Någonting händer när man föder barn. Man kan kalla det för ett vägskäl i livet eftersom det finns  ett före och ett efter på ett oåterkalleligt sätt. En del värjer sig mot den här tanken och ser på det hela med en mer kylig blick – självklart händer något, ett barn föds, två blir tre, men själva förlossningen, det är ju mest en teknisk sak, en unge som ska ut ur kvinnokroppen. Men jag menar själva förlossningen, skeendet, händelsen. Den kommer att prägla dig för resten av ditt liv. Just därför är det sorgligt när maktlöshet eller rädsla har varit de mest påtagliga känslorna under en födsel.

När en förlossning är nära i minnet är det vanligt att man ser hela världen genom den egna upplevelsen, den blir en lins att beskåda igenom. Jag minns hur upprörd jag var över den här bilden av födandet som något naturligt som skulle genomlevas utan smärtlindring  efter att själv ha fött mitt första barn, för jag var så hjälplös när smärtan kom och epiduralen blev min räddning. Gissa om den upplevelsen har präglat mig!  När  jag började läsa till barnmorska så förstod jag på ett intellektuellt plan att man inte kan tolka andras förlossningar utifrån sina egna upplevelser – men det är först efter att  ha bistått många andra genom födandet som mina egna födslar endast blivit referenspunkter bland många andra – inte längre någon lins att skåda genom.

Det mest bestående intrycket efter mina år som barnmorska är att det är så mycket  som spelar in i en förlossningsupplevelse, det som för en utomstående verkar tillrättalagt och bra  på ytan – kanske  en epidural som har tagit bra, att det är tyst och lugnt i rummet  eller att förlossningen går framåt som den ska – det  behöver inte säga någonting. För upplevelsen av det hela sitter djupare än så.