Jag vet inte om jag har varit så här glad åt våren något annat år. Nu är det verkligen som om livet sakta återvänder. Förutom allt annat som det här pandemiåret har bjudit på så är den låglatenta stressen det som har gnagt sig in djupast i mig. Först och främst, oron över att bli sjuk. Sen stressen över om barnen verkligen ska klara av sin distansundervisning. Stress över att de behöver få i sig något vettigt till lunch när de har skola hemifrån. Stress över att vissa tonåringar verkar tolka hemskolan som en evig sovmorgon.

Tvära kast. Dagis som plötsligt har behövt stänga ner helt i några dagar för att Covid har letat sig in i personalgruppen. Bryderier – är det verkligen vettigt att gå tillbaka till skolan när flera barn i klassen insjuknat? Vardagen har vänts upp och ner. I mitt arbete har jag mött många oroliga gravida. Det har varit planer som omkullkastas och tvära kast där också. Sorg och oro.

Men när solen började lysa på de första vårblommorna i rabatten, ja då kom det där lilla hoppet tillbaka till mig. Min farmor har nu fått sina båda vaccinsprutor. Mina svärföräldrar har fått en spruta. Mina föräldrar har fått tid för vaccin. Om någon månad är sommaren här och då hoppas jag så innerligt att spridningen avtar. Jag vill helst inte tänka på alla muterade virusvarianter och en eventuell fjärde våg till hösten. Jag vill tänka att det räcker nu.

Maj brukar vara en otroligt stressig månad i mitt liv. Men i år har jag downshiftat maj månad – jag försöker hålla isär tiderna som brukar trängas i almanackan och vill se vad som kan uppstå när jag gör så.

Missa inte veckans gästinlägg på Babyzblogg.se där jag skriver om Födandets dynamik.