Etikett: vimedbarn

Kväll och fönster

Vill inte spilla bort en minut av livet

Lämna en kommentar

Just nu är jag inne i en intensiv skriv samt jourperiod för födslar. Det är ett sjå att hålla jämna steg med allt som händer runtom mig i min vardag som fembarnsmamma. Med fyra barn i skolan och ett barn som precis har börjat dagis så har föräldralogistiken nämligen vuxit. Vi har redan bockat av 4 föräldramöten och 3 tandläkartider för terminen. Och helgerna har vi börjat betrakta mer som någon form av arbetsläger än som vilodagar. För det är då det måste städas, handlas, tvättas, plockas, klippas gräs, skjutsas barn till olika aktiviteter. Vardagarna är mer vilsamma.

Jag har börjat förstå att den här perioden med barn inom precis hela spannet från 1 till 15 år, nog på många sätt kommer vara den mest utmanande perioden. Vi har ju alla möjliga åldrar intecknade på en och samma gång. Men det är mäktigt att sitta och äta middag med alla sju familjemedlemmar runt bordet samtidigt. Och vår yngsta mår som allra bäst när hon har alla sina syskon samlade runt sig.

Den jobbigaste känslan för mig är nog känslan av att tiden försvinner lika fort som ett tåg swoshar förbi. Sen blev det kvälle och dags att kollapsa i sängen.

Kväll och fönster
Om kvällen

Jag förstår inte riktigt hur fembarnsmammor som gör karriär också lyckas hålla sitt hem fint och välordnat, som äter nyttigt och tränar 3-4 gånger i veckan. Något av allt detta går nämligen bort – är min erfarenhet. Det blir hela tiden att prioritera någon del av menyn på bekostnad av något annat.

Och tänk, tiden går verkligen. Jag som nyss var 30 har redan börjat planera för min 40-årsfest, även om det är ett och ett halvt år kvar. Just för att jag vet att tiden går så känns det viktigare än någonsin att lägga den på saker jag tror på. Jag vill inte spilla bort en minut.

Och apropå att få göra saker som verkligen känns rätt hela vägen – nu på söndag håller jag och Eva vår andra gemensamma profylaxkurs i metoden Föda utan rädsla. Allt som handlar om våra kurser finnes nu på den splitternya gemensamma hemsidan profylaxkurser.se Tanken är att samla allt om oss under ett gemensamt tak.

Men innan dess ska jag hinna peta ner några lökar i trädgården. För snart är september månad till ända och om det ska bli några nya vårblommor i mina rabatter nästa år så gäller det ju att sätta dem nu. För trots att tiden går så längtar jag redan till nästa vår. För nu blir det ju höst och kvälle på riktigt.

Sommar och familjeliv
Foto: Lovisa Engblom

Hemförlossning

Att komma hem igen!

Lämna en kommentar

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Punktmarkeringsåldern

Lämna en kommentar

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.