bestämma var de vill föda, inget annat är egentligen rimligt i ett land som Sverige 2018. Kvinnor är kapabla och ska ha full rätt att själva fatta dessa beslut gällande sin kropp och sitt födande. Skriv under om du håller med! Och fortsätt gärna att dela.” 

Här nedan finns en länk till den namninsamling som Liisa syftar till:

Namninsamling

 

 

 

 

Kusin och sysslingträff!

Min kusin Sonya och hennes dotter Vera kom och hälsade på oss i måndags! Alltså, våra barn är ju sysslingar och jag vet inte om jag har skådat så söta sysslingar tidigare. Just i den här åldern är ju fyra månaders försprång ett ganska rejält försprång – min dotter Hanna verkade trivas med att vara den äldsta bebisen i huset. Hon ville prata, ta på och känna sig fram medan Vera var lite mer ställd inför den plötsliga uppmärksamheten från en liten i ungefär samma ålder.

Till slut lossnade det lite och jag lyckades fånga båda glada och nöjda på bild!

Men allra tryggast var det (såklart) hos mamma.

Trygg i mammas famn

Tack för besöket!

Värmen, rosorna och regnet

Jag skrev i lördags på min instagram att jag skulle dela med mig av kampen mot katladraken, jag menar björnbärsbusken. Well here goes; efter en fantastisk fredagkväll så vaknade jag lördag morgon, redo att ge mig ut i min nya rosenträdgård, men jag glömde att min kropp behöver ganska mycket vätska eftersom min lilla Hanna fortfarande ammar väldigt mycket. Planen för dagen var att göra sig av med fjolårsris OCH björnbärsbusken eftersom den har enorma rötter som sträcker sig in mot husgrunden och vassa taggar som får vem som helst att vilja ta omvägar runt den. Jag började jobba med sekatören i gassande sol medan svetten rann. Det var ett frustrerande långsamt jobb att hugga ner denna buske – jag förstår nu varför folk inte har björnbär i sina trädgårdar, det är som en stor taggig och livskraftig maskros. A beast. Jag vet inte om en machete hade hjälpt men min – förvisso vassa sekatör – kändes som en slö och trasig sax mot denna buske. Jag gick helt upp i kampen mot busken och glömde alldeles bort tid och rum. Svetten rann och jag blev stungen på händer och armar. Blodsutgjutelse uppstod.

Till slut, efter ungefär halva busken, sjönk jag ner alldeles svettig på en trädgårdsstol. Min man var i full färd med att klippa ner riset till mer behändiga bitar som går att frakta till återvinningen samtidigt som han hällde ut färdig kompost över rabatterna. Svetten rann på oss båda. Jag blev liksom arg på busken för att den var så svårhanterlig men ilskan hjälpte mig inte riktigt utan gjorde mig snarast ännu ynkligare i kampen. Mina trädgårdshandskar räckte inte mot buskens stora taggar. Till slut var jag nere vid rötterna. Då bestämde jag mig för att börja ansa gamla döda kvistar från en rosenbuske istället. Tills det bara snurrade och barnen blev hungriga. Jag gick in och lagade lunch. Sen var det om om någon hällt ur alla mina krafter på golvet i en pöl. Jag sjönk utmattad ner i sängen, förstod någonstans att jag kanske behövde fylla på mina vätskeförråd. Att det var något med vätskebalansen som inte stod rätt till.

Värme, svett, amning, sol och för lite dricka hade tagit ut sin rätt.

Jag kände mig snopen och lite besegrad när jag hellre satte mig i den svala bilen på söndag morgon, än begav mig ut i trädgården för att börja fäktas med  ännu en buske. Vi svängde förbi Bauhaus där jag hittade ett par trädgårdshandskar som tål taggbuskar. Det kändes som den ultimata och slutgiltiga kapitulationen inför villalivet. Återvinning. Biltema och Bauhaus. Nya söndagsnöjet.

Ett par rosenhandskar och livet började kännas hanterbart igen.

Sen när regnet kom idag så var det med stor befrielse och mitt magonda släppte. Trädgården fick vatten! Utan min hjälp. För regn i lagom dos är  ju precis vad rosenträdgårdar behöver.