Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.