Med en solkatt på näsan

I Uppsala är Valborg en stor sak. Det är folkfest med studentmössor, champagnegalopp, för mycket fylla, forsränning, mösspåtagning i Carolinabacken och en vårluft full av förhoppningar och faktiskt – framtidstro. Dagen efter Valborg är Uppsala en väldigt skräpig och sömnig stad.

Jag har levt med Valborg inpå huden i hela mitt liv. Som barn fick jag se båtar i Fyrisån från någons axlar. Som trettonåring stod jag med kompis och pojkvän i alldeles för kalla kläder och försökte få syn på något i folkmassan. Det var svårt. Jag har flera episka Valborgsfrukostar i minnet; den i Engelska parken, studentlägenheten, Flogstaparken…

När min äldsta dotter var några veckor gammal tog vi med oss henne på Valborgspicknick. Men med barn som har fyllt ett har det där studentikosa Valborgsfirandet upphört och känslan av att befinna sig i festandets centrum övergår i en känsla av att befinna sig i utkanten av ett firande; Valborgsperiferin.

Min fjortonåring tycker inte att det är alltför kul att befinna sig i Valborgsperiferin. Själv har jag fullt upp med att sortera bland saker som måste göras. Jag googlar tapeter till vårt nya hus och försöker få rent i köket, går igenom kalendern för maj månad ännu en gång och försöker hålla reda på var min yngste son befinner sig just nu. Men mina föräldrar är riktigt inbitna Valborgsproffs. I lördags hälsade vi på hemma hos mormor och morfar och då var Valborgsförberedelserna redan i full gång. Idag smäller det!

Solkatten Sally