Ni har väl inte missat min vän och kollegas blogginlägg om Det gyllene snittet! Hon redogör på ett bra sätt vad ett kejsarsnitt faktiskt innebär. Att tro att kejsarsnitt är ”the easy way out” från allt födande är att bedra sig själv ordentligt.
Jag vet vad som är the golden ticket i förlossningssammanhang för jag har varit med på sådana födslar. En födsel där kvinnan känner sig trygg hela tiden och aldrig totalt förlorar den där känslan av sammanhang utan lyckas vara med i det som händer. Födseln blir begriplig och ut kommer ett skrikande barn som snabbt får ett sugtag om mammas bröst och efter några timmar säger mamman: Det där kan jag göra om igen! Det var helt fantastiskt!
Har hon riktig tur så blir det inte en enda bristning som behöver sys och kroppen är intakt, om än med en lite degig mage i några dagar. Sådana födslar finns! Jag önskar att fler fick en chans att uppleva dem.
Ett planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation kan också bli en väldig fin födsel, som både är begriplig och med med ett barn som skriker och får ett snabbt sugtag om bröstet och med en mor som säger efter några timmar: Det där kan jag göra om igen! Men snittet finns ju där. Såret som måste läka. Och det blir ett ärr. Som kan spöka om kvinnan blir gravid igen. Snittet lämnar fysiska spår som inte går att sudda bort.
För de som är rädda att den vaginala födseln ska lämna fysiska eller psykiska spår som inte kommer gå att sudda bort så kan snittet vara en lösning.
Men att börja snitta fler och fler av den anledningen vore lite som att lägga fler och fler förebyggande klipp i mellangården för att man är rädd att det ska bli en ännu värre bristning om man inte gör det. Att sälja in kejsarsnitt som lösningen som den här debattören gör i Aftonbladet tycker jag är cyniskt. Sluta tvinga kvinnor att föda vaginalt! Det cyniska ligger i att valet verkar stå mellan en vaginal födsel i en förlossningsvård i kris eller – ett planerat snitt.
Debattartikeln borde heta ”Sluta tvinga kvinnor att föda i en förlossninsgskris med brist på förlossningsplatser och barnmorskor”. För kvinnor är inte dumma. Många förstår vidden och allvaret av krisen och tvivlar så starkt på att de ska få känna sig trygga under sin födsel att de vill välja ett planerat snitt istället. Men är det verkligen att ge kvinnor ett fritt val?
Jag fick mitt första barn med akut snitt för 11 år sedan. Inför förlossningen med syskonet nu i maj var jag initialt rätt så inställd på att begära planerat kejsarsnitt. Inte så mycket för rädslan av att genomgå en vaginal födsel , det kände jag mig tvärtom rätt peppad på. Jag vet att saker kan gå snett med skador osv. men just i det avseendet hade jag lätt kunnat lägga min tilltro i barnmorskans händer och hoppats bli guidad genom det hela på ett så bra sätt som möjligt. Min man hade också önskemål om att vi skulle testa ”att föda vanligt” med tanke på hur kaosartat det var senast.
MEN det som ändå mer gjorde att jag övervägde kejsarfödsel var just frågan om platsbrist, att riskera att bli hänvisad, tidig hemgång -att bli mer eller mindre ombedd att åka hem efter en natt, att inte få vara trygg i att barnmorskan hade möjlighet att prioritera oss utan skulle tvingas jonglera både en och två (och kanske tre?) födande kvinnor på samma gång.
Ett planerat snitt är inbokat i förväg. Personalen vet att vi kommer och när, jag vet var förlossningen kommer att ske och kan inte hänvisas någon annanstans. Man har plats för oss. Man väntar oss. Och jag föreställer mig själv att som snitt-patient är det ingen som tvingar en att åka hem förrän kanske efter två nätter åtminstone.
Det var mina främsta skäl.
Och jag tror knappast jag är ensam om det resonemanget.
Det sjuka är alltså att man hellre genomgår en stor bukoperation för att man är så rädd att sånt som inte borde spela roll alls, gör en så sjukt otrygg.
Min förlossning började spontant till allas stora lycka och jag var som sagt grymt pepp på att föda vaginalt. Nu fick det hela avslutas med snitt ändå av olika skäl och jag är så otroligt tacksam för det fina omhändertagande vi fick, genom hela vårdkedjan. Vi hade tur och fick föda där vi önskade och alldeles uppenbart på en av maj månads lugnaste dagar.
Men ord som ”tur” borde inte behöva användas i detta sammanhang, det gör mig så otroligt ledsen att det ska vara så …