Här var amningen så skör och jag så blek. Men hon var röd och alldeles ny Foto: Lovisa Engblom

Smekmånaden med min bebis är över. Ja den där tiden då den nyfödda är så nyfödd att hon får vara axeln som allting annat snurrar runt. Hudfärgen som går från rött till gult till rosa. Nu är hon lika vinterblek i hullet som oss andra. Stadig i blicken. Ja hon har blivit en av oss. Och vi har vaknat upp och insett att vi vill flytta till något större. För hur mycket god vilja som än finns hos oss så växer det inte ut nya kvadratmeter på det här radhuset. Nu är vi sju personer som ska samsas om dem. Så imorgon kommer mäklaren hit och vi har redan hunnit titta på två hus! Hanna får bara hänga med när den här karusellen tar fart.

Men det betyder en sak – att amningen fungerar! Efter veckor av vånda, mjölkstockning och smärta så har jag kommit till den punkt där amningen känns självklar. Jag har inte längre ångest när nästa amningsstund snart närmar sig. Och min amningsbricka med smärtstillande, kompresser, salvor, ullfett och amningsnapp är bortplockad. Den stod framme i flera veckor alldeles bredvid mitt amningshörn i soffan, som ett första hjälpen för mina stackars hjälplösa bröst. Att jag till och med var tvungen att uppfinna ett nytt ord – amningsbricka – det hade jag aldrig trott. Men man upphör aldrig att förvånas. I min mörkaste stund av misströstan tänkte jag att det här blir gången då jag lägger ner amningen. Men brösten behövde ju tömmas på sin mjölk, de behövde ju ammas. Och min bebis var hungrig. Så vi fortsatte trots allt. Det är jag glad för idag. Jag ska försöka att inte kollra bort våra lugna amningsstunder nu när flyttkarusellen drar igång. För jag vet hur ont om tid man plötsligt kan få – för att inte tala om hur uppe i varv man kan bli – när hela omvärlden pockar på.

Blogginlägget jag skrev i fredags, det om Agnés Geréb, var tungt att skriva. Att en barnmorska får fängelsestraff för att hon har bistått vid hemfödslar –  det har ett starkt symbolvärde och angår även oss. Jag vet ju vad det är för drivkraft som ligger bakom hennes arbete, nämligen  viljan att hjälpa födande på deras egna villkor och i den miljö där de känner sig trygga. Det kan vara i hemmet – eller på sjukhuset.