Etikett: värkstimulerande

När bör en förlossning behandlas med värkstimulerande dropp?

2 kommentarer

Såhär skriver Therese som en kommentar till mitt förra blogginlägg:

Jag är en av de 70% som fick värkförstärkande dropp. Och en förlossningsskada. Finska greppet till trots. I mitt fall behövdes nog droppet (?) då jag hade haft en latensfas på nästan tre dygn och varit i aktiv fas i nästan ett dygn, drabbades av sekundär värksvaghet och var öppen 10 cm i 8 timmar då barnet inte sjönk ned sista biten. Jag ville egentligen föda på knä men var för trött så det blev i gynställning. Nästa barn blir ned kejsarsnitt då kirurgen stark avråder från vaginal förlossning pga mängden ärrvävnad. Det är en sorg, jag tyckte det var häftigt fram tills det blev fruktansvärt. Vågar helt enkelt inte chansa med mitt underliv igen. Ingen direkt orsak har kunnat fastställas, barnet var normalstort och föddes fram utan hjälpmedel, långsamt och med perinealskydd. Hade jag haft en orsak hade jag kanske vågat, men nu när jag faktiskt läkt bra chansar jag inte, trots att jag helst vill föda vaginalt…

Problemet idag är att väldigt många förstföderskor (och även omföderskor) blir ”värksvaga”. Eller får iallafall diagnosen värksvaghet inne på förlossningen, därav behandlingen med det värkförstärkande droppet. Man kan få diagnosen primär eller sekundär värksvaghet. Kortfattat och lite förenklat kan man säga att vid primär värksvaghet så har problemet  med värkarnas ineffektivitet (att livmodermunnen öppnar sig för sakta) varit med från början, vid  sekundär värksvaghet så har förlossningen till en början gått framåt på ett bra sätt men efter ett tag har värkarbetet blivit mindre effektivt. Kanske är det så att värkarna glesar ut och kommer mer sällan, blir kortare eller helt enkelt mindre verksamma. Det händer ganska ofta att värkarna tar en paus när förstföderskor blir retraherade – då livmodermunnen har öppnat sig helt och hållet och barnet ska fortsätta att tränga ner i bäckenet. Många, både förstföderskor och omföderskor blir då med dropp! Användningen av epidural ökar och många  som får epidural får även en sekundär värksvaghet på köpet som en bieffekt – ytterligare en anledning till dropp.

Oxytocindropp är ett mycket potent och verksamt läkemedel som har studerats i många studier. Det finns risker med att  både tillföra oxytocin och att avstå från att ge oxytocin. Drömmen vore att varken över eller underbehandla med detta läkemedel i förlossningssammanhang! Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Problemen vid överbehandling är att barnet riskerar att påverkas negativt, felaktig användning leder nämligen ofta till ett överaktivt värkarbete och hotande syrebrist hos fostret.  I studier har man kunnat påvisa att barn som skadas allvarligt i samband med en födsel oftare har varit ”utsatta”för ett värkstimulerande dropp.  Men en väldigt lång och utdragen förlossning är inte heller önskvärt. Astrid Nystedt beskriver detta väldigt väl i sin avhandling  Utdragen förlossning, kvinnors upplevelser och erfarenheter.

Läs även en sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida:  Nationella indikationer för värkstimulering med oxytocin. Där refereras till ett flertal stora studier på området.

Vi har lite att jobba med.  Dropp har på många förlossningskliniker blivit så hemtamt att användningen ibland riskerar att ske på godtycklig grund – när det ”känns i magen” som om förlossningen har dragit ut på tiden. Att ställa en korrekt diagnos för vad som kan gå under flaggen utdragen förlossning – och därmed i behov av hjälp på traven – är väldigt viktigt.

Men också, hur kommer det sig att så många blir värksvaga från början? Den här frågan tror jag ställs alltför sällan. Finns det något i vår handläggning av den normala förlossningen som inte är tillräckligt gynnsam på våra förlossningsavdelningar idag, ja som skrämmer bort det kroppsegna oxytocinet snarare än lockar fram det? Det här är en fråga som många tycker är helt hopplös att grotta ner sig i. Men bara för att det är svårt betyder det inte att det saknar betydelse eller inte är viktigt.

Nyckeln till förlossningen? Foto: Lovisa Engblom

 

Stay close to home

Lämna en kommentar

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?